tisdag 24 maj 2016

Striden inom Huset Bourbon av Bägge Sicilerna

Förliden lördag noterades i en anmärkning på detta Forum huruledes Hertigen av Castro, av Husets yngre gren, med självpåtaget mandat förändrat Successions ordningen. Föga förvånande ledde detta till en reaktion från Hertigen av Kalabrien, av Husets äldre gren, vilken likt Hertigen av Castro förmenar sig vara Husets Överhuvud.


Framlidne Prins Karl, Prins av Bägge Sicilierna och Bourbon-Parma, Hertig av Kalbrien, Greva av Caserta, Prins av Spanien, med sin son Prins Peter, Prins av Bägge Sicilierna och Bourbon-Parma, Hertig av Kalbrien, Greva av Caserta.

I en deklaration förklarar Hertigen av Kalabrien följande:

Efter det dekret Vår kusin Prins Karl, Prins av Bägge Sicilierna, Hertig av Castro, utfärdade den 12 maj, 2016 rörande det Kungliga Huset av Bägge Siciliernas successionsordning och stormästarskapet av den dynastiska orden, finner Vi, Peter, Prins av Bägge Sicilierna och Orléans, Hertig av Kalabrien, Greve av Caserta, Överhuvud för det Kungliga Huset Bägge Sicilierna och Stormästare av den sakrala militära Konstantionordern av Sankte Georg, Oss föranlåten att deklarerar följande:

Efter vår faders, Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Prins av Bägge Sicilierna och Bourbon-Parma, Hertig av Kalabrien, Greve av Caserta, Prins av Spanien, är Vi Överhuvud för Konungahustet Bägge Sicilierna, Hertig av Kalabrien och Greve av Caserta, och Vår son Prins Jaime är Hertig av Noto.

Prins Karl, Prins av Bägge Sicilierna, Hertig av Castro, har icke befogenhet att Bägge Siciliernas successionsordning eller att utöva någon kraft som är förbehållen Överhuvudet för nämnda Konungahus, över vilket jag är Överhuvud och rättmätig arvtagare till den siste Suveränen av Bägge Sicilierna.

Det dekret som utfärdades av Vår kusin Karl strider mot andan i och är icke förenligt med avtalet i rörande den historiska familjeförsoning som undertecknades i Neapel den 25 januari 2014, där det beslutades att erkänna de titlar som nyttjas av familjens båda grenar, trots detta anser jag Vår kusin vara Hertig av Castro och hans döttrar Hertiginnor av Palermo och Capri.

Vår kusin Karl saknar all rätt att förändra reglerna för successionen av stormästarskapet av den sakrala militära Konstantinorden av Sankte Georg, vars Stormästare Vi är i egenskap av den förstfödde agnatiska arvingen..

Icke heller äger Vår kusin Karl besluta något rätt att förordna något vare sig om den dynastiska ordern eller eller det forna Konungariket Bägge Siciliernas ordnar, över vilka vi, såsom Överhuvud för det Kungliga Huset, håller herravälde.

Min kusin Prins Karl, Prins av Bägge Sicilierna, Hertig av Castro, dekret smärtar mig djupt i det att det strider mot andan i ovannämnda Neapelavtal och därigenom utgör ett allvarligt hinder som stör den frid och harmoni Vi alltid önskat ska råda inom familjen.

Slutligen, den Neapelavtalet av år 2014, som jag alltid har hedrat, berör vare sig Överhuvudskapet över det Kungliga Huset av de Bägge Sicilierna där Vi är Överhuvud, eller Stormästarskapet av den sakrala militära Konstantionordern av Saknte Georg där vi är Stormästare.

Madrid, 21 maj 2016

Peter, Prins av Bägge Sicilierna

Hertig av Kalabrien, Greve av Caserta


Undertecknande av Neapelavtalet 2014

Utifrån detta kan nog sägas att Neapelavtalet av år 2014 icke är särdeles substantiellt och att det i egentlig mening aldrig funnits någon gemensam tolkning. Grundtvisten är och förblir huruvida Hertigen av Kalabriens farfaders faders, Prins Karls, avsägelse avsåg honom personligen eller ock alla hans ättlingar. Frågan borde skärskådas och avgöras av en för ändamålet särskilt sammansatt tribunal av lagfarna och inom statsrätten erfarna domare.

För Rikets säkerhet

Såsom vi alla vet har Rikets försvar under en längre tid försvagats på det mest beklämmande sätt. Värst ställt torde det vara med armén vilken nedmonterats i sina atomära beståndsdelar och berövats i det närmaste all slagkraft. Idag finns ynka två brigader såsom enda med full anfallsförmåga beskaffade arméstridskrafter och detta i vårt land, som till ytan tillhör Europas till ytan största länder. Det må vara att viss kompetens bevarats men att återta slagkraften låter sig dessvärre icke göra inom överskådlig tid.

Ävenledes marinen har berövats mycket av sin numerär men har, främst genom ubåtsvapnet och de moderna korvetterna - dock får få till antalet - ännu en viss styrka. Sammalunda gäller flygvapnet med högmoderna stridskrafter vilka nu än mer kommer att moderniseras.

Sammantaget är dock krigsmaktens samlade förmåga på intet sätt tillräcklig för de hot, som kan stå inför dörren i det att den ryska björnen åter vaknat. Största försiktighet måste iakttagas i denna bekymmersamma situation.

Klart är att vårt land icke av egen kraft förmår att upprätthålla vår suveränitet om - Gud förbjude - det värsta skulle inträffa. Enbart genom samverkan med andra kan en någorlunda acceptabel uppnås. Var och en inser att denna samverkan på sikt måste leda till ett medlemskap i försvarsalliansen NATO, det är vårt enda hopp.

Nu råder dock allehanda politiska låsningar, som kraftigt försenar detta nödvändiga steg. Redan finns dock många och goda samarbeten. Stridskrafter samövar och högmoderna kommunikationssystem görs interoperabla. Gott så!

En mer praktisk aspekt av nämnda förhållanden består i att förenkla rent administrativa rutiner i samband med samövningar. I nu rådande läge krävs att ett omfattande avtalsregelverk etableras inför varje samövning. För att råda bot på detta onödiga slöseri med Rikets administrativa resurser har det så kallade "Värdlandsavtalet" kommit att framförhandlas. Ett avtal vilket icke på minsta sätt är kontroversiellt utan av ren praktisk natur.

Dock vill nu illasinnade krafter, i form av Riksdagens ytterlighetspartier i form det vederstyggliga före detta kommunistpartiet, nu såsom ett utslag av socialistisk feghet kallat "Vänsterpartiet", och det populistiska nationalistpartiet, Sverigedemokraterna, vilket saknar sammanhållen ideologi och som går från den ena motsägelsen till den andra, genom ett konstitutionellt trixande och mixtrande sätta käppar i hjulet för nämnda avtals ratificering.

Nämna ytterlighetspartier vars konstitutionella okunskap är total söker hävda att ifrågavarande avtal, vilket är av rent praktisk natur och vars innehåll och exekvering tillämpats mångfaldiga gånger inom ramen för samövningsspecifika avtal, att Konstitutionens regel för vilandeförklaring skulle vara tillämplig vilket är fullkomligt befängt. Med detta gör sig därför enbart dessa kommunister och populistiska nationalister sig själva till största åtlöje.

Varje på det konstitutionella planet kunnig person inser att ett avtal om praktikaliteter aldrig kan relateras till grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Med den vidlyftiga tolkning, som det kommunistiska patrasket gör i sällskap med de populistiska nationalisterna, skulle hart när varje beslut, som tas i folkvalda organ - om det så är på riks-, regions- eller kommunalnivå - kunna vara föremål för vilandeförklaring.

Den av merbenämda ytterlighetspartiers gjorda hemställan kommer dock med största sannolikhet att avspisas av Konstitutionsutskottet och Lagrådet, som har att tolka. I detta sammanhang må nämnas att avsaknaden av en Författningsdomstol på ett synnerligt sätt gör sig gällande i fall som dessa.

Klart är att kommunistpartiet, nu såsom ett utslag av socialistisk feghet kallat "Vänsterpartiet", gör det hela av illvilja och hat mot den västerländska ordningen av frihet och folkstyre samt i avsky för den frihetens garant, som Förenta Staterna utgör. Detta patrask har i sitt avskyvärda parti en historia av landsförräderi. I långliga tider gick man i främmande makts ledband och lydde minsta vink från tyrannerna i Sovjetunionen. Partiets smutsiga och stinkande historia är en historia av förräderi och vederstyggliga förrädare.

Att Sverigedemokraterna, i detta lierar sig med kommunistiskt patrask, är kanske icke att förvånas över då partiet är ett sammelsurium av varjehanda motstridiga åsikter. Skulle man på allvar mena att vårt land och nation måste försvars borde högst prioritet vara att säkerställa detta, men alls icke (sic)! Nu tror man sig istället att vinna populistiska poänger vilket är beklämmande. Alternativet skulle vara att återställa krigsmaktens forna styrka, vilket i nu rådande läge saknar realism både vad avser nödvändiga medel och den långa tid ett återupprättande skulle ta i anspråk. Även en populistisk sverigedemokrat borde kunna förstå detta.

måndag 23 maj 2016

Den republikanska svagheten

Ingen torde ha kunnat undgå uppmärksamhet rörande det österrikiska presidentvalet. Resultatet av nämnda val är att hela nationen tudelats och därigenom kommer att få ett statsöverhuvud, som icke - utifrån medborgarens perspektiv - kan företräda hela folket. Det hela är ett praktexempel på den republikanska svagheten där statsöverhuvudet väljs på politiska grunder och därigenom i praktiken är företrädare för en part.

Monarkin har icke den svaghet, som beskrivs ovan. I en Monarki står statsöverhuvudet över det politiska käbblet och lismandet och kan på ett helt annat vis företräda hela folket. Detta förutsätter självklart att Monarken är politiskt obunden vilket ock måste slås fast i Konstitutionen.

För Österrikes del vore det bästa att Förbundsdagen skyndsamt påbörjar arbetet med en revidering av Konstitutionen i syfte att restaurera Monarkin. Detta arbete bör innefatta att kalla den österrikiska tronens rättmätige arvtagare, Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Karl, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, att uppstiga den tron, som allt för länge saknat innehavare.


Ärkehertig Karl

lördag 21 maj 2016

Del av Kungliga Huset De Bägge Sicilierna förändrar Successionordningen


Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Prins av Bägge Sicilierna, Hertig av Castro

Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Prins av Bägge Sicilierna, Hertig av Castro, lät i Peterskyrkan i Rom, i en adress till Riddare av Konstantinordern av Sankt Georg kungöra följande:

"Jag vill tacka Hans Helighet Franciskus, som i nåd, under detta extraordinära jubelår, beviljat oss att under vår pilgrimsfärd genomföra detta plenum.

Särskilt tack till Hans Eminens Kardinal Angelo Comastri, som välkomnar oss i Peterskyrkan.
Ett tack från djupet av mitt hjärta till Hans Eminens Kardinal Renato Raffaele Martino för hans vägledning och hans ord att det finns hjälp, tröst och uppmuntran.

Tack Eders Eminenser för sakramentets bekräftelse, som kommer att ges mina älskade döttrar, Maria Carolina och Maria Chiara. Jag är säker på att de aldrig kommer att glömma detta speciella ögonblick och alltid kommer att minnas det i tacksamhet.

Tack också till alla er pilgrimer, präster och lekmän som har delat denna viktiga erfarenheter av tro.

Idag får mina döttrar en bekräftelse. Detta är ett avgörande steg i en kristens liv som leder till stort ansvar att deras tro och kyrka.

Jag vill också att kommunicera, som det Kungliga Husets Överhuvud, kungöra mitt beslut att anförtro Maria Carolina och Maria Clara ett stort ansvar för framtiden för vår familj, dess rättigheter och även dess arbete.

Den Helige Ande, som vi åberopar i dag med öppna hjärtan och sinnen oss, att han ger oss kraft att erfara livet glädjes såsom Guds barn."

I ett dekret stipulerar Prins Karl följande:

"Artikel 1
Successionsordningen för det Kungliga Huset av Bägge Sicilierna förändras så att strikt paritet gäller mellan män män och kvinnor.

Artikel 2
Principen om absolut förstfödslorätt ersätter därför alla tidigare arvsregler.

Artikel 3
Denna ny ordning gäller våra efterkommande.

Artikel 4
Samtliga statuter hänvisande till det Kungliga Huset av Bägge Sicilierna kommer att ändras i enlighet med detta dekret.

Rom 12 Maj 2016
Karl
Hertig av Castro."

Nämnda förändring mot fullt kognatisk tronföljd är genomförd i hart när varje europeisk Monarki, och senast för Förenade Konungariket där den trädde i laga kraft den 26 april 2015. Att samma regler införes i icke regerande Furstehus, i länder där Monarkin ännu icke restaurerats må tyckas naturligt men är icke oproblematiskt. Samma steg har tagits i Hertighuset Sachsen-Anhalt.

I detta sammanhang må nämnas att vårt land var först med att år 1980 införa full kognatisk tronföljd. Utifrån tiden måhända ett bar och nödvändigt beslut. Däremot var det förkastligt att det infördes retroaktivt, vilket berövade Hertigen av Värmland första platsen i tronföljden. För undvikande av missuppfattning skall här klargöras att denna ståndpunkt är av konstitutionell art och icke på minsta sätt innebär någon ringaktning eller kritik mot vår högaktade tronföljare hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland. Tecknaren av dessa rader är av den övertygelsen att Kronprinsessan kommer att bli en lysande Monark när hon en dag uppstiger på Silvertronen.

Den grundläggande frågan är i vilken kraft ett Furstehus Överhuvud förändras Successionsordning och Huslagar. Gör Överhuvudet det i kraft av ett explicit Regale i den konstinstitution, som rådde då Huset regerade torde det icke kunna ifrågasättas. Om däremot en förändring i konstitutionen krävde befall av annan instans, t.ex. ett parlament, är en förändring tveksam. I sistnämnda fall bör förändringar anstå tills dess att Monarkin restaureras. Hur det förhåller sig med nämnda aspekter i det ifrågavarande fallet har tecknaren av dessa rader ännu icke skärskådat.

En ytterligare komplikation består däruti att anspråket på Bägge Siciliernas tron är omtvistat. Intill år 1960 var anspråket till tronen oomtvistat i det att det innehades av Hans Kunglig Höghet Prins Ferdinand Pius, Prins av Bägge Sicilierna, Hertig av Kalabrien, barnbarn till Konung Ferdinand II. Vid dennes död 1960 hävdades anspråket såväl av hans brorson Prins Alfons, Prins av Bägge Sicilierna, Prins av Spanien, och hans yngre broder Prins Rainer, Prins av Bägge Sicilierna, Hertig av Castro.

Att två anspråk uppkom har sin orsak däruti att Prins Alfons fader, Prins Karl, prins av Bägge Sicilierna, Prins av Spanien, då han ingick äktenskap med Prinsessan Mercedes, Prinsessa av Austurien, broder till Konung Alfons XIII av Spanien, då avsade sig sina tronanspråk. Prins Alfons menade i detta att avsägelsen enbart var tillämplig för fadern personligen.

Nämnda tvist har sedan bestått intill den 25 januari 2014 då en traktat slöts mellan Husets grenar varuti de erkänner varandras titlar och betraktar grenarnas rättigheter såsom lika. Hur det skulle förfaras vid en eventuell restauration framgår icke varför oklarhet alltfort råder. Dock torde icke en restauration vara särdeles trolig. Utifrån ett monarkistiskt perspektiv måste det viktigaste vara att restaurera Konungariket Italien och köra det republikanska styrelseskicket på porten. Dock vet vi att det även inom Huset Savojen, rättmätig innehavare av Italiens tron, finns två pretendenter mellan vilka det, sorgesamt nog, råder stor oenighet vilken en gång gått så långt som till handgemäng. Detta får dock behandlas i en annan anmärkning.

fredag 20 maj 2016

Prins Alexander av Serbien vigd till sista vilan


Hans Kunglig Höghet Prins Alexander, Prins av Serbien (1924-2016)

Vid en högtidlig statsbegravning i den Kungliga Begravningskyrkan Oplenac vigdes idag stoftet efter Hans Kunglig Höghet Prins Alexander, Prins av Serbien, till den sista vilan. Prinsen avled den 12 maj i en aktningsvärd ålder av 91 år. Denne prins tillhörde en yngre gren av det Serbiska Konungahuset, en gren vilken utgår från Prins Arsen av Serbien, en broder till Konung Peter I av Serbien. Fader till den avlidne var Prinsregent Paul och moder Prinsessan Olga av Grekland och Danmark.


Från den högtidliga akten

Akten, vilken förrättades av Deras Nåder Biskop Jovan av Sumadija and Biskop Irinej av Australien och Nya Zeeland, bevistades av mångtaliga medlemmar av det Serbiska Konungahuset, med Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander, Kronprins av Serbien, i spetsen. Bland andra många höga gäster märktes republiken Serbien President, Hans Excellens Herr Nikolic, samt Serbiens armestabschef General Dikovic.


Hans Excellens, Herr Nikolic, Serbiens President, Hans Kunglig Höghet prins Alexander, Kronprins av Serbien och Hans Kunglig Höghet Prins Peter, Arvprins av Serbien vid akten.


Medlemmar ur det Serbiska Konungahuset


Hans Excellens, Herr Nikolic, Serbiens President, tar ett sista förväl


Kronprins Alexander vid jordfästningen



måndag 16 maj 2016

Socialismens totala fisko

Alla som tagit del av de anmärkningar, som publiceras på detta Forum, torde ha klart för sig att tecknaren av dessa rader icke har mycket - eller för att vara rak ingenting - till övers för socialismen. Detta har belysts genom det enkla faktum att socialismen, överallt där den praktiserats, har misslyckats på de mest uppenbara sätt. Bland de varnande exempel på sentida totala socialistiska fiaskon har Venezuela åberopats vid ett antal tillfällen.

Detta olyckliga land styrs av ett odugligt socialistiskt patrask med den vederstygglige presidenten Maduro, vilken torde vara en av vår tids allra mest inkompetenta statsöverhuvuden, i spetsen. Få torde inneha samma oduglighet och för att hitta hans likar torde vi få söka oss till Nordkoreas lönnfete kommunistiske diktator och den avskyvärde socialistiske tyrannen i Zimbabwe.  Tyranner, som i sanning är värda att bespotta.

Länge framhölls den regim, som idag plågar sitt Venezuelas befolkning, såsom ett föredöme även av vårt eget lands kommunistparti, vilket i sin stora feghet icke vågar nämna sig vid sitt rätta namn utan som kallar sig "vänsterpartiet". Nämnda inställning har partiets ordförande, den ilskne och för stor oförskämdhet beryktade, herr Sjöstedt, åtminstone med läpparnas bekännelse, i ljuset av det uppenbara, nödgats att rubba något på.

De fasansfulla förhållandena i den socialistiska implementationen Venezuela beskrivs idag av redaktör Nordlund, som i Svenska Dagbladet på ett slående och mycket betecknande sätt ställer "diagnosen svårartad socialism" på det venezuelanska socialistiska patraskets samhällsbygge. Här påvisas att situationen nu är så elakartad att all samhällelig struktur från energiförsörjning till sjukvård nu i det närmaste fullständigt slagits i spillror. Dock tar oduglige Maduro ingen notis utan fortsätter halsstarriga dumhet sin resa mot avgrunden och landets slutgiltiga ruin.

Än en gång bevisas socialismens stora oduglighet för oss, det sorgliga är att så många människor drabbas. Klart är att socialismen nu nått det stadium där den slutgiltigt bör förpassas till historiens stinkande avskrädeshög av misslyckade samhällsexperiment.

måndag 9 maj 2016

Statsrådet Romsons nesliga avgång

I vår Regering, vilken till bredden är fylld av veka, oskickliga och tämligen inkompetenta statsråd, hör sannolikt statsrådet Romson, ävenledes titulär men alls icke exekutiv vice statsminister, till de allra sämst lämpade att inneha en taburett vid Konungens rådsbord. Detta oskickliga statsråd har närmast gjort det till en vana att slinta med tungan så snart hon öppnat munnen. Dumheterna i detta avseende har varit legio och det synes ofattbart att statsrådet fått fortsätta så länge som skett är. Det hela har resulterat i exempellöst och sällan skådat lågt - ja näst intill obefintligt - förtroende, enligt vad som kunnat utläsas ur hart när varje undersökning, som adresserat frågan. Statsministern har troligen drabbats av mer än en sömnlös natt på grund av nyssnämnda statsråds fatala brister och stora oskicklighet.

Att statsrådet Romson nu får silkessnöret av sitt eget partis valberedning förvånar icke på minsta sätt. Icke ens i ett parti som miljöpartiet - vilket saknar en sammanhållen ideologi och som allt sedan dess bildande kännetecknats av största amatörism och motvallsmentalitet - torde i längden kunna ha en person med ifrågavarande statsråds karaktär på en högt uppsatt position.

De enda som synes sörja statsrådet Romsons nesliga avgång är dumfeministerna. I sann dumfeministisk anda blundar man helt för sakförhållanden och kompetens. I dumfeministernas inskränkta världsbild finns ingen brist så stor att den icke totalt kan negligeras och bortses ifrån om den begåtts av en person med kvinnligt kön. Man tar sig för pannan för detta dumfeministiska vansinne!

onsdag 4 maj 2016

Fru Sahlins nesliga avgång

Åter har det visats oss det olämpliga i att utse avdankade politruker till höga statliga ämbeten. Denna dag har framkommit att den avdankade politruken fru Sahlin, tidigare såväl statsråd, ordförande i socialdemokratiska arbetarpartiet som partisekreterare, uppenbart - på statens brevpapper - lämnat oriktiga uppgifter. Utifrån detta har den avdankade politruken fru Sahlin begärt och med vändande post erhållit entledigande med omedelbar verkan från det ämbete - som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism - hon varit satt att förestå.

Det hela är synnerligen häpnadsväckande och även om resultatet av den just inledda förundersökningen rörande osant intygande alternativt grovt osant intygande måste inväntas pekar för handen varande uppgifter på att det näppeligen är frågan om ett oavsiktligt misstag. Istället kan ett mönster skönjas där politruker icke förmår att skilja mellan sitt ämbetsåtagande och annat. Den avdankade politruken fru Sahlin har, vilket torde vara väl känt för alla och envar, tidigare ertappats med slik sammanblandning i det att hon lät använda statsverkets betalkort för personliga utgifter. Det må i detta sistnämnda fall ha varit frågan om småsummor men det är icke summorna som är det väsentliga utan oförmågan att skilja mellan allmänt och privat.

Lika häpnadsväckande som sorgesamt är det dåliga omdöme statsrådet Bah Kuhnke uppvisar i det att statsrådet, innan saken utretts och skärskådat, väljer att ösa beröm över den avdankade politruken fru Sahlin, en politruk som mycket väl kan komma att lagföras och ställas inför allmän domstol för den ifrågavarande gärningen. Samma dåliga omdöme uppvisades av de två taltrattarna statsråden Romson och Fridolin då dessa höjde det felande och oskickliga före detta statsrådet Kaplan till skyarna i samband med dennes avgång. Man tar sig för pannan för den stora dumhet, som uppvisas av nyssnämnda statsråd då de i sin partiegoistiska inskränkthet helt saknar förmåga att kritisera.

Slutsatsen är och förblir att avdankade politruker icke bör bekläda höga ämbeten i statsförvaltningen. Dessa ämbeten bör reserveras för ovälda ämbetsmän vilka aldrig besudlas av politiskt lismande och intrigspel!

söndag 1 maj 2016

Nytt Kungligt Jubileumstecken

Såsom brukligt är vid mer betydande kungliga märkesdagar har Hans Majestät Konungen låtit instifta ett minnestecken till åminnelse av sin sjuttionde födelsedag.


Konung Carl XVI Gustafs jubileumsminnestecken med anledning av 70-årsdagen

Kungliga minnestecken har i vårt land sitt egentliga ursprung i det faddertecken Konung Gustaf III vid Kronprinsens, sedermera Konung Gustaf IV Adolf, dop år 1778. Dock kom det att dröja till Konung Oscar II:s 25 åriga Regeringsjubileum år 1897 innan traditionen satte fart. Nu aktuellt minnestecken är det fjärde Konungen behagat instifta under sin Regering. Tidigare tecken instiftades i samband med Konungens 50:e födelsedag år 1996, Tronföljarens bröllop år 2010 samt vid Konungens 40:e  Regeringsjubileum år 2013.

Den observante torde ha noterat att ifrågavarande nyinstiftade minnestecken bars flitigt under den bankett Konungen gav under förlidet gårdags kväll.


Deras Kungliga Högheter Hertigen av Värmland samt Hertiginnan och Hertigen av Västergötland bärande det av Konungen instiftade minnestecknet


Hedersgästerna bärande det av Konungen instiftade minnestecknet

Olämplighetens symbolik

Denna dag, den första maj, är traditionellt den dag då socialistiska krafter - allt ifrån reformistiska socialdemokrater till hårdhudade och avskyvärda stalinister och annat ytterlighetspatrask - demonstrerar och manifesterar. I ett fritt och öppet samhälle - till skillnad från de samhällen där socialismen implementerats - är det en grundläggande mänsklig rättighet att fritt få ge uttryck för sina åsikter, väl så!

Det beklagliga är att ävenledes reformistiska socialistiska krafter, såsom exempelvis vårt lands socialdemokrater, halsstarrigt håller fast vid att nyttja ett symbolspråk - exempelvis röda fanor och sången internationalen - vilka även nyttjats av de mest avskyvärda socialistiska tyranner såsom Stalin, Mao, Pol-Pot och andra ondskans lakejer.

Varför känner reformisterna, vars respekt för folkstyret icke skall ifrågasättas, ingen respekt för de miljontals arma människor som förtryckts, plågats, torterats och mördats under de röda fanorna? Icke skulle väl någon, utom de mest extrema, komma på tanken att manifestera under fanor med svastikor, även om svastikan som sådan är en tusenårig symbol? Svastikan har likt den röda fanan av historien förvandlats till ondskesymboler. Detta är något var och en har att förhålla sig till oavsett symbolens ursprungliga betydelse. Den röda fanan är likt svastikan för all framtid besudlad och bör därför icke nyttjas av frihetsälskande människor.

Gentemot alla de, som själva eller genom nära och kära, vilka drabbats av socialistiska implementationers ondska och grymhet är nyttjandet av röda fanor - en ondskans symbol för offren - inget annat en en stor skymf. Var och en som idag lyfter en röd fana borde allvarligen betänka detta och inse att de väcker onda och smärtsamma minnen hos de som på något sätt drabbats av socialistiskt förtryck. De som nyttjar de röda fanorna gör sina medmänniskor illa.

Själv kommer tecknaren av dessa rader att njuta våren på landsbygden fjärran från röda fanor och socialistiska manifestationer för att icke riskera att drabbas av missmod och nedstämdhet vid åsynen av ondskesymboler på gator och torg.