lördag 30 mars 2013

Illavarslande om rättstillämpning

Herr Gür belyser i dagens Kolumn i Svenska Dagbladet illavarslande tecken om den rättstillämpning, som alltsomoftast kan noteras i utslag från våra domstolar. Utgångspunkter är det bestialiska dåd, som förekom i Kortedala, där några elaksinnade yngre slynglar, näst intill misshandlade en 60-årig medborgare till döds. För detta synnerligen grova brott erhöll nämnda slynglar 140 timmar ungdomstjänst, ett straff som vara sig står i proportion till brottets grovhet lika lite som det visar respekt för det drabbade brottsoffret. Det hela är således icke något annat än ett totalt haveri av rättstillämpningen.

Vad än värre är, och som herr Gür pekar på, är att en medlem i Högsta Domstolen, justitierådet Borgeke, tar den milda domen i försvar och ger sig inom ramen för nämnda argumentation in i ett resonemang där justitierådet i princip inkompetensförklarar hela domarkåren, som enligt justitierådets mening icke förmår att formulera sina domar. Justitierådet har i en intervju blandannat låtit uttala:

”Det gäller för domaren och domstolen att få ner allt av betydelse på papper, så att den som sedan läser kan förstå hur det var. Men det är ganska svårt att bara läsa en dom och få alla nyanser. Du måste ha klart för dig att här finns det ett informationsbortfall. Man kan få en viss uppfattning om man bara får kännedom om den här mannens förfärliga skador. Får man sedan ytterligare information – förspelet, hur allt gick till – får man en mer nyanserad bild av hur pass allvarlig handlingen var.”

Det hela är så anmärkningsvärt att det i ord saknas att beskriva. Justitierådet synes icke vara medveten om att det som föregått händelsen, vad det än må ha varit, icke på något sätt kan motivera att någon slås sönder och samman. Icke heller finns i domen minsta antydan om att nödvärn skulle kunna åberopas. Med detta faller justitierådet Borgekes hela resonemang platt till marken och sorgesamt nog måste konstateras en synnerligen stor kompetensbrist hos justitierådet rörande rättstillämpning. Med denna uppenbara brist på kunskap om grundläggande principer för rättstillämpning måste slutsatsen bli att justitierådet icke besitter den skicklighet, som hans höga ämbete kräver. Justitierådet bör därför skyndsamt inlämna sin ansökan om avgång.

För tilltron till rättssamhället och rättsskipningen måste följande princip tillämpas när det gäller utmätande av rättvisa straff: Prioritetsordningen kan icke vara någon annan än följande:
  1. att skydda medborgare och samhälle för återupprepande av brott. Samhället får aldrig ta risken att släppa ut grova våldsbrottslingar, som berövat andra människor livet eller som på andra sätt vållat stor skada och lidande, till sistnämnda kategori hör utan tvekan grova narkotikabrott. För de illgärningsmän, som med berått mod begått nämnda slag av brott, kan intet annat straff än livstids fängelse komma ifråga. För de allra grövsta brotten bör det ock finnas ett livstidsstraff utan möjlighet till benådning
  2. att visa respekt för brottsoffret. Samhället måste här utmäta ett straff som står i proportion till brottets natur. Denna princip är av avgörande betydelse för tilltron till rättsstaten och därmed ett fundament i hela samhällets existens.
  3. att återanpassa brottslingen. Under strafftiden skall straffången behandlas på ett rättvist sätt och ges möjlighet till förkovran i syfte att då straffet är avtjänat kunna framleva sina dagar såsom en laglydig medborgare. Viktigt är dock att punkten (3) aldrig får sättas före punkterna (1) och (2) då den som begått missgärningar måste finna sig i dess konsekvenser.

onsdag 27 mars 2013

Farlig lek med elden

Världens mest avskyvärda statsbildning, den kommunistiska implementationen och tillika tyranniet Nordkorea, har nu gett sig in på en väg som är synnerligen farlig. Såsom svar på att nämnda kommunistiska implementation och tyranni, av en enad omvärld inkluderande såväl Förenta Staterna, Ryssland och Kina samt manifesterad en resolution i Förenta Nationerna, skarpt kritiserats för sina prov med dödsbringande kärnvapen eskalleras nu krigsretoriken på ett synnerligen farligt sätt. Stilleståndsavtalet har ensidigt uppsagts, hot om kärnvapenanfall mot såväl Förenta Staterna som Sydkorea har utfärdats och nu senast har de sista kommunikationsförbindelserna med Sydkorea brutits.

Att Nordkorea saknar egentlig förmåga att genomföra sina hot torde även stå klart för den människoföraktande och blodsbesudlade tyrannen, tillika dåren, Kim Jong Un. Det bekymmersamma i denna situation äratt minsta misstag kan leda till en katastrof vars konsekvenser vi icke ens törs tänka på. Kim Jong Un, en snorvalp som är såväl ung som synnerligen oerfaren, ger sig här in i en mycket farlig lek med elden. Att nu sista kommunikationsförbindelsen med Sydkorea brutits ökar risken för att misstag icke kan rättas utan istället leder rakt in i fördärvet.

Nämnda situation gör det allt mer klart att vår värld måste befrias från den kommunistiske tyrannen Kim Jong Un och hans vederstyggliga anhang. I detta har Kina en nyckelroll. I det fall att Kina verkligen och kraftfullt implementerar de sanktioner som Förenta Nationerna beslutat om torde nämnda kommunistiska implementation och dess människofientliga och brottsliga förtryckarregims dagar vara räknade.

tisdag 26 mars 2013

Klokt om mångkultur

Svenska Dagbladet förmäler att Miljöpartiet är i full färd med att antaga ett nytt partiprogram. En av de frågor som synes vålla viss vånda inom partiet är skrivningarna rörande migrationspolitiken. I en föga genomtänkt formulering motiveras invandring med mångkultur. Mot detta reagerar företrädaren för nämnda partis ungdomsorganisation, Magda Rasmusson, som låter uttala:

"Hyllningar av mångfald hör inte hemma i migrationsdebatten. Vi får inte gå i fällan att motivera en värld med öppna gränser med mångkultur som främsta argument. Det motverkar vår vision om en värld där människor har makt över sina egna identiteter. Det här är inte bara en språklig invändning, ord är viktigt och här ger mångfaldsbegreppet helt fel signaler. Det bygger på samma myt om skillnader som tvingat in människor i begränsande rasistiska stereotyper och hur man bör vara utifrån sin nationalitet, säger hon."

Detta Forum har i en tidigare anmärkning tagit upp det olycksaliga begreppet mångkultur till belysning. Utöver hänvisning till nämnda anmärkning må tilläggas att människor som lever tillsammans i ett samhälle över tiden och över generationerna skapar en gemensam kultur, som förvisso och till olika delar kan ha delar av sitt ursprung i andra kulturer. Att splittra ett samhälle genom att göra mångkulturen till ett mål i sig för intet gott med sig. Grunden för ett gott samhälle är alltid goda värderingar och det är delandet av dessa värderingar som är den egentliga grunden för en statsbildnings existens.

måndag 18 mars 2013

Om skillnaden mellan Lutheraner och Papister

Inledning
Skiftet av den Heliga Stolens innehavare, där Påve Franciskus instudande morgondag kommer att installeras, har rönt mycket intresse i media. I detta har obildad media, vilken icke förstått att Kristendomen utgår från Ordet och icke från tidens nycker, högeligen beklagat att Påven, som den kristne bekännare han är, är emot exempelvis sådana vederstyggligheter som barnamord, vilket av fega socialister och liberaler benämnes "abort", och så kallade samkönade äktenskap, vilka tydligt strider mot mot såväl den Heliga Skrift som mot skapelsens sanna natur. Bland klagokörerna hörs ävenledes de ultrafeministiska gaphalsarna, vilka anser att papismen hör till det så föraktade "patriarkatets" främsta verktyg.

En lutheran, som anser att Ordet är Kristendomens grund och som förkastar liberalteologins fördärv, delar de papistiska ståndpunkter, som nämns ovan. I detta måtto är således papismen högst hedervärd. Dock finns det viktiga ståndpunkter som skiljer lutheranen och papismen. Om dessa skillnader står det dock icke särdeles mycket att läsa i det ymniga flödet av artiklar och annat som kommenterar skiftet på den Heliga Stolen. Av denna anledning finns det därför anledning att påminna om några av de mer substansiella skillnaderna.



Hans Helighet Påve Franciskus, Biskop av Rom, Kristi Ställföretädare, Apostlarnas efterträdare, Påve av den världsomfattande Kyrkan, Prima av Italien, Ärkebiskop och Metropolitan av den romerska provinsen, Vatikanstatens Suverän, Tjänare av Guds Tjänare

Försoningsläran
En av de grundläggande skillnaderna mellan lutheranen och papismen är försoningsläran. Det var ock ytterst denna som fick Luther att höja sin stämma då papisternas försoningslära urartade i avlatshandel. Även om papisten idag i någon mån anser att avlatshandeln var förkastlig står han dock fast vid grunden för densamma, att en del av frälsningen kan nås genom goda gärningar. Lutheranen menar däremot, med glasklart stöd i den Heliga Skrift, att frälsning endast kan nås genom tron - "Genom tron allen (lat. Sola fide)" utgör ett av protestantismens grundfundament.

Paulus lär oss i sitt brev till Efesierna, och dess 2a kapitel 8-9, följande:

"Ty av nåden ären I frälsta genom tro - och det icke av eder själva, Guds gåva är det - 
icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig."

Vi vet ock att vår Frälsare ofta uttalade att "din tro har hjälpt dig". I detta sammanhang kan särskilt begrundas hur Kristus på korset frälste en rövare, en rövare som näppeligen genom goda gärningar kunde ha gjort sig förtjänt av denna stora nåd. Dock, det rövaren hade det var tron om vilket Lukas förmäler i sitt 23:e kapitel 39-43.

"39. Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: "Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss." 
40. Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: "Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 
41. Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort." 
42. Sedan sade han: "Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike." 
43. Han svarade honom: "Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset."" 

Icke så att papisten förnekar trons betydelse men han ser ändock att frälsning kan nås genom en samverkan mellan tro och goda gärningar. För lutheranen är det snarare så att goda gärningar följer av tron.

Kyrkan och Påven
En annan grundläggande skillnad består i det att papisten ser påven som Kristi ställföreträdare på jorden vilket och manifesteras i Påvens fullständiga titel där "Vicarius Kristi" ingår. I denna egenskap menar papisten att Påven i trosfrågor kan anses såsom ofelbar. Detta strider på det högsta mot den Heliga Skrift och för lutheranen är det fullständigt obegripligt hur en människa av kött och blod - "en fattig syndig människa, med synd född" - skulle kunna vara ofelbar. Varje påve, som passerat i historien, och varje påve, som kommer i framtiden intill tidens ände, har varit och kommer att vara människa. Den Heliga Skrift lär oss att människan, alltsedan Syndafallet, varit behäftad med arvssynd. Detta gäller ock påvar.

Helgondyrkan
Det inom papismen ymnigt förekommande dyrkandet av helgon torde ha sitt ursprung i uppmärksammandet av de fornkristna martyrerna. Här är det viktigt att framhålla att dyrkandet av helgon icke skall ses såsom avgudadyrkan, det vore orättvist gentemot papisterna, utan såsom att helgonen, vilka anses stå Gud särskilt nära, kan frambära förböner till den Högste.

Dock är det otvivelaktigt så att dyrkandet av helgon har sin grund i den fornkristna traditionen och icke i den Heliga Skrift. Tvärtom är det så att den Heliga Skrift är mycket tydlig i detta avseende. Första Timoteusbrevets 2:a kapitel och 5 vers:

"Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus"

Det är för lutheranen obegripligt hur papisten, med vetskap om ovanstående bibelord, kan bruka helgondyrkan.

Nattvarden
Papisten tror på transsubstantiation innebärande att brödet och vinet i Nattvarden materialiseras till Kristi blod och lekamen. Denna ståndpunkt har utvecklats inom den papistiska traditionen men saknar, som flera andra papistiska ståndpunkter, stöd i den Heliga Skrift. Vår Frälsare uttalar klart och tydlig, i den sista måltiden tillsammans med lärjungarna, klart och tydligt lukas 22:19-10":


"19. Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse." 
20. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: "Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder."  

Ovanstående torde icke kunna tolkas på annat sätt än att Nattvarden firas till Kristi åminnelse och att Kristi närvaro i Nattvarden är andlig och icke materiell.

Sammanfattande reflektion
Av ovan framgår att en av huvudskillnaderna mellan lutheranen och papisten är att den förre huvudsakligen utgår från Ordet såsom det är skrivet i den Heliga Skrift medan den senare, förutom Ordet, ävenledes utgår från en kyrklig tradition. Lutheranen förkastar icke traditionen om densamma ses som en praxis för uttolkandet av den Heliga Skrift, som växt fram genom årtusendena, men han protesterar högeligen när traditionen tas som intäkt för att lägga till sådant som strider mot den heliga Skrift.

söndag 17 mars 2013

Glädjande nyheter från Finland

Från vårt östra broderland nås vi av den glädjande nyheten att Evangelisk-Lutherska Missionstiftet i Finland grundades förliden gårdag den 16 mars. Likt i vårt land har den lutherska Kyrkan i Finland fördärvats av liberalteologer, vilka sätter tidens nycker framför Ordet. I det dokument som konstituerar grundandet sägs bland annat följande:

"För att trygga den kyrkliga kontinuiteten och ett liv i enlighet med kyrkans kännetecken organiserar sig nedan nämnda församlingar som ett stift. Stiftet bevarar i sin stiftsordning en kyrkoordning i enlighet med apostolisk tro och lära samt kyrkorättens kontinuitet. På samma sätt med den kyrkliga kontinuiteten i åtanke låter församlingarna i detta skede bli att registrera sig som ett religiöst samfund, vilket möjliggör en församlingsgemenskap inom denna stiftsstruktur för så väl bekännelsetrogna medlemmar av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som de lutheraner som lämnat detta samfund."

Grundandet av det finska missionsstiftet är en högst betydelsefull händelse för bekännelsetrogna lutheraner, vars finska verksamhet fram tills nu organiserats direkt under Missionsprovinsen i Sverige och Finland. Grundandet visar att den bekännelsetrogna lutherska rörelsen nu nått en styrka där den vidare verksamheten nu intensifieras inom skilda stift. 

Statsbegravningen av Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Lillian, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Halland.

Under stor högtidlighet vigdes igår Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Lilian, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Halland, till den sista vilan av Överhovpredikant Biskop emeritus Lönnermark. Att hela det Kungliga Huset och den Kungliga Familjen, rördes djupt av avskedet till en älskad och saknad familjemedlem vid den finstämda och mycket värdiga akten gick icke att ta miste på. Detta visar än en gång på den stora betydelse Hertiginnan haft för det Kungliga Huset.


Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Lilian  Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Halland, kista flankerad av Livgardets hedersvakt.

Hela det Kungliga Huset, Deras Majestäter Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, och Drottning Silvia, Sveriges Drottning, Deras Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, och Prins Daniel, Prins av Sverige Hertig av Västergötland, Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Jämtland, Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Sveriges Prinsessa, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, som ledsagades av sin tillkommande gemål, herr O'Neill, samt Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Birgitta, Prinsessa av Sverige, Prinsessa av Hohenzollern.

Bland den Kungliga Familjens medlemmar märktes Prinesessan Margareta, Fru Ambler, Prinsessan Desirée, Friherrinna Silverschöld, Prinsessan Christina, Fru Magnusson, med make Generalkonsul Magnusson, Grevinnan Marianne Bernadotte af Wisborg samt Grevinnan Gunilla Bernadotte af Wisborg.

De nordiska Koungahusen representerades av Hennes Majestät Drottning Margarete, Drottning av Danmark, samt från Norge Prinsessan Astrid, fru Ferner. Anmärkningsvärt är att det brittiska Konungahuset icke lät sig representeras i det att Prinsessan Lilian föddes såsom brittisk undersåte. Nu vet vi dessvärre att det brittiska Konungahuset har en tendens att hålla sig för sig själv och icke likt övriga europeiska Konunga- och Furstehus deltaga i dessa omfattande och viktiga gemenskap. Nämnda förhållande länder icke Hennes Majestät Drottning Elisabeth till heder.


Överhovpredikant och Biskop emeritus Lönnermark förrättar jordfästningen

Före det att Överhovpredikanten inledde jordfästningsakten avlägsnade Hans Excellens Riksmarskalk Lindqvist kronan från Hertiginnan kista. Denna symboliska handling visar på att inför vår Skapare är vi alla fattiga syndiga människor, oavsett vilka betydelse fulla och viktiga ansvar som förunnats oss under jordelivet. Denna handling tar sig olika uttryck inom olika Furstehus där ett exempel utgörs av den så kallade knackningscermonin som tillämpas inom det Kejserliga och Kungliga Huset Habsburg.


Deras Majestäter Sveriges Konung och Drottning lämnar Slottkyrkan, åtföljda av Hennes Majestät Drottningen av Danmark, efter den högtidliga akten.


Vårt högaktade Tronföljarpar Deras Kungliga Högheter Hertigparet av Västergötland lämnar Slottskyrkan åtföljda av Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland, med tillkommande gemål, Herr O'Neill.

måndag 11 mars 2013

Vårt land har sorg

Hovet har låtit kungöra att Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Lilian, Sveriges Prinsessa, Hertiginna av Halland, änkegemål efter Hans Kunglig Höghet Prins Bertil, Sveriges Arvsfurste, Hertig av Halland, lämnat detta jordiska den 10 mars 2013 i en aktningsvärd ålder av 97 år. Hennes Kunglig Höghet avled i sitt residens på Djurgården i Stockholm i närvaro av den Kungliga Familjen.


Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Lilian, Sveriges Prinsessa, Hertiginna av Halland, på sin 90:e födelsedag. (copyright kungahuset.se)

Det torde vara så att Hertiginnan är den medlem av olika Sveriges Konungahus, alltsedan hedenhös, som uppnått högst ålder. Även om Hertiginnan, på grund av ohälsa under sina sista levnadsår, drog sig tillbaka från offentligheten verkade hon upp i hög ålder, och långt efter Hertigens frånfälle, i sin gärning som medlem av Konunghuset och alla de viktiga plikter, som nämnda ställning medför.

Det råder icke den ringaste tvekan om att såväl Hertiginnan som hennes gemål Hertigen, efter förmälningen 1976, på mångfaldiga sätt bidragit till att befästa Monarkin i vårt land. För detta känner alla som värnar om Monarkins fortbestånd den allra ödmjukaste, djupaste och största tacksamhet.

Hertigparet vann genom sitt anspråklösa förhållningssätt stor aktning i breda folklager. Hertigparet torde också ha betytt mycket för både Konungen och hans familj, i det att de var de närmaste i den äldre generationen. De kungliga barnen Kronprinsessan Victoria, Prins Carl Filip samt Prinsessan Madeleine förunnades aldrig tillfället att möta sina farföräldar i det att deras farfader Hans Kunglig Höghet Prins Gustaf Adolf, Sveriges Arvsfurste, Hertig av Västerbotten, tragiskt omkom redan 1947, och deras farmoder Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Sibylla, Prinsessa av Sverige, Prinsessa av Sachsen Coburg och Gotha, Hertiginna av Västerbotten, avled 1972. Genom detta kom Hertigparet att vara i deras ställe.

Konungen låter uttala följande med anledning av Hertiginnans frånfälle:

”Det är med stor sorg jag och vår familj meddelar att prinsessan Lilian gick bort söndagen den 10 mars. Prinsessan var mycket älskad av vår familj och vi alla minns henne som en glad, rolig och slagfärdig person. Hon var en sann glädjespridare och hade förmågan att alltid skapa en god och hjärtlig stämning runt sig. Familjens ungdomar uppskattade alltid prinsessans glada upptåg och skämtsamma sätt. Prinsessan delade prins Bertils engagemang i sportsammanhang och inom KAK. Hon var alltid lojal och ställde helhjärtat upp för den kungliga familjen och för Sverige. En mycket kär och avhållen familjemedlem är nu borta.”
 
Statsministern, herr Reinfeldt, framför från sig och Regeringen följande deklaration:

”Det är med sorg jag har mottagit beskedet att H.K.H Prinsessan Lilian är död. Det är en av många svenskar omtyckt och uppskattad medlem av kungahuset som nu gått ur tiden. Jag vill framföra mitt och regeringens djupa deltagande med anledning av prinsessan Lilians bortgång”

Ävenledes i sitt hemland har Hertiginnans frånfälle rönt stor uppmärksamhet vilket visar att hon icke enbart satt sina avtryck inom rikets gränser.
Från detta Forum framföres till Hans Majestät Konungen och Hans Hus vårt djupa deltagande i den stora sorg som drabbat Konungauset.

Vi böjer våra huvuden i djupaste sorg och största respekt och önskar att frid må vila över Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Lilian, Sveriges Prinsessa, Hertiginna av Halland, minne. 

söndag 10 mars 2013

Konungens Sverigeresa inledd

(copyright kungahuset.se)

Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, inledde förliden vecka den så kallade Sverigeresan, vilken är en del av högtidlighållandet av att det detta år är 40 år sedan Konungen uppsteg på rikets tron. Resan genomföres länsvis och inleddes i de smålandländska länen, där Hans Majestät med inledning den 5 mars besökte Kalmar län, den 6 mars Kronobergs län och slutligen den 7 mars Jönköpings län.


Konungen talar till folket i Jönköping den 7 mars

Även om Deras Majestäter Konungen och Drottningen årligen flitigt besöker olika orter i riket ger årets resor en helhet på samma sätt som vid en Eriksgata, som Konungen genomförde efter sitt uppstigande på tronen och har sin förebild i det gamla valkonungarikets Eriksgator om vilka landskapslagarna förmäler. Med de många besök som Konungen, hittills under sin nu 40 åriga regeringstid, genomfört torde han ha en överblick över förhållandena i riket som någon annan svårligen kan skaffa sig. Få, om ens någon, är de orter av betydelse som Konungen icke bevistat.

Värt att nämna i detta sammanhang är att Konungen är den av våra Konungar som suttit näst längst tid på rikets tron. Enbart Konungens farfaders fader Hans Majestät Konung Gustaf V, med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung, Hertig av Jämtland har suttit längre på tronen i det att han satt i 43 år. Mänskligt att döma torde vår högaktade Konung sitta på tronen längre än sin farfaders fader.

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Leve Konungen!

 

Särintressets infernaliska dumhet

Varje år inträffar ett stort antal olyckor i vägtrafiken. Det senaste år för vilket statistik föreligger är 2011 och här låter Transportstyrelsen kungöra att 319 människoliv förspilldes medan 3127 människor skadadades svårt såsom en följd av vägtrafikolyckor. Totalt omkom och skadades icke mindre är 22679 personer. Även om det i sammanhanget, jämfört med människors lidande, icke betyder mycket torde det ock vara klart att ävenledes de ekonomiska skadeverkningarna är högst betydande.

Ett känt faktum är ock att förtäring av starka drycker, före eller i samband med framförande av vägtrafikfordon, har en stor inverkan på olycksstatistiken. Såldes visar Trafikverken i en sammanställning att det årligen omkommer 70 personer i alkoholrelaterade olyckor och att en femtedel av de omkomna fordonsförarna varit alkoholpåverkade samt att risken att omkomma i en trafikolycka är femton gånger större för den som förtärt starka drycker före eller i samband med framförande av fordon.

Nämnda område, starka drycker och vägtrafik, är ett av de områden där statsmakten har ett stort ansvar att genom lagstiftning, övervakning samt då så krävs, lagföring, så långt det går begränsa den stora risk som nämnda problemområde innebär. Särskilt stort är detta ansvar då helt oskyldiga människor löper risk att drabbas av de omdömeslösa personer som framför vägtrafikfordon i berusat tillstånd eller då förmågan till uppmärksamhet och reaktion är nedsatt på grund av förtäring av ifrågavarande dryckesvaror.

Då oskyldiga människor kan lida skada får statmakten icke lämna någon möda ospard. Således har här allänintresset i detta fall företräde framför den personliga friheten. Då det helt uppenbart finns omdömeslösa fordonsförare, vilka icke förstår allvaret i att påverkad framföra vägtrafikfordon, måste och de som har omdömet i bevar finna sig i att utsättas för kontroller.

I ett aktuellt utslag i Arbetsdomstolen har fastlagits att en nyttjare av ett kommersiellt transportföretag har rätt att kräva att det kontrolleras att nämnda företags förare icke är påverkade av droger. Mot detta utslag ropar högeligen fackförbundet och korporationen Transport, som i sitt inskränkta särintresse icke har förmågan att förstå att det hela ytterst är en fråga om respekten för människolivet. Säkerställandet av att en yrkesförare icke är påverkad måste här ha företräde framför den olägenhet som en kontroll innebär. Den som icke är påverkad har här intet att frukta och kan så endast ett människoliv sparas, genom nämnda förfarande, då är det i sanning värt priset.

Fackförbundet och korporationen Transport uppvisar i detta avseende in i det närmaste infernalisk dumhet och en korttänkthet som är obegriplig. Här visar särintresset upp sig på allra sämsta sätt. Statsmakten har genom lag, som tolkats av den dömande makten, stipulerat de ordningar som gäller för att på bästa sätt söka förhindra att någon dödas eller skadas såsom följd av drogpåverkade förare. Detta har särintresset, fackförbundet och korporationen Transport, att finna sig i.

  

fredag 8 mars 2013

Socialistisk avgudadyrkan

Så har då denna dag begravning hållits för den förre presidenten Chavez i Venezuela.

Gästlistan till nämnda högtidlighet är föga vacker, här återfinns ett antal statschefer för repressiva regimer. Att Kubas kommunistiske diktator, presidenten Castro, skulle infinna sig var att vänta i det att Kuba hört till president Chavez såtaste vänner. Bland andra potentater som rest till Caracas finner vi den vitryske tyrannen Lukasjenko och från Iran har den förintelseförnekande presidenten Ahmadinejad infunnit sig. Ett formidabelt förbrytargalleri, bestående av ett antal statschefer vilka i sin dagliga gärning trampar på mänskliga rättigheter och människovärde, har nu bringat president Chavez sin sista hälsning. Hade Venezuelas tillförordnade president och regering haft någon respekt för mänskliga rättigheter borde de ha förhindrat nämnda förbrytares deltagande.

Vidare har nu meddelats att kvarlevorna efter presidenten Chavez skall balsameras varpå kvarlevorna skall placeras i en glaskista. Härpå skall nämnda glaskista ställas ut för allmän beskådan. Genom detta tar regimen i Venezuela upp den säregna och högst absurda tradition, som tillämpats av regimerna i ett antal kommunistiska implementationer. Först ut var den sovjetiske revolutionäre diktatorn Lenin, vilket såvitt känt är ännu förvaras i en glaskista i mausoleet invid Kremlmuren. Samma ära vederfors tyrannen och folkmördaren Stalin, vars kvarlevor senare, då han fallit i onåd hos sina efterföljare, jordades.

I Kina finner vi invid den Himmelska Fridens torg, i en glaskista i ett mausoleum, de förtorkade kvarlevorna efter tyrannen och folkmördaren Mao. I Hanoi kan den revolutionäre diktorn Ho Chi Min beskådas på samma sätt.

I den mest avskyvärda av alla kommunistiska implementationer, massförtyckets, folkmordets och repressionens högborg, Nordkorea har de två avdöda tyrannerna Kim Il Sung och Kim Jong Il ställts ut i ett palats som närmast kan liknas vid ett avgudatempel.

Vi vet icke om den avlidne presidenten Chavez själv önskat nämnda hanterande av sina kvarlevor eller om detta är ett smaklöst, fåfängt och dumdristigt försök av den tillträdande presidenten att söka förstärka den besynnerliga personkulten och i det närmaste upprätta en avgudadyrkan i syfte att söka säkra den regim i Venezuela, som kännetecknats av stor rättosäkerhet. I detta sammanhang må nämnas att nämnde tillträdande president redan mixtrat med konstitutionen i det att han, i egenskap av vicepresident, låter svära sig in som president i trots mot konstitutionen, som föreskriver att parlamentets talman skall uppstiga på presidentposten tills dess att nytt presidentval avhållits. Detta bådar icke gott utan är ytterligare ett exempel på den rättsosäkerhet som allt för länge kännetecknat regimen i Caracas.

Således är Venezuela ännu ett dystert exempel på den urholkning av rättsäkerheten som förekommit i alla stater där socialistiska idéer implementerats. Det må vara att det i Venezuela alltfort finns ett mått av folkstyre, vid president och parlamentsval, men grunden för detta folkstyre är synnerligen bräcklig i det att lagstiftande, verkställande och dömande makt sammanblandas. Dessförutan har den socialistiska regimen tillskansat sig kontrollen av etermedia, som obegränsat nyttjas för att sprida socialistisk propaganda.

Dock lär den dag komma, när den socialistiska regimen, vilket ävenledes synes bedriva en ekonomisk politik som ruinerar landet, icke längre förmår att klamra sig kvar vid makten. För Venezulas folk får vi innerligt hoppas att denna dag icke ligger allt för långt fram.

onsdag 6 mars 2013

Tronföljarmöte i Nederländerna

Förliden helg lät det nederländska tronföljarparet Deras Kungliga Högheter Prinsen och Prinsessan av Oranien inbjuda samtliga europeiska tronföljare till det kungliga jaktslottet Ode Loo i Apeldoorn. Detta historiska möte får ses som Prinsen av Oraniens avsked till övriga tronföljare i sin nuvarande position. Nästa gång de möts torde Prinsen av Oranien ha uppstigit på tronen och vara Konung och suverän.


Luxemburgs tronföljarpar, Deras Kungliga Högheter Arvsstorhertigen och Arvstorhertiginnan, Sveriges tronföljarpar Deras Kungliga Högheter Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria, Spanien tronföljarpar Deras Kungliga Högheter Prinsen och Prinsessan av Asturien, Danmarks tronföljargemål Henne Kunglig Höghet Kronprinsessan Maria, Nederländernas tronföljarpar Prinsen och Prinsessan av Oranien, Belgien tronföljarpar Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Brabant samt Norges tronföljare Hans Kunglig Höghet Kronprins Håkan.

Alltid lika beklagligt i sammanhang som dessa är att icke det brittiska Konungahuset hörsammar och deltager i evenemang av detta slag. De nära band som skapas mellan Europas Konungahus är till största gagn för icke enbart det konstitutionella monarkistiska styrelsesättet utan ock för en stabil och harmonisk utveckling av Europas framtid. Det är fullständigt obegripligt att det brittiska Konungahuset icke låter sig representeras.

Den sydamerikanske vänsterledarens död

Så har då president Chavez i Venezuela, efter tålmodigt buret lidande lämnat detta jordiska. När det gäller den mänskliga dimensionen av denna händelse förtjänar det att instämma i statsrådet Bildt uttalande:  "Det är alltid en tragedi när en inte alltför gammal människa går bort i cancer". För hans nära och kära är detta givetvis ett hårt slag vilket förtjänar deltagande och respekt.

Om istället blicken riktas åt president Chavez politiska gärning finns mycket att invända för den som står upp för rättsstaten, maktdelningsprincipen samt respekten för minoriteten. President Chavez bidrog till en utveckling som ofta kan observeras i stater där vänsterinriktade regeringar, förvisso inom folkstyrets ramar, sammanblandar lagstiftande, verkställande och dömande makt varigenom rättsstatens grundvalar undermineras.

President Chavez tillskansade sig och makten över etermedia och tillät sig där regelbundet och under långa sändningar plädera för sin sak, en möjlighet som på intet sätt tillkom minoriteten.

Statsminister Reinfeldt sammanfattar nämnde förhållanden på ett mycket förtjänstfullt sätt:

"När väl sorgearbetet är, för det tror jag vi får kalla det, över så hoppas jag på en annan utveckling för Venezuela med en demokratisering när det gäller respekt för oliktänkande, mänskliga rättigheter, domstolars självständighet, mediers möjligheter att agera självständigt och obundet, många saker som behöver förändras."

I en stat där majoriteten enväldigt sätter sig över minoriteten, såsom varit fallet i Venezuela, blir icke en harmonisk statsbildning. I denna typ av samhällen saknas nyans, sans och balans, här är allt svart eller vitt. Således kan vi i ett samhälle som Venezuela skåda en långtgående polarisering mellan ytterligheter. Våldsamheter  utbryter och en ohälsosam personkult utvecklas. En personkult som går så långt att ledande i personer, i sin sorg, förfaller till befängda dumheter såsom att anklaga Förenta Staterna för president Chavez sjukdom.

Icke oväntat höjer vårt eget vänsterparti, genom riksdagsledamoten herr Linde, utvecklingen i Venezuela till skyarna och låter i sin stora naivitet uttrycka:

"Jag tycker att det ibland funnits en svartmålning av honom från den svenska högern, där man på ett ganska märkligt sätt utmålat Hugo Chávez som en diktator. Det är en bild som inte har någon grund i verkligheten. Vi pratar om en folkvald president som vunnit val efter val i öppna och demokratiska val" 

Man kan i detta sammanhang fråga sig hur herr Linde hade ställt sig om majoritetens företrädare i vårt land, statsminister Reinfeldt tillskansat sig kontrollen över etermedia och utnyttjat detta för att oemotsagd plädera för sin sak, utan att låta minoriten, med bland annat herr Linde, komma till tals. Hade herr Linde då talat om "öppna och demokratiska val".  I bland är i sanning den svenska vänsterns företrädare mer än lovligt naiva och direkt korttänkta.

söndag 3 mars 2013

Till rättsstatens försvar

Riksdagsledamöterna Skånberg, Szyber och von Arnold låter i en debattartikel i Svenska Dagbladet belysa en synnerligen angelägen och viktig fråga, frågan om en författningsdomstol. Författningsdomstolen, som borde vara en självklarhet för varje stat som gör anspråk på att kalla sig rättsstat, har till uppgift att avgöra huruvida en lag är förenlig med en stats konstitution.


Sveriges Rikes Riksdag

I vårt land finns icke detta institut. Det som finns är lagrådet men detta har enbart en granskande funktion. Lagrådets uppgift stipuleras i Regeringsformens åttonde kapitel som förtjänar att citeras in extenso:


"20 § För att lämna yttranden över lagförslag ska det finnas ett lagråd, där det ingår domare eller, vid behov, tidigare domare i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Närmare bestämmelser om Lagrådets sammansättning och tjänstgöring meddelas i lag. Lag (2010:1408).

21 § Yttrande från Lagrådet inhämtas av regeringen eller, enligt vad som närmare anges i riksdagsordningen, av ett riksdagsutskott.

Ett yttrande ska inhämtas innan riksdagen beslutar
1. grundlag om tryckfriheten eller om motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt tekniska upptagningar,
2. lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar,
3. lag som avses i 2 kap. 14-16 §§, 20 § eller 25 §,
4. lag om behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad,
5. lag om kommunal beskattning eller lag som innebär åligganden för kommunerna,
6. lag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 eller lag som avses i 11 eller 12 kap., eller
7. lag som ändrar eller upphäver en lag enligt 1-6.

Bestämmelserna i andra stycket gäller dock inte, om Lagrådets granskning skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men uppkommer. Föreslår regeringen att riksdagen ska meddela lag i något av de ämnen som avses i andra stycket och har Lagrådets yttrande dessförinnan inte inhämtats, ska regeringen samtidigt redovisa skälen för detta för riksdagen. Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas. Lag (2010:1408).

22 § Lagrådets granskning ska avse
1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts, och
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Lag (2010:1408)."

Bland det från ett ur rättsäkerhetsperspektiv mest stötande i detta lagrum är skrivningarna "...eller skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men uppkommer" och "Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas". Detta ger Riksdagen rätt att sätta sig över Konstitutionen vilket är oacceptabelt i en rättsstat.


Herr Winston Churchill, KG, OM, CH, TD, PC, DL, FRS, Hon. RA, brittisk Försteminister och en av förra århundradets stora konservativa politiker

I det folkstyre som tillämpas gäller principen om majoritetsbeslut en metod vi benämner demokrati. Detta är den bästa metod vi känner men det innebär på intet sätt att den skulle vara perfekt. Den framlidne brittiske försteminstern Herr Winston Churchill uttryckte problematiken på följande sätt i ett tal inför Underhuset den 1 november 1947:

"Många typer av styrelseformer har prövats och kommer att prövas i denna värld av synd och bedrövelse. Ingen påstår att demokrati är perfekt eller allsmäktigt. Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna."

Problemet med majoritetsbeslutet är att det när det gäller lagstiftande församlingar ofta finns en stor minoritet.   I vissa fall kan det ock vara så att majoriteten i den lagstiftande församlingen, på grund av anomalier i valsystemet, har ett mindre röstunderlag än vad minoriteten har. Understundom är orsaken härtill majoritetsvalssystem medan det i andra fall kan vara frågan om ren valmatematik i de fall valresultatet är synnerligen jämt. Det kan ock vara så att valsystemet ger de segrande långt fler mandat än vad röstetalet, från ett matematiskt perspektiv, skulle berättiga. Ett aktuellt exempel på detta utgörs av det nyligen genomförda valet i Italien. Ett citat från redaktör Linders ledare i Svenska Dagbladet ger ett slående exempel:

Det italienska valsystemet belönar den här gången 29,5 procent av rösterna med 55 procent av platserna i deputeradekammaren. I så måtto är vänsterledaren Pier Luigi Bersani valets vinnare.

Ett annat känt exempel på valsystemens ofullkomlighet utgörs av presidentvalet i Förenta Staterna år 2000. Här erhåll vinnaren, herr Bush, 47.9 procent av rösterna medan förloraren, herr Gore, erhöll 48.4 procent av rösterna. I detta fall var utgjordes orsaken av den högst komplicerade ordningen med elektorer som tillämpas i nämnda statsbildning.

Vidare vet vi att att det i de länder där folkstyre med majoritetsbeslut tillämpas näst intill, över tiden, alltid uppkommer en situation med två i praktiken jämnstora grupperingar. Dessa grupperingar befinner sig ömsom i majoritetsställning och ömsom i minoritetsställning. Då samhället icke är en organism som låter sig styras på ett enkelt sätt, om ens alls i vissa avseenden, uppkommer förr eller senare ett missnöje med majoritetsgrupperingen, som icke lyckats uppfylla sina vidlyftiga, och ibland rent utopiska, löften. Följden blir ett skifte i majoritetsförhållandena varpå i princip samma cykel återupprepas. På detta sätt fungerar folkstyret och vi vet icke av någon bättre ordning att beställa med våra gemensamma angelägenheter varför vi måste finna oss i denna situation, som ändock torde säkerställa en någorlunda harmonisk samhällsutveckling.

Slutsatsen av det som redovisas ovan kan icke bli något annat är att en Författingsdomstol är en nödvändighet för varje stat som gör anspråk på att kalla sig rättsstat. Det kan icke tillåtas att lismande politiker, som på grund av anomalier i valsystemen icke ens nödvändigtvis har stöd i en majoritet av medborgarnas röstetal, tillåts åsidosätta Konstitutionen. Viktigt att förstå här är att det i en rättsstat och finns särskilda ordningar för förändring av Konstitutionen. I vårt land är denna ordning att en ändring i Konstitutionen kräver två beslut i Riksdagen med ett mellanliggande riksdagsval. Andra ordningar som tillämpas är att kvalificerad majoritet, en större andel av rösterna än hälften, krävs för en förändring.

Rent implementeringsmässigt torde det vara att föredra att en Författningsdomstol organsiseras inom ramen för Högsta Domstolen. 

fredag 1 mars 2013

Ohygglig barnahandel

Under senaste veckan har en debatt blossat upp rörande den ohyggliga barnahandels verksamhet som vilken i dagligt tal benämnes såsom surrogatmödraskap. I ett föga välbetänkt inlägg i Svenska Dagbladet argumenterar företrädare för Statens medicinsk etiska råd, genom bland andra professorerna Asplund och Hermeren, för denna vederstygglig verksamhet där kvinnor för penningar låter låna ut sina livmödrar åt befruktade ägg alternativ låter sig befruktas. När barnet sedan är fött rycks det från moder för att ges till den som för penningar köpt en kvinnas livmoder.

Hur professorer och tillika av regeringen utsedda företrädare för Statens medicinsk etiska råd kan uttala sig för människohandel av detta slag är så skamligt och avskyvärt att ord saknas att beskriva. Inser icke dessa att det hela strider mot naturen och skapelsen och dessutom är ett utnyttjande av kvinnan? Att rycka ett barn från sin moder är dessförutan rent kriminellt. Icke sällan sker denna fasansfulla verksamhet i fattigare länder där det icke råder något som helst tvivel om att fattiga kvinnor, enbart för penningar, låter sig utsättas för nämnda övergrepp.

Svar på tal får de obetänksamma professorerna av doktor Fahlén, ordförande i Sveriges Kvinnliga Läkares Förening, och Gertrud Åström, ordförande i organisationen Sveriges Kvinnolobby, som i ett gensvar deklarerar:

"Sveriges Kvinnolobby och Sveriges Kvinnliga Läkares Förening menar att all form av handel med kvinnors kroppar och med barn skall vara förbjudet. Surrogatmödraskap innebär ett allvarligt brott mot kvinnors mänskliga rättigheter."

I nämnda gensvar påtalas ock att surrogatmödraskap av Förenta Nationerna förklarats såsom total förbjudet.

Statsrådet och chefen för Socialdepartementet, herr Hägglund, måste nu agera kraftfullt och uttala Regeringens åsikt i denna fråga samt ofördröjligen föranstalta om att ovannämnda professorer avlägsnas från Statens medicinsk etiska råd. Att statligt organ av nämnda typ får under inga omständigheter förknippas med kvinnoövergrepp och människohandel.