fredag 15 september 2017

Liberal ynkedom

Så hade då vare sig fru Lööf eller major Björklund så mycket råg i ryggen att de förmådde hålla fast vid sitt tidigare så tydlig ställningstagande att statsrådet Hultqvist, vilken så grav brustit hanteringen av i en fråga av synnerlig vikt för Rikets säkerhet, genom misstroendevotum skulle skiljas kvitt det ämbete han idag besitter men icke är skicklig nog att förestå. Varför ängslas fru Lööf och major Björklund till den grad att de - det är ledsamt att behöva säga det - framstår som ryggradslösa ynkryggar?

De krumbukter nämnda liberaler söker förklara sin med största feghet behäftade omsvängning är just inget annat än krumbukter utan minsta trovärdighet. Inget och åter inget har förändrat det faktum att det högst oskickliga statsrådet Hultqvist brustit i att till statsministern tillkännage - för Rikets säkerhet synnerligen viktiga - informationer han suttit på.

Är måhända förklaringen att fru Lööf och major Björklund räds att åtaga sig regeringsansvaret i det fall Rikets, med största tafflighet behäftade, statsminister skulle få sig före att nedstiga från Konungens rådsbord i det fall statsrådet Hultqvist hade avspisats med nesligt misstroendevotum? Är nämnda liberaler icke hågad att påtaga sig regeringsansvaret inom ramen för en hedervärd regering formad av Alliansens partier? En politiker, värd namnet, måste av respekt för de väljare, som valt honom, att påtaga sig det ansvar Rikets välbefinnande kräver.

Detta är inget annat än största ynkedom!

Det är sorgesamt att säga det men åter visas nu prov på att liberaler icke är att lita på. Den svenska politiska historien innehåller en rad händelser där Rikets liberala partier, nu under benämningarna Centerpartiet och Liberalerna tidigare kallade Bondeförbundet och Folkpartiet, trätt till de socialistiska socialdemokraterna bistånd. De framstår nu åter som vindflöjlar, som icke står att sätta någon tilltro till.

I sanning beklämmande!

Heder att de partier i Riksdagen, vilka bland sina grundvalar räknar Konservatismen, Moderata Samlingspartiet och Kristdemokraterna, som konsekvent står upp för att bristande hantering av Rikets säkerhet måste få sin konsekvens även om det betyder att ett statsråd får silkessnöret.

tisdag 12 september 2017

Konungens tal till Riksdagen


Hans Majestär Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland

Idag lämnas oss en ny påminnelse om Monarkins stora värde. I en tid av politiska strider och politiskt lismande höll Konungen denna dag, då han förrättade öppningen av Riksmötet, ett tal där han, med utgångspunkt från vår Konstitution, pekade på Riksdagens synnerligen viktiga uppgifter. Konungen lyfter här med det som är av vikt för hela vårt land och dess välgång med utgångspunkt ifrån grundlagsfäderna. Vår högaktade Konung visar ock att det finns hopp inför framtiden.

Konungens tal förtjänar i sanning att citeras i sin helhet:

"Herr talman,
Ärade ledamöter av Sveriges riksdag.

”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Så står det i regeringsformen; den grundlag som beskriver hur Sverige ska styras.

Vårt land har över tio miljoner invånare; med skiftande bakgrunder och erfarenheter, och olika drömmar om framtiden. Omkring en femtedel är barn och unga under 18 år. Nästan lika många har fötts i ett annat land och invandrat hit, som barn eller som vuxna.

Alla dessa individer utgör tillsammans Sverige. Det är dem som ni representerar här i riksdagens kammare. Ni är folkets främsta företrädare.

Det är en stor och ansvarsfull uppgift. Den kräver mod och integritet. Och den förutsätter en god vilja att hitta konstruktiva vägar framåt.

Herr talman, ärade riksdagsledamöter. Varje tid har sina ödesfrågor.

För hundra år sedan, 1917, låg Europa i krig. Vårt land slapp kriget, men led ändå svår brist på livsmedel och förnödenheter. Året därpå kom spanska sjukan till Sverige. Tiotusentals svenskar, främst unga vuxna, fick sätta livet till. För femtio år sedan, i slutet av 1960-talet, pågick det kalla kriget för fullt.

I dag står vi inför nya utmaningar – andra hot mot fred, säkerhet, välfärd, hälsa och miljö.

Till exempel känner många av oss oro inför den senaste tidens ökade säkerhetspolitiska spänningar. Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd är en viktig möjlighet för vårt land att bidra till fredliga lösningar på världens konflikter.

Vår tids utmaningar är betydande. Om detta råder ingen tvekan. Men det kan vara värt att påminna om att historien ger skäl till viss optimism:

Fred har skipats.

Epidemier har botats.

Välståndet har växt.

Mänskliga rättigheter har stärkts.

Och i takt med att utvecklingen går framåt närmar vi oss också lösningar på flera av vår tids avgörande frågor. Inte minst på miljöns område. Frågan är inte längre om vi kan få en mer hållbar utveckling. Utan hur vi ska gå fram. Hur snabbt, med vilken teknik och till vilken kostnad. Mot den bakgrunden finns det all anledning att se framtiden an med tillförsikt!

Jag inledde med att lyfta fram regeringsformen. Ett nyckelord i det citatet är ”respekt”. Det är också en bra utgångspunkt för det offentliga samtalet. Att bemöta varandra med respekt, också när vi tycker olika.

Med dessa ord vill jag önska er alla – valda ombud för Sveriges folk – kraft, mod och visdom. Detta för att ni ska föra vår nation vidare i en utveckling som är gynnsam för alla i Sverige.

Ja, att hjälpa alla att förverkliga sina olika drömmar.

Jag förklarar härmed 2017/2018 års riksmöte öppnat."

I bjärt kontrast till Konungens uppbyggliga tal fick vi sedan höra Statsministerns Regeringsförklaring. En skrytsam och lismande uppräkning blandat med diverse valfläsk men utan något djupare innehåll eller substans. Må vi efter nästa års val få en skickligare Statsminister, som har råg i ryggen att anta de utmaningar, som finns framför oss. 

torsdag 7 september 2017

Ämbetsmannaoduglighet

Så synes då den socialdemokratiska politruken och rikspolischefen, herr Eliasson, än en gång visat sin stora oskicklighet. Även om icke en granskning ännu föreligger talar hans uttalanden, där han försvarade sin stora och fatala oduglighet genom att hänvisa till "olyckliga formuleringar", för att han icke borde förestå ifrågavarande ämbete.

Noterbart är dessförutan att denne oskicklige socialdemokratiske politruk icke hade ett vitten av erfarenhet då han av outgrundliga skäl sattes på sitt ämbete. Känt är nu att ifrågavarande politruk ställ till med största oreda och skada inom polisväsendet.

Om det nu ock är så att nämnde politruk i sin enfald får för sig att han i egen kraft kan upphäva författningar och förordningar saknar han all lämplighet att inneha ett ämbete av någon betydelse. Nämnde politruks förmåga synes snarare stanna vid en befattning som föreståndare för kontorsförråd eller dylikt.

Nu återstår att utröna huruvida Rikets - av tafflighet anfrätta - Regering har råg i ryggen att avdanka nämnde ämbetsinnehavare. Skulle icke så vara fallet måste Riksdagen överväga om den har fortsatt förtroende för ansvarig statsråd, chefen för justitiedepartementet, statsrådet Johansson. 

måndag 4 september 2017

Konungen förlänar Hertigdömet Dalarna


Konungen i Konselj

I konselj på Kungliga Slottet lät Konungen kungöra att den nyfödde arvfursten givits namnet, Gabriel Carl Walther, och att han förlänats Hertigdömet Dalarna. Den nyföddes titel blir därigenom Hans Kunglig Höghet Prins Gabriel, Prins av Sverige, Hertig av Dalarna.


Hans Kunglig Höghet Prins August, Prins av Sverige och Norge, Hertig av Dalarna


Hans Nåd Greve Carl Johan Bernadotte af Wisborg intill 1946 Kunglig Höghet Prins Carl Johan, Prins av Sverige, Hertig av Dalarna

Hertigdömet Dalarna har tidigare varit förlänat under tvenne perioder. Första perioden mellan åren 1831 och 1873 till Hans Kunglig Höghet Prins August, Prins av Sverige och Norge, Hertig av Dalarna och andra perioden mellan 1916 till 1946 till Hans Kunglig Höghet Prins Carl Johan, Prins av Sverige, Hertig av Dalarna, sedermera Hans Nåd Greve Carl Johan Bernadotte af Wisborg.

I detta sammanhang må nämnas att Hertigen av Dalarna på mödernet till en del är av Dalastam. Konungens nu skedda förläning synes således vara synnerligen väl grundad.

torsdag 31 augusti 2017

En Arvsfurste är född



Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Värmland med Hertigen av Södermanland.

Hans Excellens Riksmarskalken låter kungöra:

"Riksmarskalksämbetet har glädjen att meddela att H.K.H. Prinsessan Sofia torsdagen den 31 augusti 2017 klockan 11.24 nedkom med ett friskt och välmående barn på Danderyds sjukhus. 

Svante Lindqvist 
Riksmarskalk"

Vid en presskonferens, vid pass klockan 15:00, på Danderyds sjukhus, där nedkomsten timat, lät Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, meddela att den nyfödde är ett gossebarn.

Krigsmakten kommer denna afton klockan 18:00 att med 21 skotts salut från Rikets salutstationer kungöra denna glädjerika händelse.

Konungen har instundande måndag låta inkalla Regeringen till konselj för att där tillkännage den nyfödde arvfurstens namn och titel. Härpå följer Te Deum. Den nyfödde Prinsen intar nu sjätte platsen i tronföljden framför sin fadersyster Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland.

Tillsammans med sin äldre broder, Hans Kunglig Höghet Prins Alexander, Prins av Sverige, Hertig av Södermanland, kan den nyfödde nämna Huset Bernadottes förste Konung Karl XIV Johan såsom sin farfaders farfaders farfaders farfader.

Från detta Forum framföres med största värme de allra hjärtinnerligaste gratulationer till Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Värmland!

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

söndag 27 augusti 2017

Glädjerik nyhet


Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland.

Så nås vi av den glädjerika nyheten att Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, är i välsignat tillstånd. Den lyckliga tilldragelsen är beräknad till mars månad nästkommande vår.

Vi ber till den Högste att allt må gå väl!


Hertiginnan av Värmland.

Innan detta sker har vi ännu en nedkomst att se fram emot i det att Hertiginnan av Värmland ock är i välsignat tillstånd och beräknas nedkomma redan under instundnade månad september.

Monarkin och tronföljden stärks nu allt mer och när båda nedkomsterna timat, om allt går väl, kommer icke mindre än 10 arvsberättigade att finnas. Icke sedan 1932, då dåvarande Hertigen av Småland, sedermera Greve Lennart Bernadotte af Wisborg, ingick morganatiskt äktenskap och därmed förlorade sin rätt till Rikets Krona, har tronföljden varit så talrik. Under vår historia hade vi den talrikaste tronföljden mellan år 1916 och 1918 med icke mindre än 11 arvsfurstar.

fredag 25 augusti 2017

Fru Kinberg Batras avgång en skada

Denna dag har fru Kinberg Batra, ordförande i parti det vilket fått min röstsedel i varje val sedan jag första gången trädde fram till valurnan, låtit kungöra att hon icke längre ser det möjligt att sitta kvar på sin post i skenet av den allt annat än hedervärt framförda kritik, som lagts henne till last. Istället för att sluta upp bakom en synnerligen klok person har man förletts att blint stirra på opinionsundersökningarnas dagsländor. I det långa perspektivet synes mig fru Kinberg Batras avgång vara högst beklagansvärd och skadlig samt ett steg tillbaka i kampen mot den taffliga regering, som ytterst låter sig påverkas och styras av ett avskyvärt kommunistiskt patrask.

Fru Kinberg Batras svanesång inleddes tvivelsutan då hon utifrån en skarpsinnig analys av den parlamentariska situationen insåg vansinnet i att vänsterpartiet, ett i huvudsak kommunistiskt patrask, har givits ett avgörande - och högst skadligt inflytande - över Rikets utveckling. En insikt som dessvärre vare sig major Björklund eller fru Lööf till fullo välsignats med.

Såsom torde vara allom bekant är de parlamentariska förhållandena sådana att Rikets taffliga och svaga Regering direkt förfogar över 138 säten och stöds av ytterligare 21 säten i vår hedervärda Riksdag, allt tillsammans 159 säten. Oppositionen besitter å sin sida en stor majoritet bestående av icke mindre än 190 säten, således 31 säten fler. Ändock tillåts minoriteten att styra vilket synes mig vara allt annat än i enlighet med folkstyret.

Det fru Kinberg Batra utifrån detta resonerade om var att inom ramen för Riksdagen och dess utskott initiera viss begränsad samverkan - märk alls icke regeringssamverkan eller regelrätta förhandlingar - med det populistiska nationalistpartiet. Av någon outgrundlig anledning ansågs nämnda begränsande samverkan vara värre än att låta den situation bestå där ett kommunistiskt patrask ges ett avgörande inflytande. I sanning förunderligt!

Det rimliga är att Riksdagens majoritet - och icke en svag minoritetsregering understödd v kommunister - utövar det avgörande inflytande över Rikets utveckling. Fru Kinberg Batra insåg detta vilket dessvärre icke andra gjorde.

lördag 19 augusti 2017

Illdådet i Åbo



Så synes det som om att vårt kära östra broderland Finland drabbats av terrorn fasa. En ynkligt feg illgärningsman besatt av ondska, avskum av avskum vi spottar på honom, har med kniv mördat två oskyldiga människor och skadat ytterligare 7. Ondskans magnitud framgår att kräket till missdådare, avskum av avskum vi spottar på honom, bland annat överföll var en moder med ett litet barn. Ingen annan än den ondes egen lakej kan förmå sig att göra något sådant.


Dessbättre har missgärningsmannen, avskum av avskum vi spottar på honom, gripits. Någon annan påföljd än välförtjänt livstids fängelse borde icke vara att vänta då kräket, avskum av avskum vi spottar på honom, ställs inför domarens skrank.


Att helt skydda vårt fria samhälle från illdåd av ifrågavarande slag är i sanning inget enkelt verk. Dock får icke samhället förtröttas eller ge upp. Istället måste samhället idogt och ihärdigt ständigt förbättra befintliga skyddsimplementationer samt där så kan ske även implementera nya mått och verk. I detta synes underrättelsearbete och identifiering av möjliga missdådare vara av särskild vikt. Där så krävs bör lagstiftningen förändras för att underlätta detta.  

fredag 18 augusti 2017

Konungen framför kondoleanser till Konungen av Spanien

Med anledning av gårdagens fasansfulla illdåd, utfört av avskum av avskum vi spottar på dem, i den spanska staden Barcelona har Konungen till Konungen av Spanien låtit avfatta följande telegram:

Hans Majestät Konung Filip VI
Konung av Spanien
Madrid

Drottningen och Jag önskar framföra Våra uppriktiga kondoleanser rörande den tragiska förlust av människoliv, som följt av terroristattacken i Barcelona. Vi frambär från Våra hjärtan Vårt deltagande till offrens familjer och Konungariket Spaniens folk.

Carl Gustaf R
Kungliga Slottet, Stockholm
18 augusti 2017

Åter tvingas vi konstatera hur fega och ynkliga kräk, avskum av avskum vi spottar på dem, urskiljningslöst mördat och lemlästat oskyldiga människor. Hur en människa kan bli så besatt av ondska torde enbart ha en förklaring. Den ondska vi ser har intet med den Gud - kristendomens, judendomens och islams Gud - de påstår sig bekänna sig till att göra utan utgår tveklöst direkt från Belsebu .

onsdag 9 augusti 2017

Den felande lönas

En av de som neligt tvingades att söka entledigande från Statsministern för att undgå Riksdagens räft- och rättarting, i form av en misstroendeförklaring, var den tidigare inrikesministern, herr Ygeman. Herr Ygeman underlät att informera Statsministern i synnerligen viktiga ärenden rörande Rikets säkerhet. Därigenom visade han sig platt oduglig att sitta vid Konungens rådsbord.

Hade herr Ygeman haft någon liten insikt om sina fel skulle han ock ha avsagt sig sin stol i Riksdagens kammare. En som felat så grovt borde i sanning inse att det icke lämpar sig att kvarstanna på en så ansvarsfull position.

Att herr Ygeman i sin inskränkta självbelåtenhet fullständigt saknar förmåga att inse situationens allvar är beklämmande men må vara en sak då det icke är alla förunnat att besitta egenskapen självinsikt. Mycket värre är att insikten om herr Ygemans stora brister icke finns hos det parti, socialdemokratiska arbetarpartiet, han tillhör. Här lönas, uppenbart på Statsministerns initiativ, herr Ygeman genom att förordnas till den alls icke oviktiga posten som ordförande för ifrågavarande partis riksdagsgrupp.

Socialdemokratiska arbetarpartiet må i och för sig utse vem de önskar till partiets egna ansvarspositioner men det hela vittnar om en ofattbart stor brist på insikt på de synnerligen allvarliga fel som begåtts. Nämnda parti är i sanning icke dugligt att sitta på taburetterna vid Konungens rådsbord varför oppositionen nogsamt bör överväga om icke tiden nu är inne för att genom misstroendevotum ge Statsministern, och därigenom hela hans sorgligt höginkompetenta samling av statsråd, silkessnöret.

Det är icke vettigt att Riket styrs av en så oduglig Regering! 

lördag 5 augusti 2017

Förunderligt taskspel

Så drabbas idag vår vackra huvudstad åter av det taskspel, vilket benämnes "Prideparaden". Att deltaga i detta taskspel vilket - och där måste vi vara tydliga - alltid innehållit obscena och vederstyggliga inslag på pornografilagstiftningens gräns synes för kyrka, politiker, organisationer och myndigheter vara av största vikt. För tecknaren av dessa rader framstår det som största dumhet och utan någon som helst sans och balans.

Det är - och det är viktigt - förvisso icke människans sak att dömma de medmänniskor, som valt att tillämpa det levnadsstätt taskspelet syftar till att berömma men det finns heller inget skäl att till den grad, som sker, uppmärksamma nämnda spektakel.

Bland det mest sorgesamma i detta är att Svenska Kyrkan, fördärvad av liberalteologer, tillhör taskspelets befrämjare. Kyrkans plikt är att varna människan för allt som är emot den Heliga Skrift istället berömmer beklagligt nog biskopar taskspelet. I en hälsning till taskspelet säger biskop Brunne följande:

"Nu firar vi årets Pride i glädje och samhörighet."

I dessa sammanhang måste vi alltid fråga vad den heliga Skrift har att säga. Tredje Mosebok 18:22 ger oss klaraste besked:

"Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse."

Kan icke prelaten Brunne läsa innantil i den Heliga Skrift eller ser sig Hennes Högvördighet stå över Guds Ord? Sann kristerlig gläjde och samhörighet kan aldrig någonsin bygga på styggelser. Biskop Brunne borde tiga still och om icke så tvärt nedlägga sin kräkla och avtaga sin mitra. Biskop Brunne är i sanning ingen värdig bärare av biskopsämbetet.

Den alldeles övervägande delen av vår befolkning lever såsom Skapelsen och naturen format oss. Detta är i sanning inget att skämmas över utan något som förtjänar att framhävas!

torsdag 3 augusti 2017

Hertigen av Edinburgh drag sig tillbaka


Hertigen hälsar Kungliga Marinåren

Förliden gårdag förrättade Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Edinburgh, Greve av Merioneth, Baron av Greenwich, sitt sista officiella uppdrag i det att han mottog Kungliga Marinkåren, vars Genralkapten han varit i icke mindre än 60 år. Hertigen drar sig nu tillbaka, vid en aktningsvärda åldern av 96 år, för att njuta sitt otium men kommer måhända alltfort att vid utvalda tillfällen att följa Drottningens i någon av hennes plikter.


Hertigen tar avsked från Kungliga Marinkåren

Såsom gemål till Drottningen har Hertigen genomfört icke mindre än 22 219 officiella plikter sedan han äktade Drottningen för 69 år sedan. Delvis kommer Hertigens plikter att övertas av såväl Fursten av Wales och Hertigen av Cambridge. Den sistnämnde avslutade förliden vecka sin civila beställning, såsom ambulanshelikopterpilot, för att helt ägna sin flit och möda åt de viktiga kungliga plikter, som åligger honom. Ävenledes Hertigen Cambridge broder, Prins Henrik, kommer att överta vissa plikter i det att det förväntas att Prinsen, kommer att träda in såsom Generalkapten av den Kungliga Marinkåren.


söndag 30 juli 2017

Om Konstitutionen

Föregående anmärkning tar upp professor Hedlunds debattartikel i Svenska Dagbladet vilken innehåller mycket matnyttigt. En aspekt som belyses är den författningsmässiga. Professor hedlund skriver:

"På samma vis talas det mycket om att frågan om misstroendevotum inte borde väckas innan konstitutionsutskottet getts tid att granska affären. Även här är det fråga om dimridåer, i syfte att blanda bort korten. ­Konstitutionsutskottets funktion är att möjliggöra för riksdagen att lära av misstag, och att se till att de inte upprepas. Här utdöms inga straff, utöver möjliga ”prickningar” som i praktiken har föga betydelse.

Ett misstroendevotum är fundamentalt annorlunda, såtillvida att det syftar till att direkt utkräva ansvar av statsråd som brustit i sitt ansvar. Om en majoritet anser att ett statsråd inte längre åtnjuter förtroende blir följden omedelbart entledigande. Här är det inte ­fråga om politiska förhandlingar kring eventuella tillrättavisningar. Det rör sig om ett svart eller vitt avgörande om riksdagen anser att ett statsråd förtjänar fortsatt förtroende."

Socialister har aldrig förstått syftet med Konstitutionen, ett syfte som bestå i att ge samhället en fast grund och försäkra alla dess medborgare, oavsett politisk hemvist, de rättigheter och friheter, som ett gott samhälle måste innehålla samt att tydliggöra de skyldigheter som föreligger. För socialister synes Konstitutionen mer vara ett verktyg att söka gynna befordrandet  av de socialistiska tankarna.

Såsom professor Hedlund framhåller är konstitutionell granskning och misstroendevotum två olika instrument, som icke med någon som helst nödvändighet beskriver förhållandet orsak - verkan. Förvisso kan omständigheter, som framkommer vid konstitutionell granskning, leda till misstroende i det att granskningen givit vid handen att Konstitutionen överträtts.

Misstroendevotum är avsevärt bredare instrument, som utgår från förhållandet att det i vår Konstitution är på det viset att Regeringen ansvarar inför Riksdagen, och icke tvärtom vilket vår tafflige och konstitutionellt djupt okunnige Statsminister synes ha fått för sig. En Regering och dess Statsråd, Statsministern inbegripen,  kan missbruka Riksdagens förtroende på många fler sätt än att överträda Konstitutionen. Av Regeringsformen framgår glasklart att misstroende är en fråga om förtroende och inget annat. Nämnda lagrums 13:e kapitel och 4:e paragraf säger tydligt:

"Riksdagen kan förklara att ett statsråd inte har riksdagens förtroende."

De konstitutionellt djupt okunniga, som framhärdar i vanföreställningen att ett misstroende måste föregås av ett överträdande av Konstitutionen, kommer icke finna en stavelse om detta i Regeringsformen. Av ovan refererade lagrum framgår ock:

"Ett yrkande om misstroendeförklaring ska inte beredas i utskott."

Så illa är det alltså ställt med Statsministern och andra Statsråds konstitutionella kunskaper. I sanning djupt bedrövligt. Det borde tiga still! 

Om Statsministerns avdankande

Professor Hedlund, en synnerligen kompetent och vederhäftig forskare som bland annat studerat såväl oduglighet som fasor hos kommunismen, låter idag, i Svenska Dagbladet, publicera en synnerligen klok och läsvärd debattartikel rörande hur det borde förfaras med Rikets högtafflige Statsminister.

Professor Hedlund riktar vår uppmärksamhet mot det högst besynnerliga förhållandet att Statsministern, som är ytterst ansvarig för de nyligen uppdagade synnerligen allvarliga säkerhetsbristerna, icke, av oppositionen, avdankas genom misstroendevotum. Professor Hedlund uttrycker detta som följer:

"Informationsläckaget var av sådan art och omfattning att det måste klassas som den värsta säkerhetskrisen i vårt land sedan spionen Stig Bergling avslöjades. Ansvaret för detta vilar ytterst på regeringen. Att Stefan Löfven trots detta väljer att sitta kvar, och att detta tolereras av den politiska oppositionen, är fullständigt häpnadsväckande."

I Riksdagen besitter oppositionen majoritet medan den högtaffliga och inkapabla Regeringen enbart förfogar över en minoritet. En minoritet vilken icke är tillfyllest för genomdriva Statsverkspropositionen varför man ställt sig i beroende och tacksamhetsskuld till vänsterpartiet, i allt väsentligt ett parti för kommunistiskt patrask och med en historia så till den grad fylld av lort och smuts att man näppeligen ens borde ta i det med tång. Riksdagen har alltså makt, att vilken dag och timma den önskar, avdanka Statsministern.

Anledningen till att oppositionen icke vill löpa linan ut och göra det enda rimliga - att genom misstroendevotum ge Statsministern det silkessnöre han förtjänar är att två av partierna, Centerpartiet och Liberalerna, icke säger sig vilja hamna i beroendeställning till det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna. Inkonsekvensen i detta resonemang är uppenbar och såväl fru Lööf som major Björklund är här svaret skyldigt hur det på något sätt skulle vara bättre att vi hare en Regering, som går i ett kommunistiskt partis ledband. Vänsterpartiet har en direkt historia där de mest avskyvärda av tyranner och regimer höjts till skyarna och det finns ock gott om medlemmar kvar från denna tid. Sverigedemokraterna har ock en till delar dunkel historia och där finnes tvivelsutan, bland medlemmarna personer, som har avskyvärda åsikter men den direkta relationen till mörkret synes mig snarare vara mindre än större i jämförelse med det kommunistiska patraskets parti.

Professor Hedlund uttrycker detta på följande sätt:

"Socialdemokratin styrde under lång tid landet med stöd av ett kommunistparti vars bakgrund var att öppet ha hyllat Josef Stalins terrorvälde, och vars anhängare med betydande entusiasm hyllade folkmord efter folkmord. Inga socialdemokratiska statsministrar har upplevt något problem med detta. Man har regerat landet på den mycket enkla grundvalen att hålla ”lössen borta ur den röda fanan”. Om kommunisterna vill fälla en arbetarregering så må det bli så, och det får bli upp till väljarna att avkunna dom. 

Att Alliansen inte har intagit exakt samma hållning är obegripligt. Man kunde lugnt ha sagt att vi bildar regering på vårt program, utan hänsyn till vad Sverigedemokraterna må tycka. Om de vill fälla en borgerlig regering så må det bli så. Om det är sant att merparten av SD:s väljare kommer ur det borgerliga lägret skulle valmanskåren snart nog ha avkunnat dom. 

Som det nu är styrs landet av borgerliga politikers fasa för att bli brännmärkta som rasister, fascister, nazister och bruna råttor. Det är denna fasa som gör att ansvar för det som skett inte kan utkrävas, och att Stefan Löfven trots situationens allvar lugnt kan sitta kvar. Det bådar mycket illa för svensk demokrati."

Det hela kan icke uttryckas på ett klarare sätt. Det finns icke minsta lilla anledning till att Riksdagens majoritet längre skall låt sig hunsas av dess minoritet i händerna på avskyvärda kommunister.

Synnerligen klokt och väl talat professor Hedlund! Må fru Lööf och major Björklund ta till sig detta!

torsdag 27 juli 2017

Drottningen förlänad med Bayerska Förtjänstorden


Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning

Vid en högtidlig ceremoni, förliden måndag den 24 juli i Prins Karlspalatset i den bayerska huvudstaden München, förländes Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, med den förnäma Bayerska Förtjänstorden.  Ordenstecknen överlämnades av Fristaten Bayerns Minsterpresident, herr Seehofer, under närvaro av Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland. Närvarade gjorde ock Deras Kungliga Högheter Prins Leopold, Prins av Bayern, och Prinsessan Ursela, Prinsessa av Bayern.

Drottningen förländades orden, som instiftades 1957 såsom erkännadetecken för utomordentliga insatser för Fristaten Bayern och dess folk, för hennes "internationella sociala engagemang och speciella anknytning till Bayern".

Bland andra furtserliga personer som förlänats orden märks framlidne Hans Majestät Konung Boudouin, Belgarnas Konung, framlidne Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, och Drottningens framlide svåger, Prins Johan Georg, Prins av Hohenzollern.

Statsrådet Hultqvist kommer att ställas till ansvar

Det tog icke lång tid innan den så kallade Alliansen, bestående av de hedervärda partierna Moderata Samlingspartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna, lät kungöra att misstroendet mot statsrådet Hultqvist, som brustit grovt i handläggningen av ifrågavarande säkerhetsärende genom att underlåta att agera och informera, kvarstår.

Statsrådet Hultqvist kan således förvänta sig ett nesligt men icke desto mindre välförtjänt avsked då han genom misstroendevotum kommer att avdankas av Riksdagen. Åt detta kan icke, den mot Riksdagen och Folkstyret trilskande och med stor tafflighet behäftade, statsministern göra ett vitten. Statsministern har således icke fått någon lön för sina partiegoistiska och dumdristiga krumbukter. Hans tros har härvidlag i sanning stora likheter med en sandlådegosses.

Ordföranden i det hedervärda partiet Moderata Samlingspartiet, fru Kinberg Batra, låter i ett pressmeddelande klargöra den fortsatta ståndpunkten:

"Trots att Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist har haft kännedom om bristerna i säkerheten hos Transportstyrelsen sedan 2016 har de avstått från att informera statsministern och dela informationen till ansvarig minister Anna Johansson. Regeringen har också avstått från att informera riksdagen om det som inträffat, detta trots att säkerhetsbristerna hos Transportstyrelsen anses som allvarliga och påverkar såväl enskilda personer som rikets säkerhet. Det är därför vår samlade bedömning att Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist har brustit i sitt ansvar genom hur de har agerat i samband med säkerhetskrisen.

Hanteringen av säkerhetskrisen visar även på stora brister i regeringens övriga arbete och ansvarstagande. Vi välkomnar därför att detta granskas även i riksdagens konstitutionsutskott.

Peter Hultqvist ansvarar för försvaret i regeringen. Trots att han, likt Anders Ygeman, fick information om säkerhetsbristerna på Transportstyrelsen i början av 2016 samt att dessa säkerhetsbrister ansågs som allvarliga så avstod Peter Hultqvist från att informera ansvarigt statsråd, statsministern och riksdagen. Dessa sakförhållanden har inte förändrats.

Grunden för vår begäran om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår därför. I ljuset av att frågan nu gäller ett, i stället för som tidigare tre, statsråd finner vi det däremot inte längre befogat att begära extra riksdagssammanträde. Därför kommer vi inte framföra en sådan begäran utan yrka att frågan om misstroendeförklaring avgörs när riksdagen öppnar, om inget nytt då framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning."

Ett i sanning mycket vederhäftig och logiskt resonemang, som till skillnad från statsministerns partiegoistiska och dumdristiga krumbukter, som icke på minsta stavelse kan ifrågasättas.

Väl talat fru Kinberg Batra! 

Taffligheten fortsätter

Så har då statsminister Löfven åter visat prov på sin stora tafflighet. Trots att det är uppenbart och tydligt att Riksdagen, det främsta instrumentet för Folkstyret, icke har förtroende för statsrådet Hultqvist drar icke statsministern den självklara konsekvensen vilket synnerligen anmärkningsvärt. Statsministern har icke förstått Konstitutionen där Regeringen ansvarar inför Riksdagen. Om detta högst beklagansvärda förhållande vittnade hans okunniga pladdrande vid dagens presskonferens. Statsministern, om han alltfort önskar sitta på främsta platsen vid Konungens rådsbord, har att lyda Riksdagen.

Statsministern borde veta hut!

En av vårt lands mest erfarna politiska kommentatorer, den hedervärde redaktör Bergström, sammanfattar det hela såsom följer:

"Löfven trotsar en riksdagsmajoritet och tar en betydande risk när han behåller Hultqvist"

Statsministern påstår sig i detta handla för Riket bästa (sic!) när han enbart agerar för att, med sin yttersta svaga Regering saknande riksdagsmajoritet, behålla sitt ämbete.

Nu gäller det för oppositionen att hålla fast vid det förklarade missnöjet och därigenom visa att det är Riksdagen och icke Regeringen, som är Folkstyrets främsta instrument!

onsdag 26 juli 2017

Änteligen prov på ledarskap

Denna morgon har partiordföranden för Moderata Samlingspartiet, fru Kinberg Batra, med fullt stöd av ordförandena för de övriga hedervärda partier vilka ingår i den så kallade Alliansen, låtit kungöra att misstroendeförklaring kommer att väckas mot trenne statsråd, statsrådet Johansson, statsrådet Ygeman och statsrådet Hultqvist.

Regerings ofattbart stora tafflighet har under senaste veckorna kommit i dagen på det allra tydligaste sätt inom ramen för den så kallade IT-skandalen. Bristen på ansvarstagande, samordning och koordination har varit total. Inget av de ansvariga statsråden har i minsta bisats av sina uttalanden velat vidgå att de begått någon felaktighet. Istället har skyllts på andra och på organisatoriska strukturer i förvaltningen vilka skulle förhindra ett informationsutbyte. När det gäller det sistnämnda kan inget vara mera fel då det alls icke saknas organ för nämnda utbyte. Här finns såväl Utrikesnämnden, under Konungens ordförandeskap, som samordningsstrukturer inom Statsrådsberedningen.

Istället för att erkänna att fel begåtts och begrunda dessa har ifrågavarande statsråd ägnat all sin möta att söka skydda sin egen position. Dessa, som det nu visar sig platt odugliga statsråd, har satt sin egen person och karriär före Rikets säkerhet. Bara detta är nog för att de skall ges nesliga, men synnerligen välförtjänta, avdankande, som nu förestår och som kommer vara skrivet på det gråaste av papper.

Då icke, den med stor tafflighet och bristande ledarskap behäftade, statsministern själv förmått att ta i tu med de missförhållanden och den stora oförmåga, som kännetecknar den regering han förestår, har nu de hedervärda Allianspartierna nödgats att agera. Då dessa, till skillnad från statsministern och hans parti, tar Rikets säkerhet på största allvar fanns inget val.

Från tecknaren av dessa rader applåderas högeligen det prov på ledarskap som nu visas!

Det rimliga i denna situation vore att statsministern inser att han och den regering han förestår icke är förmögen att styra Riket. Formellt är misstroendevotumet förvisso riktat mot trenne av Regeringens statsråd men självfallet är detta i grunden ock ett stort misstroende mot statsministern. Om statsministern har råg i ryggen, huruvida så är fallet eller icke lär framkomma senare under dagen, skulle han till Riksdagens talman inlämna en anhållan om entledigande. Då det blott är ett år kvar till nästa ordinarie riksdagsval vore det naturliga att Alliansens partier, med fru Kinberg Batra, i spetsen påtar sig regeringsansvaret.

Må nu fru Kinberg Batra insättas på den främsta platsen vid Konungens rådsbord såsom Rikets Statsminister!

söndag 23 juli 2017

Krav på monarkistisk restauration i Brasilien



Hans Kejserliga Majestät Kejsar Peter II, Kejsare av Brasilien

Brasilien var efter självständigheten år 1822 och fram till år 1889 ett kejsardöme under en gren av det Portugiska Konungahuset. Dess förste kejsare var Kejsar Peter I, vilken regerade mellan 1822 och 1831, då han abdikerade till förmån för sin son Kejsar Pedro II, som satt på tronen intill år 1889 då han av missnöjda plantageägare tvingades att abdikera. Orsaken till plantageägarna missnöje var att de blivit gramse på slaveriets avskaffande år 1888, vilket i kejsarens frånvaro ratificerats av hans arvinge, Kronprinsessan Isabella. I detta sammanhang må nämnas att såväl Kejsar Pedro II som Kronprinsessan Isabella var högt aktade av sitt folk.



Kejsar Peter II:s grav i katedralen i Kejsarstaden Petropolis.

Efter kejsardömets fall gick Brasilen en turbolent och icke alls harmonisk utveckling till mötes. Diktatorer avlöste varandra och den ena presidenten var mer korrupt än den andre, ett förhållande som pågått intill denna dag. Alldeles nyligen dömdes den förutvarande presidenten, herr da Silva, att avstraffas med 9 år och 6 månaders fängelse för korruption. Dessförutan finns ävenledes anklagelser, rörande korruption, mot den sittande presidenten, herr Temer.

Den brasilianska utvecklingen är inget att förundras över. Historien har tydlig visat oss att när Monarkins enande och kontinuerliga kraft rycks bort från ett samhälle då råkar samhället ofta i stora ofta i stora svårigheter. Uppkomsten av världshistoriens värsta tyrannier, det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland är båda konsekvenser av Monarkins avskaffande.

Således är det icke att förundras över att en stor mängd brasilianska innebyggare ställt krav på Monarkins återupprättande för att på detta sätt skapa harmoni och ge Brasilien en kraft som står över det dagliga politiska käbblet. Genom en petition till Brasiliens Parlament, underskriven av 30 000 medborgare, krävs att parlamentet skall föranstalta en folkomröstning i monarkifrågan. Enligt konstitutionen är parlamentet skyldigt att ta upp petitionen till behandling.

Tronföljdsfrågan i Brasilien är icke alldeles okomplicerad. Rättmätig tronföljare till Kejsar Pedro II var hans dotter Kronprinsessan Isabella, som avled år 1921. Kronprinsessans gemål var Greven av Eu, en sonson till Konung Ludvig Filip I av Frankrike. Paret hade trenne söner, Prins Peter (1875-1940), Prins Ludvig (1878-1920) och Prins Anton (1881-1918) varav den sistnämnde var ogift och barnlös.



Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Ludvig, Prins av Brasilien, överhuvud för det Brasilianska Kejsarhusets Vassourasgren

Då Prins Peter, närmast i tronföljden, år 1908 ingick ett morganatiskt äktenskap med Grevinnan Elisabeth Dobržensky de Dobrženicz avsade han sig arvsrätten till tronen trots att detta icke var något som huslagarna krävde. Arvsföljden övergick härvid till Prins Ludvig. Enligt denna ordning är Prins Ludvigs sonson Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Ludvig, Prins av Brasilien (f. 1938), arvtagare. Den gren som denne pretendent tillhör benämnes Vassourasgrenen.



Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Peter Karl, Prins av Brasilien, överhuvud för det Brasilianska Kejsarhusets Petropolisgren

Vad som komplicerar bilden är att Prins Ludvigs son Prins Peter Gaston, efter sin faders dör år 1940, förklarade att avsägelsen av år 1908 icke var giltig med hänvisning till att huslagrana icke krävde dynastiska äktenskap. Pretendent för denna gren, vilken kallas Petropolisgrenen, är Prins Peter Gastons son Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Peter Karl, Prins av Brasilien f. 1945).

Må vi hoppas att Brasilien återupprättar Monarkin och därigenom skänker sitt land den harmoni och den kontinuitet, som detta land såväl tarvar!

lördag 22 juli 2017

Regeringens tafflighet överträffar de värsta farhagor

Allt fler upplysningar kommer nu i dagen rörande det synnerligen allvarliga brott, som begåtts hos Transportstyrelsen och där den tidigare generaldirektören, civilingenjör Ågren, såväl avdankats från sitt ämbete som avstraffats med dryga dagsböter för att ha röjt hemlig - för Rikets säkerhet kritisk -  information till främmande makt. I detta blir det allt mer uppenbart att Regeringen, i sin stora och ofattbara tafflighet, försummat att vidtaga skadebegränsande anstalter. Lika illa är att vår beklagansvärda Regering undanhållit information för Riksdagen i det att ärendet icke bringats till Konungens och Utrikesnämndens kännedom vilket är fullständigt exempellöst. Det synes till och med förhålla sig på det viset att Regeringen farit med osanning om det verkliga skälet till civilingenjör Ågrens smädeliga avdankande från Transportstyrelsen, ett avdankande som tvivels utan skrivits på det gråaste av papper.

Regeringen under ledning av statsminister Löfven - en statsminister som förvandlat Statsrådsberedningen till ett Tafflighetsministerum - visar åter, på det allra tydligaste sätt, att den är oförmögen, inkapabel och inkompetent att styra riket i det att den icke på minsta sätt förstått allvarlighetsgraden av det inträffade. Vår högtafflige statsminister visar icke minsta tecken ledarskap i denna synnerligen allvarliga situation. För en tafflig statsminister skall tydligen till värre händelser för att hans behagliga sommarpaulunen skall brytas.

Dessbättre har oppositionen, vilken äger majoritet i Riksdagen och har makt att avsätta såväl enskilda statsråd som statsministern, nu skyndsamt igångsatt en granskning där flera av Riksdagens utskott, däribland det hedervärda Konstitutionsutskottet, agerar. Att granskningen kommer att resultera i yrkande om misstroendevotum får något eller några inblandade statsråd torde icke kunna uteslutas. Dessförutan synes det helt nödtvunget att Utrikesnämnden omgående kallas till överläggning.

Intressant blir att se hur Riksdagens utskott, vårt folks representanter, kommer att bedöma vår högtafflige statsministers ansvar. Skulle det förhålla sig så att statsministern, undanhållit information för Riksdagen och underlåtit att vidtaga skyndsamma skadebegränsande åtgärder, får inga fingrar läggas emellan, då måste statsministern, och Regeringen med honom, avdankas genom misstroendevotum. Vi kan icke ha en Regering, som icke tar utelämnande av information - kritisk för Rikets säkerhet - på största allvar.

Än en gång tvingas man ta sig för pannan vid åsynen av vår Regerings och Statsministers stora inkompetens!  

fredag 16 juni 2017

Grevinnan Mountbatten av Burma hädangången


Den Högtärade Grevinnan Mountbatten av Burma (1924-1917)

Förliden tisdag, den 13 juni, gick Den Högtärade Grevinnan Mountbatten av Burma. Grevinnan innehade under sin levnad flera ämbeten av vilka må nämnas Vice Ståthållare av Grevskapet Kent samt Hedersöverste för det Lätta Kanadensiska Infanteriet. År 1946 äktade Grevinnan den den 7:e Baronen av Brabourne (1924-2005). Grevinnan efterträda av sin son den 8:e Baronen av Brabourne och nu således ock den 3:e Greve Mountbatten av Burma.


Den Högtärade Greve Mountbatten av Burma (1900-1979)

Grevinnan, vilken var dotter till, Den Högtärade Greve Mountbatten av Burma (1900-1979) vilken var Indiens siste Vicekonung och som därefter beklädde mången högt ämbete såsom Generalguvernör av Indien och Förste Sjöherre, den Kungliga Flottans chef. Grevetiteln Mountbatten av Burma är ärftlig ävenledes på spinnsidan, i det fall manlig avkomma saknas. I kraft av detta var Grevinnan Grevinna av egen rätt.


Den Högst Ärade Markisen av Milford Haven (1892-1938)

Grevinnans faders broder var den 2:e Markisen av Milford Haven. Markisskapet Milfor Haven förlänades Markisens fader, Hans Höghet Prins Louis av Battenberg, då denne 1917 fråntogs sin tyska titel.


Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige

Vår egen Drottning, Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige, var Grevinnans faders syster.


Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Alice, Prinsessa av Grekland och Danmark

Ävenledes Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Alice, Prinsessa av Grekland och Danmark (1885-1969), moder till Hans Kunglig Höghet Hertigen av Edinburgh, var Grevinnans fader syster.

torsdag 15 juni 2017

Änteligen synes oppositionen ha vaknat!

Efter att ha förhållit sig synnerligen passiva i praktisk handling har de så kallade Allianspartierna denna dag förklarat att de med misstroendevotum kommer söka att förhindra införandet av trenne, för vårt land synnerligen skadliga, skatter. Det är icke på minsta sätt vettigt att en Regering, vilken saknar majoritet i Riksdagen, mot riksdagsmajoritetens vilja skall kunna härja fritt. I synnerhet icke då nämnda minoritetsregering genom eftergifter till vänsterpartiet, ett i huvudsak kommunistiskt patrask, spottar på den stora majoritet av vårt folk vilken icke hyser kommunistiska böjelser.

Vilket statsråd, som skall fällas, om icke den taffliga minoritetsregeringen hörsamma Riksdagens majoritet, synes dessvärre icke vara fullt klart. Lämpligast vore att redan nu klart och tydligt uttala att det är statsrådet och chefen för Finansdepartementet, fru Andersson, som bör näpsas med misstroendeinstrumentet i det att det är nämnda statsråd som ansvarar för statsverkspropositionen.

Den nu skedda uppryckningen, från oppositionen, sker icke en dag för tidigt!

tisdag 6 juni 2017

Fädernelandets Dag


Hertiginnan av Östergötland - Vår Arvprinsessa - nästa länk i den historiska kontinuiteten

Denna dag - den 6 juni - har vi firat vårt Fädernesland Sverige. Det finns mycket att reflektera över en dag som denna. Tankarna måste osökt gå till våra fäder som under 1000 år byggt vårt Fädernesland till vad det - sina brister till trots - är idag.

En omistlig del av vårt lands såväl historiska som framtida utveckling består i Monarkin. Genom den kontinuitet Monarkin skänkt har vårt land utvecklats till ett de mest framstående. Länder, vilka mycket dumdristigt kört sina Monarker på porten, har icke sällan haft en allt annat än harmonisk utveckling.

Idiotin att efter Första Världskriget tvinga ned Furstehus som under århundrade efter århundrade suttit på Europas troner bäddade för den mörkaste epok världen någonsin skådat nämligen de tyrannier, som skapades av olika extrema socialistiska inriktningar - kommunismen och nationalsocialismen. Världen kunde, efter ett av de mest fasansfulla och blodiga krig som någon sin skådats, befria sig från det nationalsocialistiska oket efter 12 år men det skulle ta 70 år av förtryck, tortyr och mördande innan vi blev kvitt de kommunistiska våldsregimer som behärskat såväl Ryssland som den östra delen av vår egen världsdel Europa.

Att stärka Monarkin inför framtiden är en synnerligen viktig uppgift. Inget annat statsskick kan ge den kontinuitet, som Monarkin skänker. Ett återupprättande av Europas i stor dumdristighet avskaffade Monarkier synes därför vara en mycket angelägen uppgift.

Leve Monarkin!

söndag 4 juni 2017

Ondskan


Frihetens duva

Så har då onda och elaka illgärningsmän, avskum av avskum, i sitt obeskrivligt stora hat och förakt till människolivet förrättat ännu ett dagsverke för den onde. Fullständigt oskyldiga människoliv, 6 till antalet, släcktes och ett 30-tal skadades vid två dåd förrättade av tre missdådare i den brittiska huvudstaden London. Polismakten kunde efter en hjältemodig insats oskadliggöra nämnda avskum av avskum. Ingen kan bättre än ifrågavarande avskum av avskum ha förtjänat det bly de fick smaka. Vi spottar på dem.

Riksdagsledamoten Ohlsson, vilken tecknaren av dessa rader i många avseenden är synnerligen kritisk mot, framför - för omväxlings skull - i en gästledare, publicerad i Svenska Dagbladet, högst relevanta synpunkter om den så kallade islamismen, den villolära ifrågavarande avskum av avskum tar sin utgångspunkt ifrån.

Ohlsson tar sin utgångspunkt i Nürnbergrättegången och framhåller att nämnda rättsprocess slog fast att "brott inte begås av abstrakta strukturer utan av människor". Efter detta fortsätter Ohlsson:

"På samma sätt borde omvärlden för länge sedan tillsatt internationella tribunaler för kommunismens offer och bör redan nu förbereda internationella rättegångar för Daesh-mördare.

Det är i denna kontext, jämte kommunism och nazism, som vi ska sätta våldsbejakande islamism. Precis som kommunism och nazism, strävar islamismen efter världsherravälde, diktatur och att kväva andra trossystem."

Med detta perspektiv är det alls icke svårt att förstå hur kommunister och annat vänsterpatrask, ävenledes i vårt land, ofta icke besparar någon möda då de söker förringa och förminska de nu aktuella illgärningarna både som sådana och vad gäller ansvaret för detsamma.

Ohlson knyter ock an till den kloke och hedervärde antikommunistiske skriftställaren, herr Ahlmark, som beskrivit inställningen mot kommunismen, hos vårt lands så kallade "vänsterintellektuella", såsom "en ideologisk medvetslöshet om de fasor som följer av tyranni".

Ohlsson avslutar:

"Som Per Ahlmark skrev: ”Idékampen mot islamismen kan inte vinnas om babblande intellektuella i väst tillåts dominera debatten med sina ursäkter för förtrycket och perversa teorier om dess rimlighet”.

Låt inte islamismens mördarideologi komma undan. Här behövs en ideologisk offensiv på samma sätt som anständiga demokratiska krafter alltid tagit avstånd från nazism och kommunism."

Bekämpandet av mördarideologier, om de tar sig i uttryck av kommunism, nationalsocialism eller islamism kvittar lika, måste nu intensifieras med alla inom rättsstaten till buds stående medel. De dumbommar, som på diverse sätt söker förringa mördarnas verk, måste ställas till svars både i öppen och uppriktig debatt men ock, om de överträder lagens ramar, inför domarens skrank.

Toleransen mot mördarideologier - kommunism, nationalsocialism och islamism - måste vara noll och intet!

lördag 3 juni 2017

Konungadömet Finland

I samband med vårt kära östra broderland Finlands 100 år såsom självständig stat finns det anledning att något studera hur Finlands nuvarande statsskick uppkom.

Vid utgången av det olycksaliga kriget med Ryssland år 1808-1809 bröts den östra rikshalvan, Finland, loss från vårt land. Konstitutionellt upprättades en personalunion mellan Kejsardömet Sverige och Storfurstendömet Finland, som fortsatt upprätthöll Svensk Lag och Regeringsform.

Genom Kejsar Niklas II:s abdikation, den 15 mars 1917, samt hans broders, Storfurst Mikaels, val, påföljande dag, att icke upptaga Kronan, bröts personalunionen varvid Finland, från ett konstitutionellt perspektiv var att anse såsom en självständig statsbildning. Dock kom det att dröja till den 15:e november, innan den finska Riksdagen, med stöd av 38:e paragrafen i 1772:års regeringsform, förklarade sig vara innehavare av den högsta statsmakten i väntan på utväljande av en ny Furste att uppsätta på den finska tronen.

Efter den stora oreda, vilken utbröt på grund av kommunisters försök att åter ta frihetens från Finlands folk, och som efter mycken blodsutgjutelse kunde kväsas varpå General Mannerheim den 16 maj 1918 kunde intåga i Helsingfors. Härigenom var friheten för Finlands Folk åter säkrad. Arbetet med att upprätta Konungariket Finland påbörjades.


Hans Kunglig Höghet Prins Vilhelm, Prins av Sverige, Hertig av Södermanland

I detta gjordes sonderingar hos Hans Kunglig Höghet Prins Vilhelm, Prins av Sverige, Hertig av Södermanland, vilka dock dessvärre icke ledde till något resultat. Valet föll istället på Hans Kunglig Höghet Prins Fredrik Karl, Lantgreve av Hessen, vilken ock var svåger till Tysklands Kejsare. Lantgreven valdes den 9 oktober 1918 till Finlands Konung, med titeln Konung av Finland och Karelen, Hertig av Åland, Storhertig av Lappland, Herre över Kaleva och Pohjola (fi: Suomen ja Karjalan kuningas, Ahvenanmaan herttua, Lapinmaan suuriruhtinas, Kalevan ja Pohjolan isäntä).


Hans Majestät Konung Karl I, Konung av Finland och Karelen, Hertig av Åland, Storhertig av Lappland, Herre över Kaleva och Pohjola

Utgången av Första Världskriget och Konung Karl I:s nära band med Tysklands Kejsare gjorde dock att Konungen, den 14 december 1918, fann det för gott att avsäga sig tronen. I rådande situation gjordes ett nytt konstitutionellt arbete vilket slutligen år 1919 utmynnade i republiken Finlands bildande.

Hade anstalterna med att söka förmå Prins Vilhelm att upptaga Finlands Konungakrona varit lyckosamma hade högst sannolikt historien fått en annan gång. Då hade Finland varit ett Konungadöme och på dess tron hade en gren av Huset Bernadotte suttit.

Finland 100 år


De nordiska ländernas Statschefer samt förutvarande finska presidenter

Detta år är det 100 år sedan vårt kära broderland Finland förklarade sig självständigt. Denna vecka högtidlighölls, i den finska huvudstaden Helsingfors, självständigheten genom ett möte mellan de nordiska ländernas statschefer.

Självfallet förhåller det sig så att förhållandet mellan Finland och Sverige är av en synnerligen speciell karaktär. Från urminnes tid intill det olycksaliga kriget 1809 var rikena förenade under en Konung. I Finland finns och en hel folkgrupp, det hedervärda Finlandssvenskarna, som har det svenska språket som modersmål.

Talrika frivilliga från Sverige har ock ställt upp för Finland då det hotats av avskyvärda och vederstyggliga kommunistiska krafter. Först under det så kallade inbördeskriget år 1918, då folk- och barnamördaren Lenin - vi spottar på honom - tubbade finska kommunister att söka ta friheten ifrån Finlands folk och därpå år 1939, när tyrannen Stalin - vi spottar på honom - med vapenmakt sökte erövra Finland.


Konungen tas emot av republiken Finlands president

Det är omvittnat att vår Konung och vårt Konungahus är väl sedda gäster då de besöker Finland, vilket icke sker sällan. I samband med den gångna veckans högtidligheter återinvigdes det finsk-svenska kulturcentret Hanaholmen. Vår högaktade Konung, hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, höll härvid följande tal:

"Herr President Niinistö,
Eders Majestäter,
Herr President,
Eders Excellenser,
Mina Damer och Herrar,

I år firar Finland hundra år som självständig stat. Det bereder mig stor glädje att fira denna dag tillsammans med Er, Herr President, och de övriga nordiska statscheferna.

Vi, de nordiska folken, förenas av starka historiska band. Men vår gemenskap finns inte bara i historieböckerna. Den är högst levande!

Vi är grannar och kollegor.
Vi är samarbetspartners på många olika områden.
Ibland är vi konkurrenter, som sporrar varandra i broderlig tävlan.
Men framför allt är vi vänner och familj.

Väldigt många svenskar har sina rötter i Finland. Andra har anknytning genom personliga band. Under krigsåren var det många i Sverige som engagerade sig starkt för broderfolket. Viljan att hjälpa var stor. Omkring 70 000 finska barn togs emot i Sverige och genom dem har många finska och svenska familjehistorier vävts samman.

För en tid sedan höll Svenska Finlandsfrivilligas förening en minnesstund vid Finlandsmonumentet i Stockholm. Kronprinsessan Victoria och Prins Carl Philip deltog i en kransnedläggning för att hedra de svenskar som deltog i Vinterkriget på Finlands sida. Det rönte stor uppskattning att ni, Herr President, ärade ceremonin med er närvaro.

För svensk del är relationen till Finland central, också i multilaterala sammanhang. Den är en grundstomme i det nordiska samarbetet, i kontakterna över Östersjön och i arbetet med Arktis. Även inom FN finns en påtaglig intressegemenskap.

Det är angeläget att vi fortsätter att utveckla och fördjupa vårt samarbete på alla områden.

Ett exempel är de gemensamma insatserna för att ta hand om det hav som förenar oss. Östersjön har i hög grad format våra länder till vad de är i dag. Nu är det upp till oss att tillsammans forma Östersjöns framtid och att värna den unika havsmiljön. Det är ett stort ansvar. Inom ramen för bland annat EU:s Östersjöstrategi och HELCOM har vi ett gott samarbete. Det ger hopp inför framtiden!

Ett annat område som förenar, trots viss konkurrens, är idrotten. Jag har själv goda minnen från vinterns skid-VM i Lahtis. Och så mötena i ishockey, förstås, där känslorna ibland kan bli starka!

Viktiga är också mötena människor emellan, på kulturens och civilsamhällets områden. Denna plats, Hanaholmen, har genom åren utgjort ett nav för det nordiska samarbetet.

Jag hade själv förmånen att tillsammans med President Urho Kekkonen inviga detta kulturcentrum när det stod färdigt för på dagen 42 år sedan. Därför känns det särskilt roligt att i dag få återinviga det tillsammans med er, Herr President, och övriga nordiska vänner.

Den ena av de två 100-årsgåvor som Sverige skänker till Finland är en skulptur som ska placeras här på Hanaholmen, just där havet möter land.

Skulpturen skapas av en ung svensk konstnär, utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, och ska avtäckas i november i år.

Sveriges andra 100-årspresent knyter an till skogen – ett ämne som ligger mig personligen mycket varmt om hjärtat.

Skogsnäringen är central för båda våra länders ekonomi och vår landsbygd. Med alla de nya möjligheter som skogen erbjuder är behovet av forskning stort och fortsätter att öka. Det har vi i Sverige tagit fasta på i vårt lands gåva till hundraåringen: en satsning på skogs- och skogsindustriell forskning i form av ett antal forskartjänster.

Satsningen har fått namnet Tandem Forest Values. Det syftar på att Sverige och Finland tillsammans sätter fokus på skogens värde. Skogens framtid är våra länders framtid!

Finland tog nyligen avsked av en av landets stora män, den tidigare presidenten Mauno Koivisto. Som riddare av Serafimerorden hedrades han i Stockholm med klockringning i Riddarholmskyrkan. Han betydde mycket för det nära samarbetet mellan våra länder. Vi är många som minns honom med värme.

Herr President, banden mellan våra länder och våra folk är starka. Låt mig därför få framföra mina, Drottningens och hela Sveriges varma gratulationer till Finlands hundra år som självständig stat.


Låt oss se till att våra förbindelser fördjupas och breddas och att banden stärks, och låt oss se fram mot de kommande hundra åren med tillförsikt."

Från detta Forum framföres de allra varmaste och uppriktigaste gratulationer till vårt kära broderland, ett land som icke såsom vårt förskonats, från det förra seklets ondska manifesterad i den avskyvärda kommunismens oförlåtliga övergrepp.

Leve Finland och dess hedervärda Folks frihet!

fredag 26 maj 2017

Drottningen besöker illgärningsmannens offer


Hennes Majestät Drottning Elisabeth II, med Guds Nåde av Förenade Konungadömet Storbritannien och Nordirland och Hennes andra Besittningar och Territorier, Drottning, Överhuvud av Samväldet, Trons Försvarare

Förliden gårdag, den 25 maj, begav sig Hennes Majestät Drottning Elisabeth II, med Guds Nåde av Förenade Konungadömet Storbritannien och Nordirland och Hennes andra Besittningar och Territorier, Drottning, Överhuvud av Samväldet, Trons Försvarare, till staden Manchester för att besöka Kungliga Manchesters Barnsjukhus (en. Royal Manchester Children’s Hospital). På nämnda sjukhus vårdas överlevande från den bestialiske islamistiske illgärningsmannens avskyvärda, fasansfulla och fullständigt oförlåtliga missdåd.


Hennes Majestät i samspråk med unga fröken Mills

I samtal med ett av offren, unga fröken Evie Mills, beskrev Hennes Majestät illgärningen såsom fruktansvärd och att målet för attacken vittnade om största ondska. Hennes Majestät gjorde sig ock underrättad om den stora och hjältemodiga insats sjukhusets personal visat prov på.


Hennes Majestät underrättar sig om räddningsarbetet

I situationer som dessa kan icke Monarkins roll överskattas. Genom Monarkin ges samhället en kraft, som företräder alla och som därigenom kan sänka sammanhållning och enighet i de svåraste av stunder. 


Om terrorns illdåd


Kommunister och annat allsköns vänsterpatrask har såsom vana att skylla allt - möjligt som omöjligt - på samhällets strukturer och så kallade "orättvisor" medan den enskildes ansvar för sina handlingar total ställs åt sidan. Ämnet är åter aktuellt efter den elake och ondskefulle islamistiske illgärningsmannens avskyvärda och fasansfulla dåd i den engelska staden Manchester. Ett dåd där 22 fullständigt oskyldiga människoliv, däribland unga flickor, brutalt släktes.

Ledamoten i Europaparlamentet, herr Hökmark berör, i en artikel publicerad i Svenska Dagbladet, på ett synnerligen intressant och vederhäftigt sätt upp den problematik där vänsterpatrasket på allehanda sätt söker bortförklara ansvarsfrågans verkliga grund - varje enskild människas ansvar för sina handlingar.

Herr Hökmark slår i sin artikel fast:

"Men det skamliga dödandet beror inte på segregation, utanförskap eller främlingskap. Lika lite beror det på religiös tro eller på en grupp av människor som har kommit från någon annanstans. Dödandet beror på dem som låter hatet kanaliseras till ett förakt för andra människors liv, och som omsätts i aktiv handling."

I detta visar herr Hökmark att grundproblemet är de avskyvärda simpla brottslingarna och deras förvridna bild av verkligheten. Ansvaret är illgärningsmännens och ingen annans. Ingen möda får därför besparas i arbetet att uppspåra, gripa och lagföra dessa missdådare så att de kan näpsas med det strängaste straff lag förmår. Även om tecknaren av dessa rader alltid hyst stor skepsis mot dödsstraffet gör de illdåd vi nu allt oftare bevittnar, att inställningen måhända må omprövas så att dessa de vidrigaste av vidriga brottslingar kan upphängas i galgen eller få smaka fallbilans stål. Detta avskum av avskum, som brutalt dödar mängder av oskyldiga människor har i sanning förlorat rätten att vandra på denna jord.

Herr Hökmark fortsätter:

"De som vill förklara terrorismen med sociala skäl, gör alla i socialt utsatta grupper till misstänkta samtidigt som vi försummar att angripa dem som planerar och utför."

Och det är i detta kommunister och annat allsköns vänsterpatrask visar sitt sanna jag. Förblindade av kollektivt tänkande betyder icke den enskilda människan, skapelsen krona, ett vitten. Nej, istället skall hela grupper, "de utsatta" (sic!), stigmatiseras trots att den alldeles övervägande delen av dessa grupper består av hederliga och strävsamma människor, som inget hellre vill än att göra rätt för sig och inte har en tanke på att genom illdåd och missgärningar skada sina medmänniskor.

I sin sammanfattning säger herr Hökmark:

"Det finns ingen social situation som ger alibi för att mörda barn och vuxna."

Väl talat herr Hökmark!

måndag 22 maj 2017

Den papistiske biskopen av Stockholm upphöjs till kardinal


Biskopen av Stockholm med Biskopen av Rom

Så har Biskopen av Rom, den papistiska Kyrkans överhuvud, tillkännagivet att Hans Högvördighet Biskop Aborelius, Biskop av Stockholm, kommer att upphöjas till kardinaler. Kardinalerna står näst i rang efter Biskopen av Rom och utgör kardinalskollegiet vilket har att välja ny Biskop av Rom, då denne gått hädan eller abdikerat likt den förre Biskopen av Rom.

Det synes såsom att Hans Högvärdighet verkat för och befrämjat ekumeniken vilket torde göra honom till ett gott val. I den sorgesamma dumsekulära tid vi lever i är ekumeniken synnerligen viktig.

Den papistiska Kyrkan skall ha heder av att man står upp för Ordet på ett sätt vilket våra fäders kära, men av liberalteologer fördärvade, Svenska Kyrka icke gör. Här har i sanning den papistiska Kyrkan något att bidra med i det ekumeniska samtalet. Synen på det vederstyggliga samkönade äktenskapet, vilket är emot den Heliga Skrifts Ord, utgör ett exempel.

Å andra sidan håller papisterna fast vid villfarelser som helgondyrkan och ståndpunkten om Biskopen av Roms ofelbarhet, ex cathedra, i trosfrågor. Utan stöd av minsta kommatecken i den Heliga Skrift har man ock såsom dogm förklarat att Jesu moder, Maria, köttsligen uppsteg till Himmelen. I detta har den lutherska Kyrkan en hel del att undervisa papisterna om.

Från detta Forum framföres gratulationer till Biskop Aborelius och en önskan om att han med den Högstes stöd må bidraga i det viktiga ekumeniska samtalet!