söndag 25 november 2012

Straffången Breivik får önskemål uppfyllda

För någon tid sedan beklagade sig straffången Breivik högeligen över de förhållanden under vilka han hålles i försvar. Nu synes det såsom att straffången Breivik till en del blivit bönhörd i det att flera åtgärder vidtagaits för att göra hans vistelse i straffängelset något mera dräglig.

Dock borde straffången Breivik, såsom den massmördare han är, betänka att han sluppit synnerligen lindrigt undan. Samma dag som straffången Breivik fick en del av sina önskemål uppfyllda ändades en annan massmördares öde. Den ende överlevande, den livsdömde straffången Mohammed Ajmal Amir Kasab, en av de terrorister och massmördare som begick de vederstyggliga och fasansfulla dåden på ett hotell i Bombay där oskyldiga 176 människor miste livet år 2008, fick på morgonen den 21 november bestiga galgen i centralfängelset Yerwad i staden Pune, Indien. Falluckan öppnades vid pass klockan halv åtta  om morgonen varpå denne straffånges jordevandring tog sitt slut.

Det kan i fall som dessa synas befogat att tillämpa dödsstraff. Med fog kan argumenteras att de som begår gärningar av nämnda slag mist rätten att leva. Dock måste dödstraffet avvisas av det skälet att ett rättsystem icke är fullkomligt vilket leder till att felaktigheter måste kunna rättas. Dödstraffet är slutgiltigt och kan icke rättas varför det icke kan accepteras. Det skulle förvisso kunna argumenteras att en tillämpning, i klara fall såsom ovannämnda, skulle kunna motiveras men faller man till föga här öppnar man ock upp för mindre klara fall vilket vore djupt olyckligt.

Dock skall icke straffången Breivik uttrycka gnäll och klagosång utan istället vara högst tacksam för att han lever i ett rättsystem där rättstatens principer hålles mycket högt. Istället borde straffången Breivik använda all sin tid att förbereda mötet med sin Skapare, även om detta mänskligt att döma kommer att ske långt fram i tiden.

Dumsekulärt vanvett

Skolverkets generaldirektör fru Ekström och undervisningsrådet herr Aggebo låter i en föga genomtänkt debattartikel i tidningen Dagens Nyheter kungöra att religösa inslag icke får förkomma då skolor önskar samlas i en kyrka inför glädjehögtiden Första Advent. Nämnda personer lämar i och för sig kyrkorummet öppet såsom samlingsplats men fortsätter:

"En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap."

Den sekulära inskränkthet, som ovannämnda ämbetsmän uppvisar, är i sanning både anmärkningsvärd och upprörande. Det man icke förstår är att Första Advent är en av kristenhetens största högtider,då vi högtidlighåller vår Frälsares intåg i Jerusalem och att detta är enda anledningen att fira nämnda högtid. Frågan måste ställas varför man då överhuvudtaget skall besöka ett kyrkorum inför Första Advent om man icke på något sätt får förmedla varför högtiden firas. I detta uppvisar generaldirektör fru Ekströms och undervisningsrådet Aggebos resonemang en total och fullständig brist på logik, som vi icke borde förvänta oss av sådana som anförtrotts höga ämbeten i statsförvaltningen.

Slutsatsen är högst enkel, skall skolan fira Första Advent i ett kyrkorum måste detta få innehålla allt som hör därtill, i annat fall är samlingen meningslös.

Ansvariga präster och kyrkoråd bör konsekvent och strikt avvisa varje anhållan om upplåtandet av kyrkorummer för sekulära skolsammankomster.

Vidare bör statsrådet herr Björklund snarast inkalla generaldirektör fru Ekström för att förhöra sig om det lämpliga i att publicera instruktioner till skolväsendet i form av debattartiklar i pressen. Rikets högsta ämbetsmän, till vilken generaldirektören i skolverket räknas, skall vara ovälda och förmedla myndighetens beslut i vederbörlig ordning och på form som följer därav och icke genom ologiska tyckanden och låtanden. Statsrådet bör här nogsamt överväga om generaldirektör Ekström, genom sitt obetänksamma tillvägagångssätt, är lämplig att inneha det ämbete som anförtrotts henne. Det kan till och med förhålla sig så att det i denna del är frågan om tjänstefel.

Samtidigt ser vi andra fram emot att få fira Första Advent och där stämma in i lovsången:

"Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.
Hosianna i höjden!"
 

fredag 16 november 2012

Vårt förmenta nationalistparti avslöjar sig

Vi har de senaste dagarna icke kunnat undgå att ta del av de anmärkningsvärda händelser, som relateras till företrädare för vårt förmenta nationalistparti, Sverigedemokraterna.

Till de mer spektakulära delarna av detta hör att två av partiets ledande företrädare, riksdagsledamöterna herrarna Almqvist och Ekeroth, belastade av starka drycker, farit fram med ett oanständigt och kränkande språkbruk samtidigt som de olovligen tillgripit sig järnrör, från en byggnadsställning, uppenbarligen i syfte att genomföra olagliga handlingar. Denna händelse har nu dessbättre anmälts till rättsvårdande myndigheter, som har att utreda det hela och, om skäl finnes, lagföra herrarna Almqvist och Ekeroth så att de, om domstolen finner dem skyldiga, kan näpsas och avstraffas med laga dom.

Aldrig har väl någonsin ett riksdagsparti, icke ens kommunistpartiet, bland sina ledande företrädare haft personer vilka betett sig såsom simpla våldsverkare och vederstyggliga fotbolls- eller vänsterhuliganer. Slutsatsen måste i sanning bli att det är klent ställt med det intellektuella kapitalet i nämnda partis ledande skikt.

Mer intressant, än de under förundersökning stående herrarna Almqvists och Ekeroths smutsiga tungor och våldverkan, är den ideologi som dessa personers parti säger sig stå upp för. Här anföres att man är ett nationellt och konservativt parti. I en tidigare anmärkning på detta forum har visats att en förening av utopisk nationalism och konservatism är en idehistorisk anomali.

I en intressant artikel, som publiceras i dagens utgåva av Svenska Dagbladet, ges intressanta informationer om nämnda partis ideologiska bakgrund. Härav framgår att partiets ursprung är att söka i rasismen. Med detta icke sagt att alla partiets anhängare skulle vara rasister men partiets rotverk har uppenbart hämtat sin näring från en rasistisk mylla.

Rasismen är förkastlig och strider mot vår Herres avsikter i det att varje männsiska skapats till Hans avbild. Således är rasim en allvarlig synd vars utövare därför riskerar evig förtappelse om de icke besinnar sig.

Väl att märka i detta sammanhang är att partiet i sitt förra partiprogram, vilket gällde intill år 2011, hade en skrivning, som sa att "kulturell och etnisk" likhet var en förutsättning för ett harmoniskt samhälle. Ett påstående vilket dels är en direkt historiskt felaktighet men som också kan ses som en bekräftelse på partiets vederstyggliga rasistiska värdegrund. Att tala om kulturell likhet, såsom grund för en samhällsbildning, behöver icke i sig anses vara rasistiskt förutsatt att den kulturella gemenskapen är öppen och inkluderande. Däremot, genom att ock kräva "etnisk" likhet, gjordes den kulturella gemenskapen exkluderande utifrån etnicitet. Att etnicitet måste relateras till folkslag och begreppet "ras" är otvivelaktigt.

Förvisso har nu formuleringarna i det principprogram, som antogs år 2011, fejats och putsats men detta till trots visar det nu inträffade samt en i det närmaste oändlig rad av händelser där partiets så kallade gräsrötter uttryckt den ena djupt stötande rasistiska ståndpunkten efter den andra. Detta senare faktum uppmärksammades ock av vår hedervärde och högst vederhäftige statsminister herr Reinfelt i ett tal till Stockholms Universitet för en kort tid sedan.

I bjärt kontrast till exkluderande nationalism lät Hertigen av Västergötland i ett tal på nationaldagen på ett synnerligen förtjänstfullt sätt beskriva en god och inkluderande nationalism, en nationlism vi kan stå upp för. Hertigen formulerade sig såsom följer:

"Att vara svensk är ingen viss hudfärg eller hårfärg.
Att vara svensk är ingen speciell dialekt eller accent.
Att vara svensk, det är att dela ett språk.
Det är att dela en plats på jorden.
Och det är att dela en gemenskap."
 

söndag 11 november 2012

Samväldets Minnesdag

Denna dag har, i hela Samväldet, minnet av de som i krig, sedan Första Världskriget, förlorat sina liv högtidlighållits. Denna dag instiftades av Hans Majestät Konung Georg V, med Guds Nåde, av Storbrittaniens, Irlands och de Brittiska Besittningarna bortom Havens Konung, Kejsare av Indien, år 1919 och har alltsedan dess varit en viktig minnesdag, vilken på det engelska språket har benämningen Remembrance Day.

I London sker högtidlighållandet på Whitehall och det därvarande minnesmärket.


Minnesmärket The Cenotaph på Whitehall i London.

Vid årets rörande högtidlighållande deltog flerfaldiga representanter för det Brittiska Konungahuset med Hennes Majestät Drottning Elisabeth, med Guds Nåde, Förenade Konungarikenas och Nordirlands, och Hennes övrika Riken och Territoriers, Drottning, Trons Försvarare, Överhuvud av Samväldet.

 
Hennes Majestät nedlägger en krans vid Minnesmärket.
 
 
Hennes Majestät med Hertigen av Cambridge, Kungliga Prinsessan (Princess Royal) samt Prins Harry av Wales vid högtidlighållandet.
 
 

fredag 9 november 2012

Ultrafeministiosk dumhet

Den socialdemokratiske politkern, herr Baylan, förre detta högst mediokert statsråd för skolärenden vilken ock sökt sin lycka, dock helt utan framgång, såsom partisekreterare, har nu tagit tillorda på ett sätt som icke synes vara till gagn för hans intellektuella anseende. Denna gång har herr Baylan helt tappat sin omdömesförmåga och hamnat i händerna på vansinniga ultrafeminstiska dumheter. I en debattartikel i Svenska Dagbladet sjunger han den dumdristiga kvoteringens lov. Motsägelserna i herr Baylans debattalster är så grava att man tar sig för pannan.

I sin av ultrafeministisk dårskap anfrätta argumentation hävdar, på fullaste allvar, nämnde herr Baylan att en forskares kön skall sättas före akademisk duglighet och vetenskaplig kompetens. Det den av ultrafeministisk stollighet förledde herr Baylan icke förstår är att vederhäftiga och stringenta vetenskapliga resonemang icke har det ringaste med forskarens kön att göra. Icke hade väl herr Einsteins relatitetsteori eller herr Heisenbergs osäkerhetsrelation varit annorlunda om utforskarna av dessa grundläggande fysikaliska sammanhang varit kvinnor. Frågan måste ock ställas, till herr Baylan, om han menar att den högst hedervärda nobelpristagaren fru Curies banbrytande insatser på radioaktivietens område varit annorlunda om de genomförts av en man.

För ultrafeminster, som herr Baylan, är icke forskningens resultat eller kvalitet det avgörande utan att det finns en på sista decimalen jämn fördelning av forskarnas könstillhörighet. Stolligheten i detta saknar all gräns. Det synes nu hög tid att göra rent hus med ultrafeminismen. Alla klarsynta medborgare, kvinnor som män, måste nu våga att höja sina röster och högeligen protesera mot den ultrafeminism som på alla områden försöker förgifta vårt samhälle.

söndag 4 november 2012

Sydafrikanska Monarkier stärks

Att Monarkin har en roll att spela såsom en kontiniutetsstärkande faktor i samhäller är otvivelaktigt. I ett antal afrikanska länder, däribland Sydafrika och Uganda, har man insett detta faktum och givit traditionella konungadömen en konstitutionell roll. I Sydafrika finns icke mindre än sju konungadömen varav kanske Zuluriket är det mest välbekanta med Hans Majestät Konung Zwelithini såsom överhuvud.


Hans Majestät Konung Zwelithini av Zuluriket

De sju Konungadömena i Syfafrika är:
  • The AbaThembu (Östra Kapprovinsen)
  • The AmaXhosa (Östra Kapprovinsen)
  • The AmaMpondo (Östra Kapprovinsen)
  • The AmaZulu (KwaZulu-Natal)
  • The BaPedi ba Maroteng (Limpopo)
  • The VhaVenda (Limpopo)
  • The AmaNdebele (Mpumalanga)
 I strävan att stärka de traditionella konungadömens roll har ett förslag framlagts där införandet av traditionella domstolar, företrädelsevis för lösande av tvister enligt traditionell rättsordning. Dessa tradtionella domstolar avses sättas under de traditionella Konungarnas beskydd. I ett tal inför det sydafrikanska parlamentets överhus, "House of traditional leaders" bestående av representanter för de traditionella konungdömena, har Sydafrikas president, herr Zuma, förklart sig stödja förslaget.

Även om förslagets sakinnehåll måhända kan diskuteras visar det på att Monarkin är betydelsefull.

torsdag 1 november 2012

Konservatism och nationalism

Under senare tid har det uppmärksammats att partiet sverigedemokraterna alltmer etablerar en fastare fotfäste i det att flerfaldiga så kallade opinionsundersökningar ger vid handen att nämnda parti skulle vara rikets tredje största. Förklaringmodellerna till detta skeende låter icke vänta på sig varvid ett antal mer eller mindre välgrundade teorier framföres. Dessvärre förs icke diskursen utifrån djupare ideologiska analyser utan den utgår alltfort från samma grunder som den gjort sedan nämnda parti såg dagens ljus.

Intressant i detta sammanhang är att partiet, i det principprogram som antogs föregående år, förklarar sig vara icke enbart nationalistiskt utan ock konservativt. Denna idehistoriska anomali är det knappast någon som tagit upp och än mindre velat utmana, vilket är högst märkligt. Allfort riktas kritiken mot partiet utifrån resonemang rörande det illa valda och likaledes omöjliga begreppet "mångkultur".

Nationalismen som utopi
Först skall konstateras att nationalismen som ideologi, likt socialismen och den extrema liberalismen, är en utopi. Där socialisten väljer klassen och den exterme liberalen väljer marknaden, som utgångspunkt och förklaringsmodell för tingens ordning där väljer nationalisten "nationen". Gemensamt för dessa ideologier, som sakligt sett befinner sig långt ifrån varandra, är att de vägrar se verklighetens komplexa mosaik och dess konsekvens som innebär att det icke finns enkla förklaringsmodeller för sammanhangen i vår tillvaro och ej heller några undergörande politiska betingade beslut, som upprättar paradiset på jorden.

I bjärt kontrast till detta står konservatismen, som förkastar utopin, och istället tar sin utgångspunkt i studiet av historien varigenom slutsatser stegvis kan erhållas rörande sambanden i vår existens och vad som är ändamålsenligt respektive icke ändamålsenligt.

Nationalismen som identitet
Nationalismen grundar sig på den deklarartionen av att vår viktigaste identitet är den "nation" vi tillhör. Denna "nation" definieras ofta utifrån språkliga och kulturella utgångspunkter men ävenledes, av sina mer extrema uttolkare, genom etnicitet varigenom gränsen mot vederstyggliga rasistiska ideologier blir högst otydlig. Värt att nämna i detta sammanhang är att många av de kulturella artifakter, som näst intill görs till avgudabilder av vissa nationalister, icke sällan har sitt ursprung i 1800-talets och det tidiga 1900-talets nationalromantiska strömningar.

Det nationalisten icke förstår är att en människas identitet icke går att definiera utifrån en och endast en utgångspunkt. En människas identitet kan minst lika mycket utgå ifrån familj, släkt, klass, religion eller till och med yrke, för att bara nämna några exempel. Nationalisten, som endast erkänner "nationen" som identitetsgrund, har här samma problem som marxisten, vilken enbart erkänner "klassen" som identitetgrund. För den konservative betraktaren, som insett verklighetens komplexa mosaik, förefaller nämnda ståndpunkter såsom ytterst naiva och verklighetsfrånvända.

Icke så att den konservative betraktaren förnekar vare sig "nation" eller "klass" såsom faktorer som påverkar samhällsutvecklingen, men den konservative erkänner ingen av dessa såsom några allenarådande grunder för den samhällsutveckling som historiens gång visat för oss.

En tankeväckande och mer pragmatisk syn på "nationen" framfördes av Hertigen av Västergötland i ett tal i Malmö på innevarande års nationaldag. Hertigen lät då yttra:

"Att vara svensk är ingen viss hudfärg eller hårfärg.
Att vara svensk är ingen speciell dialekt eller accent.
Att vara svensk, det är att dela ett språk.
Det är att dela en plats på jorden.
Och det är att dela en gemenskap."

Nationalstaten
En konsekvens av den dogmatiska och utopiska nationalismen är att samhällen skall organiseras i nationalstater där medborgarna delar språk och kultur. För den konservative betraktaren, som alltid utgår från vad historien har lärt oss, förefaller denna dogm naiv och i vissa fall rent dumdristig. Icke så att nationalstaten icke kan vara en ändamålsenlig lösning, såsom i fallet med flera av Europas stater. Dock finns det otvivelaktigt fall där federativa statsbildningar är att föredra. Ett exempel på detta är det forna Jugoslavien, där det mänskliga priset för att implementera nationalstatstanken var för högt och alldeles oacceptabelt.
 
Blickar vi ut över vår värld finner vi dock flerfaldiga exempel på framgångsrika statsbildningar, som utgår från andra grunder än nationalstaten. Förenta Staterna är ett exempel på detta förhållande, som icke ens den mest inbitne nationalist torde kunna förneka. Ser vi till de samhällsbildningar, som under de 20 senaste åren haft den mest gynnsamma ekonomiska utvecklingen finner vi de så kallade "Tigerekonomierna" med Indien och Kina i spetsen. Ingen av dessa statsbildningar är nationalstater och skulle dessa falla sönder i nationalstater utifrån de 100-tals olika folkgrupper, med skilda språk och kulturer, som förekommer i nämnda stater kan vi förvänta oss ett scenario där de djupt tragiska och sorgesamma händelserna på Balkan under 90-talet skulle te sig såsom krusningar på vattenytan i jämförelse.



Ärkehertig Otto och Herr Churchill, två framsynta konservativa tänkare

Att nationalstaten, icke alltid är den mest ändamålsenliga lösningen, är något som flera av det förra århundrades konservativa tänkare uppmärksammat. Bland de främsta av dessa finner vi den brittiske försteministern Herr Churchill samt ledaren för den paneuropeiska rörelsen, ledamoten av Europaparlamentet och tillika dess ålderspresident, Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern. Dessa konservativa märkesmän var icke inskränkta i sitt tänkande utan förstod att se verkligheten i ett vidare perspektiv än i det begränsade nationalstatsperspektivet.