söndag 30 mars 2014

Idrottens urspårning

Icke så att idrott i grunden skulle vara något onyttigt eller förkastligt. Utövandet av idrott, kan då det samma sker på rätt sätt, vara både hälsosamt och uppbyggligt. Dock har utvecklingen av den så kallade elitidrotten, under de senaste tjugofem åren, lämnat all rim och reson där den för många synes ha blivit näst intill livets mening. De penningsummor som hanteras inom idrotten överstiger vida vad som omsättes i sunda och goda företag med idogt arbetande medarbetare. Vidare översvämmas all media av idrott vilket gör att den mindre intresserade icke har mycket att hämta här.

Fjärran är den goda olympiska principen såsom den uttalades av baron Coubertin:

"Det viktigaste i livet är icke att segra, utan att kämpa väl."

I största motsättning till denna gyllene princip står den djupt tragiska och sorgesamma händelse som idag timat i Helsingborg. Här har en idrottssupporter uppenbarligen misshandlats till döds av andra idrottsupportar vilka haft andra idrottsliga sympatier. Dessvärre kan man icke förvånas över dagens fruktansvärda dåd enär så kallade "huliganer" fått härja under en lång period av år. Det som hände idag synes tyvärr vara en logisk konsekvens av den utveckling som vare sig idrottsföreningar eller ordningsmakt lyckats stävja.

Nu får det vara nog!

Det räcker icke med att den skyldige missgärningsmannen grips och näpses med det strängaste straff som lag förmår. Även den elitidrottcirkus som tillåter detta måste näpsas. De våldshändelser, som under flerfaldiga år varit förknippade med utövande av så kallad elitfotboll, måste nu få ett slut.

Svenska Fotbollsförbundet och de föreningar som är anslutna till detsamma och genomför Fotbollallsvenskan har nu visat att man är oförmögen att handha denna cirkus. Vi vanliga medborgare accepterar icke längre att våra städer vandaliseras av våldsamma fotbollsupportar eller så kallade "huliganer". Genomförandet av fotboll enligt denna modell har ett allt för högt pris för att kunna ske enligt nuvarande premisser.

Har Svenska Fotbollsförbundet någon skamkänsla och respekt för konsekvensen av de oförlåtliga tilltag, som fotbollcirkusen i sitt nuvarande utförande ger upphov till, bör man skyndsamt besluta om att detta år icke genomföra Fotbollsallsvenskan. Istället bör situationen nogsamt begrundas, förslagsvis med utgångspunkt från baron Coubertins gyllene princip - "Det viktigaste i livet är icke att segra, utan att kämpa väl" -, och finna andra mer värdiga och respektfulla former för utövandet av tävlingarna. 

lördag 29 mars 2014

Ett kommunistisk tyrrani

Förenta Nationernas Kommission för Mänskliga Rättigheter har nu tagit bladet från munnen och utfärdat en synnerligen kraftig resolution mot en av världshistoriens allra grymmaste och mest avskyvärda tyrannier, den kommunistiska implementationen Nordkorea. Läsningen av den rapport på vilken resolutionen bygger griper djup in i hjärterötterna när det kommunistiska förtryckets verkliga implikationer redovisas. Kommunismen är i sanning vedervärdig!

Rapporten, som talar om "obeskrivliga grymheter" fastlägger med all önskvärd tydlighet att ansvaret för de mångfaldiga brott mot mänskligheten, som begås dagligen, ligger hos den högsta ledningen och att allt utgår från medvetna och konkreta beslut. Ytterst ansvarig är således den vederstygglige och blodbesudlade snorvalpen Kim Jung Un, vilken inte synes lämna någon möda ospard för att än mer utveckla det förtryck, som hans farfader, den grymme tyrannen och plågoanden Kim Il Sung etablerade och hans fader, folkmördaren Kim Jong Il, ytterligare befäste.

I den mer än 400 sidor långa rapporten noteras:

"Allvaret , omfattningen och arten av dessa kränkningar avslöjar en stat som inte har någon motsvarighet i den moderna världen".

Denna kommunistiska implementations grymhet är total och allomfattande. Rapporten berättar:

"Dessa brott mot mänskligheten innebär utrotning , mord , slaveri , tortyr , fängelse , våldtäkt , tvångsaborter och annat sexuellt våld , förföljelse på politiska, religiösa , ras-och köns grunder tvångsförflyttning av befolkningar , den påtvingade försvinnanden av personer och den omänskliga handling av medvetet orsakar långvarig svält ".

Rapporten svävar icke på målet när det konstateras:

"Det finns en nästan fullständig förnekelse av rätten till tankefrihet , samvetsfrihet och religionsfrihet , liksom för rätten till åsikts -, yttrande- , informations-och föreningsfrihet"

"Nyckeln till det politiska systemet är den stora politiska och säkerhetsapparat som strategiskt använder övervakning , tvång , rädsla och straff för att hindra uttryck för alla oliktänkande . Offentliga avrättningar och påtvingade försvinnanden till politiska fångläger fungera som det ultimata sättet att terrorisera befolkningen till underkastelse".

"De obeskrivliga grymheter som begås mot fångar i Kwanliso politiska fångläger liknar fasor i de läger som totalitära stater etablerade under det tjugonde århundradet. De institutioner och tjänstemän som är involverade är behöver icke stå till svars för sina grymheter. Straffrihet råder ."

Ingen i den fria världen torde ens i sin vildaste fantasi kunna föreställa sig detta kommunistiska förakt för människan och individen innebär. Totaliteten i det kommunistiska förtrycket varför rapporten klart deklarerar att Nordkorea "visar mångfaldiga av de attribut som karaktäriserar en totalitär stat". Det råder intet tvivel om att den blodbesudlade snorvalpen Kim Jung Uns regim i grymhet icke ligger efter vare sig tyrannerna Hitler eller Stalin.

Det borde vara självklart att för varje människa i den fria världen att ta avstånd från de ohyggligheter som sker i Nordkorea. Så är dock icke fallet. I vårt land försvarar de kommunistiska partierna Sveriges Kommunistiska Parti, en i och för sig nästan borttynad sekt, och Kommunistiska Partiet, med folkmördaren Stalin som husgud, folkmordet i Nordkorea. Bland sistanämnda parti finns flera så kallade "kulturpersonligheter", bland annat taskspelaren Wolter, vilka icke sällan får stort utrymme i media. Nämnas kan att det på Kommunistiska Partiets vedervärdiga forum på internätet tillhandahålles en röstuppläsning av partiprogrammet, där folk- och massmördaren Stalin hyllas. Röstuppläsningen görs av taskspelaren Wolter.

Icke heller vårt före detta kommunistparti, det så kallade Vänsterpartiet, är fritt från smuts och solk när det gäller folkmordets Nordkorea. Under en lång period i partiets solkiga och människofientliga historia hyllades regimen i Nordkorea på mångfaldigt sätt. Beundran för plågoandarna i Pyongyang manifesterades bland annat med resor. En av de som deltog i resor, där man mötte och hyllade tyrannen Kim Il Sung, var herr Måbrink vilken alltfort är högst verksam i Vänsterpartiet där han bland annat representerar nämnda parti i Blekinge läns landsting. Efter ett besök i Nordkorea uttalade sig herr Måbrink på följande sätt:

"Jag har hört talas om Juche men inte riktigt förstått dess innebörd. Nu förstår jag vilken betydelse som denna idé haft och har för landet. Självtilliten har möjliggjort den snabba utvecklingen. Det betyder att folket har förstått dess innebörd och att de också ställt upp helhjärtat tillsammans med kamrat Kim Il Sung."

Att Vänsterpartiet ännu låter sig representeras av en person som så till den milda grad stött ett tyranni är betecknade och säger något om partiets sanna jag. Det hela är fullt likvärdigt med att något annat parti, bland sina förtroendevalde, skulle haft en person som personligen hyllat tyrannen Hitler. 

Likt varje historiskt exempel, där man sökt implementera kommunismen, har det hela i Nordkorea fullständigt gått överstyr. Implementation av ett samhälle utifrån endimensionella marxistiska principer leder ofelbart till katastrof och outsägligt mänskligt lidande. Allt sedan de första försöken efter den tragiska oktoberrevolutionen 1917 har kommunismen varit intimt och nära sammanbunden med största omänsklighet vilken har sin egentliga grund i den kommunistiska kollektivismens fullständiga förkastanande av respekten för individen och människolivet. 

tisdag 25 mars 2014

Äktenskapet - en akt mellan man och kvinna

En artikel i Svenska Dagbladet förliden helg, rörande en lärotrogen och hedervärd kyrkoherdes vägran, att i full enlighet med lag vägra, utföra en så kallad "vigsel" mellan samkönade par synes ha väckt allehanda, av tidens nycker fördärvade och från den Kristna läran allt mer avskilda, liberalteologers vrede.

Senast i raden, av de som i sitt studium av den Heliga Skrift endast läser de ord som överensstämmer med det evangelium som skrivs av tidens nycker, är en av liberalteologiens främsta mediaikoner, pastor Klein.

Pastor Klein förordrar, i sin totala kapitulation inför det evangelium, som är skrivit av tidens nycker och icke givet av Gud, att präster i Svenska Kyrkan skall tvingas genomföra så kallade "vigslar" mellan samkönade par. Respektlösheten, inför det verkliga Evangeliet - det som är givet av Gud - framgår också i pastor Kleins ovårdade och vederstyggliga ordval:

"Det är för mycket feglir. Höstens kyrkomöte borde kunna driva igenom en förändring".

För pastor Klein är det således "feglir" att följa HERRENS bud. Är det någon som är anfrätt av största feghet så är det pastor Klein. Att en präst i våra Fäders Kyrka, om än anfrätt av liberalteologiens märkliga irrläror, förfäktar ståndpunkter likt denna är så sorgesamt och så beklämmande att ord saknas att beskriva.

Det är uppenbart att pastor Kleins Bibel saknar det andra kapitlet i Genesis där verserna 18-25 lyder:

"18) Och HERREN Gud sade: "Det är icke gott att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves."

19) Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta.

20) Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke någon hjälp, sådan som honom hövdes.

21) Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.Då sade mannen: "Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen."

22) Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen.

23) Då sade mannen: "Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.

24) Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

25) Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra."

Av någon outgrundlig anledningen synes ävenledes en del av Matteusevangeliet felas i pastor Kleins Bibel. Visst är att verserna 1-12 i dess artonde kapitel icke tillhör det som pastor Klein studerat:

"1) När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens område.

2) Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka.

3) Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom och sade: "Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?

4) Men han svarade och sade: "Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna'

5) och sade: 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött'?

6) Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja."

7) Då sade de till honom: "Huru kunde då Moses bjuda att man skulle giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?"

8) "För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så.

9) Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott."

10) Då sade lärjungarna till honom: "Är det så med mannens ställning till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig."

11) "Icke alla kunna taga emot det ordet, utan allenast de åt vilka sådant är givet.

12) Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot det."

Ovanstående citat ur den Heliga Skrift går icke att misstolka. Äktenskapet är en akt mellan Man och Kvinna och ingenting annat. Härifrån skiljaktiga ståndpunket är grova irrläror som fullständigt saknar stöd i Läran. Om någon skall förbjudas att förrätta vigslar så är det de liberalteologer, som sätter tidens nycker framför Herrens Ord. Vill dessa liberalteologer icke taga till sig den sanna Läran återstår inget annat för desamma än att taga av sig prästkappan och avsäga sig predikoämbetet. I våra Fäders Kyrka hör de icke hemma!

Ultrafeministik dumhet

Konungen har med anledning av det instundande lettiska statsbesöket låtit sig intervjuas av lettisk etermedia. Bland de frågor, som Konungen härvid fäster uppmärksamhet, finns problematiken rörande full förvärvsarbetande föräldrar och den inverkan detta har på barnens väl och ve. Konungen låter härvid uttala:

"De flesta vuxna människor, föräldrar, arbetar. Nu för tiden, med det nya samhället så arbetar båda föräldrarna och finns inte alltid där för att ta hand om sina barn. Det tror jag är en av farorna inför framtiden".

För varje sunt tänkande människa, som hyser respekt för det uppväxande släktet, är det i sanning mycket lätt att instämma i dessa Kungsord. Hade fler tagit denna problematik på större allvar torde den otrygghet, som dessvärre alltför mycket kännetecknar vår tid, med stor sannolikhet varit mindre.

En som dock icke uppskattar dessa Kungsord är den rabiata ordföranden i det ultrafeministiska, och därigenom högst kvinnofientliga, partiet Feministisk Initiativ, Schyman. Schyman är en person vars hela gärning kännetecknas av största inskränkthet. Att söka enkla, ja intill imbecillitet gränsande, förklaringar till hart när varje samhällsproblem har varit Schymans adelsmärke. Sin bana började Schyman i en vederstygglig, avskyvärd och omänsklig organisation på yttersta vänsterkanten, det kommunistiska och Marxist-Leninistiska-Kampförbundet. I detta skeende sökte Schyman sin intellektuella näring från endimensionell och verklighetsfrämmande marxism och våldsbejakande lögnaktig leninism.

Omsider, år 1977, blev Schyman medlem i Vänsterpartiet Kommunisterna, ett parti som intill kommunismens störtande i Östeuropa och dåvarande Sovjetunionen, icke lät minsta tillfälla gå förbi att på allehanda sätt hylla och applådera de repressiva och människofientlig kommunistiska förtyckarregimerna, som inte sparade någon möda i plågandet av sina folk. Från år 1981 var Schyman medlem av partistyrelsen varför hon personligen bär ett mycket stort ansvar för hyllandet av det ondskans imperium Sovjetunionen och dess vasallstater.

Då sovjetkommunismen förpassades till historiens stinkande skräphög tvingades Vänsterpartiet Kommunisterna, bokstavligen under galgen, att något omvärdera sin ställning. Dock icke så att den grundläggande ideologin väsentligen förändrades. Ännu i denna dag är det mycket lätt att i det före detta kommunistpartiets (nu benämnt Vänsterpartiet) programskrivningar spåra det Kommunistiska Manifestet. Schyman kom sedan under en tioårsperiod att leda det före detta kommunistpartiet.

Såsmåningom synes Schyman ha tappat tron på kommunismen vilket slutligen gjorde att hon lämnade det före detta kommunistpartiet. Nu skall vi dock icke tro att detta, i och för sig högst hedervärda uppvaknande, föranleddes av att Schyman fått en mer mogen och nyanserad bild till verklighetens mosaik. Nej alls icke! Istället anammar Schyman en annan endimensionell, och till imbecillitet gränsande, ideologi - ultrafeminismen. Ultrafeminismens stora dumhet, består på samma sätt som marxismens urbota inskränkthet, i att alla förklaringar söks i en enda orsak. För ultrafeminismen står all världens förklaringar att finna i kön medan marxismens alla orsakssamband kan härledas till klass.

Schyman kritiserar nu Konungen samtidigt som hon hånar och bespottar de mödrar, som trots vår tids nycker, sätter barnets trygghet främst i det att hon, i sin i det närmaste oändliga inskränkthet, förklarar:

"Signalen blir att ”det var bättre förr” och det är ju lätt att tro att detta ”förr” var just när mamma var hemma och pappa jobbade."

Detta uttalande är så skamligt och så nedvärderande, mot hemmavarande mödrar, att Schyman, om hon var i besittning av minsta anständighet, borde framföra sin uppriktiga ursäkt. Dessvärre är detta ingenting vi kan förvänta oss. Istället avslöjar Schyman ultrafeminismens innersta kärna, som icke är annat än största fientlighet mot såväl kvinnor som barn.

För ultrafeminismen är den största prioriteten att så snart som möjligt rycka spädbarnet från moderns bröst. Alla minns vi herr Ohlys uttalande i en debatt inför förra valet, där han såsom lösning på problematiken förordade användningen av så kallade bröstmjölkspumpar. Denna herr Ohlys utlåtelse torde ha få motstycken när det gäller politisk dumhet och idioti.

Största heder åt de mödrar som sätter barnets trygghet främst!

lördag 22 mars 2014

Arvprinsen av Sachsen, Coburg och Gotha invald i Coburgs Stadsfullmäktige


Deras Högheter Arvprinsen och Arvprinsessan av Sachsen, Coburg och Gotha

Vid valet till stadsfullmäktige i staden Coburg den 16 mars har Hans Höghet Prins Hubertus, Arvprins av Sachsen, Coburg och Gotha, Hertig av Sachsen, invalts såsom ledamot av stadsfullmäktige. Arvprinsen, som sedan år 2012 leder den Hertigliga Huvudförvaltingen för Hertigen av Sachsen, Coburg och Gothas Husstiftelse, är en person med stort intresse såväl för det Hertigliga Huset som staden Coburg och dess utveckling.

Arvprinsen är kusinbarn till vår högvördade Konung och således syssling till vår högaktade Tronföljare och Kronprinsessa.

Till Folkrättens Försvar

För att stater och nationer skall kunna leva i sämja och, så långt möjligt är, undvika väpnade konflikter har det sedan urminnes tider utvecklats praxis oh sedvanor för att reglera mellanstatliga relationer. Länge var kriget det vedertagna yttersta instrumentet att reglera konflikter, som nått ett stadium där oenighet kvarstår. I forna tider var kriget, även om det innebar stora umbäranden för befolkningens försörjning, i huvudsak en uppgörelse mellan stridskrafter, land eller sjö, på ett geografiskt begränsat område. Krigskonstens utveckling och dess ianspråktagande av högmodern teknologi förändrade krigets karaktär. En påminnelse om detta lämnades oss icke minst under de två världskrigen där det senare fick sin ändpunkt genom användandet av det fasansfulla och dödsbringande atomvapnet, ett vapen vars okontrollerade användning tvivelsutan skulle leda till Harmageddon.

Krigskonstens utveckling och den yttersta konsekvensen av densamma, Harmageddon, har stärkt vikten av att skapa ett internationellt regelsystem för samvaron stater och människor emellan. Detta regelsystem, till en del bestående av praxis och till en del bestående av avtal, benämnes Folkrätten. I detta regelsystem ingår ock den Internationella Domstolen i Haag, vilket är ett av huvudorganen i Förenta Nationerna. Domstolens uppgift är att bilägga tvister mellan stater samt att utfärda rådgivande yttranden på begäran av såväl internationella organ som Förenta Nationernas Generalförsamling.

Ett exempel på den sistnämnda uppgiften uppmärksammas i en förtjänstfull debattartikel, författad av professor Mahmoudi vid Stockholms Universitet. Professor Mahomoudi fäster uppmärksamheten på det utslag den Internationella Domstolen gav i frågan om provinsen Kosovos utbrytning från Serbien. Domstolens tydliga utslag är att självständighet för en del av en suverän stat endast kan komma ifråga om densamma sker i samförstånd med moderstaten.

Det senaste exemplet där ovannämnda princip tillämpats utgörs av republiken Sydsudan. I nämnda fall föregicks självständigheten av ett utslag från den Permanenta Skiljedomstolen i Haag, populärt benämnd Haagtribunalen, vilket erkändes av republiken Sudans regering. Härefter hänskjöts avgörandet till en folkomröstning vilken omsider ledde till republiken Sudans delning.

Instundande höst, den 18 september, kommer en folkomröstning att ske Konungariket Skottland för att avgöra frågan huruvida nämnda Konungarike skall kvarstå såsom en del i Förenande Konungariket Storbritannien eller om det skall utgöra ett fullt suveränt Konungarike, om än i personalunion med Konungariket England. Ävenledes denna fråga uppfyller den av Internationella Domstolen utfärdade principen i det att nämnda omröstning föregåtts av en överenskommelse mellan Förenade Konungarikets Regering och Skottlands Regering. Denna överenskommelse trädde i kraft den 13 december 2013 då Drottningen, genom en kunglig sanktion (Royal Asset), gav den sitt gillande.

I bjärt kontrast till ovanstående exempel står den ryska annekteringen av Krim. Här har Ryssland, under den alltmer auktoritäre och självsvåldige presidenten Putin, efter en i synnerligen förhastad och i det närmaste farsartad folkomröstning, låtit annektera Krim. Genom detta förfarande obstruerar presidenten Putin mot det otvetydiga utslag, som Internationella Domstolen utfärdat i dylika spörsmål. Internationella Domstolen erkännes av Ryssland varför Ryssland har att finna sig i dess utslag. Rysslands förfarande är således ett gravt och allvarligt brott mot internationell rätt. Nämnda grova brott kräver av alla, som vill stå upp för folkrättens försvar, att tydligt och fast protestera.

lördag 8 mars 2014

Deklaration från det Kejserliga Ryska Husets Överhuvud rörande de tragiska händelserna i Ukraina.


Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, Det Kejserliga Ryska Husets Överhuvud.

I en deklaration, given i exilresidenset i Madrid den 21 februari innevarande år, låter Överhuvudet för det Kejserliga Huset, Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, tillkännage följande:

"Från Överhuvudet för det Kejserliga Ryska Huset
H.K.H. Storfurstinnan Maria av Ryssland
Angående de senaste händelser i Ukraina

De tragiska händelser som timat i Ukraina fyller Oss med en outsäglig smärta och sorg. Då Vi för icke så längesedan, besökte den antika staden Kiev - vaggan för en slavisk stat - och det ärorika och heroiska Krim, fylldes vi av största glädje över att se hur ukrainare av olika etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, samt olika social och politisk tillhörighet, levde under fred och harmoni.

Nu upplever Ukraina en situation av omvälvningar som endast kan jämföras med de ödesdigra händelserna under revolutionen. Och historien har visat att ingen revolution har fört lycka till någondera av de som deltar i densamma.

Vi ber om vila för själarna hos alla dem som förlorat sitt liv i dessa händelser, för ett skyndsamt tillfrisknande av de skadade och för ett slut av våldet.

Vi manar alla medborgare i Ukraina, oberoende av deras politiska tillhörighet, att icke förglömma att de alla är söner och döttrar av ett gemensamt Fädernesland och att icke tillåta att deras gemensamma Fädernesland förs in i ett inbördeskrig där bröder mördar bröder. 

Av omsorg för den ukrainska statens integritet och enheten för dess folk, bör ingen på något sätt eller under några omständigheter ge efter för frestelsen att ge sig in i hämnd eller vedergällning. Må vi alla minnas orden från den helige kunglige bäraren av lidandet, Kejsar Nikolaus II :

"Ondska kan inte besegra onda , blott kärlek kan"

H.K.H. Storhertiginnan Maria av Ryssland
givet i Madrid den 8:e februari 2014"


Alla de som är delaktiga i den sorgesamma situationen i Ukraina bör med största allvar begrunda Storfurstinnans deklaration. Om situationen i Ukraina hanterats utifrån de viktiga principer som framförs i deklarationen hade vi idag icke behövt att beskåda de synnerligen allvarsamma bekymmer som såväl Ukraina som Ryssland befinner sig i.

Monarkin har i detta en roll, det krävs en institution som kan verka över den splittring som sås av  politiker vilka saknar förmågan att se verkligheten och som blott och bart beskådar samma verklighet från de snävaste av perspektiv. Monarkins roll är icke att ersätta politiken utan att utgöra en institution, som är gemensam för alla innebyggare i en statsbildning oavsett politisk tillhörighet. Det bär detta ansvar som Storfurstinnan tar genom den nyligen utfärdade deklarationen.

Må den dag icke vara avlägsen då Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, kan bestiga tronen som Rysslands Kejsarinna och därigenom bidraga till fred och harmoni såväl mellan Rysslands många innebyggare, av olika bakgrund, som med grannländer.

Leve Monarkin!

tisdag 4 mars 2014

Nationalismens gissel

Icke så att identitet, sedvanor och traditioner som vilar på en regional eller nationell grund i sig är något ont eller klandervärt. Problemet uppstår då det ur nämnda egenskaper uppstår en utopisk nationalism som ser de nationella egenskaperna som enda grunden för staters utformning och konstituerande.

Den rörelse för nationalstaten som kännetecknade 1800-talets europeiska historia kan icke enbart sägas vara av ondo då det förvisso uppstod fungerande statsbildningar ur densamma. Dock få heller icke stickas under stol med att nämnda rörelse ock utgör en icke oväsentligt del de orsakssamband som kan skönjas bakom såväl de båda fasansfulla världskrigen som de djupt tragiska och sorgesamma krigshandlingar, som kunde beskådas på Balkan under 1990-talet. Åter får vi nu erfara hur detta nationalismen gissel åter bringar Europa in i en synnerligen allvarsam situation, som vi icke trodde var möjlig i vår upplysta tid, genom den kritiska situationen i Ukraina.

Ukrainas historia såsom nation är mycket komplex. Historiskt var de västra delarna av landet, näst intill sedan hedenhös, en del av den polsk-litauiska maktsfären. I söder härskade olika stammar medan den ryska maktsfärens expansion gjorde sig påmind såväl från norr som från öster. Genom Polens delningar under 1700-talets senare delar kom det som idag utgör västra Ukraina att tillfalla Ryssland och det Habsburgska väldet. Vid Polens återupprättande efter första världskriget tillföll det västra området åter Polen. Efter andra världskriget drev Sovjetunionen, under ledning av den avskyvärde kommunistiske tyrannen och folkmördaren Stalin, igenom att de gränser för Polen som rådde före kriget skulle förskjutas åt väster i syfte att tillskansa Sovjetunionen den landsända som idag utgör Ukrainas västra delat. Nämnde kommunistiske människoplågare lät ock, inom sin kommunistiska terrorstat, genomföra omfattande förflyttingar av hela folkgrupper, icke sällan med följden att avsevärda delar av dessa grupper gick under. Bland dessa grupper må nämnas Krimtatarerna.

Det är uppenbart att historiens gång på mångfaldiga sätt format en geopolitisk situation där olika folkgrupper och nationaliteter förekommer i en komplex mosaik. Att från denna mosaik dra upp nationsgränser är hart när omöjligt. Det enda hållbara synes vara att bygga statsbildningar utifrån de gränser som historien på allehanda sätt givit oss. Dessa statsbildningar måste sedan få verka under full suveränitet och inom sig hantera den problematik som uppkommer genom den mångfald, som uppstår inom respektive statsbildnings gränser. Det är detta förhållande som de utopiska nationalisterna icke förstår och som är själva orsaken till många av de beklagansvärda konflikter som i dag råder i vår värld.

I den ukrainska frågan har Ryssland under den alltmer auktoritäre presidenten, herr Putin, ställt den i folkrätten stipulerade principen om varje statsbildnings obestridliga suveränitet åt sidan och agerat på ett sätt som Europa icke skådat sedan 1930-talet. President Putins argumentation, till stöd för sitt folkrättsvidriga agerande, är i det närmaste en blåkopia av de bevekelsegrunder som den nationalsocialistiske tyrannen Hitler hänvisade till vid annekteringen av såväl Sudetlandet som Österrike. För tyrannen Hitler var syftet att skydda förmenta "tyskar", trots att de hade en annan statstillhörighet. På motsvarande sätt framför president Putin som sitt höga mål att skydda förmenta "ryssar" som lika fast de har en annan statstillhörighet. Det såväl tyrannen Hitler som den auktoritäre presidenten Putin gör är att sätta nationalismen högre än i den folkrätten fastslagana okränkbara suveränitet som varje erkänd statsbildning besitter. Presidenten Putin får icke komma undan med detta varför det internationella samfundet icke får spara någon möda, så länge icke freden äventyras, på att näpsa den ryske presidenten för hans mot folkrätten brottsliga tilltag. 

söndag 2 mars 2014

Om Maktdelningsprincipens upprätthållande

Även om vårt lands Konstitution innehåller mycket övrigt att önska i frågan om maktdelning, såsom denna är definierad och analyserat i baron Montesquieus stora verk "Om lagarnas anda", innehåller den dock viktiga principer där lagarnas stiftande utgår från folkstyret medan lagarnas yttersta verkställande är satt under oberoende och ojäviga myndigheter. Att sedan det finns en anomali i Konstitution bestående av Regeringens politisering på folkstyrets, det vill säga Riksdagens, bekostnad är en annan sak som får anstå till ett annat tillfälle.

Myndigheternas, av Konstitutionen stipulerade, oberoende och oväld är av synnerligen stor betydelse för rikets styrande. Det får icke komma i fråga att myndigheten agerar utifrån annat än de lagar och förordningar de är satta att verkställa. Detta ställer höga krav på de ämbetsmän som fått det stora och viktiga förtroendet att fatta olika beslut, som berör den enskilde medborgaren.

Det har under åren utvecklats ett oskick där myndigheter och dess företrädare mer och mer sett det som sin uppgift att verk opinionsbildande. Dessförutan har det funnits en implicit ordning, som även om förbättrande åtgärder vidtagits i någon mån fortfarande gäller, att avdankade politiker, ibland högst kompetenta personer men dessvärre ock sådana som genom största oskicklighet gjort sig omöjliga i sitt politiska värv, utsetts till höga ämbeten i rikets myndigheter. Politikerns uppgift är att vara opinionsbildande för den ska man stödjer medan ämbetsmannens uppgift är att ojävigt och med största oväld fatta myndighetsbeslut. De flesta torde inse att det för en politiker, som under långerliga tider ägnat sig åt opinionsbildning, icke med lätthet, från en dag till en annan, skifta till en diametralt annan roll.

En ämbetsman som icke förstått sin roll är generaldirektören för Försäkringskassan, herr Eliasson, som fram till 2006 verkade som socialdemokratisk statssekreterare. Denne ämbetsman har givit sig in i den politiska debatten med herr Åkesson, ordförande för det populistiska och av det rasistiska undertoner smutsade utopiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna.

Problemet är icke att en spottloska uttryckts mot herr Åkesson, det får den som befinner sig i den politiska debattens nav tåla, utan att nämnda spottloska utkastats av en ämbetsman som har att vara ojävig och oväld. Hade spottloskan, även om det specifika språkbruket möjligen kan diskuteras, avfyrats av en politisk meningsmotståndare och opinionsbildare hade saken varit en annan.

Det är uppenbart att herr Eliasson skolats i den socialdemokratiska makttraditionen där strävan varit att utsudda gränserna mellan maktdelningens grundpelare. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet var detta en tydlig strategi där man icke drog sig för att ävenledes nyttja korporativistiska verktyg. I denna makttradition sattes icke ämbetsmannens ojävighet och oväld högt utan ämbetsmannen hade att vara den politiska maktens instrument även i det fall då stöd saknades i lagar och förordningar. Herr Eliasson agerende är ett tydlig exempel på detta.

Uppenbart är att herr Eliasson saknar kunskap om viktiga konstitutionella principer och därigenom agerar högst oskickligt. Grunden för den oberoende myndighetsutövningen är att ämbetsmannens förmåga, att i varje enskild fråga verka ojävigt och enligt de lagar och förordningar som gäller, bygger på ett stort förtroende. Naggas detta förtroende i kanten raseras viktiga konstitutionella principer.

Låt oss säga att generaldirektören eller någon i hans myndighet har att fatta ett ämbetsbeslut som rör en medborgare vilken råkar tillhöra det populistiska och av det rasistiska undertoner smutsade utopiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna. Denne medborgare har, enligt rikets Konstitution, rätt att få sin fråga prövad på ojävig och oväld grund. Även om frågan icke på ringaste sätt är politiskt relaterad kan det icke sällas utom rimligt tvivel att ett politiskt uttalande från myndighetens oväldige chef helt saknar betydelse. Hela grunden för myndighetsutövningen kan härigenom raseras vilket skulle få mycket långtgående konsekvenser.

Slutsatsen kan icke bli annan än att nämnde generaldirektör, herr Eliasson, handlat på ett mycket oskickligt och beklagligt sätt i det att han icke förstått de principer på vilka myndighetsutövning grundas. En om konstitutionella principer så oskicklig och okunnig person kan omöjligt ges förtroendet att leda en av rikets mest betydelsefulla myndigheter. Regeringen bör därför snarast föranstalta om att herr Eliasson avlägsnas från den post, som han saknar förmåga att inneha.