söndag 29 september 2013

Okunnigt om religion

Redaktör Arpi låter i Svenska Dagbladet framföra mången klok synpunkt rörande islimismen och dess lierade i den svenska avgrundsvänstern. Dessvärre tar redaktör Arpi en mycket märklig utgångspunkt i det han argumenterar utifrån kritiken av den amatörmässige "konstnären" Lars Vilks och dennes verk. Det Vilks genom sina så kallade "rondellhundar" gjort är att skymfa och förnedra det som människor håller heligt i sin religion. Detta är intet annat än vulgär och rå liberalism där något skall utmanas för sakens egen skull. Samma exempel på skymfande och förnedrande har även vi kristna fått utstå genom den för snuskiga fotografer ökända fotografen Ohlson Wallis alster, genom vilka vår Frälsare hädats. Alla minns vi den fruktansvärda och hädiska utställningen  Ecce Homo vilken den dåvarande ynkryggen till ärkebiskop, den extreme liberalteologen Hammar, icke ens lyckades hålla utanför Herrens Hus.

Ingen troende, av vilken Religion det vara må, skall behöva utså att bilder och symboler som han håller för heliga skymfas. Kränkning av detta slag är inget annat än vederstygglig värdenihilism som bottnar i största respektlöshet.

Med detta icke sagt att religionskritik icke får förekomma, dock måste kritiken utgå från sakligheten och utifrån en djuplodande analys om vad som säges i religiösa grundtexter. Att utifrån detta perspektiv kritisera Islamismen är på intet sätt svårt och det är märkligt att redaktör Arpi, i sitt viktiga avslöjande av den svenska avgrundsvänstern, icke istället väljer denna utgångspunkt.

Islamismen är för det stora flertalet muslimer en vederstygglig villolära. Villoläror finns i de flesta religioner och icke heller vår egen religion, Kristendomen, är befriad från förmörkande läror, vilka icke utgår från en djup analys av grundtexten utan som istället tar andra agendor, icke relaterade till religionens grunder, som utgångspunkt.

Att islamismen är vederstygglig råder icke ringaste tvivel om. Vi minns alla attentatet i New York den 11-september 2011, vi minns tågattentatet i Madrid, vi minns tunnelbaneattentat i London, vi minns attentatet på Bali och nu senast har vi kunnat beskåda hur blodsbesudlade islamister, befriade från respekt för människolivet, mördat och lemlästat i Nairobi. Den som påstår att denna islamistiska terrorism icke hör till de största problemen och största hoten i vår samtid saknar ögon att se med och öron att höra med.

I sin inlägg redogör redaktör Arpi hur den svenska avgrundvänstern, exemplifierade av så kallade kulturpersonligheter som skriftsällaren Myrdal, personlig vän med massmördaren Pol Pot, redaktören Lindeborg på Aftonbladet, kommunist och leninist, samt redaktören Greider, extermsocialist saknande all förmåga till rationell samtidsanalys, icke förmår att klart ta avstånd från islamistisk terrorism. Redaktör Arpi jämför här förtjänstfullt nämnda "kulturpersonligheter" med de som under Kalla Kriget icke förmådde att ta avstånd från den repressiva realsocialistiska förtryckarregimerna med Sovjetunionen i spetsen.

Varför har då den vänstern så svårt att ta avstånd från den islamistiska terrorismen?

Är det för att de värna Islam, som religion?

Alls icke, nämnda kulturpersonligheter, tillhörande avgrundsvänstern, torde vara kallhamrade ateister utan förståelse för Religionen och dess förutsättningar. Om skymfande verk, som Vilks, varit huvudorsaken till vänsterns engagemang kan man fråga sig varför de icke på samma grunder gått emot den för snuskiga fotografier ökända fotografen Ohlson Wallis alster.

Skälet till vänsterns omförmåga att ta avstånd från islamistisk terrorism har intet med Religion att göra utan utgår istället från det enkla faktum att man har en gemensam fiende. För både vänstern och islamistiska terrorister är Förenta Staterna och dess på rättstaten och folkstyret grundade styrelseskicket, som fick sin konstitutionella form 1787, som är roten till allt ont.

Det är märkligt att nämnda så kallade kulturpersonligheter fortfarande, trots allt vad den historiska utvecklingen lärt oss, gör avtryck i debatten på sätt som sker. Det är i sanning förunderligt hur en av rikets största tidningar, Aftonbladet - en tidning utgående från en revisionistisk socialdemokratisk idétradition, låter hålla sig med en kommunist och leninist som kulturredaktör, ja det är rent av skamligt och ett hån mot alla de socialdemokrater, som under hela 1900-talet, ofta stod rakryggade i kampen mot kommunismen.

Läror vilka icke respekterar människolivet och varje människas unika värde, det är i detta sammanhang egalt om det är kommunism eller religiösa villorläror,  måste bekämpas och motarbetas. I denna kamp har den svenska avgrundvänstern, med portalfigurer som Myrdal, Lindeborg och Gieder, kommit för lätt undan i debatten. Här må vi hoppas att redaktör Arpis artikel kan bli en språngbräda att utmana den avgrundsvänster som icke förmår ta avstånd från vederstyggliga terrorister.

söndag 22 september 2013

Orättvist om statsrådet Svanteson

Ultrafeminister, liberalteologer och allehanda ateister från olika bakgrund vilar nu icke på sina hanar för att på allehanda sätt sprida ondsint och inskränkt hat mot statsrådet Svantesson. I en föregående anmärkning på detta Forum har kritiken relaterad till att statsrådet Svantesson dristat sig att påstå att barnamordsfrågan (den så kallade abortfrågan) är komplex. Här har ultrafeminister inte visat någon gräns för sin vrede i det att statsrådet icke uttalat sig för att frågan i det närmaste är att betrakta som ett trivialt vårdärende utan någon som helst relation till moral och etik.

I Svenska Dagbladet tar redaktör Rayman upp frågan om homosexualitet. Även om redaktör Ryman icke fullt ut verkar förstå vad bekännelse till en tro innebär och vad den har för konsekvenser, så saknar icke redaktör Raymans inlägg sina poänger. Redaktör Rayman skriver:

"Visst. Kristet Center tror inte bara att homosexualitet är en synd, det ska man ha klart för sig. Det finns även aktiva handlingar, som tex förböner för att frälsa homosexuella från denna synd. I mina öron låter detta direkt obehagligt och jag förstår verkligen att man som homosexuell lämnar en sådan församling. Problemet är sannerligen inte nytt. Homosexualitet är förbjudet i många religioner och samfund och inte sällan hanterar de förbudet på sätt liknande Kristet Centers, dvs man försöker ”rädda” personerna från sin läggning och därmed undan helvetet eller andra straff."

Av någon outgrundlig anledning glömmer redaktör Rayman att förklara bakgrunden till Kristet Centers ställningstagande. Bakgrunden är synnerligen enkel och består i det fundamentala faktum att det icke finns ett end ord i den Heliga Skrift som stödjer ett homosexuellt levnadssätt. I detta avseende är det således icke Kristet Center som har någon extrem inställning. Är det någon som har en extrem inställning i denna fråga är det den av liberalteologer fördärvade Svenska Kyrkan, som på nämnda område avviker från läran.

Att äktenskapet, utifrån den Heliga Skrift, är något mellan man och kvinna är otvivelaktigt. Att liberalteologiska biskopar och ledamöter av kyrkomötet av någon anledning förlorat sin läsförmåga i detta avseende är en annan sak. Första Mosebok, första kapitlet och verserna 27-28 undanröjer nämligen varje tvivel:

"Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.

Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: "Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden."

Den Heliga Skrift  är ock synnerligen tydlig med att ett köttsligt utövande av homosexualitet är vederstygglig. Tredje Mosebok 18 kapitlet, vers 22, lär oss:

"Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse."

Utifrån ovanstående är det en självklarhet för varje sant kristet samfund att man måste varna sina medlemmar för ett homosexuellt levnadssätt. Varna men icke döma!

I detta sammanhang är det viktigt att framålla att vår Frälsare, aldrig ändrade på Moses Lag som sådan, något som vissa liberalteologer synes ha fått för sig. Däremot framhåll vår Frälsare Nåden. Ett av de viktigare exemplen på detta består i det vår Frälsare uttalar, enligt Johannesevangeliet 8 kapitel, 7:e vers:

"Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne."

Vår Frälsare upphävde icke genom sitt uttalande Sjätte Budet men han inskränkte häri människans makt att döma i nämnda avseende. Det finns inget som säger att samma förhållande icke bör gälla homosexualitet. Således varna men icke döma.

Om ett samfund, inom ramen för sin själavård bedriver förbön för homosexuella medlemar är detta något gott. I detta avseende synes redaktör Rayman, trots ett avståndstagande, ändå på något sätt förnimma de rationella orsakssambanden:

"Oundvikligen tänker man på de psykiska effekterna för de människor som utsätts, men visst kan det i dylik praktik finnas en vilja att hjälpa. Förmodligen finns det ofta även en önskan att bli räddad även från personerna det gäller, eftersom de troligen är troende församlingsmedlemmar de också. Situationerna saknar inte komplexitet… "

Statsrådet Svantesson är värd all heder och kan utifrån den grundlagsfästa religionsfriheten icke förnekas att tillhöra det trossamfund hon anser bäst svarar mot hennes samvetes krav. De som kritiserar statsrådet Svantesson förstå vare sig den sanna naturen hos en religiös övertygelse, sprungen ur en sammanhållen lära såsom i detta fall Kristendomen, eller konsekvenserna av de medborgerliga fri- och rättigheter som Regeringsformen stipulerar.

onsdag 18 september 2013

Ultrafeministerna löper amok

Statsministern utsåg igår Elisabeth Svantesson till statsråd och chef för Arbetsmarknadsdepartementet. Statsrådet Svantesson är erkänt kunnig på området och har ock avlagt ekonomi licentiatsexamen.

Dock förhåller det sig så att statrådet har en bakgrund som är svår att fördraga för de som förespråkar barnamord (benämnt abort för att icke allt för öppet avslöja nämnda gärnings omänsklighet) i det att statsrådet en gång varit medlem i den av humanism genomsyrade organisationen Ja till Livet. Denna organisation sammanfattar på sitt Forum beskriver sin mission enligt följande:

"Vi är en ideell förening med över 18 000 stödmedlemmar. Tillsammans arbetar vi för ett stärkt människovärde - även vid livets gränser. Vi tror att alla människor har ett okränkbart värde, oavsett ålder, kön eller eventuella handikapp. Genom vårt arbete vill vi vara en röst för livet och för dem som inte har kraft att själva göra sina röster hörda! "

I en intervju med statsrådet i nyhetsprogramet Aktuellt blev icke arbetsmarknadspolitiken huvudämnet, nej här diskuterades istället statrådets tidigare medlemskap i Ja till Livet såsom huvudämne. Statsrådet dristade sig här att uttala att frågan av abort är komplex. Detta uttalande var för mycket för mycket för alla korrekta ultrafeminister vilka nu synes löpa amok på det allra mest besynnerliga sätt.

Ultrafeministerna synes i detta avseende ha avskaffat vår grundlagsfesta åsiktsfrihet. Att vara emot barnamord (så kallad abort) är icke tillåtet och om någon ens på minsta sätt ifrågasätter nämnda handling bör, enligt ultrafeministerna, vederbörande uteslutas från varje offentligt uppdrag samt i princip fråntas sitt medborgerliga anseende.

Bland de allra mest vansinniga kommentarer som uttalats denna dag märktes den kallhamrade ordföranden i Riksförbundet För Sexuell Upplysning (RFSU) som helt frankt i morgonradion deklarerade att barnamordsfrågan (den så kallade abortfrågan) alls icke är komplex utan mycket enkel i det att det skulle vara en fråga om "kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp". Inget kan vara mera fel, ett foster är från det välsignade befruktningsögonblicket en mänsklig varelse som måste åtnjuta ett ovillkorligt skydd.

Tramset och dumheten i resonemanget om "kvinnans rätt till sin egen kropp" faller på sin egen orimlighet. I nuvarande barnamordslagstiftning (den så kallade abortlagstiftningen) stipuleras att barnamord (så kallad abort) får ske upp till artonde veckan av graviditeten. Således skulle fostret då graviditeten övergår från den artonde till den nittonde veckan övergå från en del av kvinnans kropp till en mänsklig varelse. Detta saknar all form av medicinsk grund. Dessutom förhåller det sig så att barnamord (så kallad abort) kan beviljas, efter särskild prövning, upp till och med tjugoandra veckan. Logiken i denna lagstiftning lyser helt med sin frånvaro. Grymheten i det hela framstår i all sin tydlighet då barn som fött under tjugoandra veckan kunnat räddas och då vi vet att barn födda från tjugoåttonde veckan har goda möjligheter att överleva.

Ovanstående pekar entydigt på att det välsignade befruktningsögonblicket är den enda rimliga definitionen av en mänsklig varelses tillblivelse.

Heder åt dem som vågar stå upp för allas rätt till Liv!
 

tisdag 17 september 2013

Konungen öppnade Riksmötet


Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, öppnar Riksmötet.

Denna dag öppnade Konung Carl XVI Gustaf riksmötet 2013/2014. I sitt öppningstal inför Kammaren tog Konungen sin utgångspunkt från de förändringar som på mångahanda sätt skett sedan Konungens uppstigande på tronen för 40 år sedan. Tiden för sitt tillträde beskrev Konungen såsom följer:

"De ledamöter som satt i Sveriges riksdag för 40 år sedan – år 1973 – verkade i en helt annan värld än den vi möter idag. Det kalla kriget var ännu en realitet och Europa var delat. Sverige hade ett traditionellt invasionsförsvar och det skulle dröja 16 år innan Berlinmuren föll. I Vietnam var det krig och på Nordirland trappades konflikten upp."

Tas Konungens beskrivning såsom utgångspunkt för en reflektion inser var och en att ändringar till det bättre skett. Berlinmurens fall, inledningen på den repressiva och förtryckande realsocialismens svanesång, torde tillhöra historien mest betydelsefulla ögonblick. Alltsedan 1917 hade den blodbesudlade kommunismen brett ut sig, först i Ryssland och därpå, efter andra världskriget, i hela östra Europa. I Kina tillskansade sig Mao, förmodligen en av världshistoriens mest inkompetenta ledare, makten. Kommunismen spreds i Korea och till Indokina. Ävenledes i andra så kallade utvecklingsländer spred sig varianter av nämnda lära sig såsom en löpeld. I dess spår spreds förtryck och folkmord samtidigt som ekonomin stagnerade och svälten bredde ut sig.

Efter den historiska händelsen den 9 november tog historien slutgiltigt en annan väg än den som stakats ut av utopiska kommunister. Icke så att förändringen skedde från den ena dagen till den andra. Den historiska utvecklingen hade, som berör ovan, visat att kommunismen var oduglig att skänka såväl frihet som välstånd. Insikten om detta fick den dåvarande sovjetiske presidenten, herr Gorbatjov, att initiera ett reformarbete. Även om herr Gorbatjov icke alls avsett att förändringen skulle bli så omfattande gick den icke att stoppa. Förutom repression visade det sig att kommunismen saknade alla verktyg att styra utvecklingen.

Sommaren och hösten 1989 eskalerades situationen. Ett stort antal förtryckta östtyskar övergav sina förtryckare och sökte genom grannländer nå friheten. En händelse av största symboliska betydelse ägde rum när 600, av den kommunistiske tyrannen Honecker, förtryckta östtyskar kunde passera gränsen mellan Ungern och Österrike utan att gränsvakterna höjde ett finger. En av de personer som organiserade detta och var högst delaktig i detta historiska skeende sitter i Sveriges Riksdag. I detta klippte ledamoten av Sveriges Riksdag, Hennes Kejserliga och Kungliga Höghet Walburga, Ärkehertiginna av Österrike, Prinsessa av Ungern, Grevinna Douglas, själv upp taggtråden. Aktionen hade tillkommet på initiativ av Ärkehertiginnans fader Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Otto, Kronprins av Österrike-Ungern, Ärkehertig av Österike, Kunglig Prins av Ungern, och den ungerske politikern herr Pozsgay, tidigare kommunist.


 

måndag 16 september 2013

Kungligt Jubileumstecken

Den som under gårdagen tog del av det högtidliga Te Deum som hålls för vår högaktade Konung med anledning av hans 40 års jubileum såsom Rikets Konung kunde notera att många av gästerna bar en dekoration. Denna dekoration är Konung Carl XVI Gustaf Jubileumstecken II (CXVIG:sJmtII) vilken utgivits i samband med Koungens regeringsjubileum.


Höga gäster, bland andra, Drottningen av Danmark, Statsministern och Talmannen bärande Konung Carl XVI Gustaf Jubileumstecken CXVIG:sJmtII.

Utgivandet av Kungliga Jubileumstecken har en lång tradition inom såväl vårt eget som andra Konungahus. Således instiftades Jubileumstecken vid Konung Oscars 25:e regeringsjubileum år 1897. År 1907 instiftades ett jubileumstecken i samband med Konung Oscars och Drottning Sofias Guldbröllop.

Jubileumstecken instiftades ock vid dåvarande Kronprins Gustafs och Kronprinsessan Victorisa silverbröllop år 1906 och  Ävenledes Konung Gustaf V's 70:e samt 90:e födelsedag uppmärksammades med jubileumstecken. Efter nämnde Konungs frånfälle instiftades ett minnestecken.

Konung Gustaf VI Adolf lät instifta ett Jubileumstecken i samband med sin 85:e födelsedag år 1967-

I samband med vår nuvarande Konungs 50:e födelsedag instiftades ett Jubileumstecken (CXVIG:sJmtI). Det närmast föregående exemplet på detta slag av dekoration är den Bröllopsminnesmedalj som Konungen år 2010 lät instifta inför vårt högaktade Tronföljarpars bröllop.


Konung Carl XVI Gustaf Jubileumstecken CXVIG:sJmtII

 

söndag 15 september 2013

Leve Konungen!

Från detta Forum framföres de allra varmaste och hjärtinnerligaste hyllningar till vår högaktade Konung, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Värmland, på den 40:e årsdagen av hans tillträdande såsom Konung.

 

Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland

Under vår 1000 åriga Monarkis historia är det enbart vår Konungoch hans farfaders fader Konung Gustaf V som regerat under 40 år. Detta förhållande gör vår Konung till en historisk Konung. Mänskligt att döma torde Konungen bli den Konung som suttit längst på tronen. Vår Konung är den 23:e Monarken sedan valmonarkins införande. Av dessa sina 22 företrädare på tronen har vår Konung 16 såsom sina anfäder i rakt nedstigande led. Det band som detta förhållande ger till vår historia är fullkomligt hisnande.

Monarkins betydelse för en stats kontinuitet och harmoni kan icke överskattas. I detta har Konungen under sin hittillsvarande 40 årig regeringstid synnerligen väl tjänat Fäderneslandet. Då Konungen tillträdde var detta under 1809 års Regeringsform, vilken byggde på maktdelningens princip. I vår nuvarande Regeringsform, vilken trädde i kraft den 1 januari år 1975, förstod dessvärre icke grundlagsfäderna att ta tillvara den obundenhet som utgör en av Monarkins främsta styrkor. Detta till trots har Konungen på ett förtjänstfullt sätt format sitt ämbete under de grunder som Regeringsformen stipulerar.

I en intervju som givits för Riksradions ekoredaktion låter Konungen framföra syn på Monarkin:

"Självklart är det så att många har olika synvinklar på detta och det är bra, jag har alltid sagt att vi ska diskutera allt i Sverige och det gör vi också. Men jag tror också att det är en av styrkorna med just monarkin att den är kontinuerlig och den bygger på tradition och historia och det blir som ett bra fundament att bygga en nation på. Dessutom är det en av de viktigaste delarna vi bygger på i dag att monarken är ju neutral och opolitisk. Det tycker jag är otroligt ... också viktigt."

I Svenska Dagbladets ledare förliden gårdag skriver redaktör Arpi:

"Att vår statschef sedan 1974 är så gott som helt opolitisk är faktiskt en styrka, inte en svaghet. Statsministrar kommer och går, men kungahuset består. Kungen förkroppsligar den svenska statens kontinuitet. Det är också därför en stabil majoritet av det svenska folket stödjer monarkin.

Bortom opinionens tidsenliga svallvågor representerar kungahuset hela svenska folket. Det beständiga i motsats till det förgängliga. Så fira kungen, för demokratin. "

Det redaktör Arpi fäster uppmärksamheten på är att Monarkins obunden gör att den kan företräda hela svenska folket. Detta kan aldrig någonsin en politiker göra i det att politiker enbart representerar den grupp han valts av och aldrig av de som icke röstat fram honom.

I sitt tal till Konungen, vid den middag Regeringen gav förliden gårdag, gav Statsministern sitt perspektiv på Konungen och han värv, ett perspektiv som lyfter fram kontinuiteten:

"I dag skriver vi 2013. Ett på många sätt nytt Sverige. En ny värld. Där världshandeln har ökat mer än 30 gånger. Miljoner människor dragits upp ur fattigdom. I en europeisk gemenskap som i dag omfattar 28 länder känns järnridån längre bort än någonsin.

40 år av förändring. Och under denna förändringens tid har kungen verkat. För Sverige. I tiden.
Tillsammans med drottningen representerat Sverige i omvärlden. Det har blivit många resor. Över 70 statsbesök utomlands. Uppemot 60 statsbesök här i Sverige. Det är ett oförtröttligt arbete kungen och drottningen utför. År ut. Och år in.

Jag vet att det här har gjort skillnad. Jag har sett att det gör skillnad. För vår lilla nations försök att göra ett avtryck - i den stora världen. Men också här hemma. I Sverige. Finns det någon del av vårt land som kungen och drottningen inte har besökt? Alla människor kungaparet har träffat. Livsöden man delat. Förändringar och skiften man upplevt.

Vilken källa till kunskap detta måste vara. Om vårt land. Om oss svenskar. Om den tid vi lever i. Och den tid vi har lagt bakom oss."

Denna dag är således en stor högtidsdag då det finns all anledning att känna tacksamhet till Konungen och hans konungagärning. Förhoppningen är att vi i framtiden än bättre förstår att nyttja de verktyg för kontinuitet och obundenhet som är Monarkins främsta styrkor.

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Leve Monarkin!

Leve Konungen och Hans Hus!

 

torsdag 12 september 2013

Herr Löfven skämmer ut sig

Kommande helg, med ett Te Deum på instundande söndag - 40 årsdagen för Konungens trontillträde -, utgör höjdpunkten på högtidlighållandet av Konungens 40 års jubileum såsom rikets statschef. Jubileet är en synnerligen viktig händelse av största historiska betydelse. Under vår tusenåriga Monarkis historia är det blott en Konung, vår nuvarande Konungs farfaders fader, Konung Gustaf V, som

Med anledning av denna högtidlighet kommer Regeringen att ge en middag för Konungen kommande lördag. Till denna middag har inbjudits representanter samhällets alla viktiga delar. Således har ock samtliga partiledare inbjudits. Av dessa har tre, herr Löfven, herr Åkesson och herr Sjöstedt haft den stora oförskämdheten att tacka nej.

Herr Löfven, som vid nästa val suktar efter statsministerposten, borde veta bättre. Herr Löfven synes skylla på privata angelägenheter men detta övertygar icke med tanke på högtidens stora betydelse. Det är högst sorgesamt att herr Löfven, med den ställning han har, icke förstår att bättre hedra Konungen. Förvisso kommer herr Löfven att deltaga i Konungens mottagning men detta räcker näppeligen. Är det en demonstration mot Konungen eller Regeringen som herr Löfven ägnar sig åt? Sanningen är att herr Löfven skämmer ut sig.

Att herr Åkesson icke deltager är högst besynnerligt särskilt i det att han i övrigt aldrig i sin naiva, populistiska och retoriska gärning avstår ifrån att påpeka betydelsen av vårt lands historia. Hur kan han då utebli från en historisk högtid som denna vars motsvarighet endast skett en enda gång under de senaste 1000 åren? Genom detta avslöjar sig i sanning den näsvise herr Åkesson. Ävenledes herr Åkesson bör skämmas.

Herr Sjöstedts frånvaro må vara mer förstålig i det att han företräder vårt före detta kommunistparti, vilket har republiken högt på sin agenda. Dessutom bekände sig herr Sjösteds parti under långerliga tider till leninismen och stod ända intill 1960-talet under det sovjetiska kommunistpartiets oinskränkta inflytande. En av nämnda kommunistpartis företrädare, den grymme tyrannen Lenin, gav 1918 order om barnamord i det att order gavs om att den blott 14 årige tronföljaren skulle mördas.
 

torsdag 5 september 2013

Konungen gav audiens för Förenta Staternas President


Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, hälsar Förenta Staterna president.

Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, gav denna dag audiens för Förenta Staternas President herr Obama. Presidentens besök var förvisso icke ett statsbesök. Detta till trots gäller den ordningen att höga gäster, såsom stats- och regeringschefer, vid officiella besök utan statsbesöks status tas emot av Konungen i audiens.

Audiensen stadfäster de goda relationer som råder mellan som råder mellan vårt land och Förenta Staterna vilket är såväl högst betydelsefullt som synnerligen glädjande. Förenta Staterna har alltid stått upp för den fria världen och kommit till dess bestånd när mörka krafter hotat. För detta är alla fria folk skyldig ett tack till Förenta Staterna.

Dessvärre är det så att vårt land icke alltid haft en god relation med Förenta Staterna. Det fanns en när aningslösa och naiva socialdemokratiska regeringar satt relationen till vederstyggliga kommunistiska diktaturer högre än vänskapen med frihetens främste försvarare i vår värld - Förenta Staterna. Detta faktum uppmärkas av Svenska Dagbladet i dagens ledare. I denna skriver redaktör Gudmundsson bl.a. följande:

"Det har inte alltid varit så. Det har tagit många år att reparera skadorna från den period då Sverige var bannlyst från Vita huset och när våra utrikespolitiska ambitioner fokuserade på att bygga starka band till Mozambique, Nordvietnam och diverse så kallade befrielserörelser. Med Göran Perssons regering började en normalisering som Alliansregeringen har fullföljt – och som president Barack Obamas visit är ett kvitto på.

Nu är vi en normal och pålitlig västlig demokrati. Det är historiskt."

Det är med perspektiv från den historiska utvecklingen sedan kommunismens fall, och alla de insikter denna gav, obegripligt hur socialdemokratiska regeringar under de urspårade och dekadenta 60- och 70-talen så till den grad helt tappade omdöme, sans och balans. Den tragiskt avdagatagne statsministern herr Palme må ha varit en person med ett skarpt intellekt men på utrikespolitikens område är det uppenbar att han helt förirrade sig ut i de värsta av träskmarker.

Den fientlighet mot Förenta Staterna, som rådde under de mörka 60- och 70-talen, lever ännu och aktas högt inom vårt f.d. kommunistparti, det så kallade vänsterpartiet. En som icke låtit hanen vila i dessa dagar är det f.d. kommunistparitets utrikespolitiske talesman, herr Linde, en person som synes fullständigt inkompetent på diplomatins och utrikespolitikens område. Denne utrikespolitiske kvacksalvare höll igår tal på Medborgarplatsen. I utkanten av den icke allt för omfattande åhörarskaran kunde vi beskåda anhängare till den bestialiske syriske folkmördaren och tyrannen Assad. Hur samme herr Linde, i sina många mediala framträdanden, efter detta tilltag anser sig ha ett enda uns av trovärdighet, då han kritiserar Förenta Staterna och dess frihetsälskande President, är en gåta och visar enbart på hur långt ifrån verkligheten herr Linde befinner sig.

 

tisdag 3 september 2013

Glädjerik nyhet


Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland med gemål Herr O'Neill, KNO

Hovet låter kungöra att Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland med gemål Herr O'Neill, KNO, kommer att välsignas med livsfrukt.

Det väntade barnet kommer, då Hennes Kunglig Höghets äktenskap skett i enlighet med Successionsordningens bestämmelser, att ingå i tronföljden givet att det uppfostras i rena evange­liska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekän­nelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är. Att uppfostran kommer att ske utifrån nämnda lära synes vara mycket sannolikt trots det faktum att Herr O'Neill är papist.

Tidningsspekulationer om att man skulle välja att ge barnet enbart amerikanskt medborgarskap, och därmed mista arvsrätten till kronan, är synnerligen osannolika och bär därför näst intill tramsighetens prägel. Genom att ingå äktenskapet enligt Successionsordningens bestämmelser har Hennes Kunglig Höghet klart markerat sin fortsatt kungliga status och värdighet.

Utifrån detta förhållande kommer det väntade barnet att ingå såsom nummer fem i tronföljden.

Från detta Forum framföres de allra hjärtinnerliga lyckönskningar till Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland med gemål Herr O'Neill, KNO.

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!