lördag 31 augusti 2013

Sorgesamt feministiskt ställningstagande

I en debattartikel i Svenska Dagbladet gör två företrädare för Moderata Ungdomsförbundet, Bodil Sidén och Louise Meijer, ett häpnadsväckande ställningstagande i det att man deklarerar följande:

"Mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för maktstrukturer i Sverige."

Detta ställningstagande utgår från ett rent och skärt feminist-marxistiskt förhållningssätt där nämnda synnerligen obetänksamma företrädare kategoriserar sina medmänniskor utifrån den kollektiva egenskapen kön. Sidén och Meijer ägnar sig här i grunden åt samma dumheter som marxisten, vilken delar in sina medmänniskor efter klass, och rasisten, som sorterar sina medmänniskor efter ras.

Den konservative kan icke se sina medmänniskor som kollektiva varelser som sorteras upp såsom om de vore simpel boskap. Den konservative visar största respekt och aktning för kvinnan, som är livets moder, en ordning som är given av Naturen. Kvinnofriden, som utgör en av de fyra uråldriga edsöreslagarna, stadfästa av Birger Jarl i mitten av 1200-talet men med ett ursprung från 1100-talet, och har allt sedan dess varit ett rättesnöre till kvinnans skydd från övergrepp. Kvinnan har i vår historia haft en mycket större betydelse och en starkare ställning än vad feminist-marxistiska historiker, fyllda av tidens nycker, förstått.

Genom sitt ställningstagande solkar Sidén och Meijer det Moderata Ungdomsförbunden, en organisation med en hedervärd och högst antimarxistisk och antinazistisk tradition. I början av 1930-talet tog organisationens företrädare, Ungsvenskarna, kampen mot de mörka krafter som då förpestade vår värld. Under hela det av kommunismens och marxismens grymhet präglade Kalla Kriget stod Högerns Ungdomsförbund, sedermera Moderata Ungdomsförbundet, främst i ledet vid bekämpandet av den av kollektivism präglade vederstyggliga kommunismen. Detta är något som Sidén och Meijer bättre borde beakta och förstå.

Bodil Sidén och Louise Meijer, sluta nu solka eder hedervärda organisation och ta avstånd från kollektivistisk sortering av edra medmänniskor. Förmår ni icke detta bör ni ofördröjligen lämna er organisation vars heder edra dumheter skadar. Vet hut!

fredag 30 augusti 2013

Välkommet initativ från statsrådet Ask

Statsrådet Ask har nu deklarerat att Regeringen såsom sin mening nu framfört att en skärpning av normalstraffet för mord är nödtvunget. Det man konstaterat är att domstolarna i allt för hög grad ännu tillämpar en vederstygglig kriminalliberal ordning. Trots den straffskärpning för mord som ägde rum år 2009 har antalet livstidstraff minskat. Detta förhållande är ett öppet hån mot de medborgare som fått sina nära och kära mördade av förhärdade illgärningsmän.

Medan tillskyndare av den kriminalliberala ordningen, såsom Advokatsamfundet vilka organiserar försvarsadvokater samt en doktorand Svensson, gapar i högan sky välkomnas förslaget av de som har en nära insikt i brottsoffrens situation. Således välkomnas straffskärpning av såväl Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) som Brottsofferjourernas Riksförbund (Boj). Ordföranden i sistnämnda hedervärda organisation, förre överåklagaren herr Alhem, låter uttala följande:

"Anhöriga betonar att de utsätts för ett livslångt lidande. För deras del, men också av säkerhetsskäl för samhället i stort, är det viktigt med ett avskärmande av de som varit beredda att begå ett mord"

Herr Alhem sätter här fingret på den grund som måste gälla för all straffutmätning. Brottsoffer och säkerheten för laglydiga medborgare måste alltid och under alla omständigheter sättas före brottslingens väl och ve. Samhället kan icke ta risken att åter släppa illdådare, som avsiktligt mördat, lösa.

Den som med berått mod tagit en medmänniska av daga har i princip förverkat sin rätt att någonsin mer vistas fritt i samhället och njuta frihetens sötma. Då dödstraffet icke är godtagbart i en rättstat, eftersom ett fel icke kan rättas efter straffets verkställande, synes livstidstraffet vara enda alternativet. I detta avseende hade det varit önskvärt att införa ett livstidsstraff där benådning icke är möjlig för de allra grövsta av de grövsta illgärningsmännen.


 

söndag 25 augusti 2013

Herr Åkessons kristendomskunskaper

Ordföranden för vårt lands populistiska nationalistparti, riksdagsledamoten herr Åkesson, har i sitt så kallade sommartal berört Kyrkan och Kristendomen. Att herr Åkesson visar intresse för dessa är förvisso synnerligen gott och givetvis har herr Åkesson rätt i sitt konstaterande:

"Det är för att socialismen och liberalismen slagit allt hårdare klor i kyrkan"

Att liberalteologerna fördärvat vår Kyrka är ställt utom allt tvivel. Genom tidens nycker, icke minst vad gäller äktenskapet, låter sig liberalteologerna sig styras in på en väg bort från den Heliga Skrift, som utgör lärans främsta rättesnöre. Detta är djupt sorgesamt och högst beklagligt.

På samma sätt som liberalteologerna, utifrån sina från läran väsensskilda preferenser, driver vår Kyrka in i fördärvet synes det som att herr Åkesson, med grund i sin utopiska  nationalism, hamnar i samma fälla som liberalteologerna i det att även herr Åkesson avviker från läran. Det finns största anledning att fråga sig hur det är beställt med herr Åkessons egen kristendomskunskap i det han påstår att kyrkan blivit mindre svensk. I detta är det uppenbart att herr Åkessons, av utopisk nationalism färgade, sinne fått stå tillbaka för läran och på samma sätt som liberalteologer söker nyttja Kyrkan för egna syften.

Istället för att i kristna frågor definiera sin uppfattning utifrån utopisk nationalism borde herr Åkesson ta fram sin Bibel och ur denna läsa Galaterbrevets 3 kapitel och 28:e vers:

"Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus."

Kyrkan är universell och varken kan eller får definieras i termer av nationalism. Inom den lutherska trosinriktningen, till skillnad från den papistiska trosinriktningen, är det förvisso på det sättet att Kyrkan oftast är organiserad på nationell nivå. Nämnda förhållande är att som en administrativ ordning.

fredag 23 augusti 2013

Vi kan vara ulven förutan

Frågan om ulvens plats i vår fauna synes vara en fråga som väcker största intresse.  Efter att näppeligen ha förekommit i vår fauna skedde invandring från Ryssland och Finland i början av 1980-talet varefter en stadig tillväxt av stammen skett. När någon dristar sig att begära skyddsjakt och ävenledes kritisera ulvens utbredning hör vi de skyhöga klagovisorna från allehanda "naturvänner", personer som sannolikt sitter tryggt i sina stadslägenheter och icke har den ringaste kunskap om den hedervärda landsbygdsbefolkningens villkor.

Våra lismande politiker har ävenledes de tagit ulven till sina hjärtan. Här talas om "vargpolitik" och här uppgöres storartade planer rörande stammens underhållande. Naturvårdsverket ödslar miljontals kronor på direkt löjeväckande aktiviteter där ulvar sövs ned för att förflyttas. Det som sedan sker, så snart ulven uppvaknar, är att den åter beger sig till samma bygd varifrån den förflyttats. Varför protesterar ingen mera kraftfult mot detta tramseri och ödslande med statsmaktens begränsade medel?

Omtvistligt är att ulven ställer till stor skada vilket icke minst lantbrukare i Skåne fått erfara under den senaste tiden. I nämnda landskap har ulvens härjningar ställt till största skada bland tamboskap, främst får. Det är en historisk erfarenhet att ulven är skadlig för tamboskap. Detta var orsaken till att våra förfäder, med största möda, bekämpade densamma. Ulvaskallen var icke någon förströelseaktivitet utan en nödvändighet för att skydda försörjningen. Den familj som fick hela sin boskap riven av ulven riskerade tvivelsutan att hamna på fattighuset. Frågan är om våra inskränkta och stadsboende så kallade "naturvänner" någonsin reflekterat över denna realitet.

Dessförutan förhåller det sig så att ulven i praktiken varit utrotad från vår fauna. Det som de facto sker är en återkolonialisering och icke något bevarande av en inhemsk ursprunglig stam. Utifrån detta synes det högst tveksamt, att på sätt som sker, söka återetablera densamma. En stam av ulvar kan icke begränsas till ett fåtal djur utan vi talar här om hundratals. Då ulven har den egenskapen att den rör sig över stora områden och att den är synnerligen effektiv i sin jakt kommer även den stam som planeras att hållas över tiden att lända till största skada.

Slutsatsen kan icke bli någon annan än att vi kan vara ulven förutan. Icke så att vi aktivt skall driva några "utrotningskampanjer" men i det fall en ulv bedriver skada bör skyddsjakt beviljas utan process.

lördag 17 augusti 2013

Folkstyrets brister

Den kloke brittiske försteministern Herr Winston Churchill framhöll följande:

"Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra."

Ett av den demokratiska ordningen problem består i valsystemet vilket, på grund av systemets konstruktion och i situationer då andelen för de olika sidorna är jämnbördig, ge till effekt att en majoritet av de valda representanterna icke motsvaras av en majoritet av rösterna. Denna problematik tas idag upp av redaktör Streijer i Svenska Dagbladets ledare. Här uppmärksammas det faktum att ett miljöparitmandat i Stockolms stads kommunfullmäktige kräver 4652 röster medan ett kristdemokratimandat kräver 18 705 röster.

Ett annat exempel finner vi i Norge. Enligt en opinionsundersökning som denna dag refereras i Svenska Dagbladet synes det som att sittande regerings två mindre partier, centerpartiet och det socialistiska vänsterpartiet, icke når upp till den spärr på 4 procent som tillämpas för tillträde till stortinget. Motsvarande problematik fanns vid stortingsvalet 2009 där liberala partiet Venstre endast erhöll 3.8 procent. Följden blev att sittande regering erhöll 86 mandat, utifrån ett valresultat på 47.6 procent, medan oppositionspartierna erhöll 83 mandat (varav två för Venstre på grund av hög röstandel i två valkretsarna Oslo och Aker), utifrån ett valresultat på 49.5 procent. Således svarar icke nuvarande stortingsmajoritet mot den majoritet som rösterna i valet återspeglar.

Ett annat ofta refererat exempel på problematik i valsystem är Förenta Staternas presidentval år 2000. Här återvaldes den sittande presidenten herr Bush i kraft av 271 elektorsröster medan utmanaren herr Gore erhöll 266 elektorsröster. Ser vi till röstetalen är förhållandet omvänt, här erhöll herr Gore 48.4 procent av rösterna medan herr Bush erhöll 47.9 procent. Förklaringen står att söka i konstruktionen av elektorsystemet.

Något perfekt system för att fördela röster på mandat i val torde icke gå att konstruera. De brister, som exemplifieras ovan kan måhända i enskilda fall något minskas, men problematiken som sådan kommer alltid att bestå. Av denna anledning är det synnerligen viktigt att minoritetens rätt beaktas inom ramen för folkstyret. En följd av detta är det är av största vikt att upprätthåla en maktdelningsprincip mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Folkstyret, eller den demokratiska styrelseordningen. är på intet sätt den perfekta ordningen men den är, som Herr Winston framhöll, den bästa ordning vi känner. 

fredag 16 augusti 2013

Det egyptiska exemplet

Den djupt sorgesamma utvecklingen i Egypten fäster uppmärksamheten på två frågeställningar vilka vi med regelbundenhet kunnat notera i historien.

Den första av dessa frågeställningar rör möjligheten att snabbt förändra ett samhälle. Det talas här om den egyptiska "revolutionen". Tvivelsutan var det så att Egyptens förre ledare, president Mubarak, försatt sig i en situation där hans vidare maktinnehav blev en omöjlighet. Då nämnde president var oförmögen att hantera situationen eskalerade densamma med oroligheter vilka slutligen ledde till hans avsättning, vilket var den enda tänkbara och logiska följden.

Den så kallade "revolutionen" förde med sig omfantliga förväntningar om förändringar av det egyptiska samhället. Då ett samhälles organism är synnerligen trög uteblev mycket av de förbättringar av vardagslivet som förväntats. Samtidigt genomdrevs snabba konstitutionella förändringar i hafs och med största tafflighet. En konstitution som blott och bart hade stöd av en knapp hälft av befolkningen blev den utlösande faktorn till en ny tid av oro och en ny plötslig "revolutionär" förändring där krigsmakten avsatte den president som valt i allmänna och för egyptiska förhållanden rättvisa val. Sistnämnda förfarande är icke, även om muselmanska brödraskapets regerande spårat ur, på något sätt acceptabelt i en rättstat.

Sistnämnda händelse fäster vikten på den andra frågeställningen som rör respekten för minoriteten i ett folkstyre, d.v.s. en så kallad demokratiskt samhällsordning. Det som skedde efter det muselmanska brödraskapets valframgångar och uppstigande till makten över Egypten kan i vissa avseenden liknas vid de 51's diktatur över de 49. Nämnda situation blev, som framhålls ovan, fullständigt ohållbar. Den lärdom som kan dras, och som borde dragits vid många tillfällen under historiens lopp, är att ett folkstyre, d.v.s. en så kallad demokratisk samhällsordning, måste innehålla ett starkt skydd för minoriten samt att det icke räcker med en knapp majoritet för att förankra en konstitution.


Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten

Det egyptiska samhället är nu en synnerligen polariserad statbildning. Behovet av en enande gestalt är nu uppenbart och att finna denna gestalt från endera lägret faller på sin egen orimlighet. I denna situation bör ett återinförande av Monarkin övervägas. Genom att återkalla Konung Faud II till tronen. På detta sätt kan behovet av den enande gestalt, som idag saknas och vars avsaknad kommer att leda Egypten i fördärvet, uppfylla.

tisdag 13 augusti 2013

Den nederländske Konungens broder avliden


Deras Kungliga Högheter Prins Friso, Prins av Oranien-Nassau, Greve av Oranien Nassau, Väpnare av Amsberg, och Prinsessan Mabel av Oranien Nassau, Grevinna av Oranien Nassau, Väpnarfru av Amsberg.

Hans Majestät Konung Vilhelm Alexander, med Guds Nåde, Konung av Nederländerna, Prins av Oranien-Nassau, etc. etc. etc. har låtit kungöra att hans broder Hans Kunglig Höghet, Prins Friso, Prins av Oranien-Nassau, Greve av Oranien-Nassau, Väpnare av Amsberg, avlidit i sviterna av de skador han ådrog sig i samband med en olyckshändelse på en skidort i februari år 2012.

Hans Kunglig Höghet ingick icke i den nederländska tronföljden i det att författningsenligt tillstånd från Parlamentet för ingående av äktenskapet med dåvarande Fröken Mabel Wisse Smit icke söktes. I ett kungligt dekret av år 2004 tillförsäkrades Prinsen värdigheten Kunglig Höghet samt den personliga titeln Prins av Oranien-Nassau samt den ärftliga titeln Greve av Oranien-Nassau. I kraft av sistnämnda adelskap bär Prinsens döttrar titeln Grevinna av Oranien-Nassau.

Från detta Forum framföres ett varmt och ödmjukt deltagande i den stora sorg som drabbat Konung Vilhelm Alexander och hans Hus.

måndag 5 augusti 2013

Konungens 40 regeringsjubileum uppmärksammas på frimärke

Den 22 augusti kommer Posten att utge jubileumsfrimärken med anledning av Hans Majestät Konungens fyrtionde år på tronen. Att på detta sätt uppmärksamma vår Konung och vår Monarki är en synnerligen hedervärd tradition.


Ett av jubileumsfrimärkena med vår högaktade Konung Hans Majestät Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, samt Deras Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, och Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland.

Med det frimärke, som visas ovan med Konungen, Kronprinsessan och Arvprinsessan, manifesteras på ett mycket konkret sätt den kontiniutet som Monarkin ger och som intet annat statsskick kan skänka. Då vår Konung var i samma ålder som Arvprinsessan regerade alltjämt Konung Gustaf V. När Konung Gustaf V hade Arvprinsessans ålder levde alltjämt Drottning Desidera, vår Konungaätts anmoder. De kontiniutetsperspektiv vi på detta sätt kan reflektera över är hisnande och den stabilitet detta kan ge ett samhälle får icke underskattas.


Hans Kunglig Höghet Kronprins Gustaf Adolf, Sveriges Kronpris, Hertig av Skåne, sedemera Konung Gustaf VI Adolf, Hans Kunglig Höghet Prins Gustaf Adolf, Sveriges Arvsfurste, Hertig av Västerbotten, Hans Majestät Konung Gustaf V, Sveriges Konung, Hertig av Värmland, samt Hans Kunglig Höghet Carl Gustaf, Sveriges Arvsfurste, Hertig av Jämtland, sedermera Konung Carl XVI Gustaf.

 

lördag 3 augusti 2013

De egyptiska och afghanska Konungahusen knyter band

I slutet av innevarande månad, den 30 augusti, kommer band att knytas mellan de egyptiska och afganska Konungahuset i det att den egyptiske tronföljaren Hans Kunglig Höghet Prins Mohammad Ali, Prins av Egypten,Prins av Said,  då kommer att ingå äktenskap med Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Nohal Zaher, Prinsessa av Afghanistan.


Deras Kungliga Högheter Prins Mohammad Ali, Prins av Egypten, Prins av Said, och Prinsessan Nohal Zaher, Prinsessa av Afghanistan

Hans Kunglig Höghet är äldste son till Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten medan Hennes Kunglig Höghet är dotter till Hans Kunglig Höghet Prins Mohammed Daoud, Prins av Afganistan, och femte son till Hans Majestät Konung Zahir Shah, Konung av Afghanistan.


Den blivande brudgummen Hans Kunglig Höghet Prins Mohammad Ali, Prins av Egypten, Prins av Said, den bilvand brudens moder Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Fatima Aref Begum, Prinsessa av Afganistan, den blivande brudgummens fader Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten, samt den blivande bruden Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Nohal Zaher, Prinsessa av Afghanistan

Afghanisatn och Egypten torde tillhöra de stater där ett återupprättande av Monarkin skulle kunna ha en synnerligen stabiliserande verkan. Tyvärr återupprättades icke den Afganska Monarkin vid den talibanistiska regimens fall. Dock kallades Konung Zahir Shah tillbaka och han medverkade här, bland annat genom öppnandet av den lagstiftande församlingen, till ett legitimt upprättande av Afganistans regring. Konung Zahir Shah erhöll och titeln Nationens Fader vilken han upprätthöll till sin död år 2007.

Att de två Konungahusen nu förenas genom äktenskapliga band är högst glädjane. Må detta bli något som inspirerar till återupprättandet av Monarkin i nämnda stater.

fredag 2 augusti 2013

Är stadsrådet Ullenhag helt från vettet?

Det synes icke finnas någon gräns för våra lismande politikers inställsamhet inför den begränsade minoritet av vår befolkning som utgöres av så kallade homo-, bi- och transsexuella. I samband med nämnda minoritets årliga klang och jubelföreställning, den så kallade "Pridefestivalen", haglar överbuden i en strid ström, alla i syfte att tillfredställa nämnda minoritets olika krav. Frågan är ändock icke om statsrådet Ullenhag tar priset.

Vid en utfrågning ledd av ordföranden för organisationen Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande (RFSL), Ulrika Westerlund, angående åldersgränsen för könsbyte, vilken idag sammanfaller med mundighetsåldern, svarar statsrådet Ullenhag enligt följande:

"Jag tycker att vi kan titta på frågan. Frågan är lite bredare eftersom myndighetsåldern gäller ett antal saker. Men jag förstår att det finns ganska starka krav från hbt-rörelsen. Det finns ett antal saker man får göra först när man är 18, men det här är ett läge där man mycket tidigare känner en väldig hopplöshet för att man är född i fel kön"

Statrådets påstående "att man är född med fel kön" är så gravt och så stötande att ord saknas att beskriva. Statrådet skall vara så god och respektera varje människa och icke anklaga honom eller henne för att vara född med "fel kön". Detta slag av skuldbeläggande är främmande för varje civiliserat samhälle. Vi föds, genom Naturens försorg, till kvinna eller man och detta är något som måste respekteras.

Att statrådet sedan i sitt svar lämnar dörren öppen för att någon skulle få genomgå ett så kallad "könsbyte" för uppnådd myndighetsålder är fullständigt besinningslöst. Om könsbyte överhuvudtaget skall tillåtas, vilket är synnerligen tveksamt, måste ett absolut krav vara att vederbörande skall ha uppnått myndig ålder. Vid myndighetsålderns uppnående anses en medborgare vara kapabel att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Att någon innan myndighetesålderns uppnående skulle tillerkännas rätten att byta kön, ett oerhört stort ingrepp, är fullständigt uteslutet. För att inhandla alkoholhaltiga drycker, har lagstiftaren ansett att ett uppnående av myndig ålder icke är tillräckligt utan kräver 20 års ålder något det säkerligen kan finnas skäl för, men för att byta sitt kön, en oerhört mycket större fråga än att inhandla en flaska alkoholhaltig dryck, verkar statsrådet Ullenhag se det som en möjlighet att myndighetsåldern icke behöver vara uppnådd. Vanvettigt!

Frågan är om något statsråd i vårt land någonsin uttalat sig så urbota dumt som statrådet Ullenhag. Statrådet Ullenhag måste ta konsekvensen av sin omdömeslöshet, som icke är värdig ett statsråd, och skyndsamt till Statsministern inlämna sin ansökan om entledigande.
 

torsdag 1 augusti 2013

Barnets rätt

Innevarande vecka pågår det spektakel som benämns "Pridefestivalen" där de människor som säger sig ha en homo-, bi- eller transsexuell läggning ("hbt") på mångehanda sätt, understundom oanständiga och i bland rent brottsliga, pläderar för sin sak. Det är nu icke upp till människan att döma dessa för deras levnadsätt, det är enbart en sak mellan dem och dess Skapare, men det måste vara tillåtet att starkt protestera då man inkräktar på tredje persons rättigheter och då i synnerhet barnets rättigheter.

Det torde vara uppenbart för var och en att Naturen, eller Skapelsen vilket för mig såsom bekännande Kristen är en mer ändamålsenlig benämning, är ordnat på det sättet att varje levande varelse, med undantag några primitiva enkönade organismer, är frukten av ett manligt och kvinnligt köns beblandelse. Detta är en given ordning som vi icke kan ta lätt på. En följd av denna ordning är att varje varelse har en fader, av manligt kön, och en moder, av kvinligt kön.

En naturlig följd av denna Skapelsens ordning är att varje barn har rätt till en moder och en fader. Detta, som torde vara självklart och naturligt för de flesta, är något som svårligen tycks kunna accepteras av de personer som säger sig ha en "hbt"-läggning. Utifrån rent egoistiska skäl vill man sätta sig över Skapelsens ordning och beröva barnet dess självklara rätt till en fader och en moder. Detta är förkastligt och här måste samhället kunna stå emot.

Dessvärre synes det vara så att lismande och svassande politiker, från allehanda läger med Kristdemokraterna som ett berömligt undantag, intet hellre vill än att på olika sätt vara personerna med "hbt"-läggning till lags. Ett ytterst beklagligt exempel på detta är två centerpartisters värdenihilitiska inlägg i Svenska Dagbladet där man pläderar:

"Vi bör nu sträva efter en modernare familjelagstiftning där vi ser på föräldraskapspresumtionen på ett könsneutralt sätt"

Dumheten i detta påstående är så stor att ordsaknas att beskriva. Föräldraskapet utgår av Naturen från två kön och det är inget som lismande och svassande politiker kan ändra på. Det länder i sanning icke vare sig statsrådet Hatt eller riksdagsledamoten Johansson till någon intellektuell heder att på sätt som sker ta parti emot ett barns självklara och orubbliga rätt till en moder och en fader. Det är i sanning sorgesamt att se hur högt uppsatta politiker på detta sätt kränker barnets, av Naturen givna. rättigheter.