Frågan om ulvens plats i vår fauna synes vara en fråga som väcker största intresse. Efter att näppeligen ha förekommit i vår fauna skedde invandring från Ryssland och Finland i början av 1980-talet varefter en stadig tillväxt av stammen skett. När någon dristar sig att begära skyddsjakt och ävenledes kritisera ulvens utbredning hör vi de skyhöga klagovisorna från allehanda "naturvänner", personer som sannolikt sitter tryggt i sina stadslägenheter och icke har den ringaste kunskap om den hedervärda landsbygdsbefolkningens villkor.
Våra lismande politiker har ävenledes de tagit ulven till sina hjärtan. Här talas om "vargpolitik" och här uppgöres storartade planer rörande stammens underhållande. Naturvårdsverket ödslar miljontals kronor på direkt löjeväckande aktiviteter där ulvar sövs ned för att förflyttas. Det som sedan sker, så snart ulven uppvaknar, är att den åter beger sig till samma bygd varifrån den förflyttats. Varför protesterar ingen mera kraftfult mot detta tramseri och ödslande med statsmaktens begränsade medel?
Omtvistligt är att ulven ställer till stor skada vilket icke minst lantbrukare i Skåne fått erfara under den senaste tiden. I nämnda landskap har ulvens härjningar ställt till största skada bland tamboskap, främst får. Det är en historisk erfarenhet att ulven är skadlig för tamboskap. Detta var orsaken till att våra förfäder, med största möda, bekämpade densamma. Ulvaskallen var icke någon förströelseaktivitet utan en nödvändighet för att skydda försörjningen. Den familj som fick hela sin boskap riven av ulven riskerade tvivelsutan att hamna på fattighuset. Frågan är om våra inskränkta och stadsboende så kallade "naturvänner" någonsin reflekterat över denna realitet.
Dessförutan förhåller det sig så att ulven i praktiken varit utrotad från vår fauna. Det som de facto sker är en återkolonialisering och icke något bevarande av en inhemsk ursprunglig stam. Utifrån detta synes det högst tveksamt, att på sätt som sker, söka återetablera densamma. En stam av ulvar kan icke begränsas till ett fåtal djur utan vi talar här om hundratals. Då ulven har den egenskapen att den rör sig över stora områden och att den är synnerligen effektiv i sin jakt kommer även den stam som planeras att hållas över tiden att lända till största skada.
Slutsatsen kan icke bli någon annan än att vi kan vara ulven förutan. Icke så att vi aktivt skall driva några "utrotningskampanjer" men i det fall en ulv bedriver skada bör skyddsjakt beviljas utan process.
Våra lismande politiker har ävenledes de tagit ulven till sina hjärtan. Här talas om "vargpolitik" och här uppgöres storartade planer rörande stammens underhållande. Naturvårdsverket ödslar miljontals kronor på direkt löjeväckande aktiviteter där ulvar sövs ned för att förflyttas. Det som sedan sker, så snart ulven uppvaknar, är att den åter beger sig till samma bygd varifrån den förflyttats. Varför protesterar ingen mera kraftfult mot detta tramseri och ödslande med statsmaktens begränsade medel?
Omtvistligt är att ulven ställer till stor skada vilket icke minst lantbrukare i Skåne fått erfara under den senaste tiden. I nämnda landskap har ulvens härjningar ställt till största skada bland tamboskap, främst får. Det är en historisk erfarenhet att ulven är skadlig för tamboskap. Detta var orsaken till att våra förfäder, med största möda, bekämpade densamma. Ulvaskallen var icke någon förströelseaktivitet utan en nödvändighet för att skydda försörjningen. Den familj som fick hela sin boskap riven av ulven riskerade tvivelsutan att hamna på fattighuset. Frågan är om våra inskränkta och stadsboende så kallade "naturvänner" någonsin reflekterat över denna realitet.
Dessförutan förhåller det sig så att ulven i praktiken varit utrotad från vår fauna. Det som de facto sker är en återkolonialisering och icke något bevarande av en inhemsk ursprunglig stam. Utifrån detta synes det högst tveksamt, att på sätt som sker, söka återetablera densamma. En stam av ulvar kan icke begränsas till ett fåtal djur utan vi talar här om hundratals. Då ulven har den egenskapen att den rör sig över stora områden och att den är synnerligen effektiv i sin jakt kommer även den stam som planeras att hållas över tiden att lända till största skada.
Slutsatsen kan icke bli någon annan än att vi kan vara ulven förutan. Icke så att vi aktivt skall driva några "utrotningskampanjer" men i det fall en ulv bedriver skada bör skyddsjakt beviljas utan process.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar