Så har då denna dag begravning hållits för den förre presidenten Chavez i Venezuela.
Gästlistan till nämnda högtidlighet är föga vacker, här återfinns ett antal statschefer för repressiva regimer. Att Kubas kommunistiske diktator, presidenten Castro, skulle infinna sig var att vänta i det att Kuba hört till president Chavez såtaste vänner. Bland andra potentater som rest till Caracas finner vi den vitryske tyrannen Lukasjenko och från Iran har den förintelseförnekande presidenten Ahmadinejad infunnit sig. Ett formidabelt förbrytargalleri, bestående av ett antal statschefer vilka i sin dagliga gärning trampar på mänskliga rättigheter och människovärde, har nu bringat president Chavez sin sista hälsning. Hade Venezuelas tillförordnade president och regering haft någon respekt för mänskliga rättigheter borde de ha förhindrat nämnda förbrytares deltagande.
Vidare har nu meddelats att kvarlevorna efter presidenten Chavez skall balsameras varpå kvarlevorna skall placeras i en glaskista. Härpå skall nämnda glaskista ställas ut för allmän beskådan. Genom detta tar regimen i Venezuela upp den säregna och högst absurda tradition, som tillämpats av regimerna i ett antal kommunistiska implementationer. Först ut var den sovjetiske revolutionäre diktatorn Lenin, vilket såvitt känt är ännu förvaras i en glaskista i mausoleet invid Kremlmuren. Samma ära vederfors tyrannen och folkmördaren Stalin, vars kvarlevor senare, då han fallit i onåd hos sina efterföljare, jordades.
I Kina finner vi invid den Himmelska Fridens torg, i en glaskista i ett mausoleum, de förtorkade kvarlevorna efter tyrannen och folkmördaren Mao. I Hanoi kan den revolutionäre diktorn Ho Chi Min beskådas på samma sätt.
I den mest avskyvärda av alla kommunistiska implementationer, massförtyckets, folkmordets och repressionens högborg, Nordkorea har de två avdöda tyrannerna Kim Il Sung och Kim Jong Il ställts ut i ett palats som närmast kan liknas vid ett avgudatempel.
Vi vet icke om den avlidne presidenten Chavez själv önskat nämnda hanterande av sina kvarlevor eller om detta är ett smaklöst, fåfängt och dumdristigt försök av den tillträdande presidenten att söka förstärka den besynnerliga personkulten och i det närmaste upprätta en avgudadyrkan i syfte att söka säkra den regim i Venezuela, som kännetecknats av stor rättosäkerhet. I detta sammanhang må nämnas att nämnde tillträdande president redan mixtrat med konstitutionen i det att han, i egenskap av vicepresident, låter svära sig in som president i trots mot konstitutionen, som föreskriver att parlamentets talman skall uppstiga på presidentposten tills dess att nytt presidentval avhållits. Detta bådar icke gott utan är ytterligare ett exempel på den rättsosäkerhet som allt för länge kännetecknat regimen i Caracas.
Således är Venezuela ännu ett dystert exempel på den urholkning av rättsäkerheten som förekommit i alla stater där socialistiska idéer implementerats. Det må vara att det i Venezuela alltfort finns ett mått av folkstyre, vid president och parlamentsval, men grunden för detta folkstyre är synnerligen bräcklig i det att lagstiftande, verkställande och dömande makt sammanblandas. Dessförutan har den socialistiska regimen tillskansat sig kontrollen av etermedia, som obegränsat nyttjas för att sprida socialistisk propaganda.
Dock lär den dag komma, när den socialistiska regimen, vilket ävenledes synes bedriva en ekonomisk politik som ruinerar landet, icke längre förmår att klamra sig kvar vid makten. För Venezulas folk får vi innerligt hoppas att denna dag icke ligger allt för långt fram.
Gästlistan till nämnda högtidlighet är föga vacker, här återfinns ett antal statschefer för repressiva regimer. Att Kubas kommunistiske diktator, presidenten Castro, skulle infinna sig var att vänta i det att Kuba hört till president Chavez såtaste vänner. Bland andra potentater som rest till Caracas finner vi den vitryske tyrannen Lukasjenko och från Iran har den förintelseförnekande presidenten Ahmadinejad infunnit sig. Ett formidabelt förbrytargalleri, bestående av ett antal statschefer vilka i sin dagliga gärning trampar på mänskliga rättigheter och människovärde, har nu bringat president Chavez sin sista hälsning. Hade Venezuelas tillförordnade president och regering haft någon respekt för mänskliga rättigheter borde de ha förhindrat nämnda förbrytares deltagande.
Vidare har nu meddelats att kvarlevorna efter presidenten Chavez skall balsameras varpå kvarlevorna skall placeras i en glaskista. Härpå skall nämnda glaskista ställas ut för allmän beskådan. Genom detta tar regimen i Venezuela upp den säregna och högst absurda tradition, som tillämpats av regimerna i ett antal kommunistiska implementationer. Först ut var den sovjetiske revolutionäre diktatorn Lenin, vilket såvitt känt är ännu förvaras i en glaskista i mausoleet invid Kremlmuren. Samma ära vederfors tyrannen och folkmördaren Stalin, vars kvarlevor senare, då han fallit i onåd hos sina efterföljare, jordades.
I Kina finner vi invid den Himmelska Fridens torg, i en glaskista i ett mausoleum, de förtorkade kvarlevorna efter tyrannen och folkmördaren Mao. I Hanoi kan den revolutionäre diktorn Ho Chi Min beskådas på samma sätt.
I den mest avskyvärda av alla kommunistiska implementationer, massförtyckets, folkmordets och repressionens högborg, Nordkorea har de två avdöda tyrannerna Kim Il Sung och Kim Jong Il ställts ut i ett palats som närmast kan liknas vid ett avgudatempel.
Vi vet icke om den avlidne presidenten Chavez själv önskat nämnda hanterande av sina kvarlevor eller om detta är ett smaklöst, fåfängt och dumdristigt försök av den tillträdande presidenten att söka förstärka den besynnerliga personkulten och i det närmaste upprätta en avgudadyrkan i syfte att söka säkra den regim i Venezuela, som kännetecknats av stor rättosäkerhet. I detta sammanhang må nämnas att nämnde tillträdande president redan mixtrat med konstitutionen i det att han, i egenskap av vicepresident, låter svära sig in som president i trots mot konstitutionen, som föreskriver att parlamentets talman skall uppstiga på presidentposten tills dess att nytt presidentval avhållits. Detta bådar icke gott utan är ytterligare ett exempel på den rättsosäkerhet som allt för länge kännetecknat regimen i Caracas.
Således är Venezuela ännu ett dystert exempel på den urholkning av rättsäkerheten som förekommit i alla stater där socialistiska idéer implementerats. Det må vara att det i Venezuela alltfort finns ett mått av folkstyre, vid president och parlamentsval, men grunden för detta folkstyre är synnerligen bräcklig i det att lagstiftande, verkställande och dömande makt sammanblandas. Dessförutan har den socialistiska regimen tillskansat sig kontrollen av etermedia, som obegränsat nyttjas för att sprida socialistisk propaganda.
Dock lär den dag komma, när den socialistiska regimen, vilket ävenledes synes bedriva en ekonomisk politik som ruinerar landet, icke längre förmår att klamra sig kvar vid makten. För Venezulas folk får vi innerligt hoppas att denna dag icke ligger allt för långt fram.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar