Den djupt sorgesamma utvecklingen i Egypten fäster uppmärksamheten på två frågeställningar vilka vi med regelbundenhet kunnat notera i historien.
Den första av dessa frågeställningar rör möjligheten att snabbt förändra ett samhälle. Det talas här om den egyptiska "revolutionen". Tvivelsutan var det så att Egyptens förre ledare, president Mubarak, försatt sig i en situation där hans vidare maktinnehav blev en omöjlighet. Då nämnde president var oförmögen att hantera situationen eskalerade densamma med oroligheter vilka slutligen ledde till hans avsättning, vilket var den enda tänkbara och logiska följden.
Den så kallade "revolutionen" förde med sig omfantliga förväntningar om förändringar av det egyptiska samhället. Då ett samhälles organism är synnerligen trög uteblev mycket av de förbättringar av vardagslivet som förväntats. Samtidigt genomdrevs snabba konstitutionella förändringar i hafs och med största tafflighet. En konstitution som blott och bart hade stöd av en knapp hälft av befolkningen blev den utlösande faktorn till en ny tid av oro och en ny plötslig "revolutionär" förändring där krigsmakten avsatte den president som valt i allmänna och för egyptiska förhållanden rättvisa val. Sistnämnda förfarande är icke, även om muselmanska brödraskapets regerande spårat ur, på något sätt acceptabelt i en rättstat.
Sistnämnda händelse fäster vikten på den andra frågeställningen som rör respekten för minoriteten i ett folkstyre, d.v.s. en så kallad demokratiskt samhällsordning. Det som skedde efter det muselmanska brödraskapets valframgångar och uppstigande till makten över Egypten kan i vissa avseenden liknas vid de 51's diktatur över de 49. Nämnda situation blev, som framhålls ovan, fullständigt ohållbar. Den lärdom som kan dras, och som borde dragits vid många tillfällen under historiens lopp, är att ett folkstyre, d.v.s. en så kallad demokratisk samhällsordning, måste innehålla ett starkt skydd för minoriten samt att det icke räcker med en knapp majoritet för att förankra en konstitution.
Det egyptiska samhället är nu en synnerligen polariserad statbildning. Behovet av en enande gestalt är nu uppenbart och att finna denna gestalt från endera lägret faller på sin egen orimlighet. I denna situation bör ett återinförande av Monarkin övervägas. Genom att återkalla Konung Faud II till tronen. På detta sätt kan behovet av den enande gestalt, som idag saknas och vars avsaknad kommer att leda Egypten i fördärvet, uppfylla.
Den första av dessa frågeställningar rör möjligheten att snabbt förändra ett samhälle. Det talas här om den egyptiska "revolutionen". Tvivelsutan var det så att Egyptens förre ledare, president Mubarak, försatt sig i en situation där hans vidare maktinnehav blev en omöjlighet. Då nämnde president var oförmögen att hantera situationen eskalerade densamma med oroligheter vilka slutligen ledde till hans avsättning, vilket var den enda tänkbara och logiska följden.
Den så kallade "revolutionen" förde med sig omfantliga förväntningar om förändringar av det egyptiska samhället. Då ett samhälles organism är synnerligen trög uteblev mycket av de förbättringar av vardagslivet som förväntats. Samtidigt genomdrevs snabba konstitutionella förändringar i hafs och med största tafflighet. En konstitution som blott och bart hade stöd av en knapp hälft av befolkningen blev den utlösande faktorn till en ny tid av oro och en ny plötslig "revolutionär" förändring där krigsmakten avsatte den president som valt i allmänna och för egyptiska förhållanden rättvisa val. Sistnämnda förfarande är icke, även om muselmanska brödraskapets regerande spårat ur, på något sätt acceptabelt i en rättstat.
Sistnämnda händelse fäster vikten på den andra frågeställningen som rör respekten för minoriteten i ett folkstyre, d.v.s. en så kallad demokratiskt samhällsordning. Det som skedde efter det muselmanska brödraskapets valframgångar och uppstigande till makten över Egypten kan i vissa avseenden liknas vid de 51's diktatur över de 49. Nämnda situation blev, som framhålls ovan, fullständigt ohållbar. Den lärdom som kan dras, och som borde dragits vid många tillfällen under historiens lopp, är att ett folkstyre, d.v.s. en så kallad demokratisk samhällsordning, måste innehålla ett starkt skydd för minoriten samt att det icke räcker med en knapp majoritet för att förankra en konstitution.
Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten
Det egyptiska samhället är nu en synnerligen polariserad statbildning. Behovet av en enande gestalt är nu uppenbart och att finna denna gestalt från endera lägret faller på sin egen orimlighet. I denna situation bör ett återinförande av Monarkin övervägas. Genom att återkalla Konung Faud II till tronen. På detta sätt kan behovet av den enande gestalt, som idag saknas och vars avsaknad kommer att leda Egypten i fördärvet, uppfylla.
Inlägg
Vilket rennome åtnjuter Faud idag i Egypten?
SvaraRaderaFr
Interesset för Monarkin i Egypten synes öka. Konung Faud har flera gånger besökt landet och har mottagits positivt. Vid vissa tllfällen har han adresserats som "Ers Majestät". Från en intervju med Koonung Faud, i Wall Street Journal 2010, kan följande citeras:
SvaraRadera"He longs to return to Egypt in some capacity—perhaps as cultural ambassador. Monarchs such as the King of Spain, Juan Carlos, have helped their countries move to democracy, he says: "It works for Spain beautifully."