Utrikespolitisk inkompetens

Utrikespolitik är icke enkelt. Först krävs att tydliga mål sätts upp. Utifrån dessa bör sedan en nogsam analys av ifrågavarande politiska situation och av de parter, som verkar i den kontext inom vilken utrikespolitiken skall föras, ske. Härpå sätts diplomatiska strategier upp för hur önskade mål skall kunna uppnås. Sedan tar det diplomatiska hantverket vid vilket kräver såväl fingertoppskänsla som en fortsatt nogsam analys av den aktuella kontexten. I detta finns en fyllig verktygslåda att använda vilken såväl kan innehålla skarpa markeringar såsom en mera lågmäld dialog. En skicklig utrikespolitiker, som exempelvis förra statsrådet Bildt, har förmågan att välja de verktyg, som är bäst lämpade, i den aktuella situationen, för att nå målet.

Skicklighet är dessvärre icke något som så långt kännetecknat vår nuvarande utrikesministers, statsrådet Wallströms, korta ämbetstid. Inget av de utrikespolitiska och diplomatiska fundamenta, som kort beröres ovan, kan på något sätt sägas ha kännetecknat utrikesministerns gärning. Aldrig torde någon av rikets utrikesministrar på så kort tid begått fler fatala misstag än statsrådet Wallström. Tafflighet, inkompetens och ett på alla sätt obetänksamt agerande är tvivelsutan de karakteristika vilka bäst passar att beskriva utrikesministerns värv.

Den taffliga ministären Löfven, som likt de forna ministärerna Palme, drivs av föreställningen att ju mera fjärran en stat befinner sig ju mer betydelsefull är utrikespolitiken gentemot nämnda stat. I detta har man, tvärtemot den skickliga och hedervärda ministären Reinfeldt, lagt mindre fokus på vårt närområde och sökt sig allt mer fjärran bort.

Två storvulna mål har satts upp i den taffliga ministären Löfvens utrikespolitik. Det ena är att söka få inträde i Förenta Nationernas säkerhetsråd, en på grund av sin vetorättskonstruktion fullständigt tandlös och därigenom i det närmaste betydelselös institution. Det andra är att söka spela en aktiv roll i den komplexa situationen i Mellanöstern.

Det faktiska resultatet av Mellanösternpolitiken är att utrikesministern på kort tid icke blott lyckats få sig förklarad som persona non grata i staten Israel utan ock lyckats utsätta sig för samma smälek gentemot Arabförbundet, där dörren smälldes igen mitt framför statsrådet Wallströms näsa på ett sätt som visar att utrikesministern totalt saknat förmågan att analysera och läsa den faktiska situationen. Här lurades utrikesministern i en fälla, gillrad av sådana, som till skillnad från vår taffliga utrikesminister, behärskar det diplomatiska spelets verktygslåda. Sic vilket fiasko!.

Med ovanstående icke sagt att situationen i Mellanöstern icke är djupt bekymmersam eller att det icke skulle finnas anledning att i flerfaldiga avseenden djupt kritisera Saudiarabien. Problemet är att den politik, som den utifrån diplomatisk begåvning klent utrustade utrikesministern för, leder i rakt motsatt riktning och omöjliggör att vårt land ens på ett marginellt sätt skulle kunna bidra till en utveckling i positiv riktning.

För att sammanfatta synes det som att en ordinär honorärkonsul, stationerad i en avlägsen landsortsstad i en bananrepublik, torde ha minst lika stora diplomatiska kvaliteter som statsrådet Wallström.