torsdag 26 januari 2017

Diplomatins förfall

Nu går i sanning skam på torra land, på något annat sätt kan icke det faktum beskrivas att Regeringen haft en stora och ofattbara dumheten att utse den avdankade politruken, herr Juholt, till ambassadör på Island. Herr Juholt har förvisso varit ledamot i Riksdagen under 22 år men har i denna gärning knappast utmärkt sig nämnvärt utan var här en högst medioker ledamot.

Utmärkte sig gjorde dock nämnde politruk när en serie av omständigheter ledde till den - för det socialdemokratiska arbetarpartiet - stora olyckan att ifrågavarande politruk upphöjdes till partiordförande. För denna uppgift visade sig herr Juholt icke enbart vara oskicklig utan - för att uttrycka det klart - platt oduglig. Efter blott 10 månader hade partiet fått nog och herr Juholt fick, efter att ha löpt ett långt och smädeligt gatlopp, silkessnöret.

Ingenting i herr Juholts gärning motiverar på något minsta sätt att han skall kallas till ämbetet som Konungens och Rikets ambassadör i republiken Island!

Då herr Juholt lämnade den post han icke var duglig nog att inneha kvarstannade han i Riksdagen. Förtroendet för honom - hos det parti han företrädde - var dock så lågt att han icke ens anförtroddes en ordinarie utskottsplats.

Nu råder dessvärre i vårt land det oskicket - särskilt utövat av socialdemokratiska regeringar - att löna avdankade politruker med höga ämbeten. Om de har skicklighet för ämbetet synes härvid vara en mycket underordnad för att icke säga helt en helt obetydlig aspekt. Särskilt en ambassadörspost kräver en för uppgiften synnerligen skicklig person med lång erfarenhet av diplomati. När det gäller meromnämnde politruk, herr Juholt, saknar han såväl all skicklighet för uppgiften som diplomatisk erfarenhet.

Genom denna beklagliga och rent skamliga utnämning visar den taffliga ministären Löfven i allmänhet och det oskickliga statsrådet Wallström, chef för utrikesdepartementet, åter hur olämpliga de är att styra Riket.

söndag 22 januari 2017

Om Huset Romanovs grenar



Såsom förmäls i en föregående anmärkning avled Hans Höghet Prins Dimitri av Ryssland den 31 december 2016. Hans Höghet, som tillhörde en av Husets morganatiska, grenar, hade en ledande ställning inom det Romanovska Familjeförbundet men var icke den mest mest seniore agnaten, om i detta begrepp lägges äldste manlige avkomlings äldste son etc.

Då den Ryska Tronföljdsfrågan och Husets Romanovs utbredning idag icke är alldeles överskådliga görs här ett försök att bringa någon klarhet.

Det Ryska Kejserliga huset - Den dynastiska grenen utgående från Kejsar Alexander II


Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland

Enligt huslagarna skall ättlingar vara sprungna från dynastiska äktenskap och tronföljden är agnatisk. Saknas agnatiska ättlingar, vilket var fallet då Storfurst Vladimir avled 1991, går tronföljden till närmsta avkomma på spinnsidan [1]. Husets Överhuvud är Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland (f. 1953).
  1. Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas I, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar, (1796-1855)
  2. Hans Kejserliga Majestät Kejsar Kejsar Alexander II, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar,  (1818-1881)
  3. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Vladimir, Storfurste av Ryssland (1847-1909)
  4. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Kirill, Storfurste av Ryssland (1876-1938)
  5. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Vladimir, Storfurste av Ryssland (1917-1991)
  6. Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland (f. 1953)
Arvtagare är Storfurstinnan Marias son, Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen (f. 1981).

Nu morganatisk agnatisk gren utgående från Kejsar Alexander II


Hans Höghet Prins Demitri av Ryssland med gemål

Äldste seniore agnat är Hans Höghet Prins Demitri (f. 1954) boende i Förenta Staterna. Dennes linje utgår från:

  1. Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas I, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar (1796-1855)
  2. Hans Kejserliga Majestät Kejsar Kejsar Alexander II, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar,  (1818-1881)
  3. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Paul, Storfurste av Ryssland (1860-1919) [2]
  4. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Dimitri, Storfurste av Ryssland (1891-1942) [3]
  5. Hans Höghet Prins Paul av Ryssland (1928-2004)
  6. Hans Höghet Prins Demitri av Ryssland (f. 1954)
Prins Demirti har en broder, Hans Höghet Prins Mikael av Ryssland (f. 1961) samt tvenne systrar, Deras Högheter Prinsessorna Paula av Ryssland (f. 1956) och Anna av Ryssland (f. 1959). Vare sig Prins Demitri eller Prins Mikael har, såvitt känt är, någon agnatisk avkomma varför denna gren i sinom tid kommer att agnatiskt utslockna.

Nyligen utslocknad agnatisk morganatiska gren utgående från Kejsar Niklas I:s son Storfurst Niklas

Näst i seriositet efter ovannämnda morganatiska gren kom den gren den nyligen avlidne Prins Dimitri (1926-2016) tillhörde.

  1. Hans Kejserliga Majestät Niklas I (1796-1855)
  2. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Niklas  (1831-1891), Storfurste av Ryssland
  3. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Peter, Storfurste av Ryssland (1864-1931)
  4. Hans Höghet Prins Roman av Ryssland (1896-1978) 
  5. Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland (1922-2014) [4]
  6. den föregående broder Hans Höghet Prins Dimitri av Ryssland (1926-2016)
Denna gren är nu agnatiskt utslocknad, prins Niklas har dock avkomma genom sina trenne döttrar, Deras Högheter Prinsessorna Natalia av Ryssland (f. 1952), Elisabet av Ryssland (f. 1956) och Taitiana av Ryssland (f. 1958).

Nu morganatisk agnatisk gren utgående från Kejsar Niklas I:s son Storfurst Mikael


Hans Höghet Prins Andreas av Ryssland (f. 1923)

Senior agnat i denna gren, som ock stammar från Kejsar Alexander III [5], är Hans Höghet Prins Andreas av Ryssland (f. 1923) boende i Förenta Staterna. Dennes linje utgår från:
  1. Hans Kejserliga Majestät Niklas I (1796-1855). Kejsare och Autokrat över alla Ryssar
  2. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Mikael  (1832-1809), Storfurste av Ryssland
  3. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Alexander, Storfurste av Ryssland (1866-1933) [5]
  4. Hans Höghet Prins Andreas av Ryssland (1897-1981) 
  5. Hans Höghet Prins Andreas av Ryssland (f. 1923)
Prins Andreas har trenne söner, Deras Högheter Prinsarna Alexis av Ryssland (f. 1953), Prins Peter av Ryssland (f. 1961) och Andreas av Ryssland (f. 1963). Såvitt känt är saknar dessa agnatisk avkomma. Om dessa icke får någon agnatisk avkomma kommer senior agnat att återfinnas i en junior gren utgående från Prins Andreas faderbroder Prins Rotislav:
  1. Hans Kejserliga Majestät Niklas I (1796-1855). Kejsare och Autokrat över alla Ryssar
  2. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Mikael  (1832-1809), Storfurste av Ryssland
  3. Hans Kejserliga Höghet Storfurst Alexander, Storfurste av Ryssland (1866-1933) [5]
  4. Hans Höghet Prins Rotislav av Ryssland (1902-1981)
  5. Hans Höghet Prins Rotislav av Ryssland (1938-1999)
  6. Hans Höghet Prins Rotislav (f. 1985) 

Hans Höghet prins Rotislav av Ryssland (f. 1985)

Prins Rotislav har en broder, Hans Höghet Prins Nikita av Ryssland (f. 1987) samt tvenne kusiner, söner till faderbrodern Hans Höghet Prins Nilkas av Ryssland (1945-2000), Deras Högheter Prinsarna Niklas av Ryssland (f. 1968) och Prins Daniel av Ryssland (f. 1972). Prins har en son, Hans Höghet Prins Jackson (f. 2009), vilken torde vare den yngste agnaten i Huset Romanov.

Värt att notera är att Hans Höghet Prins Rotislav av Ryssland sedan år 2009 tagit sitt residens i Moskva. Han är det Romanovaska Familjeförbundets representant i Ryssland och den ende agnatiske ättling till Huset som bor i Ryssland.

Noter
[1] Det Romanovska Familjeförbundet erkänner icke Storfurst Vladimirs äktenskap såsom dynastiskt.
[2] Storfurst Paul mördades brutalt av det kommunistiska pack och patrask, som illegalt och rättsvidrigt tillskansade sig makten år 1917 under ledning av folk- och barnamördaren Lenin.
[3] Morbroder till Greve Lennart Bernadotte af Wisborg 
[4] Vald till vice ordförande för Romanovska Familjeförbundet vid dess bildande 1979 och vald till ordförande 1989.
[5] Hans Kejserliga Höghet Storfurst Alexander, Storfurste av Ryssland, äktade år 1894, sin kusin, Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Xenia, Storfurstinna av Ryssland, dotter till Kejsar Alexander III och syster till Kejsar Niklas II.

lördag 21 januari 2017

Hertigen och Hertiginnan av Cambridge utökar sina kungliga plikter


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge med Hans Kunglig Höghet Prins Georg av Cambridge och Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Charlotta av Cambridge.

I Förenade Konungariket har viss, dessvärre högst berättigad, kritik riktats mot Hertigen av Cambridge, som står närmast i tur till tronen efter Fursten av Wales, för att Hertigen icke påtagit sig de kungliga plikter han såsom, mänskligt att döma, blivande Konung har att utföra. Istället har Hertigen ägnat sin möda åt en anställning vid ambulansflyget i grevskapet Norfolk, en i och för sig hedervärd gärning, men i den ställning han besitter är det nödtvunget att han på ett mer omfattande sätt företräder Drottningen och sin fader i deras plikter. Hertigen av Cambridge borde i detta avseende bättre ha uppmärksammat hur hans svenska frände, vår egen högaktade tronföljare Kronprinsessan, utför sina plikter till största gagn för såväl sin fader och Konung som för Fäderneslandet.

Nu synes dock kritiken ha fått verkan i det att det Brittiska Hovet låter kungöra att Hertigen och Hertiginnan nu kommer att uppta fler officiella plikter och att de som en del av detta förflyttar sitt huvudresidens från det lantliga herresätet Anmer Hall till Kensingtonska Palatset i London. I samband med detta kommer Hertigen ock att avsluta sin anställning vid ambulansflyget.

Det är synnerligen glädjande att Hertigen nu till fullo synes ha förstått vikten av sin ställning och vad som förväntas utifrån denna.

Om Regeringsfrågan

Mycken uppståndelse har på sistone uppkommit sedan fru Kinberg Batra konstaterat det enkla faktum att det i Riksdagen skulle föreligga förutsättningar att genomdriva en statsverksproposition utifrån ett gemensamt förslag från de så kallade Allianspartierna i det fall partiet Sverigedemokraterna skulle lägga sina röster på densamma, vilket förefaller trolig. Ett scenario likt detta utgör folkstyre genom Riksdagen såsom det bör vara. Riksdagen är folkets röst och icke Regeringen. Således alls inget märkligt i detta fru Kinberg Batras resonemang.

Nu synes dock de två partierna, Liberalerna och Centerpartiet, av märkerliga principiella skäl icke vilja stödja denna ordning i det att man menar det skulle ge partiet Sverigedemokraterna ett inflytande. Detta ställningstagande är icke vettigt av de två skäl, som beskrives nedan:

För det första finns ingen tanke, vilket fru Kinberg Batra är tydlig med, att inbjuda Sverigedemokraterna till några som helst förhandlingar. Tanken är att förslaget skall framtagas gemensamt av de så kallade Allianspartierna. Om sedan partiet Sverigedemokraterna i Riksdagen väljer att stödja detsamma eller icke är detta deras sak. Det finns ingenting i denna ordning som skulle förhindra en fortsatt kritisk hållning till partiet Sverigedemokraterna. Således är Liberalernas och Centerpartiets hållning i detta avseende inget annat än rent trams.

För det andra innebär Liberalernas och Centerpartiets obetänksamma hållning, i nämnda fråga, att stort inflytande ges till det allra vederstyggligaste av Riksdagens partier, nämligen kommunistpartiet (i feghet benämnt vänsterpartiet). Nämnda parti, i allt väsentligt ett kommunistiskt pack och patrask med en solkigare och smutsigare historia än något annat av Riksdagens partier, har förskaffat sig en utpressningsposition gentemot  den tafflige och svage statsministern, herr Löfven. Att herr Löfven sitter på främsta platsen vid Konungens rådsbord är icke i kraft av en riksdagsmajoritet utan det sker - och låt oss vara tydliga med detta - på nåder av ett parti, som under hela sin historia stått upp för den människofientliga och människoplågande kommunismen.

Vi måste åter komma till en situation där det är Riksdagens majoritet, som beslutar över den centrala frågan om statsverkets medel. Det är icke vettigt att ett kommunistiskt parti, med den ilskne och för största oförskämdhet beryktade, herr Sjöstedt, tillåts bedriva utpressning till största skada för Riket. Herr Sjöstedt och hans kommunistiska pack och patrask bör förpassa ut i den politiska iskyla där de rätteligen hör hemma.

Genom ett misstroendevotum, som skulle kunna initieras i morgon dag, kan statsministern, herr Löfven, tvingas att stiga bort från Konungens rådsbord. Låt detta ske!

fredag 20 januari 2017

Herr Trump insvuren som Förenta Staternas 45:e President


Innevarande dag avlade herr Trump, vid en högtidlig ceremoni i den federala huvudstaden Washington, presidenteden varigenom han inträdde i presidentämbetet. Herr Trump är Förenta Staternas 45:e president i den långa rad, som påbörjades av president Washington år 1789.

Under sin presidentkampanj både uppträdde och uttryckte sig president Trump understundom såsom en tölp, genom ovårdade och understundom anstötliga uttalanden. Diskrepansen mellan hans olika uttalanden och utlåtanden kan heller icke anses försumbar. Således har president Trump, för sitt eget bästa, att visa att han ock förmår att agera statsman, vilket är en förutsättning för hans regerings framgång. Nu är situationen som den är och vi får innerligt hoppas att den utvecklas på ett lyckosamt sätt. Måhända kan hans gärning bli bättre än vad som förutspås. Minns i detta president Reagan, hart när Förenta Staternas främste president någonsin, som - tillsamman med Biskopen av Rom, Johannes Paulus II, och Baronessan Thatcher av Kesteven, utgjorde den människoplågande världskommunismens banemän.

Det som främst bekymrar är president Trumps protektionistiska sinnelag samt hans inställning till den allvarliga frågan om klimatet. I sistnämnda fråga vore det på sin plats att president Trump bättre värnade om Skapelsen.

Det som ändå måste framhållas är att president Trump, till skillnad från de flesta andra tidigare presidenter icke är någon politruk, som enbart ägnat sig åt politiken. De perspektiv, som president Trump på detta sätt kan bringa in behöver alls icke vara negativa.

På sakfrågeområdet finns dock ljuspunkter. Bland annat är president Trump starkt kritisk till barnamord, av dess förespråkare i feghet benämnt "abort". Här har han föranstaltat om en översyn av lagstiftningen vilket är synnerligen glädjande.

Dessförutan är det glädjande att han deklarerat sig vilja flytta Förenta Staternas ambassad i den hedervärda staten Israel till denna stats rätta huvudstad, Jerusalem. Detta har, icke alls förvånande, fått vår egen utrikesminister, statsrådet Wallström - som missförstått diplomatins roll och tror dess främsta syfte är att bränna broar - att ropa i högan sky. Att det från det diplomatiska och utrikespolitiska perspektivet platt odugliga statsrådet Wallström orerar på detta sätt säger att president Trump i denna fråga synes var på rätt väg.

Vad ock är synnerligen viktigt att beakta är att Förenta Staternas Konstitution har sitt fundament i de goda principerna om maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. I federationens parlament, Kongressen, med dess två kamrar Senaten och Representanthuset, har ledamöterna en helt annan integritet än vad understundom våra egna riksdagsledamöter, ofta slavar under partilinjen, har. Nämnda maktdelningsprincip borgar för att oövertänkta dumdristigheter med största sannolikhet kommer att undvikas.

Slutligen ska i detta sammanhang nämnas att fru Clinton, som visat ofattbar stor oaktsamhet med hemliga statshandlingar, näppeligen kan anses ha varit mer lämpad för ämbetet än president Trump.    

måndag 16 januari 2017

Om Polisens oförmåga

En av samhällets viktigaste uppgifter är att upprätthålla lag och ordning och att tillse att de som bryter mot vad som i lag är stipulerat lagförs och vid fällande dom avstraffas på sätt som lag förmår. Denna uppgift är otvivelaktigt en av rättssamhällets fundament. Om icke uppgiften uppfylls riskerar detta att urholka förtroendet för rättssamhället.

Grunden för att brottslingar skall kunna ställas till ansvar för sina lagvidriga gärningar och kunna näpsas för de samma är ett väl fungerande polisväsende. I dessa viktiga avseenden visar det sig att utvecklingen går i tvärt fel riktning. En nyss publicerad uppföljning ger vid handen att 16 000 färre brott fick sin lösning föregående år jämfört med år 2015. Fem över tolv synes ock vår tafflige statsminister, herr Löfven, fått upp sina ögon för denna polisiära oförmåga. I vanlig ordning slår vår statsminister, som förvandlat statsrådsberedningen till ett tafflighetsministerium, in vidöppna dörrar och uttalar i sin stora förnumstighet:

"Det ska klaras upp mer brott naturligtvis och fler poliser ska komma närmare medborgarna."

Sic! såsom vi icke redan förstått detta. Det är icke vettigt att vi gång på gång skall få höra statsministern uttala plattityder av denna art helt utan innehåll och substans. Bilden av herr Löfven, såsom den mest oskicklige statsminister riket någon gång ägt förstärks.

Polisväsendes stora oförmåga synes bottna i två grundläggande faktorer.

För det första har man, dessvärre under stor politisk samstämmighet, låtit genomföra en alldeles vanvettig organisationsförändring. Utan att ha förstått det grundläggande förhållandet att polisiär verksamhet till största delen är lokalt relaterad har man i en dumdristig tro på storskalighet centraliserat och slagit samman det hela till en enda organisation. Såsom gäller med alla organisationer, vilka blir för stora, leder detta till att allt större kraft måste ägnas åt organisationens styrande och administrerande medan dess verksamhet och egentliga syfte får allt mindre uppmärksamhet. Detta är ett i princip olösligt dilemma, som enbart kan lösas genom att den stora organisationen slås isär och delas upp i hanterliga delar. Det är högst märkligt att så få tycks förstå detta förhållande, som historien ger mångfaldiga bevis på.

För det andra har en person, en politruk utan all polisiär erfarenhet, herr Eliasson satts att leda polisväsendet. I detta synes politruken Eliasson ha satt sig för att göra sig omöjlig i hart när varje yrkesmässig relation han ger sig in i. Förtroendet inom Polismyndigheten är platt obefintligt. Dessförutan har hela den politiska oppositionen, vilken äger stor majoritet i Riksdagen, uttalat sitt bristande förtroende, blott regeringen står ännu upp till sin socialdemokratiske politruk.

Det hastar nu att vidtaga de kraftfullaste åtgärder. Att tvärt ändra organisationen låter sig dessvärre icke göras men att ge silkessnöret till den för uppgiften platt oduglige politruken Eliasson kan göras imorgon dag. 

söndag 8 januari 2017

Prins Dimitri av Ryssland hädangång


Hans Höghet Prins Dimitri av Ryssland (1926-1916)

Föregående års sista dag, den 31:e december 2016, lämnade Hans Höghet Prins Dimitri av Ryssland detta jordiska och gick till sina fäder. Prinsen, vilken sedan mer än 50 år var bosatt i Köpenhamn uppnådde den aktningsvärda åldern av 90 år. Han var under sin civila gärning verksam som bankman vid den Danske Bank. Hans Höghet tillhörde en morganatisk gren av Huset Romanovs Niklas-linje. Hans farfaders farfader var Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas I, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar.

Prinsen var, allt sedan dess bildande år 1979, en av förgrundsgestalterna i det Romanovska Familjeförbundet, en sammanslutning av morganatiska grenar inom Huset Romanov. Sedan broderns, Hans Höghet Prins Niklas, död år 2014 sågs Prinsen såsom Förbundets överhuvud.

Förbundet erkänner icke Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, som det Kejserliga Husets överhuvud ity man icke anser att hennes föräldrars äktenskapet var dynastiskt. De ryska Huslagarna är agnatiska och kräver dynastiska äktenskap men erkänner kvinnlig tronföljd i det fall det saknas agnatiska dynastiska ättlingar, utifrån vilka förhållanden Storfurstinnan grundar sina anspråk i det att hon anser föräldrarnas äktenskap dynastiskt. I detta sammanhang må nämnas att den Ryska Kyrkan erkänner Kejsarinnan såsom Husets överhuvud.

Prinsen verkade under hela sitt liv för Ryssland från diasporan. Efter att det kommunistiska pack och patrask, som genom mord, våldtäkt, tortyr, förtryck och förföljelse plågat Ryssland sedan 1917, slutligen kunde kastas ut och förpassas till historiens stinkande avskrädeshög kunde Prinsen intensifiera sin gärning för Ryssland. Detta skedde såväl inom det Romanovska Familjeförbundets ramar såsom inom ramen för Prins Dimitri Romanvs Välgörenhetsfond, vilken genom åren gjort mycket gott.


Deras Högheter Prins Dimitri av Ryssland, med gemål Prinsessan Theodora av Ryssland, invid Kejsarinnan Marias kista på det dansk örlogsfartyget Esbern Snare under färden till Sankt Petersburg.

Bland de mest anmärknings- och hedervärda av Prinsens gärningar finner vi hans idoga arbete för att få till stånd ett återbördande av kvarlevorna efter Kejsarinnan Maria av Ryssland, från hennes vila i Roskilde Domkyrka, till vilan invid hennes gemål, Kejsar Alexander III, i Peter Paul-katedralen i Sankt Petersburg. Detta idoga arbete kröntes med framgång och år 2006 kunde Prinsen, på det danska örlogsfartyget Esbern Snare, följa Kejsarinnans soft, vars kista var svept i det ryska kejsarbaneret, från Köpenhamn till Sankt Petersburg där statsbegravning förrättades.


Prinsen förlänas den ryska Vänskapsorden år 2006 av den dåvarande ryske presidenten, herr Medvedev.

Prinsens gärning erkändes på mångfaldiga sätt av den ryska statsledningen. Således förlänades Prinsen såväl ryska Vänskapsorden som ryska Alexander Nevskyorden. I smband med Prinsens frånfälle lät den ryske Försteministern, herr Medvedev, uttala:

"Han var en högst framstående patriot och, såsom den äldste i sin ätt, med rätta överhuvud i det Romanovska Familjeförbundet. Genom våra personliga möten kom jag åter och åter igen till insikten att han aldrig distanserade sig från Moderlandet Ryssland utan att han i verklig gärning hjälpte sitt Moderland"