torsdag 27 juli 2017

Drottningen förlänad med Bayerska Förtjänstorden


Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning

Vid en högtidlig ceremoni, förliden måndag den 24 juli i Prins Karlspalatset i den bayerska huvudstaden München, förländes Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, med den förnäma Bayerska Förtjänstorden.  Ordenstecknen överlämnades av Fristaten Bayerns Minsterpresident, herr Seehofer, under närvaro av Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland. Närvarade gjorde ock Deras Kungliga Högheter Prins Leopold, Prins av Bayern, och Prinsessan Ursela, Prinsessa av Bayern.

Drottningen förländades orden, som instiftades 1957 såsom erkännadetecken för utomordentliga insatser för Fristaten Bayern och dess folk, för hennes "internationella sociala engagemang och speciella anknytning till Bayern".

Bland andra furtserliga personer som förlänats orden märks framlidne Hans Majestät Konung Boudouin, Belgarnas Konung, framlidne Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, och Drottningens framlide svåger, Prins Johan Georg, Prins av Hohenzollern.

Statsrådet Hultqvist kommer att ställas till ansvar

Det tog icke lång tid innan den så kallade Alliansen, bestående av de hedervärda partierna Moderata Samlingspartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna, lät kungöra att misstroendet mot statsrådet Hultqvist, som brustit grovt i handläggningen av ifrågavarande säkerhetsärende genom att underlåta att agera och informera, kvarstår.

Statsrådet Hultqvist kan således förvänta sig ett nesligt men icke desto mindre välförtjänt avsked då han genom misstroendevotum kommer att avdankas av Riksdagen. Åt detta kan icke, den mot Riksdagen och Folkstyret trilskande och med stor tafflighet behäftade, statsministern göra ett vitten. Statsministern har således icke fått någon lön för sina partiegoistiska och dumdristiga krumbukter. Hans tros har härvidlag i sanning stora likheter med en sandlådegosses.

Ordföranden i det hedervärda partiet Moderata Samlingspartiet, fru Kinberg Batra, låter i ett pressmeddelande klargöra den fortsatta ståndpunkten:

"Trots att Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist har haft kännedom om bristerna i säkerheten hos Transportstyrelsen sedan 2016 har de avstått från att informera statsministern och dela informationen till ansvarig minister Anna Johansson. Regeringen har också avstått från att informera riksdagen om det som inträffat, detta trots att säkerhetsbristerna hos Transportstyrelsen anses som allvarliga och påverkar såväl enskilda personer som rikets säkerhet. Det är därför vår samlade bedömning att Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist har brustit i sitt ansvar genom hur de har agerat i samband med säkerhetskrisen.

Hanteringen av säkerhetskrisen visar även på stora brister i regeringens övriga arbete och ansvarstagande. Vi välkomnar därför att detta granskas även i riksdagens konstitutionsutskott.

Peter Hultqvist ansvarar för försvaret i regeringen. Trots att han, likt Anders Ygeman, fick information om säkerhetsbristerna på Transportstyrelsen i början av 2016 samt att dessa säkerhetsbrister ansågs som allvarliga så avstod Peter Hultqvist från att informera ansvarigt statsråd, statsministern och riksdagen. Dessa sakförhållanden har inte förändrats.

Grunden för vår begäran om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår därför. I ljuset av att frågan nu gäller ett, i stället för som tidigare tre, statsråd finner vi det däremot inte längre befogat att begära extra riksdagssammanträde. Därför kommer vi inte framföra en sådan begäran utan yrka att frågan om misstroendeförklaring avgörs när riksdagen öppnar, om inget nytt då framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning."

Ett i sanning mycket vederhäftig och logiskt resonemang, som till skillnad från statsministerns partiegoistiska och dumdristiga krumbukter, som icke på minsta stavelse kan ifrågasättas.

Väl talat fru Kinberg Batra! 

Taffligheten fortsätter

Så har då statsminister Löfven åter visat prov på sin stora tafflighet. Trots att det är uppenbart och tydligt att Riksdagen, det främsta instrumentet för Folkstyret, icke har förtroende för statsrådet Hultqvist drar icke statsministern den självklara konsekvensen vilket synnerligen anmärkningsvärt. Statsministern har icke förstått Konstitutionen där Regeringen ansvarar inför Riksdagen. Om detta högst beklagansvärda förhållande vittnade hans okunniga pladdrande vid dagens presskonferens. Statsministern, om han alltfort önskar sitta på främsta platsen vid Konungens rådsbord, har att lyda Riksdagen.

Statsministern borde veta hut!

En av vårt lands mest erfarna politiska kommentatorer, den hedervärde redaktör Bergström, sammanfattar det hela såsom följer:

"Löfven trotsar en riksdagsmajoritet och tar en betydande risk när han behåller Hultqvist"

Statsministern påstår sig i detta handla för Riket bästa (sic!) när han enbart agerar för att, med sin yttersta svaga Regering saknande riksdagsmajoritet, behålla sitt ämbete.

Nu gäller det för oppositionen att hålla fast vid det förklarade missnöjet och därigenom visa att det är Riksdagen och icke Regeringen, som är Folkstyrets främsta instrument!

onsdag 26 juli 2017

Änteligen prov på ledarskap

Denna morgon har partiordföranden för Moderata Samlingspartiet, fru Kinberg Batra, med fullt stöd av ordförandena för de övriga hedervärda partier vilka ingår i den så kallade Alliansen, låtit kungöra att misstroendeförklaring kommer att väckas mot trenne statsråd, statsrådet Johansson, statsrådet Ygeman och statsrådet Hultqvist.

Regerings ofattbart stora tafflighet har under senaste veckorna kommit i dagen på det allra tydligaste sätt inom ramen för den så kallade IT-skandalen. Bristen på ansvarstagande, samordning och koordination har varit total. Inget av de ansvariga statsråden har i minsta bisats av sina uttalanden velat vidgå att de begått någon felaktighet. Istället har skyllts på andra och på organisatoriska strukturer i förvaltningen vilka skulle förhindra ett informationsutbyte. När det gäller det sistnämnda kan inget vara mera fel då det alls icke saknas organ för nämnda utbyte. Här finns såväl Utrikesnämnden, under Konungens ordförandeskap, som samordningsstrukturer inom Statsrådsberedningen.

Istället för att erkänna att fel begåtts och begrunda dessa har ifrågavarande statsråd ägnat all sin möta att söka skydda sin egen position. Dessa, som det nu visar sig platt odugliga statsråd, har satt sin egen person och karriär före Rikets säkerhet. Bara detta är nog för att de skall ges nesliga, men synnerligen välförtjänta, avdankande, som nu förestår och som kommer vara skrivet på det gråaste av papper.

Då icke, den med stor tafflighet och bristande ledarskap behäftade, statsministern själv förmått att ta i tu med de missförhållanden och den stora oförmåga, som kännetecknar den regering han förestår, har nu de hedervärda Allianspartierna nödgats att agera. Då dessa, till skillnad från statsministern och hans parti, tar Rikets säkerhet på största allvar fanns inget val.

Från tecknaren av dessa rader applåderas högeligen det prov på ledarskap som nu visas!

Det rimliga i denna situation vore att statsministern inser att han och den regering han förestår icke är förmögen att styra Riket. Formellt är misstroendevotumet förvisso riktat mot trenne av Regeringens statsråd men självfallet är detta i grunden ock ett stort misstroende mot statsministern. Om statsministern har råg i ryggen, huruvida så är fallet eller icke lär framkomma senare under dagen, skulle han till Riksdagens talman inlämna en anhållan om entledigande. Då det blott är ett år kvar till nästa ordinarie riksdagsval vore det naturliga att Alliansens partier, med fru Kinberg Batra, i spetsen påtar sig regeringsansvaret.

Må nu fru Kinberg Batra insättas på den främsta platsen vid Konungens rådsbord såsom Rikets Statsminister!

söndag 23 juli 2017

Krav på monarkistisk restauration i Brasilien



Hans Kejserliga Majestät Kejsar Peter II, Kejsare av Brasilien

Brasilien var efter självständigheten år 1822 och fram till år 1889 ett kejsardöme under en gren av det Portugiska Konungahuset. Dess förste kejsare var Kejsar Peter I, vilken regerade mellan 1822 och 1831, då han abdikerade till förmån för sin son Kejsar Pedro II, som satt på tronen intill år 1889 då han av missnöjda plantageägare tvingades att abdikera. Orsaken till plantageägarna missnöje var att de blivit gramse på slaveriets avskaffande år 1888, vilket i kejsarens frånvaro ratificerats av hans arvinge, Kronprinsessan Isabella. I detta sammanhang må nämnas att såväl Kejsar Pedro II som Kronprinsessan Isabella var högt aktade av sitt folk.



Kejsar Peter II:s grav i katedralen i Kejsarstaden Petropolis.

Efter kejsardömets fall gick Brasilen en turbolent och icke alls harmonisk utveckling till mötes. Diktatorer avlöste varandra och den ena presidenten var mer korrupt än den andre, ett förhållande som pågått intill denna dag. Alldeles nyligen dömdes den förutvarande presidenten, herr da Silva, att avstraffas med 9 år och 6 månaders fängelse för korruption. Dessförutan finns ävenledes anklagelser, rörande korruption, mot den sittande presidenten, herr Temer.

Den brasilianska utvecklingen är inget att förundras över. Historien har tydlig visat oss att när Monarkins enande och kontinuerliga kraft rycks bort från ett samhälle då råkar samhället ofta i stora ofta i stora svårigheter. Uppkomsten av världshistoriens värsta tyrannier, det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland är båda konsekvenser av Monarkins avskaffande.

Således är det icke att förundras över att en stor mängd brasilianska innebyggare ställt krav på Monarkins återupprättande för att på detta sätt skapa harmoni och ge Brasilien en kraft som står över det dagliga politiska käbblet. Genom en petition till Brasiliens Parlament, underskriven av 30 000 medborgare, krävs att parlamentet skall föranstalta en folkomröstning i monarkifrågan. Enligt konstitutionen är parlamentet skyldigt att ta upp petitionen till behandling.

Tronföljdsfrågan i Brasilien är icke alldeles okomplicerad. Rättmätig tronföljare till Kejsar Pedro II var hans dotter Kronprinsessan Isabella, som avled år 1921. Kronprinsessans gemål var Greven av Eu, en sonson till Konung Ludvig Filip I av Frankrike. Paret hade trenne söner, Prins Peter (1875-1940), Prins Ludvig (1878-1920) och Prins Anton (1881-1918) varav den sistnämnde var ogift och barnlös.



Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Ludvig, Prins av Brasilien, överhuvud för det Brasilianska Kejsarhusets Vassourasgren

Då Prins Peter, närmast i tronföljden, år 1908 ingick ett morganatiskt äktenskap med Grevinnan Elisabeth Dobržensky de Dobrženicz avsade han sig arvsrätten till tronen trots att detta icke var något som huslagarna krävde. Arvsföljden övergick härvid till Prins Ludvig. Enligt denna ordning är Prins Ludvigs sonson Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Ludvig, Prins av Brasilien (f. 1938), arvtagare. Den gren som denne pretendent tillhör benämnes Vassourasgrenen.



Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Peter Karl, Prins av Brasilien, överhuvud för det Brasilianska Kejsarhusets Petropolisgren

Vad som komplicerar bilden är att Prins Ludvigs son Prins Peter Gaston, efter sin faders dör år 1940, förklarade att avsägelsen av år 1908 icke var giltig med hänvisning till att huslagrana icke krävde dynastiska äktenskap. Pretendent för denna gren, vilken kallas Petropolisgrenen, är Prins Peter Gastons son Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Peter Karl, Prins av Brasilien f. 1945).

Må vi hoppas att Brasilien återupprättar Monarkin och därigenom skänker sitt land den harmoni och den kontinuitet, som detta land såväl tarvar!

lördag 22 juli 2017

Regeringens tafflighet överträffar de värsta farhagor

Allt fler upplysningar kommer nu i dagen rörande det synnerligen allvarliga brott, som begåtts hos Transportstyrelsen och där den tidigare generaldirektören, civilingenjör Ågren, såväl avdankats från sitt ämbete som avstraffats med dryga dagsböter för att ha röjt hemlig - för Rikets säkerhet kritisk -  information till främmande makt. I detta blir det allt mer uppenbart att Regeringen, i sin stora och ofattbara tafflighet, försummat att vidtaga skadebegränsande anstalter. Lika illa är att vår beklagansvärda Regering undanhållit information för Riksdagen i det att ärendet icke bringats till Konungens och Utrikesnämndens kännedom vilket är fullständigt exempellöst. Det synes till och med förhålla sig på det viset att Regeringen farit med osanning om det verkliga skälet till civilingenjör Ågrens smädeliga avdankande från Transportstyrelsen, ett avdankande som tvivels utan skrivits på det gråaste av papper.

Regeringen under ledning av statsminister Löfven - en statsminister som förvandlat Statsrådsberedningen till ett Tafflighetsministerum - visar åter, på det allra tydligaste sätt, att den är oförmögen, inkapabel och inkompetent att styra riket i det att den icke på minsta sätt förstått allvarlighetsgraden av det inträffade. Vår högtafflige statsminister visar icke minsta tecken ledarskap i denna synnerligen allvarliga situation. För en tafflig statsminister skall tydligen till värre händelser för att hans behagliga sommarpaulunen skall brytas.

Dessbättre har oppositionen, vilken äger majoritet i Riksdagen och har makt att avsätta såväl enskilda statsråd som statsministern, nu skyndsamt igångsatt en granskning där flera av Riksdagens utskott, däribland det hedervärda Konstitutionsutskottet, agerar. Att granskningen kommer att resultera i yrkande om misstroendevotum får något eller några inblandade statsråd torde icke kunna uteslutas. Dessförutan synes det helt nödtvunget att Utrikesnämnden omgående kallas till överläggning.

Intressant blir att se hur Riksdagens utskott, vårt folks representanter, kommer att bedöma vår högtafflige statsministers ansvar. Skulle det förhålla sig så att statsministern, undanhållit information för Riksdagen och underlåtit att vidtaga skyndsamma skadebegränsande åtgärder, får inga fingrar läggas emellan, då måste statsministern, och Regeringen med honom, avdankas genom misstroendevotum. Vi kan icke ha en Regering, som icke tar utelämnande av information - kritisk för Rikets säkerhet - på största allvar.

Än en gång tvingas man ta sig för pannan vid åsynen av vår Regerings och Statsministers stora inkompetens!  

fredag 16 juni 2017

Grevinnan Mountbatten av Burma hädangången


Den Högtärade Grevinnan Mountbatten av Burma (1924-1917)

Förliden tisdag, den 13 juni, gick Den Högtärade Grevinnan Mountbatten av Burma. Grevinnan innehade under sin levnad flera ämbeten av vilka må nämnas Vice Ståthållare av Grevskapet Kent samt Hedersöverste för det Lätta Kanadensiska Infanteriet. År 1946 äktade Grevinnan den den 7:e Baronen av Brabourne (1924-2005). Grevinnan efterträda av sin son den 8:e Baronen av Brabourne och nu således ock den 3:e Greve Mountbatten av Burma.


Den Högtärade Greve Mountbatten av Burma (1900-1979)

Grevinnan, vilken var dotter till, Den Högtärade Greve Mountbatten av Burma (1900-1979) vilken var Indiens siste Vicekonung och som därefter beklädde mången högt ämbete såsom Generalguvernör av Indien och Förste Sjöherre, den Kungliga Flottans chef. Grevetiteln Mountbatten av Burma är ärftlig ävenledes på spinnsidan, i det fall manlig avkomma saknas. I kraft av detta var Grevinnan Grevinna av egen rätt.


Den Högst Ärade Markisen av Milford Haven (1892-1938)

Grevinnans faders broder var den 2:e Markisen av Milford Haven. Markisskapet Milfor Haven förlänades Markisens fader, Hans Höghet Prins Louis av Battenberg, då denne 1917 fråntogs sin tyska titel.


Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige

Vår egen Drottning, Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige, var Grevinnans faders syster.


Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Alice, Prinsessa av Grekland och Danmark

Ävenledes Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Alice, Prinsessa av Grekland och Danmark (1885-1969), moder till Hans Kunglig Höghet Hertigen av Edinburgh, var Grevinnans fader syster.

torsdag 15 juni 2017

Änteligen synes oppositionen ha vaknat!

Efter att ha förhållit sig synnerligen passiva i praktisk handling har de så kallade Allianspartierna denna dag förklarat att de med misstroendevotum kommer söka att förhindra införandet av trenne, för vårt land synnerligen skadliga, skatter. Det är icke på minsta sätt vettigt att en Regering, vilken saknar majoritet i Riksdagen, mot riksdagsmajoritetens vilja skall kunna härja fritt. I synnerhet icke då nämnda minoritetsregering genom eftergifter till vänsterpartiet, ett i huvudsak kommunistiskt patrask, spottar på den stora majoritet av vårt folk vilken icke hyser kommunistiska böjelser.

Vilket statsråd, som skall fällas, om icke den taffliga minoritetsregeringen hörsamma Riksdagens majoritet, synes dessvärre icke vara fullt klart. Lämpligast vore att redan nu klart och tydligt uttala att det är statsrådet och chefen för Finansdepartementet, fru Andersson, som bör näpsas med misstroendeinstrumentet i det att det är nämnda statsråd som ansvarar för statsverkspropositionen.

Den nu skedda uppryckningen, från oppositionen, sker icke en dag för tidigt!

tisdag 6 juni 2017

Fädernelandets Dag


Hertiginnan av Östergötland - Vår Arvprinsessa - nästa länk i den historiska kontinuiteten

Denna dag - den 6 juni - har vi firat vårt Fädernesland Sverige. Det finns mycket att reflektera över en dag som denna. Tankarna måste osökt gå till våra fäder som under 1000 år byggt vårt Fädernesland till vad det - sina brister till trots - är idag.

En omistlig del av vårt lands såväl historiska som framtida utveckling består i Monarkin. Genom den kontinuitet Monarkin skänkt har vårt land utvecklats till ett de mest framstående. Länder, vilka mycket dumdristigt kört sina Monarker på porten, har icke sällan haft en allt annat än harmonisk utveckling.

Idiotin att efter Första Världskriget tvinga ned Furstehus som under århundrade efter århundrade suttit på Europas troner bäddade för den mörkaste epok världen någonsin skådat nämligen de tyrannier, som skapades av olika extrema socialistiska inriktningar - kommunismen och nationalsocialismen. Världen kunde, efter ett av de mest fasansfulla och blodiga krig som någon sin skådats, befria sig från det nationalsocialistiska oket efter 12 år men det skulle ta 70 år av förtryck, tortyr och mördande innan vi blev kvitt de kommunistiska våldsregimer som behärskat såväl Ryssland som den östra delen av vår egen världsdel Europa.

Att stärka Monarkin inför framtiden är en synnerligen viktig uppgift. Inget annat statsskick kan ge den kontinuitet, som Monarkin skänker. Ett återupprättande av Europas i stor dumdristighet avskaffade Monarkier synes därför vara en mycket angelägen uppgift.

Leve Monarkin!

söndag 4 juni 2017

Ondskan


Frihetens duva

Så har då onda och elaka illgärningsmän, avskum av avskum, i sitt obeskrivligt stora hat och förakt till människolivet förrättat ännu ett dagsverke för den onde. Fullständigt oskyldiga människoliv, 6 till antalet, släcktes och ett 30-tal skadades vid två dåd förrättade av tre missdådare i den brittiska huvudstaden London. Polismakten kunde efter en hjältemodig insats oskadliggöra nämnda avskum av avskum. Ingen kan bättre än ifrågavarande avskum av avskum ha förtjänat det bly de fick smaka. Vi spottar på dem.

Riksdagsledamoten Ohlsson, vilken tecknaren av dessa rader i många avseenden är synnerligen kritisk mot, framför - för omväxlings skull - i en gästledare, publicerad i Svenska Dagbladet, högst relevanta synpunkter om den så kallade islamismen, den villolära ifrågavarande avskum av avskum tar sin utgångspunkt ifrån.

Ohlsson tar sin utgångspunkt i Nürnbergrättegången och framhåller att nämnda rättsprocess slog fast att "brott inte begås av abstrakta strukturer utan av människor". Efter detta fortsätter Ohlsson:

"På samma sätt borde omvärlden för länge sedan tillsatt internationella tribunaler för kommunismens offer och bör redan nu förbereda internationella rättegångar för Daesh-mördare.

Det är i denna kontext, jämte kommunism och nazism, som vi ska sätta våldsbejakande islamism. Precis som kommunism och nazism, strävar islamismen efter världsherravälde, diktatur och att kväva andra trossystem."

Med detta perspektiv är det alls icke svårt att förstå hur kommunister och annat vänsterpatrask, ävenledes i vårt land, ofta icke besparar någon möda då de söker förringa och förminska de nu aktuella illgärningarna både som sådana och vad gäller ansvaret för detsamma.

Ohlson knyter ock an till den kloke och hedervärde antikommunistiske skriftställaren, herr Ahlmark, som beskrivit inställningen mot kommunismen, hos vårt lands så kallade "vänsterintellektuella", såsom "en ideologisk medvetslöshet om de fasor som följer av tyranni".

Ohlsson avslutar:

"Som Per Ahlmark skrev: ”Idékampen mot islamismen kan inte vinnas om babblande intellektuella i väst tillåts dominera debatten med sina ursäkter för förtrycket och perversa teorier om dess rimlighet”.

Låt inte islamismens mördarideologi komma undan. Här behövs en ideologisk offensiv på samma sätt som anständiga demokratiska krafter alltid tagit avstånd från nazism och kommunism."

Bekämpandet av mördarideologier, om de tar sig i uttryck av kommunism, nationalsocialism eller islamism kvittar lika, måste nu intensifieras med alla inom rättsstaten till buds stående medel. De dumbommar, som på diverse sätt söker förringa mördarnas verk, måste ställas till svars både i öppen och uppriktig debatt men ock, om de överträder lagens ramar, inför domarens skrank.

Toleransen mot mördarideologier - kommunism, nationalsocialism och islamism - måste vara noll och intet!

lördag 3 juni 2017

Konungadömet Finland

I samband med vårt kära östra broderland Finlands 100 år såsom självständig stat finns det anledning att något studera hur Finlands nuvarande statsskick uppkom.

Vid utgången av det olycksaliga kriget med Ryssland år 1808-1809 bröts den östra rikshalvan, Finland, loss från vårt land. Konstitutionellt upprättades en personalunion mellan Kejsardömet Sverige och Storfurstendömet Finland, som fortsatt upprätthöll Svensk Lag och Regeringsform.

Genom Kejsar Niklas II:s abdikation, den 15 mars 1917, samt hans broders, Storfurst Mikaels, val, påföljande dag, att icke upptaga Kronan, bröts personalunionen varvid Finland, från ett konstitutionellt perspektiv var att anse såsom en självständig statsbildning. Dock kom det att dröja till den 15:e november, innan den finska Riksdagen, med stöd av 38:e paragrafen i 1772:års regeringsform, förklarade sig vara innehavare av den högsta statsmakten i väntan på utväljande av en ny Furste att uppsätta på den finska tronen.

Efter den stora oreda, vilken utbröt på grund av kommunisters försök att åter ta frihetens från Finlands folk, och som efter mycken blodsutgjutelse kunde kväsas varpå General Mannerheim den 16 maj 1918 kunde intåga i Helsingfors. Härigenom var friheten för Finlands Folk åter säkrad. Arbetet med att upprätta Konungariket Finland påbörjades.


Hans Kunglig Höghet Prins Vilhelm, Prins av Sverige, Hertig av Södermanland

I detta gjordes sonderingar hos Hans Kunglig Höghet Prins Vilhelm, Prins av Sverige, Hertig av Södermanland, vilka dock dessvärre icke ledde till något resultat. Valet föll istället på Hans Kunglig Höghet Prins Fredrik Karl, Lantgreve av Hessen, vilken ock var svåger till Tysklands Kejsare. Lantgreven valdes den 9 oktober 1918 till Finlands Konung, med titeln Konung av Finland och Karelen, Hertig av Åland, Storhertig av Lappland, Herre över Kaleva och Pohjola (fi: Suomen ja Karjalan kuningas, Ahvenanmaan herttua, Lapinmaan suuriruhtinas, Kalevan ja Pohjolan isäntä).


Hans Majestät Konung Karl I, Konung av Finland och Karelen, Hertig av Åland, Storhertig av Lappland, Herre över Kaleva och Pohjola

Utgången av Första Världskriget och Konung Karl I:s nära band med Tysklands Kejsare gjorde dock att Konungen, den 14 december 1918, fann det för gott att avsäga sig tronen. I rådande situation gjordes ett nytt konstitutionellt arbete vilket slutligen år 1919 utmynnade i republiken Finlands bildande.

Hade anstalterna med att söka förmå Prins Vilhelm att upptaga Finlands Konungakrona varit lyckosamma hade högst sannolikt historien fått en annan gång. Då hade Finland varit ett Konungadöme och på dess tron hade en gren av Huset Bernadotte suttit.

Finland 100 år


De nordiska ländernas Statschefer samt förutvarande finska presidenter

Detta år är det 100 år sedan vårt kära broderland Finland förklarade sig självständigt. Denna vecka högtidlighölls, i den finska huvudstaden Helsingfors, självständigheten genom ett möte mellan de nordiska ländernas statschefer.

Självfallet förhåller det sig så att förhållandet mellan Finland och Sverige är av en synnerligen speciell karaktär. Från urminnes tid intill det olycksaliga kriget 1809 var rikena förenade under en Konung. I Finland finns och en hel folkgrupp, det hedervärda Finlandssvenskarna, som har det svenska språket som modersmål.

Talrika frivilliga från Sverige har ock ställt upp för Finland då det hotats av avskyvärda och vederstyggliga kommunistiska krafter. Först under det så kallade inbördeskriget år 1918, då folk- och barnamördaren Lenin - vi spottar på honom - tubbade finska kommunister att söka ta friheten ifrån Finlands folk och därpå år 1939, när tyrannen Stalin - vi spottar på honom - med vapenmakt sökte erövra Finland.


Konungen tas emot av republiken Finlands president

Det är omvittnat att vår Konung och vårt Konungahus är väl sedda gäster då de besöker Finland, vilket icke sker sällan. I samband med den gångna veckans högtidligheter återinvigdes det finsk-svenska kulturcentret Hanaholmen. Vår högaktade Konung, hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, höll härvid följande tal:

"Herr President Niinistö,
Eders Majestäter,
Herr President,
Eders Excellenser,
Mina Damer och Herrar,

I år firar Finland hundra år som självständig stat. Det bereder mig stor glädje att fira denna dag tillsammans med Er, Herr President, och de övriga nordiska statscheferna.

Vi, de nordiska folken, förenas av starka historiska band. Men vår gemenskap finns inte bara i historieböckerna. Den är högst levande!

Vi är grannar och kollegor.
Vi är samarbetspartners på många olika områden.
Ibland är vi konkurrenter, som sporrar varandra i broderlig tävlan.
Men framför allt är vi vänner och familj.

Väldigt många svenskar har sina rötter i Finland. Andra har anknytning genom personliga band. Under krigsåren var det många i Sverige som engagerade sig starkt för broderfolket. Viljan att hjälpa var stor. Omkring 70 000 finska barn togs emot i Sverige och genom dem har många finska och svenska familjehistorier vävts samman.

För en tid sedan höll Svenska Finlandsfrivilligas förening en minnesstund vid Finlandsmonumentet i Stockholm. Kronprinsessan Victoria och Prins Carl Philip deltog i en kransnedläggning för att hedra de svenskar som deltog i Vinterkriget på Finlands sida. Det rönte stor uppskattning att ni, Herr President, ärade ceremonin med er närvaro.

För svensk del är relationen till Finland central, också i multilaterala sammanhang. Den är en grundstomme i det nordiska samarbetet, i kontakterna över Östersjön och i arbetet med Arktis. Även inom FN finns en påtaglig intressegemenskap.

Det är angeläget att vi fortsätter att utveckla och fördjupa vårt samarbete på alla områden.

Ett exempel är de gemensamma insatserna för att ta hand om det hav som förenar oss. Östersjön har i hög grad format våra länder till vad de är i dag. Nu är det upp till oss att tillsammans forma Östersjöns framtid och att värna den unika havsmiljön. Det är ett stort ansvar. Inom ramen för bland annat EU:s Östersjöstrategi och HELCOM har vi ett gott samarbete. Det ger hopp inför framtiden!

Ett annat område som förenar, trots viss konkurrens, är idrotten. Jag har själv goda minnen från vinterns skid-VM i Lahtis. Och så mötena i ishockey, förstås, där känslorna ibland kan bli starka!

Viktiga är också mötena människor emellan, på kulturens och civilsamhällets områden. Denna plats, Hanaholmen, har genom åren utgjort ett nav för det nordiska samarbetet.

Jag hade själv förmånen att tillsammans med President Urho Kekkonen inviga detta kulturcentrum när det stod färdigt för på dagen 42 år sedan. Därför känns det särskilt roligt att i dag få återinviga det tillsammans med er, Herr President, och övriga nordiska vänner.

Den ena av de två 100-årsgåvor som Sverige skänker till Finland är en skulptur som ska placeras här på Hanaholmen, just där havet möter land.

Skulpturen skapas av en ung svensk konstnär, utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, och ska avtäckas i november i år.

Sveriges andra 100-årspresent knyter an till skogen – ett ämne som ligger mig personligen mycket varmt om hjärtat.

Skogsnäringen är central för båda våra länders ekonomi och vår landsbygd. Med alla de nya möjligheter som skogen erbjuder är behovet av forskning stort och fortsätter att öka. Det har vi i Sverige tagit fasta på i vårt lands gåva till hundraåringen: en satsning på skogs- och skogsindustriell forskning i form av ett antal forskartjänster.

Satsningen har fått namnet Tandem Forest Values. Det syftar på att Sverige och Finland tillsammans sätter fokus på skogens värde. Skogens framtid är våra länders framtid!

Finland tog nyligen avsked av en av landets stora män, den tidigare presidenten Mauno Koivisto. Som riddare av Serafimerorden hedrades han i Stockholm med klockringning i Riddarholmskyrkan. Han betydde mycket för det nära samarbetet mellan våra länder. Vi är många som minns honom med värme.

Herr President, banden mellan våra länder och våra folk är starka. Låt mig därför få framföra mina, Drottningens och hela Sveriges varma gratulationer till Finlands hundra år som självständig stat.


Låt oss se till att våra förbindelser fördjupas och breddas och att banden stärks, och låt oss se fram mot de kommande hundra åren med tillförsikt."

Från detta Forum framföres de allra varmaste och uppriktigaste gratulationer till vårt kära broderland, ett land som icke såsom vårt förskonats, från det förra seklets ondska manifesterad i den avskyvärda kommunismens oförlåtliga övergrepp.

Leve Finland och dess hedervärda Folks frihet!

fredag 26 maj 2017

Drottningen besöker illgärningsmannens offer


Hennes Majestät Drottning Elisabeth II, med Guds Nåde av Förenade Konungadömet Storbritannien och Nordirland och Hennes andra Besittningar och Territorier, Drottning, Överhuvud av Samväldet, Trons Försvarare

Förliden gårdag, den 25 maj, begav sig Hennes Majestät Drottning Elisabeth II, med Guds Nåde av Förenade Konungadömet Storbritannien och Nordirland och Hennes andra Besittningar och Territorier, Drottning, Överhuvud av Samväldet, Trons Försvarare, till staden Manchester för att besöka Kungliga Manchesters Barnsjukhus (en. Royal Manchester Children’s Hospital). På nämnda sjukhus vårdas överlevande från den bestialiske islamistiske illgärningsmannens avskyvärda, fasansfulla och fullständigt oförlåtliga missdåd.


Hennes Majestät i samspråk med unga fröken Mills

I samtal med ett av offren, unga fröken Evie Mills, beskrev Hennes Majestät illgärningen såsom fruktansvärd och att målet för attacken vittnade om största ondska. Hennes Majestät gjorde sig ock underrättad om den stora och hjältemodiga insats sjukhusets personal visat prov på.


Hennes Majestät underrättar sig om räddningsarbetet

I situationer som dessa kan icke Monarkins roll överskattas. Genom Monarkin ges samhället en kraft, som företräder alla och som därigenom kan sänka sammanhållning och enighet i de svåraste av stunder. 


Om terrorns illdåd


Kommunister och annat allsköns vänsterpatrask har såsom vana att skylla allt - möjligt som omöjligt - på samhällets strukturer och så kallade "orättvisor" medan den enskildes ansvar för sina handlingar total ställs åt sidan. Ämnet är åter aktuellt efter den elake och ondskefulle islamistiske illgärningsmannens avskyvärda och fasansfulla dåd i den engelska staden Manchester. Ett dåd där 22 fullständigt oskyldiga människoliv, däribland unga flickor, brutalt släktes.

Ledamoten i Europaparlamentet, herr Hökmark berör, i en artikel publicerad i Svenska Dagbladet, på ett synnerligen intressant och vederhäftigt sätt upp den problematik där vänsterpatrasket på allehanda sätt söker bortförklara ansvarsfrågans verkliga grund - varje enskild människas ansvar för sina handlingar.

Herr Hökmark slår i sin artikel fast:

"Men det skamliga dödandet beror inte på segregation, utanförskap eller främlingskap. Lika lite beror det på religiös tro eller på en grupp av människor som har kommit från någon annanstans. Dödandet beror på dem som låter hatet kanaliseras till ett förakt för andra människors liv, och som omsätts i aktiv handling."

I detta visar herr Hökmark att grundproblemet är de avskyvärda simpla brottslingarna och deras förvridna bild av verkligheten. Ansvaret är illgärningsmännens och ingen annans. Ingen möda får därför besparas i arbetet att uppspåra, gripa och lagföra dessa missdådare så att de kan näpsas med det strängaste straff lag förmår. Även om tecknaren av dessa rader alltid hyst stor skepsis mot dödsstraffet gör de illdåd vi nu allt oftare bevittnar, att inställningen måhända må omprövas så att dessa de vidrigaste av vidriga brottslingar kan upphängas i galgen eller få smaka fallbilans stål. Detta avskum av avskum, som brutalt dödar mängder av oskyldiga människor har i sanning förlorat rätten att vandra på denna jord.

Herr Hökmark fortsätter:

"De som vill förklara terrorismen med sociala skäl, gör alla i socialt utsatta grupper till misstänkta samtidigt som vi försummar att angripa dem som planerar och utför."

Och det är i detta kommunister och annat allsköns vänsterpatrask visar sitt sanna jag. Förblindade av kollektivt tänkande betyder icke den enskilda människan, skapelsen krona, ett vitten. Nej, istället skall hela grupper, "de utsatta" (sic!), stigmatiseras trots att den alldeles övervägande delen av dessa grupper består av hederliga och strävsamma människor, som inget hellre vill än att göra rätt för sig och inte har en tanke på att genom illdåd och missgärningar skada sina medmänniskor.

I sin sammanfattning säger herr Hökmark:

"Det finns ingen social situation som ger alibi för att mörda barn och vuxna."

Väl talat herr Hökmark!

måndag 22 maj 2017

Den papistiske biskopen av Stockholm upphöjs till kardinal


Biskopen av Stockholm med Biskopen av Rom

Så har Biskopen av Rom, den papistiska Kyrkans överhuvud, tillkännagivet att Hans Högvördighet Biskop Aborelius, Biskop av Stockholm, kommer att upphöjas till kardinaler. Kardinalerna står näst i rang efter Biskopen av Rom och utgör kardinalskollegiet vilket har att välja ny Biskop av Rom, då denne gått hädan eller abdikerat likt den förre Biskopen av Rom.

Det synes såsom att Hans Högvärdighet verkat för och befrämjat ekumeniken vilket torde göra honom till ett gott val. I den sorgesamma dumsekulära tid vi lever i är ekumeniken synnerligen viktig.

Den papistiska Kyrkan skall ha heder av att man står upp för Ordet på ett sätt vilket våra fäders kära, men av liberalteologer fördärvade, Svenska Kyrka icke gör. Här har i sanning den papistiska Kyrkan något att bidra med i det ekumeniska samtalet. Synen på det vederstyggliga samkönade äktenskapet, vilket är emot den Heliga Skrifts Ord, utgör ett exempel.

Å andra sidan håller papisterna fast vid villfarelser som helgondyrkan och ståndpunkten om Biskopen av Roms ofelbarhet, ex cathedra, i trosfrågor. Utan stöd av minsta kommatecken i den Heliga Skrift har man ock såsom dogm förklarat att Jesu moder, Maria, köttsligen uppsteg till Himmelen. I detta har den lutherska Kyrkan en hel del att undervisa papisterna om.

Från detta Forum framföres gratulationer till Biskop Aborelius och en önskan om att han med den Högstes stöd må bidraga i det viktiga ekumeniska samtalet!

lördag 20 maj 2017

Japanske Kejsarens abdikation förestående


Hans Majestät Kejsar Akihito, Kejsare av Japan, och Hennes Majestät Kejsarinnan Michiko, Kejsarinna av Japan

Hans Majestät Kejsar Akihito, Kejsare av Japan, lät föregående höst förstå att han på grund av stigande ålder och sviktande hälsa finner sitt höga ämbete något betungande. Nu har ett lagförslag förberetts genom vilket Kejsarens abdikation skulle vara möjlig under en period av tre år. Det är således icke fråga om en permanent ändring av konstitutionen. När en eventuell abdikation kommer att äga rum är icke känt, måhända kommer Kejsaren, som är mycket aktad av sitt folk, invänta sin 85:e födelsedag, vilken inträffar den 23:e december 2018.


Kejsaren under ämbetsutövning

Den japanska Monarkin har varit av synnerlig vikt för Japans moderna utveckling. Den skänkte kontinuitet och harmoni efter Japans mörka år. Att Monarkin bestod berodde mycket på general Mac Arthurs stora klarsynthet efter Andra Världskriget. Hade samma klarsynthet om Monarkins fundamentala betydelse för kontinuitet och harmoni fått råda i Europa efter Första Världskriget hade historien i sanning sett annorlunda ut.


Hans Kejserlig Höghet Kronprins Naruhito, Kronprins av Japan, iförd Serafimerorden.

Tronföljare är Kejsarens äldste son, Hans Kejserlig Höghet Kronprins Naruhito, Kronprins av Japan. Även om vissa mått och steg, för förändring tagits, tagits har Japan agnatiskt tronföljd. Detta innebär att det Kejsarens yngste son, Hans Kejserlig Höghet Prins Akishino, Prins av Japan, står näst i tronföljden och efter denne hans son Hans Kejserlig Höghet Prins Hisahito, Prins av Japan. Kronprinsens dotter Hennes Kejserlig Höghet Prinsessan Toshi, Prinsessa av Japan, är således icke arvsberättigad enligt nu gällande konstitution.



Kejsaren hälsar Kronprinsessan.

Vårt eget högaktade Konungahus har nära och varma relationer med Japans Kejsarhus. Besök är ymnigt förekommande och senast i april månad togs vår högtärade Kronprinsessa emot av Kejsaren under ett besök i Japan.

måndag 15 maj 2017

Om lort och smuts

För några dagar sedan uppmärksammades, på detta Forum, det kommunistiska patrasket vänsterpartiets 100-åriga tillvaro. Såsom komplettering ges här några ledare ur Svenska Dagbladet, utgörande en god illustration av den lort och den smuts, som det kommunistiska patrasket vänsterpartiet är behäftat med:
Vi spottar på detta skamliga parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet!

lördag 13 maj 2017

Gratulationer till Hertigen av Värmland


Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland

Från detta Forum framföres de allra varmaste och hjärtinnerligaste gratulationer till Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, på hans 38:e födelsedag.

Prinsen föddes år 1979 såsom Rikets Kronprins. På grund av retroaktiv lagstiftning, tveksam ur ett konstitutionellt perspektiv, ersattes han den första januari 1980 såsom tronföljare av sin syster, vår högaktade Kronprinsessa, Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland. Detta är historiens gång och för undvikande av allt missförstånd skall deklareras att det hos tecknaren av dessa rader icke finns det minsta eller ringaste tvivel om att vår Kronprinsessa, när den dagen kommer, kommer att bli en mycket skicklig och storartad Monark.

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Leve Monarkin!

Ett hundra år i ondskans tjänst


Frihetens duva - kommunismens främsta fiende

Denna dag är det etthundra års sedan det skamligaste av Riksdagens partier, vänsterpartiet - ett i huvudsak kommunistiskt patrask - bildades. Partiets historia är så solkad av lort och smuts att man ens näppeligen vill ta i det med tång. Nämnda historia är kantad av ett oförbehållsamt stöd till historiens värsta förbrytare, folk- och barnamördaren Lenin, tyrannen Stalin och människoplågaren Mao för att blott nämna några av de djävulslakejer som förtryckt, plågat, torterat och mördat miljoner och åter miljoner av oskyldiga människor.

Vi spottar på detta skamliga parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet!

När tyrannen Stalin, då nära lierad med en annan av historiens värsta existenser, den vidrige antisemitiske folkmördaren Hitler, brutalt och utan något legitimt motiv överföll vårt kära östra broderland Finland, då lovsjöng detta skammens parti och kommunistiska patrask nämnda ondskefulla och fullständigt oförlåtliga gärning.

Vi spottar på detta skamliga parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet!

Då en av djävulens främsta tjänare, tyrannen Stalin, äntligen avled stod detta skammens parti och kommunistiska patrask främst i hyllningskörerna. Vid detta tillfälle uttalade herr Hermansson, sedermera mångårig ordförande för ifrågavarande kommunistiska patrask följande:

"Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän." 

"Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk, utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främste lärare."

I varje anständigt parti, som vill göra anspråk på att stå upp för människovärde och folkstyre, hade en person som uttryckt sig så en av historiens värsta tyranner uteslutits utan förbarmande men så icke i detta detta skammens parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet.

Då herr Hermansson, ofta benämnd CH utifrån sitt förnamn Carl-Henrik, förlidet år sällade sig till sina fäder uttryckte det kommunistiska patraskets nuvarande ordförande, den ilskne och för största oförskämdhet beryktade, herr Sjöstedt:

"CH är älskad av många inom vänstern för sina stora politiska insatser."

Med detta uttalande avslöjar sig i sanning den ilskne och för största oförskämdhet beryktade herr Sjöstedt icke bara sitt utan hela partiets sanna jag.

Vi spottar på detta skamliga parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet!

Under långliga gick detta skammens parti och kommunistiska patrask helt i Moskvatyrannerna ledband. Intill 1960-talet mottags direkta penningsubsidier från torterarna i Moskva, subsidier med vilka vårt land frihet skulle undermineras. Det finns bara ett ord för sådan verksamhet och det är landsförräderi.

Vi spottar på detta skamliga parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet!

Då en av partiets tidigare ordföranden, en herr Werner, fyllde jämna år lät han sig från den östtyska ambassaden, företrädare för en av kommunismens mest avskyvärda människoplågande regimer, uthämta såväl brända och destillerade drycker som öl. För detta finns ingen annan benämning än muta och bestickning.

Vi spottar på detta skamliga parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet!

Då omsider det glädjefulla inträffade att kommunismen störtades över ända uppstod mycken ruelse i partiet. Världen störtade samman för dessa ondskans elaka lakejer. I ett fegt försök att skyla över lät man byta namn från vänsterpartiet kommunisterna till vänsterpartiet. Detta hindrade dock icke att porträttet av folk- och barnamördaren Lenin alltfort fick sitta kvar på vissa av partiets expeditioner. Icke heller var det något hinder för partiets förre ordförande, den hårdhudade marxist-leninisten herr Ohly, att intill år 2004, 15 år efter det att ondskans mur i Berlin rämnade, kalla sig kommunist.

Vi spottar på detta skamliga parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet!

Det som nämns ovan är dessvärre blott ett axplock av allt ont och vederstyggligt som detta skammens parti, det kommunistiska patrasket vänsterpartiet, gjort sig skyldiga till. 

Denna dag böjer vi våra huvuden i djupaste sorg och förstämning över alla de miljoner människor vilka förtrycks, plågas, torteras och mördats, må Frid vila över dessas minnen!

torsdag 11 maj 2017

Nationaldagens firande i Rumänien

Förliden gårdag högtidlighölls Rumäniens Nationaldag, en händelse som än en gång visar den monarkistiska tankens stora stöd i Rumänien. Det är icke tu tal om annat är att Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Margareta, Kronprinsessa av Rumänien, Den Rumänska Kronans Väktare, vilken utför sina plikter under statsprotokoll, ses som landets rättmätiga Drottning.

Högtidlighållandet av Nationaldagen inleddes med att Kronprinsessan åtföljd av sin gemål Prins Radu, och syster Prinsessan Maria, nedlade en krans invid Nationalmonumentet i Bukarest centrum.


Kransnedläggningen


Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Margareta, Kronprinsessa av Rumänien, Den Rumänska Kronans Väktare, flankerad av Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Maria, Prinsessa av Rumänien, och Hans Kunglig Höghet Prins Radu, Prins av Rumänien.


Kronprinsessan tar emot Gardets Hedersvakt

Senare på dagen ägde festligheter rum i parken utanför Elisabetpalatset, det Rumänska Konungahusets huvudresidens. Stora folkmassor hade mött upp.


Folket hälsas


Kronprinsessan flankerad av Prins Radu och Prinsessan Maria tar emot folkets hyllningar får Elisabetpalatsets balkong


tisdag 9 maj 2017

Den franska tronföljdsfrågan


Konungariket Frankrikes Riksvapen

Då det franska presidentvalet just haft sin gång kan det finnas anledning att något studera den franska tronföljdsfrågan. Frankrike hade i sanning haft bättre förutsättningar under en monarkistisk restauration i det att då sann maktdelning kunde införas. Nu finns finns ett märkligt förhållande mellan lagstiftande och verkställande makt.

Hade det icke varit för Greven av Chambords stora halsstarrighet år 1870, då monarkisterna hade majoritet i Nationalförsamlingen, att icke acceptera trikoloren såsom nationens flagga skulle sannolikt Frankrike idag varit en Monarki. Den destruktiva republikanska perioderna hade då icke varit något annat än en historisk parentes.

Frågan är du vem som vid en monarkistisk restauration är närmast att uppstiga på den Fransk Tronen, vilken varit tom under alldeles för lång tid. Att den Franska Tronen sedan tillhör Huset Bourbon måste anses såsom det legitima. Napoleon var en uppkomling och hans franska kejsardöme en anomali, varför de så kallade Bonapartisterna tronsanspråk, idag hävdade av, Hans Kejserliga Höghet Johan Kristoffer Prins Napoleon, kan lämnas därhän.

Om vi går tillbaka till tiden för den sorgesamma, olyckliga och våldsamma franska revolutionen vet vi att den franske Konungen Ludvig XVI slutligen avsattes år 1792 för att året därpå under den rådande anarkin, skapad av vettlösa revolutionärer, bestiga schavotten där han miste sitt huvud. Efter revolutionens fiasko kom så Napoleon till makten och försatte Europa i brand. Först år 1814 kunde lugn och harmoni återställas varvid Huset Bourbon återuppsattes på tronen genom den mördade Konungens broder, Konung Ludvig XVIII, vilken regerade intill sin bortgång år 1824. Härpå beträddes tronen av hans yngre broder, Konung Karl X vilken regerade intill 1830.

I samband med oroligheter år 1830 fann Konung Karl X det för gott att abdikera till förmån för sin son son Hertigen av Bordeaux och Greve av Chambord, då blott elva år gammal, och den som år 1870 kunnat bestiga tronen. Att Greven av Chambord var den legitime tronföljare torde vara ställt utom allt tvivel.

Dock negligerade Hertigen av Orléans, medlem av en yngre gren av ätten Bourbon stammande från Konung Ludvig XIII samt Nationalförsamlingen villkoren i Konung Karls abdikation, varpå Hertigen Orléans uppsattes på tronen under namnet Ludvig Filip I, vilken regerade intill år 1848 då republik utropades. Denna republik kom fyra år senare att omvandlas till det så kallade Andra Kejsardömet under Kejsar Napoleon III, vilken tvingades nedstiga från tronen som en följd av det - för fransk vidkommande - mindre lyckliga frans.tyska kriget år 1870.

Fram till Greven av Chambord hädangång torde, ur ett konstitutionellt perspektiv, den seniora arvsberättigade grenen av Huset Bourbon vara tämligen oomtvistad:
  1. Konung Ludvig XIII, Konung av Frankrike (1601-1643)
  2. sonen Konung Ludvig XIV, Konung av Frankrike (1638-1715)
  3. sonen Ludvig, Dauphin av Frankrike (1661-1711)
  4. sonen Konung Ludvig XV, Konung av Frankrike (1710-1774)
  5. sonen Konung Ludvig XVI, Konung av Frankrike (1774-1793)
  6. sonen Ludvig, Dauphin av Frankrike (1785-1795), av legitimisterna ansedd som Konung Ludvig XVII
  7. Konung Ludvig XVI:s broder, Konung Ludvig XVIII, Konung av Frankrike (1755-1824)
  8. Konung Ludvig XVI:s broder, Konung Karl , Konung av Frankrike (1757-1836), 
  9. sonen Hertig Ludvig, Hertig av Angoulême (1745-1844), av legitimisterna ansedd som Konung Ludvig XIX
  10. Hertig Ludvigs broderson Hertig Henrik, Hertig av Bourdeux, Greve av Chambord (1820-1883), av legitimisterna ansedd som Konung Henrik V
Då Greven av Chambord avled utan legitim avkomma utslocknade sorgligen denna gren av Huset Bourbon. Utifrån senioritetsprincipen finns den legitime tronarvingen att söka hos den gren, som utgår från Konung Ludvig XVI:s sonson Konung Filip V av Spanien. Det som här komplicerar är att Konung Filip, då han antog den spanska tronen avsade sig rätten till den franska tronen för sig och sin avkomma. Hans ättlingar, de så kallade Legitimisterna, hävdar dock att avsägelsen icke var giltig varför de hävdar rätten till den tron som stått tom alldeles för länge.

Om avsägelsen anses såsom giltig finns den legitime tronarvingen att söka hos den gren, som utgår från Konung Ludvig XIII:s son Hertig Filip I, Hertig av Orléans (1640-1701). Hans ättlingar utgör de så kallade Orléanisterna och hävdar sina anspråk till den tomma tonen på nämnda grund. 


Legitimisterna


Hans Kunglig Höghet Prins Ludvig Alfons, Hertig av Anjou, av Legitimisterna ansedd såsom Konung Ludvig XX av Frankrike

Greven av Chambord hade ingen avkomma varvid huvudmannaskapet för den seniora grenen av Huset Bourbon övergick till en gren utgående från Konung Filip V av Spanien, vilken var son till Konung Ludvig XVI. Det som här komplicerar är att Konung Filip, då han antog den spanska tronen avsade sig rätten till den franska tronen för sig och sin avkomma. Legitimisterna hävdar att avsägelsen icke är giltig utan hävdar följande linje:
  1. Konung Ludvig XIII, Konung av Frankrike (1601-1643)
  2. sonen Konung Ludvig XIV, Konung av Frankrike (1638-1715)
  3. sonen Hertig Ludvig, Dauphin av Frankrike (1661-1711)
  4. sonen Konung Filip V, Konung av Spanien (1683-1746)
  5. sonen Konung Karl III, Konung av Spanien (1716-1788)
  6. sonen Konung Karl IV, Konung av Spanien (1748-1819)
  7. sonen Prins Frans, Prins av Spanien (1794-1865)
  8. sonen Prins Frans, Hertig av Cádez, Prinsgemål av Spanien (1822-1902)
  9. sonen Konung Alfons XII, Konung av Spanien (1857-1885)
  10. sonen Konung Alfons XIII, Konung av Spanien (1886-1941), , av legitimisterna ansedd som Konung Alfons I
  11. sonen Prins Jaime, Prins av Spanien, Hertig av Segovia (1908-1975), av legitimisterna ansedd som Konung Henrik VI
  12. sonen Prins Alfons, Hertig av Anjou och Cádez (1936-1989), av legitimisterna ansedd som Konung Alfons II
  13. sonen Prins Ludvig Alfons, Hertig av Anjou (f. 1974), av legitimisterna ansedd som Konung Ludvig XX
Här må nämnas att Prins Jaime (11), år 1933 på grund av sin dövhet, avsades sig rätten till den spanska tronen men icke sin rätten till den franska tronen. Då han äldre broder Prins Alfons, sedermera Greve av Covadonga, samma år ingick ett morganatisk äktenskap miste han rätten till tronen. Härigenom övergick rätten till den spanska tronen till den yngre brodern Prins Johan, Greve av Barcelona, den nuvarande spanske Konungens farfader.



Orléanisterna



Hans Kunglig Höghet Prins Henrik, Hertig av Frankrike, Greve av Paris, av Orléanisterna ansedd såsom Konung Henrik VII av Frankrike


Orléanisterna utgår i sitt anspråk från att Konung Filip V:s avsägelse är att se som giltig och hävdar följande linje:
  1. Konung Ludvig XIII, Konung av Frankrike (1601-1643)
  2. sonen Hertig Filip I, Hertig av Orléans (1640-1701)
  3. sonen Hertig Filip II, Hertig av Orléans (1674-1723)
  4. sonen Hertig Ludvig, Hertig av Orléans (1703-1752)
  5. sonen Hertig Ludvig Filip I, Hertig av Orléans (1725-1785)
  6. sonen Hertig Ludvig Filip II, Hertig av Orléans (1747-1793)
  7. sonen Konung Ludvig Filip I, Konung av Frankrike, Hertig av Orléans (1773-1850)
  8. sonen Prins Filip, Greve av Paris (1838-1894), av orléanisterna ansedd som Konung Ludvig Filip II
  9. sonen Prins Filip, Hertig av Orléans (1866-1926), av orléanisterna ansedd som Konung Ludvig Filip VIII
  10. Konung Ludvigs sonsons son, Prins Johan (1874-1940), Greve av Paris, av orléanisterna ansedd som Konung Johan III
  11. sonen Prins Henrik, Greve av Paris (1908-1999), av orléanisterna ansedd som Konung Henrik VI
  12. sonen Prins Henrik, Greve av Paris, Hertig av Frankrike (f. 1933), av orléanisterna ansedd som Konung Henrik VII

Slutsats

Vilken av dessa grenar, som vid en restauration, har att uppstiga på tronen ligger i den Franska Nationalförsamlingens händer den dag restaurationen är ett faktum. Tecknaren av dessa rader har såsom ståndpunkt att Orléanisterna måhända är de som står närmast i det att det icke går att bortse ifrån Konung Filip V:s tronavsägelse och att de då är närmast efter det att den oomtvistat legitime arvtagaren, Greven av Chambord gått hädan.

lördag 6 maj 2017

Ryske Presidenten återinviger monument över Storfurst Sergei


Hans kejserlig Höghet Storfurst Sergei, Storfurste av Ryssland (1857-1905)

Den 4:e maj förrättade Ryska Federationens President, herr Putin, samt den Ryska Kyrkans Överhuvud, Patriarken Kirill av Moskva, återinvigningen av monumentet över Hans Kejserlig Höghet Storfurst Sergei, Storfurste av Ryssland, vilken kallblodigt mördades den 7 februari 1905. Storfursten var broder till Kejsar Alexander III och innehade vid tiden för det ondskefulla mordet befattningen som Guvernör av Moskva.

Mordet utfördes av illgärningsmannen Kalyayev, tillhörig ett avskyvärt kommunistiskt pack och patrask, som vid nämnda tid kallades sig socialistrevolutionärerna. En fraktion av detta patrask kom sedermera under revolutionen att ansluta sig till folk- och barnamördaren Lenins bolsjeviker, ett av världshistoriens mest ondskefulla och avskyvärda anhang. För detta dåd fick illgärningsmannen Kalayev bestiga galgen varifrån han hängdes.

Storfursten var gift med Hennes Kejserliga Höghet Elisabet, Storfurstinna av Ryssland, Prinsessa av Hessen, vilken var syster till Kejsarinnan Alexandra av Ryssland och dotterdotter till Drottning Victoria av Storbritannien och Irland, Kejsarinna av Indien. Efter gemålens död kom Storfurstinnan sedermera att gå i kloster där hon levde som nunna.

Ock Storfurstinnan gick ett synnerligen tragiskt och förfärligt öde till mötes. På order av djävulens egen lakej, folk- och barnamördaren Lenin, hämtades hon ut ur klostret och arresterades. Tillsammans med flera andra medlemmar av det Kejserliga Huset och några av dess tjänare kastades hon i ett gruvschakt varpå handgranater slängdes efter dem.

Så ond och ondskefull är kommunismen, den ondes egen lära, vi spottar på och dess värste företrädare, folk- och barnamördaren Lenin!


President Putin håller tal invid monumentet över den mördade Storfursten

I sitt tal framförde Ryska Federationens President, herr Putin, bland annat att monumentet är "en symbol på det pris vi fick betala för hat, uppdelning och fientlighet, och påminner oss om att vi måste göra allt vi kan för att bevara vårt folks enhet och harmoni".

Om den mördade Storfurstinnan yttrade Presidenten att hon var en anmärkningsvärd kvinna som "icke lämnade landet ens under de mörkaste dagarna utan var in i döden trogen de kristliga idealen om förlåtelse och kärlek"


Ryska Kyrkans Överhuvud, Patriarken Kirill av Moskva välsignar monumentet


Hedersvakt ur Presidentens Garde

torsdag 4 maj 2017

Hertigen av Edinburgh drar sig tillbaka


Hans Kunglig Höghet Prinsen Filip, Hertig av Edinburgh, Greve av Merioneth, Baron av Greenwich, född Prins av Grekland och Danmark

Det Brittiska Hovet låter kungöra att Hans Kunglig Höghet Prinsen Filip, Hertig av Edinburgh, Greve av Merioneth, Baron av Greenwich, född Prins av Grekland och Danmark, med ålderns rätt funnit för gott att dra sig tillbaka från det offentliga livet från och med augusti månad. Hertigen, som uppnår 96 års ålder den 10:e nästkommande månad, kommer härefter endast sporadiskt att deltaga i vissa av Drottningens plikter och offentliga förehavanden.

Hertigen kommer dock inom den närmaste tiden att fullgöra de plikter han företagit sig. Bland dessa finnes Parlamentets högtidliga öppnande den 19 juni. Detta år kommer dock icke öppnandet ske under fullt statsceremoniel i det det nyligen annonserade och snart stundande parlamentsvalet gjort det nödtvunget att i tiden flytta högtidligheten. Då det officiella firandet  av Hennes Majestäts födelsedag (en. Trooping of Colour) sker den 17 juni är det icke möjligt att så kort inpå nämnda begivenhet organisera en statsakt med fullt statsceremoniel. Den av valet förändrade planeringen gör och att Strumpebandsordens årliga Högtidsgudstjänst i Sankt Georgskapellet på Windsor slott helt måste inställas.

Således blir det första gången på 43 år som Hennes Majestät icke på sitt huvud kommer att bära Imperiekronan under öppnandet. Det är annonserat att Hennes Majestät och Hertigen kommer att bära förmiddagsdräkt. Icke heller någon statsprocession från Buckinghamska Palatset till Westminsterpalatset, där parlamentet residerar, kommer att ske. Hennes Majestät och Hertigen kommer istället att färdas i bil.

Hertigen, på fädernet sprungen ur det grekiska Konungahuset vilket ytterst är sprunget ur det Danska Konungahuset, är syster till framlidna Markgrevinnan Teodora av Baden samt systerson såväl till vår tidigare Drottning, Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige som till Greve Mountbatten av Burma, vilken tjänade som Vicekonung och Generalguvernör av Indien.

tisdag 2 maj 2017

Överhuvudet för den Palatinska grenen av Huset Habsburg hädangången


Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Ärkehertig Josef Arpad, Ärkehertig av Österrike, Prins av Ungern och Böhmen

På Valborgsmässoafton lämnade Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Ärkehertig Josef Arpad, Ärkehertig av Österrike, Prins av Ungern och Böhmen, detta jordiska i en aktningsvärd ålder av 84 år. Ärkehertigen tillhörde den så kallade Palatinska grenen av Huset Habsburg, vilken utgår ifrån den näst siste Palatinen av Ungern, Ärkehertig Josef (1776-1847), en yngre son av Kejsar Leopold II (1747-1792). Ärkehertig Josef var den just hädangångne Ärkehertigens farfaders farfader.


Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Ärkehertig Josef August, Ärkehertig av Österrike, Prins av Ungern och Böhmen, Palatin av Ungern, den hädangågnes farfader

Palatinämbetet är att se såsom ett vicekonungaämbete vilket ägde bestånd i Ungern från tidig medeltid intill de sorgesamma förändringarna år 1918, då ämbetet innehades av den hädangångnes farfader Ärkehertig Josef August (1872-1962). Sedan år 1848 var dock ämbetet enbart av symbolisk karaktär. Ärkehertig Josef August var och under några augustiveckor år 1919 Ungerns riksföreståndare.

Ärkehertigen, vilken avlagt doktorsgrad inom de ekonomiska vetenskaperna, var och Stormästare i den Ungerska Vitézorden under 40 år fram till sitt frånfälle. Hans son Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Ärkehertig Josef Karl, Ärkehertig av Österrike, Prins av Ungern och Böhmen, förväntas upptaga Stormästareämbetet efter sin höge fader.

Den nu hädangågne Ärkehertigen var i sanning högättad. Han stammade icke blott på fädernestammen från huset Habsburg utan ock genom flertalet andra grenar. hans farmoder morfader var Kejsar Frans Josef II, Kejsare av Österike och Ungern och hans mormoders fader var Storhertig Ferdinand IV av Toscana, Ärkehertig av Österrike. Bland andra höga anfäder må nämnas hans morfader Konung Fredrik August III av Sachsen och hans farmoder farfader Prinsregenten Luitpold av Bayern samt hans morfaders morfader Konung Ferdinand II av Portugal. I detta sammanhang må ock nämnas att Ärkehertigens äldste son, Ärkehertig Josef Karl, är gift med en sonsons dotter till  den år 1914 av en illgärningsman mördade Ärkehertig Frans Ferdinand.

Från detta Forum framföres ett varmt deltagande till Huset Habsburg.