fredag 18 november 2011

Monarki och Demokrati

Republikanen söker icke sällan argumentera för ett motsatsförhållande mellan Monarki och Demokrati. Hela denna argumentation bygger på att ett stort antal egenskaper okritiskt tilldelas begreppet Demokrati medan man bortser ifrån att hela kärnan i Demokratin icke är något annat än en väl lämpad ordning att fatta gemensamma beslut. Beslut inom samhällerliga gemenskaper såsom stater, provinser, städer och kommunala entiteter av olika slag.

En av förra århundrades mest framsynta och skickliga statsmän, den brittiske försteministern, Sir Winston Churchill, var en av de som tydligt insåg Demokratins begränsningar. Han formulerade detta enligt följande:

"Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna."

För att Demokratin, vars yttersta beståndsdel utgörs av majoritetsbeslutet, skall fungera måste den ovillkorligen sättas in i sitt sammanhang och den får aldrig urarta tillförmån för majoritetens oinskränkta makt över minoritenen. Demokratin måste alltid sättas i relation till Naturrätten (Ius Naturale).

Redan i den  Nikomakiska etiken formulerar Aristoteles begreppet och beskriver det:

"Av den politiska rättvisan är en del naturlig och en del juridisk"

Innebörden av detta är ytterst att är att en rättvissans ena del är en för varje människa naturlig rättighet som icke något politisk system äger rätt att inskränka. Den andra delen, juridiken, är den del som är förknippad med det vi i dagligt tal kallar politiska beslut. Varje människas naturliga rättigheter är bundna till den mänskliga naturen och därigenom ytterst givna oss av vår Skapare.

Varje politiskt system måste vara ytterst varsamt med att inkräkta på naturrätten. Slutsatsen blir att såväl ett monarkistiskt envälde som ett demokratiskt system, där majoritetens oínskränkta makt över minoriteten råder, leder fel. Att de i vår tid mest avskyvärda statsformerna, byggda på de totalitära ideologierna kommunismen och nationalsocialismen, är naturrättens fiender är en självklarhet.


Baron  Montesquieu (1689-1755)

En av de som dragit de mest lysande slutsatserna utifrån naturrätten är baron Montesquieu.
Baron Montesquieu menar att friheten har en fundamental betydelse i en stat och att denna frihet endast kan tryggas genom att medborgarna icke kan tvingas till annat än vad lagen påbjuder och icke hindras ifrån det lagen tillåter. Häri ligger onekligen grunden för rättstaten. Vidare är baron Montesquieu tydlig med att all form av makt ovillkorligen måste begränsas. Baronen lär oss:

"...det är en evig erfarenhet, att varje maktinnehavare frestas att missbruka sin myndighetgår tills han möter gränser"

Den slutsats som baron Montesquieu drager är att friheten bäst kan uppnås inom ramen för en monarkistisk statsform byggd på maktdelning mellan den lagstiftande makten, den verkställande makten och den dömande makten vilka skall vara sins emellan oberoende. Denna syn är bärande i vår regeringsform av år 1809. Grunden är att lagstiftningen tillkommer Riksdagen, den verkställande makten, under lagarna, tillkommer Konungen och den högsta dömande dömande makten tillkommer Högsta Domstolen.

I vårt land utövas Demokratin, eller folkstyret, ytterst av Riksdagen, som sedan långeliga tider haft en viktig roll gällande såväl lagars stiftande som skatters bevillning. Detta är i grunden en god ordning att fastställa de ramar under vilka samhället skall verka. Problemet uppstår när den verkställande makten, såsom i vårt land, är direkt beroende av Riksdagen. Med denna ordning är det oerhört svårt, för att icke säga omöjligt, att utöva en oväld myndighetsutövning, utifrån lagarna samtidigt som samma myndighetsutövande makt står under påverkan av riksdagsmajoriteten, vilken kan vara oerhört liten, att icke strikt efter lagrana utan utifrån rent politiska syften. Detta inkräktar i största måtto på naturrätten och rättssäkerheten.

Den enda möjligheten vi känner är att ställa den verkställande makten under en oberoende institution och i detta är Monarkin den mest lämpade lösningen. Vi talar här i egentlig meningen icke om någon i strikt mening personlig konungamakt utan om en myndighetsutövning som sker via ovälda ämbetsmän under Konungens beskydd. Konungen är här den yttersta garanten för den verkställande maktens oväld.

Konklusionen av detta resonemang är att Monarkin och Demokratin är varandras förutsättningar i ett fritt samhälle som grundar sig på naturrätten.

5 kommentarer:

  1. Monarki bygger på att man genom arv tilldelas en befattning. Detta sätt att tilldela någon person en befogenhet eller position är ett förlegat och förkastat sätt. Det förstår alla.
    I en riktig demokrati tillsätts alla styrande befattningar genom val eller utifrån kompetens. Detta förstår också alla.
    I ett modernt samhälle förändrar man dåliga saker och gör dom bättre. Så har det varit i alla tider. Några exempel från vår egen tid är de tidigare monarkier som har övergått till republik och därigenom blivit riktiga demokratier. Min förhoppning är att Sverige snart skall sälla sig till de länder som har riktig demokrati.

    SvaraRadera
  2. Demokrati är en ordning att fatta gemensamma beslut vars yttersta fundament är majoritetsbeslutet fattade av en folkvald församling. Varje beslut som fattas på detta sätt är såldedes demokratiskt och det finns ingenting som står över detta.

    Således är vår konstitution, trots sina från mitt perspektiv mångfaldiga brister, fattat i god demokratisk ordning av vår folkvalda Riksdag. Då konstitutionen föreskriver Monarki är således vår Monarki demokratisk. Icke kan väl Demokrat mena att vår folkvalda Riksdag fattat ett odemokratiskt beslut och med vilken rätt sätter sig då Demokrat över folkflertalets vilja?

    Sedan synes Domkrats kunskap om den europeiska historien vara synnerligen bristfällig. Påståendet "Några exempel från vår egen tid är de tidigare monarkier som övergårtt till republiker och därigenom blivt demokratier". Hur fullständigt befängt detta påstående är visas i en seprat artikel på detta forum som publicerats denna dag.

    Sanningen är att störtandet av de europeiska monarkierna i många fall ledde till diktaurer och de mest avskyvärda regimer. Däremot har vi det spanska exemplet där återupprättandet av Monarkin ledde till demokrati.

    Demokrat borde i sanning studera den europiska historien under förra seklet inna denna typ av helt grundlösa påståenden göres.

    SvaraRadera
  3. Ett ämbete ska inte gå i arv. Sveriges statschef skall tillsättas genom lag och inte genom samlag.
    Jag har studerat din mycket ensidiga artikel om de forna monarkierna i Europa. Jag kan konstatera att vi numera tack och lov har kommit så långt i utvecklingen som människor att vi inser att monarki är ett föråldrat skick. Inget av dessa länder vill ha tillbaka monarkin och i Sverige växer opinionen för att avskaffa monarkin även här. Jag ser fram emot den dagen Sverige blir republik.

    SvaraRadera
  4. Det är betecknande att skribenten icke med ett ord förmår att möta sakargument.

    Således lämnas frågan om ett majoritetsbeslut som fattas av en legetim folkavld församling kan beteckans som odemokratisk helt obesvarad.

    Icke heller med ett ord kommenteras det faktum att övergång mellan monarki och republik i Europa mestadels varit misslyckat.
    - I Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien, Ryssland och Ungern ledde det till kommunistiska diktaturer
    - I Tyskland och Österrike banade det väg för de mörkrets makter som på 30-talet gjorde dessa stater till tyrannier
    - I Grekland ledde det till militärdiktatur
    - I Portugal banade det väg för diktatur

    Återstår så Italien, vars politiska utveckling under efterkrigstiden knappas varit bekymmersfri, samt Irland och Island där övergången mer varit relaterad till nationell frigörelse än övergång till ett "demokratiskt" statskick.

    Det hade varit klädsamt om skribenten Demokrat erkänt att påståendet:

    "I ett modernt samhälle förändrar man dåliga saker och gör dom bättre. Så har det varit i alla tider. Några exempel från vår egen tid är de tidigare monarkier som har övergått till republik och därigenom blivit riktiga demokratier."

    var djupt felaktigt och utan egentligt stöd i den europeiska historien från förra seklet.

    SvaraRadera
  5. Även fast detta inlägg var skrivet för ett bra tag sen så kunde jag inte motstå att kommentera Fältmarsalkens magnifika inlägg. Jag själv anser mig vara en rojalist och när jag läser dit inlägg fältmarsalken så kan jag inte motstå att flina av glädje eftersom "argumenten" som republikanen tar upp visar på en okunnighet som ses allt för ofta i dagens debatter. Det verkar som republikanen fokuserar allt för mycket på sina republikanska principer istället för de olika fördelarna med en republik (vad det nu kan vara). Jag skulle bara vilja säga att det glädjer mig något utomordentligt att se en rojalist med ett så stort vokabulär och bra historia kunskaper och som är redo att debattera mot dessa republikaner.

    Gud bevare konungen och fäderneslandet!

    SvaraRadera