onsdag 31 december 2014

Statsministerns stora tafflighet fortsätter

Regeringsformens 5:e kapitel och 3: paragraf stipulerar följande:

"Statschefen ska hållas underrättad om rikets angelägenheter av statsministern. När det behövs sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap."

Ingen torde ifrågasätta att den så kallade Decemberöverenskommelsen är en högst betydelsefull angelägenhet för riket. I detta är det således statsministerns absoluta plikt att underrätta Konungen. Dock synes denna underrättelse för statsministern icke varit betydelsefull nog för att han skall träda fram inför sin Konung. Istället skickas ett underordnat statsråd, statsrådet Damberg.

Det inträffade är icke blott ett ringaktande av Konungen utan ock ett brott mot konstitutionen. I det fall statsministern varit förhindrad, vilket icke är troligt då han enligt pressuppgifter satt sin personliga ledighet i Örnsköldsvik före sin konstitutionella plikt att underrätta Konungen, skulle hans ställföreträdare, den vice statsministern, statsrådet Romson, sänts till Konungen. Än en gång visar således statsministern sin stora tafflighet och oskicklighet.

Frågan måste nu skyndsamt och ovillkorligen anmälas till Konstitutionsutskottet där statsministern har att förklara sin brist på följsamhet gentemot Konstitutionen.

lördag 27 december 2014

Det bästa för Sverige

Konungen lät i sitt jultal uttala följande:

"I år har det varit val till Europaparlamentet, riksdag, landsting och kommuner. Det har betytt förändringar i styret av vårt land - som det ska vara i den demokrati som är Sverige. Nu är vi dock i ett läge där den parlamentariska framtiden kan te sig osäker och vi kanske ska ha ett extra val i mars. Det är min förhoppning och övertygelse att denna ovanliga situation kommer att lösa sig till det bästa för Sverige."

Det synes nu såsom våra politiker kommit till sans och tagit fasta på Konungens ord ty även om den idag träffade Decemberöverenskommelsen icke saknar brister torde den dock vara "det bästa för Sverige" i nuvarande situation.

Gott är att statsminister Löfven, för vilken inledningen på ämbetsperioden varit fylld av största tafflighet och oöverlagda överväganden som gränsat till rent hasardspel, svalt förtreten över sitt mediokra valresultat och accepterat det förslag, som framlagts av de så kallade Allianspartierna, och vars syfte består i att skapa förutsättningar för stabilitet i riksstyrelsen.

I nuvarande situation, där ett extraval högst sannolikt slutat i status qoe, torde den nu träffade så kallade Decemberöverenskommelsen vara den mest ändamålsenliga hanteringen av det brydsamma läge, som uppstått. Utifrån ett konstitutionellt perspektiv är dock icke överenskommelsen alldeles invändningsfri. Viktigt att uppmärksamma i detta sammanhang är att överenskommelsen icke äger ringaste laga kraft vare sig i offentligrättslig eller civilrättslig mening. Överenskommelsen är informell och vår konstitution, inbegripande Riksdagsordningen vilken utgör det centrala lagrummet vad gäller ifrågavarande brydsamheter, gäller allt fort. Detta innebär att överenskommelsen kan brytas när helst lismande politiker finner detta ändamålsenligt för sin partiegoistiska sak.

Måhända hade det varit bättre att förändra Riksdagsordningen i den riktningen att tillåta flera samtidiga förslag än två vid omröstningen om statsbudgeten. I detta hade den stabilitet som Decemberöverenskommelsen suktar efter kunnat åstadkommas på laga grund.

tisdag 23 december 2014

Gratulationer på Högtidsdagen



Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning

Denna dag framföres från detta Forum i vördsamhet de allra hjärtinnerligaste gratulationer till Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, på hennes sjuttioförsta födelsedag.

Leve Drottningen!

Leve Konungen!

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

lördag 20 december 2014

Vice talmannens besynnerliga resonemang

Riksdagens andre vice talman, herr Söder, har i Dagens Nyheter gjort synnerligen besynnerliga uttalanden rörande begreppet nation. Uppenbart är att herr Söder, inom ramen för sin högst begränsade föreställningsvärld, är oförmögen att såväl förstå som analysera ett så komplext begrepp som nation.

Begreppet nation som sådant har givetvis en stor betydelse men har flera dimensioner och kan icke enkelt analyseras med den, utifrån ett intellektuellt perspektiv, endimensionella och infantila metod, som tillämpas av herr Söder och hans parti. Att såsom herr Söder och hans gelikar hävdar att en människas främsta identitet skulle vara en, från ett stringent perspektiv, högst svårdefinierbar nation är befängt. Under mänsklighetens hela historia har storheter såsom familj och religion haft långt större betydelse för identitet än det artificiella nationsbegrepp, med rötter i såväl svärmande nationalromantik som dunkla etnicitetsteorier, som herr Söder och hans parti förfäktar.

Om vi något skall skärskåda begreppet nation tillhör attributet språk det utan all jämförelse viktigaste och mest betydelsefulla. Det är med språket vi kommunicerar och självklart har här modersmålet största betydelse. Om vi icke är begåvade med synnerligen goda kunskaper i ett främmande språk är det endast genom modersmålet vi förmår uttrycka de nyanser genom vilka vi kan beskriva våra innersta känslor. Bibringande av goda kunskaper i det svenska språket är således av vital och avgörande betydelse för de av Fädernelandets innebyggare, som kommer från fjärran länder.

Utifrån språkattributet synes det svårt att på ett sakligt sätt kunna motivera att icke samer och judar, de grupper som herr Söder berövar sin svenska identitet, tillhörigheten till språkgemenskapen. Det må vara att samerna talar samiska men den största delen av desamma innehar ock goda kunskaper i det svenska språket. Vad beträffar den svenska judiska kommuniteten torde en övervägande majoritet ha svenskan som sitt absoluta modersmål.

Ett annat attribut som används för att definiera begreppet nation är sedvänjor och traditioner. Självfallet kan icke detta attribut förringas men samtidigt är det viktigt att förstå, vilket må vara svårt i den sorgesamma dumsekulariseringens tidevarv, att nämnda attribut ofta har sin grund i religionen och för vår del i vår kristna tro. Årets största högtider, omkring vilka mången sedvana och tradition kretsar, har alla sin grund i vår Frälsare. Under julen firar vi vår Frälsares födelse, under påsken högtidlighåller vi vår Frälsares lidande, död, och uppståndelse - alltings hopp - och under Kristi himmelsfärd och pingst det som i egentlig mening utgör vår Kyrkas födelse.

Således har sedvänjor och traditioner till stor del sin grund i religionen och icke i nationen. Hela kristenheten delar nämnda högtider och ingen kan således uteslutas ifrån dessa. Att sedan utformningen av högtidlighållandet skiljer är en annan sak, som har sin grunda lokala förhållanden. Således är den så kallade folkkulturen mer regional och lokal än nationell även om det förvisso finns generella drag.

Ett annat attribut, som brukar tagas till av de så kallade nationalisterna, är vår historia. Här är det, för alla som har någon kunskap om vår historia, frågan om det det svenska riket, under Sveakonungen, och icke den så kallade svenska nationen. Under Sveakonungen har under vår historia såväl svenskar, finnar, danskar, balter och tyskar lytt.

Det är utifrån Sveakonungen och hans rike som vårt Fädernesland ytterst utgår och icke nationen. Således skall herr Söder, i sin inskränkta tankevärld, ha fullt klart för sig att samtliga Fädernelandets innebyggare, oavsett herr Söders articifiella nationsbegrepp, är Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hetrig av Jämtland, undersåtar.

söndag 7 december 2014

Tafflighet, osaklighet och kunskap

Statsminister Löfven, vars ämbetsperiod kantats av största tafflighet och ren inkompetens, synes oförskräckt fortsätta vägen mot sin politiska svanesång. Aldrig har riket haft en skickligare statsminister. Det fullständiga fiaskot rörande rikets budget, vars alla turer på ett mycket förtjänstfullt sätt beskrivs i av Catharina Lind i Svenska Dagbladet, är endast en del av den taffliga statsministerns gärning.

Tillsammans med den likaledes taffliga finansministern, statsrådet Andersson, uppvisar nu statsministern största okunnighet inom idéhistoriens disciplin. Nämnda okunniga ledamöter av rikets regering söker nu göra gällande att det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna skulle vara nyfascistiskt. Var och en som tagit del av anmärkningarna i detta Forum vet att dess tecknare icke har mycket till övers för nämnda nationalistparti. Dock, att anklaga det populistiska nationalistpartiet, för något det icke är, kommer enbart att gynna detsamma. Statsministern och finansministern synes genom sitt agerande ha övergivit varje form av seriös politisk diskurs och istället, i sin stora desperation efter sitt gigantiska fiasko och uppvisade regeringsoskicklighet, ställt sin håg till plakatpolitik av samma slag som nyttjas av vederstyggliga krafter på yttersta vänsterkanten.

I stället för att hänge sig åt oseriös plakatpolitik borde de först ta del av den erkänt kunnige historikern, professor Harrisons, upplysande artikel om fascismens sanna beskaffenhet i tidskriften Neo.  Professor Harrison pekar i sin inledning på hur oprecist begreppet fascism nyttjas:

"När termen fascism används i dagligt tal är det emellertid knappast dessa ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, inte heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termen brukas huvudsakligen som skällsord, ett invektiv som folk vräker ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en man som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”intolerant skitstövel”, ”rasist” eller ”nationalist”. Varje gymnastiklärare som insisterar på ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär. (Det enda som slår ”fascist” med råge är ”idiot”, ursprungligen en antik grekisk term för ”privatman”, en person som önskade stå utanför politiken och bara ägna sig åt sig själv. I den athenska demokratin var sådant beteende allt annat än comme il faut)"

Kan det vara mera tydligt hur de taffliga regeringsmöjligheterna, statsministern och finansministern, fallit ned i ett träsk av okunskap gränsande till ren dumhet i nämnda avseenden?

Professor Harrison fortsätter vidare i sin framställning på följande sätt:

"Kort sagt: Ordet fascism används i dag nästan uteslutande som negativ smädesterm av människor som inte betraktar sig som fascister. Detta leder till förutsägbara problem när opinionsbildare sätter den stigmatiserande fasciststämpeln på politiska riktningar som endast har ett fåtal beröringspunkter med den fascistiska ideologin."

Kärnan i fascismen beskriver professor Harrison enligt följande:

"Mussolini definierade själv fascismen, tillsammans med Gioacchino Volpe, i en omfattande artikel i Enciclopedia Italianai början av 1930-talet. Il Duce förklarade att fascismen vände sig mot såväl socialism som liberalism och att ideologin till sin natur var odemokratisk. Den tog spjärn mot de doktriner som sökte sitt ursprung i franska revolutionen och blickade framåt, mot en auktoritär stat utgående från nationen. Mussolinis text är typisk för hur fascisterna proklamerade sin lära under mellankrigstiden. Teoretiker Giovanni Gentile framställde rörelsen som en tredje väg vid sidan av den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från staten, som skulle domineras av ett enda parti. Staten skulle omfatta hela samhället genom korporativa organisationer och slå vakt om privategendomen. En annan central faktor var idén om nationen som en enhet som krävde stark ledning och en kollektiv identitet, vilken måste få sätta sig över individuella hänsyn och kunna kanaliseras till krig. Fascismen var fientlig mot etniska och religiösa grupper som inte kunde assimileras med nationen."

Här må finnas element, i form av betydelsen av nationens behov av en kollektiv identitet, som det populistiska nationalistpartiet delar med fascismen. Dock är det uppfyllande av helheten och icke dess element som är den enda grunden för att klassificera ett parti såsom fascistisk. Knappast någon skulle komma på tanken att kalla socialdemokratiska arbetarpartiet för fascistisk utifrån det det obestridliga faktum att de understundom, och i vissa måtto alltjämt, förfallit åt korporativistiska lösningar, ett annat av fascismen grundelement. Vidare har fascismens syn på ett starkt ledarskap delats av hart när varje vederstygglig kommunistiska implementation. Icke gör väl detta kommunisten till fascist?

Professor Harrison är vidare tydlig med att likhetstecken icke kan sättas mellan fascism och nationalism:

"Men alla nationalister var inte fascister. Identifieringen av nationen och idealiseringen av det egna folkets förflutna går som en röd tråd genom alla staters historia under första hälften av 1900-talet. Det var vid denna tid vi började hissa nationsflaggor, heja på våra idrottare och utforma de förment nationella sedvanor som präglar våra länder än idag. För att en nationalist skulle kunna definieras som fascist krävdes även en fast övertygelse om behovet att upprätta en totalitär stat, om nödvändigt med våld, som kontrollerade hela samhället genom politiska organisationer, säkerhetstjänst, polismakt, ett likriktat skolväsen och intensiv propaganda. Staten måste bli livskraftig och fick gärna angripa svagare grannar. Därtill kom den ”tredje vägen” inom ekonomiskt tänkande, föreställningen att både kapitalism och socialism borde avskaffas och ersättas av en samhällsmodell som upphävde klassmotsättningar. Fascisterna menade inte att klasserna skulle försvinna, tvärtom, men staten skulle medla mellan dem och åstadkomma enighet inom nationens ram. För att slippa bli beroende av andra stater var fascisterna dessutom negativa till alltför mycket utrikeshandel och föredrog en ekonomisk politik som syftade till självförsörjning."

Professor Harrison är ock noga med att sätta en distinktion mellan fascism och nationalsocialism:

"På detta sätt har fascismbegreppet sedan länge brukats i media och i referensverk, medan forskare har varit skeptiska – i synnerhet som skillnaderna mellan exempelvis Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien och Francos Spanien var avsevärda. Genom att bunta ihop dem alla under rubriken fascism missförstår man, har forskarna menat, de historiskt väsentliga nyanserna. Det mest uppenbara exemplet är den extrema variant av antisemitism som utgjorde en av kärnpunkterna i nazismen men som saknades hos många andra totalitära rörelser under mellankrigstiden. Ett annat exempel är diskrepansen mellan den modernistiska och republikanska spanska Falangen under José Antonio Primo de Rivera i mitten av 1930-talet och den konservativare, mer traditionalistiska och katolska politik som förknippas med Falangen sedan Franco tagit över rörelsen under spanska inbördeskriget. Å andra sidan finns det forskare som inte har nöjt sig med att sätta fascistetiketten på alla högerextremister. Vissa har gått ett steg längre och betonat likheterna mellan totalitära rörelser både till vänster och höger genom att sammanfatta dem alla med termen totalitarism."

Vårt populistiska nationalistparti är i sanning inget parti att berömma eller höja till skyarna. I partiets tidiga historia finns mörka relationer och anknytningar till ett rasistiskt tankegods. Dock, såsom professor Harrison redogjort för, är rasismen ett större bärande element hos krafter än mörkare än fascismen, nämligen nationalsocialismen. Med detta sagt skall dock med skärpa framhållas att det det utifrån nationalistpartiets programskrivningar icke på ett stringent och seriöst sätt går att klassificera partiet som vare sig fascistiskt eller nationalsocialistisk.

Den idéhistoriska diskursen får icke, som sker av de taffliga och okunniga stats- och finansministrarna, baseras på infantil plakatpolitik utan måste ske utifrån det tankegods som formulerats av respektive ideologis banerförare.



torsdag 4 december 2014

Hasardspelt fortsätter

Konungen lät under sitt pågående statsbesök i Frankrike uttala att han har förhoppningen att något gott på sikt skall komma ut ur den situation, som Riket nu befinner sig i. I en brydsam situation, som den nu pågående, är Konungen, som står över politikernas ständiga käbbel, bjäbb och lismande, den enda samlande kraften i Riket. Här har Monarkin otvivelaktigt en mycket viktig uppgift att fylla.


Det är icke svårt att instämma i Konungens förhoppning men dessvärre synes de självupptagna politiska lismarna, i dagsläget, helt vara stryrda av egna och partiegoistiska syften. Den med största tafflighet behäftade statsministern synes icke ännu ha förstått att hans regeringsinkompetens är roten till den situation, som råder. Hade, den med största tafflighet behäftade, statsministern förstått att det valresultat, som höstens val reulterade i, utesluter all samverkan med ett ytterlighetsparti, som det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och med stor oförskämdhet anfrätte herr Sjöstedt, skulle situationen varit en annan. Ingen kan begära att de så kallade Allianspartierna kan bringas till förhandlingsbordet så länge statsministern halstarrigt framhärdar i en organiserad samverkan med ett parti vars lortiga byk och smutsiga historia icke står efter motsvarande attribut hos det populistiska nationalistpartiet. 


Istället för att träda fram såsom en statsman och inse situationen och därav dra slutsatsen att en avgång är det enda realistiska alternativet fortsätter den tafflige statsministern sitt hasardspel vars utgång han endast, likt varje hasradspelare, endast kan sätta fromma förhoppningar kring. Få tror att det nyval, som den tafflige statsministern nu förklarar sig vilja utlysa, i grunden skulle förändra det parlamentariska läget. Det enda vi med säkerhet vet vet är att den tafflige och hasardspelande statsministern, genom sitt panikartade fastklamrande vid regeringstaburetterna, förstätter Riket i en än längre period av förödande osäkerhet. Ansvaret för detta ligger fullt och fast hos den tafflige statsministern.


Det enda hållbara hade varit att statsministern hos talmannen anhållit om entledigande och att sedan initiativ tagits, då ett streck dragits över höstens stora regeringsmässiga tafflighet, för bildandet av en samlingsregering, där självfallet såväl det före detta kommunistpartiet som det populistiska nationalistpartiet uteslutits och förpassats till den politiska kyla där de rättmätigen hör hemma. I en situation som denna måste varje medborgare kräva att de lismande politikerna överger sin självgoda partiegoism och sätter Rikets väl och ve främst, endast då kan Konungens förhoppning, om något gott på sikt, uppfyllas.

onsdag 3 december 2014

Vid vägs ände

Det synes nu såsom den djupt taffliga och oskickliga ministären Löfven nått vägs ände. I skrivande stund talar allt för att en majoritet av Riksdagens ledamöter icke alls är hågade att gilla den taffliga ministärens proposition rörande Rikets finanser. Måhända har statsminister Löfven nu därför fått sig en välförtjänt, högst självförvållad,  näsbränna och kommit till insikt om att det var statsministerns tjänsterum på Rosenbad och icke en plats vid hasardspelbordet i Monte Carlo han anförtroddes då han tillträdde sitt höga ämbete.

I regeringsfrågan torde Riket aldrig någonsin tidigare haft en mer oskicklig statsminister. Allt statsministern företagit sig i det nyckfulla harsadspel han ägnat hösten åt har tvärt misslyckats och slutat i det största politiska fiskot i mannaminne. Igenom detta historiska fiasko och misslyckande lyser såväl största oerfarenhet som djupaste inkompetens. Tre fatala fel i statsminister Löfvens oskickliga och helinkompetena hantering av regeringsfrågan förtjänar att framhållas:


För det första borde statsministern förstått att nationalistpartiet, ett parti vars tunnelseende och fokus på en enda fråga saknar allt motstycke, icke var något att sätta sin tillit till. Förhoppningen att nämnda nationalistparti, ett parti som på alla sätt suktar efter publiciteten och sensationen, passivt skulle stödja budgeten var inget annat än ett rent hasardspel. Det är tveksamt om den mest inbitne hasardspelaren skulle ha givit sig in i denna risk. Rysk roulette synes i en jämförelse ha varit ett mindre riskabelt alternativ.


För det andra köpte statsministern genom judaspenningar högrött stöd från det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och oförskämde ordförande, herr Sjöstedt. Genom detta fatala schackdrag målade statsministern, med rödaste rödfärg, in sig i ett hörn från vilket han icke kunde fly. Genom judaspenningarna till det före detta komminstpartiet, vilket har en lika smustig byk och solkig historia som nationalistpartiet, omöjliggjordes varje möjlighet till konstruktiv dialog med andra ansvarsfulla parter. Att sent på kvällen efter det att hasardspelet misslyckats be om bistånd är intet annat än oförskämt.


För det tredje förde statsministern fram ett helt regeringsodugligt parti, det så kallade miljöpartiet, till Konungens rådsbord. Med detta gjode den med största oskicklighet behäftade statsministern en svår sak åtskilligt värre. Icke nog med att kompromissen, i nämnda hanteringen, måste sökas två gånger istället för en - först med miljöpartiet och sedan med en ytterligare part - utan ock att statsråd med fullständigt okunskap om konstitutionens grundpriciper - att regeringens beslut fattas kollektivt - utsågs. Även detta tilltag visar det vederstyggliga hasardspelets alla förkastliga attribut.
Det återstår nu att se vad som sker men allt annat än att statsministern nu skyndsamt knackar på talmannens dörr och anhåller om sitt entledigande skulle vara djupt olyckligt såväl för Riket som för statsministerns anseende.   

söndag 30 november 2014

Ödesvecka för tafflighetens ministär

Kommande vecka kommer helt visst att bli en ödesvecka för den taffligaste av ministärer, ministären Löfven. Innan vecka är förliden synes det mycket väl kunna bli så att statsminister Löfven tvingas vandra till riksdagen och där knacka på talmannens dörr för tillkännagivandet att han tagit sig vatten över huvudet i sitt värv att etablera en skicklig och duglig regering.


Oavsett om knackningen på talmannens dörr sker kommande vecka eller icke torde denna knackning komma långt före mandatperiodens slut. Tvivelsutan förhåller det sig nämligen så att statsminister Löfven hanterat uppdraget att etablera en regering mer såsom en harsadspelare i Monte Carlo än såsom en skicklig statsman, icke ens med samtliga så kallade rödgröna partiers tillskyndan kommer nämligen statsministern i närheten av en riksdagsmajoritet. Sakförhållandet är det att statsministerns parlamentariska läge är synnerligen bekymmersamt. Statsministerns politiska oskicklighet och obefintliga fingertoppskänsla är uppenbar i det att han satt sin tilltro till det nyckfulla nationalistpartiets passiva stöd,i budgetutrustningen, samtidigt som en vidlyftig mängd judaspenningar betalats till det före detta kommunistpartiet och dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade ordförande, herr Sjöstedt.


Genom judaspenningarna till det före detta kommunistpartiet, genom att icke stått vid sitt ord i träffade överenskommelser samt genom att ha dragit fram det fullständigt regeringsodugliga miljöpartiet, med den bjäbbande vice statsministern i spetsen, till Konungens rådsbord har statsministern vredgat de så kallade allianspartierna till den grad att dessa i nuvarande situation näpperligen torde träda till statsminster Löfvens räddning. Redaktör Wolodarski lämnar i Dagens Nyheter en alldeles utmärkt redogörelse för statsminister Löfvens taffliga och fiskoartade första tid på statsministerposten. 


Det enda rimliga i nuvarande situation är att såväl statsministern som de så kallade allianspartierna höjer sina blickar och bortser från det politiska spelets prestige och lismande. Endast en majoritetsregering vari ingår såväl socialdemokratiska arbetarepartiet som moderata samlingspartiet och möjligen ock övriga så kallade allianspartier kan ge vårt land den stabilitet som krävs. Rikets framtida väl och ve kan icke, vilket varje hedervärd och ansvarskännade politiker borde inse, läggas i händerna på ett kommunistparti, vars byk utgör den smutsigaste av bykar, eller ett nationalistparti, som ser verkligheten från det smalaste av perspektiv och vars historia är mörkare än mörk, eller ett miljöparti vars naiva och fullständigt orealistiska utopiska syn på verkligheten leder i fördärvet.


Till statsminister Löfven och till fru Kindlund Batra, vilken synes bliva de så kallade allianspartiernas nya förgrundsgestalt, riktas uppmaningen att se rikets stabilitet och lugna utveckling före partiegoismen. Se på det tyska exemplet där en regering mellan kristdemokrater och socialdemokrater skapats.

tisdag 25 november 2014

Tafflighetens ministär

Det torde vara högst tveksamt om Riket någon gång tidigare haft en taffligare ministär än ministären Löfvén. Vad än denna ministär företager sig synes det sluta det sluta i slarv, hafs och misslyckanden. Inkompetensen synes vara så genuin och grundmurad att man icke kan göra något annat än att taga sig för pannan.

Det senaste exemplet på ministären Löfvéns ofattbara tafflighet utgörs av en proposition rörande det så kallade vårdvalet. Utan att beröra sakfrågan kan konstateras att lagrådet, där rikets högsta jurister har att granska lagförslag utifrån ett konstitutionellt och juridiskt perspektiv, i det närmaste med vändande post låtit återsända det illa förberedda och fullständigt bristfälligt utarbetade hafsverket till proposition.

Ur en notis i Svenska Dagbladet där nämnda fråga omförmäles kan följande citeras:

"Juristerna i Lagrådet klagar på att beredningen av förslaget har varit bristfällig. Valet av remissinstanser beskrivs som ”påtagligt snävt” och dessa fick bara tre veckor på sig att uttala sig, står det i yttrandet. Regeringen har inte tagit regeringsformens beredningskrav ”på det allvar som förutsätts i lagregeln”, konstaterar Lagrådet. 

 Dessutom har lagförslaget inte föregåtts av en grundlig analys. De problem med det nuvarande systemet som regeringen anger som skäl för lagändring är inte tillräckligt preciserade, det är oklart om lagändringen löser problemen och regeringen har inte heller sett till vilka konsekvenser det har för sjukvården, skriver juristerna."

Det är synnerligen anmärkningsvärt att ministären kompetens är så låg att den icke ens förmår att förstå vad som krävs av en proposition. En proposition är ett lagförslag något som icke kan tas lätt på. Måhända är en del av förklaringen i detta fall att ärendet anförtrotts ett av ministärens mera juniora och genuint oerfarna medlemmar, statsrådet Wallström, blott 29 år gammal utan vare sig akademisk examen eller någon djupare yrkeserfarenhet. En politruk, som huvudsakligen synes ha tjänat sin brödföda genom diverse positioner inom det socialdemokratiska partiet och dess ungdomsförbud, Uppenbart har statsrådet Wallström grundligen misslyckats i sitt värv varför hans lämplighet som statsråd måst ifrågasättas.    

söndag 23 november 2014

Konung Mikael högtidlighåller kommunismens fall


Det rumänska Konungahuset, Kronprinsessans gemål Hans Kunglig Höghet Prins Radu, Prins av Rumänien, Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Margareta, Kronprinsessa av Rumänien, Hans Majestät Konung Mikael I, Konung av Rumänen, och arvprinsen, Hans Kunglig Höghet Prins Niklas.

Den 20 dennes lät Hans Majestät Konung Mikael I av Rumänien på flerfaldiga sätt högtidlighålla 25 års minnet av den människofientliga och vederstyggliga kommunismens fall. I en adress till det Rumänska Parlamentet, vilken upplästes av Konungens dotter, Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Margareta av Rumänen lät Konungen tillkännage följande:

"År 1927, vid min far fader Konung Ferdinands död, utropades jag till Konung av Rumänien. Under de åttiosju år som förflutit sedan dess har jag bevittnat såväl fascismens som kommunismens uppgång och fall. I dessa brottsliga och vederstyggliga statssystems kölvatten lämnades miljoner döda och än fler lemlästade till både kropp och själ.

Mitt liv har varit en lång och trogen väntan, en väntan på Europa att komma till sina sinnen, en väntan på Rumänien att återupprätta sig själv. Tålamod kan ibland vare ett vapen mot ett historisk öde. Väntan och tro. Kärlek och pliktkänsla.

Men i mitt långa liv har jag ock fått erfara välsignade stunder. Gud ville att jag skulle vara i frontlinjen i mitt lands återgång till familjen av fria och värdiga nationer, genom de fulla medlemskapen i den Europeiska Unionen och i den Nordatlantiska Fördragsorganisationen.

Min familj och jag har under de senaste 25 åren, sedan kommunismens fall, oförtrutet arbetat för ett demokratiskt, välmående, fritt och värdigt Rumänien. Vi kommer fortsätta med detta arbete intill slutet av våra dagar, eftersom vi är övertygade om att Konungahuset utgör en institution vilken är en del av vår identitet som stat och nation.

Min familj och jag har arbetat mycket i de senaste tjugofem åren, sedan kommunismens fall, för ett demokratiskt, välmående, fritt och värdigt Rumänien. Vi Får inte upphöra att göra det fram till slutet av våra dagar, eftersom vi är övertygade om att Institutet för kungahuset är en del av vår identitet som stat och nation.

Kommunismen i Rumänien föddes samma år som jag var 1921. Drygt nio årtionden senare, är det mig en stor lycka att få möjligheten att tala till er nu, i firandet av dess fall.

Så hjälper oss Gud!

Michael R."

Samma dag avhölls ock en ceremoni i Elisabetspalatset i Bukarest, Konungens officiella residens, för högtidlighållandet av 25 års minnet av den människofientliga och vederstyggliga kommunismens fall.


Konung Mikael med inbjudna statschefer vid tiden för efter den människofientliga oh vederstyggliga kommunismens fall

Till ceremonin hade inbjudits ett antal stats- och regeringschefer från tiden för kommunismens fall. Bland gästerna återfanns herr Lech Walesa, Polens president 1990-1995, herr Sali Berisha, Albaniens president 1992-1997, herr Rexhep Meidani, Albaniens president 1997-2002, herr Stanislau Shushkevich, Vitrysslands president 1991-1994, herr Boris Tadic, Serbien president 2004-2012, herr Valdis Zatlers, Lettlands president 2007-2011 och herr Viktor Jusjtjenko, Ukrainas president 2005-2010.

Vid ceremonin förlänade Konung Mikael till herr Lech Walesa, en av förra århundradets största statsmän och vars insatser för den människofientliga och vederstyggliga kommunismens fall icke kan överskattas, Stora Korset av Kronorden.


Konung Mikael förlänar herr Lech Walesa, en va den människofientliga och vederstyggliga kommunismens allra främsta banemän, Stora Korset av Kronorden.



Kronorden

Efter den högtidliga ceremonin gav Hans Majestät bankett i Elisabethpalatset.

Tvivelsutan har det innehar det rumänska Konungahuset en viktig roll i Rumänen, samtidigt som det åtnjuter stor respekt. Förhållandet med statsledningen förefaller synnerligen gott och det noteras att Hans Majestät den 19:e dennes, i sitt residens, gav lunch för den nyvalde rumänske presidenten Hans Excellens herr HE Klaus Johannis, Hans Majestät har ock av presidenten inbjudits att närvara vid installationsceremonin.


Hans Majestät Konung Mikael, Konung av Rumänien, tar emot Hans Excellens herr Klaus Johannis, Rumäniens nyvalde president.

Det rumänska exemplets visar med all önskvärd tydlighet på den stora kontinuerliga kraft som Monarkin utgör. Den rumänska Monarkin har en stor betydelse i återupprättandet av den fria staten Rumänien, som utvecklats efter kommunismens avskyvärda förtryck och människoförakt. Det rumänska Konungahuset, med Konung Mikael i spetsen har bestått, medan kommunismen krossats och förpassats till historiens stinkande avskrädeshög. Konung Mikael aktas av sina landsmän som den Konung han är medan det snart är 25 år sedan den siste kommunistiske diktatorn, människoplågaren och tyrannen Ceausescu mötte sitt slutgiltiga och rättmätiga öde framför en exekutionspluton den 25 december 1989.

Leve den rumänska Monarkin!

Leve Konung Mikael I, Konung av Rumänien!

torsdag 20 november 2014

Det före detta kommunistpartiets smutsiga byk

I en ledare i Svenska Dagbladet fäster redaktör Lifvendal uppmärksamheten på den smutsiga byk som det före detta kommunistpartiet, nu benämnt vänsterpartiet, har i vidlyftiga förråd av stöd till människofientliga krafter. Redaktör Lifvendahl påvisar att nämnda parti, ett smutsen parti, icke enbart har byk från tiden före den människofientliga och vederstyggliga kommunismens fall utan ock från betydligt senare datum.

Det avskyvärda och fasansfulla terrordådet terrordåd i Jerusalem, som inträffade tidigare denna vecka och där bedjande judar brutalt mördades av fanatiska islamistiska islamister, genomfördes av den socialistiska terroristorganisationen PFLP  (Popular Front for the Liberation of Palestine sv. Folkfronten för Palestinas befrielse). Det anmärkningsvärda, som redaktör Lifvendahl mycket förtjänstfullt belyser, är att en av det före detta kommunistpartiets riksdagledamöter, en herr Esbati, varit en aktiv tillskyndare av nämnda mördarorganisation. Följande kan citeras från redaktör Lifvendahls ledare:

"PFLP som både har biståndsverksamhet och väpnad kamp på sin meny har för övrigt tidigare haft tillskyndare i Sverige. 2002 uppfördes organisationen på EU:s sanktionslista mot terrorister. Dåvarande ordföranden i Ung vänster, nu riksdagsledamoten Ali Esbati, svarade med att samla in pengar till PFLP för att ”pröva den svansviftande svenska lagstiftning som ska kriminalisera kontakter med de godtyckligt utpekade organisationerna”.

Esbati och en ledamot av förbundsstyrelsen misstänktes för brott mot två olika lagar mot terrorism. Åklagaren ansåg att brott kunde styrkas, men den i sammanhanget blygsamma summan (3 930 kronor) och Ung vänsters syfte, gjorde att åtal inte ansågs motiverat."

Då den taffliga och utrikespoliskt höginkompententa ministären Löfven i sin aningslösa dumhet lät erkänna "staten" Palestina kom de mest högljudda applåderna från det före detta vänsterpartiet. Högst troligt är ock att den taffliga ministären Löfven lät deklarera erkännandet icke utifrån en utrikespolitisk bevekelsegrund utan snarare för att tillfredsställa det före detta kommunistpartiet och dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade ordförande, herr Sjöstedt, i syfte att förhindra nämnda parti att ställa till allt för mycket förtret.

Det inträffade visar än en gång hur fel, förkastligt och totalt oacceptabelt den taffliga ministären Löfvens judaspenningar till det före detta kommunistpartiet dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade herr Sjöstedt var. Den avskyvärda och fasansfulla terrorhandligen, genomfört av en socialistisk terrororganisation, har ock applåderats offentligt och öppet av den avskyvärda terrororganisationen Hamas, som behärskar Gaza en del som tillhör den "statsbildning", som den taffliga ministären Löfven erkänt. Hur stor får aningslösheten vara?

Ett parti, som hyser riksdagsledamöter vilka i praktisk handling stött den organisation som gjort sig skyldigt till att mörda bedjande människor, en av de absolut lägst stående handlingar en människa kan begå, är tvivelsutan ett smutsigt och avskyvärt parti. Har den taffliga ministären Löfven någon form av omsorg till sitt anseende bör omedelbart all form av samverkan med detta, av stinkande smutsig byk behäftade, parti avbrytas. 

torsdag 30 oktober 2014

Regeringens och i synnerhet vice statsministerns stora tafflighet

Ett nytt exempel ges oss idag på den nytillträdda Regerinens stora tafflighet.

Denna gång är det frågan om ulvar där vice statsministern, statsrådet Romson, visar att hon icke är skicklig nog att inneha en statsrådpost. Statrådet Romson har uppenbarligen icke förstått ens de mest grundläggande principerna i vår konstitution, nämligen den myndigheterna enbart har att verka utifrån lagar och förordningar, och icke från lismande politiker av det slag statsrådet Romson utgör ett beklagligt exempel på.

Statsrådet Romson är förtörnade över att myndigheten Naturvårdsverket, helt i enlighet med rådande författningar, fattat beslut om länsstyrelserna må förordna om licensjakt på ulvar. Istället får att hålla sig till sitt eget fögderi och tiga still om en fråga vilken statrådet icke har att befatta sig med söker nämnda statsråd att påverka statrådet Bucht, vilken ansvarar för jaktfrågor. Statrådet Bucht förklarar:

"Jag har fullt förtroende för verkets beslut. Man måste förstå den oro som rovdjuren skapar ute i landet. Men jag utgår från att det inte blir en väldigt omfattande jakt, säger han."

Mot detta bjäbbar det taffliga statsrådet inför media:

"Men landsbygdsministern har valt att inte lyssna på detta. Vi är oense i frågan"

Otvivelaktigt har statrådet Romson, i strid mot konstitutionen, gjort sig skyldig till så kallat ministerstyre. Detta, samt det faktum att ett bjäbb av detta slag icke skall få förekomma i en Regering som fattar sina beslut kollektivt, gör att statsministern ofördröjligen bör föranstalta om statsrådets Romsons omedelbara entledigande och avskedande. I annat fall bör frågan anmälas till Konstitutionsutskottet för vidare överväganden.

Må vi snart bliva kvitt denna taffliga och oskickliga Regering! 

Palestina är icke att betrakta såsom en stat i folkrättslig mening

Den nya Regeringen, den svagaste regeringen i mannaminne, fortsätter sin vandring på oskicklighetens väg. Denna dag har man fullföljt sin illa övervägda avsikt att erkänna "staten" Palestina. Utrikesministerns motiveringen och argumentation vittnar enbart om grunda kunskaper i folkrätt och en obefintligt diplomatisk fingertoppskänsla. Kontrasten är stor till den internationellt aktade och erkänt skicklige förre utrikesministern, herr Bildt.

En av folkrättens grundprinciper utgår från att den stat som erkännes skall inneha en Regering med förmåga att ha kontroll över landets territorium. Utrikesministern tar såsom utgångspunkt för sin folkrättsvidriga argumentation - en argumentation som är tunnare än den tunnaste vattvälling - det faktum att Kroatien och Kosovo erkänndes under likande omständigheter. Inget kan vara mer fel. Den argumentation utrikesministern för faller platt till marken på följande punkter:

(1) Palestinas gränser är icke definierade i en statsrättslig mening. Det må vara att Västbanken och Gaza är att anse såsom palestinska territorier men så länge frågan om Jerusalem, en fråga som idag är ett stort mörker, icke är löst går det icke att definiera ett territorium för "staten" Palestina. Gränserna för Kroatien och Kosovo var statsrättsligt definierade.

(2) "Staten" Palestina saknar en statsledning som har förmåga att kontrollera hela det tilltänkta territoriet. Var och en vet att Gaza behärskas av terroristorganisationen Hamas. Att, såsom Regeringen nu gör, erkänna en "stat" vilket till en del behärskas av en vederstygglig terroristorganisation, som inget hellre vill än staten Israels utplåning, är i sanning att spotta både på folkrätten och staten Israels existensberättigande. Kroatien och Kosovo hade statsledningar med förmåga att kontrollera respektive stats territorium.

Utöver de rent folkrättsliga aspekterna är det synnerligen taffligt att erkänna staten Israel i den parlamentariska situation, som råder. Konstitutionellt har förvissa Regeringen, som är innehavare av den verkställande makten, rätt att erkänna utländska stater. Dock borde man i sanning avstått från detta då Regeringen på intet sätt, icke heller om det före detta kommunistpartiet inräknas i regeringsunderlaget, har en folkmajoritet bakom sig. Förhållandet till främmande makter utgör ett område där en bred uppslutning är av synnerlig vikt, något som varit ett adelsmärke för varje regering, som verkat sedan den så kallade parlamentarismens genombrott. Nu spottar Regeringen på nämnda praxis för att istället ägna sig åt dumdristig plakatpolitik, vars yttersta syfte måhända är att tillfredsställa det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, och för stor oförskämdhet beryktade, herr Sjöstedt.

Resultat av Regeringens dumdristiga och folkrättsvidriga tilltag lät icke vänta på sig. Staten Israel kallar, helt adekvat, hem sin ambassadör från Stockholm. Utrikesministern, som i sin stora naivitet gränsande till ren imbecillitet, talade om sitt tilltag såsom ett medel att föra parterna närmare varandra i en kommande förhandling. Det Regeringen uppnådde var istället att ruinera relationen med staten Israel, något som på intet sätt gynnar en redan komplicerad och komplex förhandlingssituation.

Såväl statsministern som utrikesministern har ett stort ansvar i denna dumdristighet och det nu skedda tar där väsentligt på deras förtroende och anseende. Tyvärr är slutsatsen att såväl statsminister Löfven som utrikesminister Wallström besitter en stor utrikespolitisk oskicklighet för att icke säga ren oduglighet. Från oppositionen borde ett allvarligt övervägande göras huruvida en fråga om misstroendevotum borde väckas i Riksdagen.

Må vi snart bliva kvitt denna oskickliga Regering!

lördag 25 oktober 2014

Ryske tronföljaren på besök i Sankt Petersburg

I början av innevarande månad besökte den ryske tronföljaren, Hans Kejserlig Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen, det ryska Kejsardömets forna huvudstad Sankt Petersburg. Anledningen till besöket var att högtidlighålla 100 års minnet av Hennes Kejesrliga Höghet Storfurstinnan Leonida, Storfurstinna av Ryssland, födelse. Storfurstinnan var Storfurstens mormoder.

 
Från minnesgudstjänsten 
 
Vid besöket skedde en minnesgudstjänst skydde i katedralen i Peter och Pul Fästningen, Sankt Petersburg, det Kejserliga Husets begravningskyrka. Vid denna gudstjänst uttalade Hans Nåd Biskop Nazarii av Kronstadt:

"Jag är glad att idag förrätta en liturgi i denna katedral, som är begravningskyrka för alla medlemmar av det Kejeserliga Ryska Huset, och jag är särskilt glad över att välkomna Storfurst Georg av Ryssland, som har kommit till Sankt Petersburg för att högtidlighålla 100-årsdagen av födelsen av sin mormoder, Storfurstinnan Leonida GeorgievnaDet Kejserliga Ryska Huset har gjort, och fortsätter att göra, många goda gärningar för Ryssland och dess folk, trots sin nuvarande svåra situationen. Det är viktigt att vi kommer ihåg denna dynasti när vi talar om Ryssland. De är arvtagare till alla de stora härskarna i Ryssland, under vars regering stora saker uträttats".


Storfursten nedlägger en blomma på sin mormoders grav.

I sitt svar uttrycke Storfursten sin stora rörelse över alla de böner som hållits för Storfurstinnan och för det minne hon visas. Storfursten förklarade:

"Hon älskade Ryssland av hela sitt hjärta lämnade för oss alla ett exempel på hur nationen kan tjänas. Vi strävar efter att bevara och akta de traditioner som hon var en bärare av. Tack för att ni kom idag för att minnas Storfurstinnan i bön, och även för ert stöd, som vi hela tiden känner och uppskattar ".

Under besöket i Ryssland uträttade Storfursten ävenledes andra ärenden. Således skedde överläggningar med det Kejserliga Kansliets föreståndare, herr Zakatov. Det Kejserliga Kansliet är det Ryska Kejserliga Husets ständiga representation i Ryssland och med högkvarter i Moskva.

Storfursten överlade ock med Ärkeprästen Alexander Tkachenko, förståndare för Kejserliga Stiftelsen för Cancerforskning, samt med direktören för Sankt Petersburgs barnsjukhus.

 
Storfursten och Metropoliten av Sankt Petersburg
 
På uppdrag av sin moder, det Kejserliga Husets Överhuvud och den rättmätige arvtagare till den Ryska Kejsartronen, Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, förlänade Storhertigen den Kejserliga Sankt Annaorden, av första klassen, till Hans Eminens Metropoliten Varsonofii av Sankt Petersburg
 
Storfurstens besök i Ryssland, ett av många, visar med all önskvärd tydlighet att den monarkistiska tanken är levande och vital i Ryssland. Må den dag icke dröja länga då Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, uppstiger på den Ryska Kejserliga Tronen såsom Kejsarinna av Ryssland.
 
Leve Monarkin!

Datum för Prinsbröllopet fastställt


Hans Kunglig Höghet Prins Carl Philip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, med tillkommande gemål, fröken Hellqvist.

Hovet låter kungöra att vigseln mellan Hans Kunglig Höghet Prins Carl Philip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, och fröken Sofia Hellqvist kommer att äga rum den 13 juni nästkommande år. Den högtidliga akten kommer att ske i Slottkyrkan på Kungliga Slottet.


Prinsbröllopet i Coburg år 1932, Hans Kunglig Höghet Hertig Carl Edvard, Hertig av Sachsen Coburg och Gotha, Hertig av Sachsen, Prins av Storbritannien och Irland, Hertig av Albany, Hans Kunglig Höghet Kronprins Gustaf Adolf, Sveriges Kronprins, Hertig av Skåne, Brudparet, Hennes Kunglig Höghet Louise, Kronprinsessa av Sverige, Hertiginna av Skåne, Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan Victoria, Hertiginna av Sachsen, Coburg och Gotha, Prinsessa av Schleswig-Holstein-Sönderborg-Glücksburg.

De senaste 100 åren har blott två prinsbröllop inom vårt Konungahus ägt rum. Den 20 oktober år 1932 förmäldes Hertigens farfader och farmoder, Deras Kungliga Högheter Prins Gustaf Adolf, Sveriges Arvsfurste, Hertig av Västerbotten och Prinsessan Sibylla, Prinsessa av Sverige, Heriginna av Västebotten, Prinsessa av Sachsen, Coburg och Gotha. Bröllopet skedde i Sankt Moritzkyrkan, Coburg.


Deras Kungliga Högheter Prins Bertil, Sveriges Arvsfurste, Hertig av Halland, och Prinsessan Lilian, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Halland, vid bröllopet år 1976.

Den 7 december 1976 förmäldes Hertigens faders farbroder Hans Kunglig Höghet Prins Bertil, Sveriges Arvsfurste, Hertig av Halland, med fru Lilian Craig, i samband med vigseln av Konungen upphöjd i furstligt stånd såsom Prinsessa av Sverige och Hertiginna av Halland. Bröllopet skedde i Drottningholms Slottskyrka.Såldes kommer det att ha passerat näst intill 39 år sedan ett prinsbröllop förrättades i Riket.

Det får hållas för troligt att Konungen vid det instundande bröllopet kommer behaga att upphöja Hertigens blivande gemål, fröken Hellqvist, i furstligt stånd såsom Prinsessa av Sverige och Hertiginna av Värmland.

Regeringen spottar på klassisk bildning

Bland de tilltag den nytillträdda Regering satt sig för att genomföra, inom ramen för den nu framlagda budgetpropositionen, finner vi att de svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Konstantinopel kommer att mista sina anslag. Vår västerländska civilisation uppkom till stora delar i det geografiska område där nämnda forskningsinstitut verkar. Att förstå vår civilisations ursprung - Kristendomen - Rättstaten - Folkstyret - är fundamentalt varför ock förutnämnda institutioner är synnerligen viktiga.

Regeringen talar stort om vikten av utbildning men visar genom den föreslagna illgärningen en praktik som består i hån av och spott på klassisk bildning. Detta bådar icke gott. Nu är dock icke detta måhända så märkligt i det att den socialistiska ideologin, vilken Regeringen är anfrätt av icke minst genom sitt stora beroende av det förutvarande kommunistpartiet, kännetecknas av stor historielöshet och bristande, för att icke säga total, oförståelse för samhällets kontinuerliga utveckling. Den som icke förstå historien förstår heller icke nutiden. Detta är dessvärre ännu ett tecken på den nytillrädda Regeringen stora oduglighet och oskicklighet.

I sammanhanget Regeringens kunskap och bildning må fästas uppmärksamheten på en artikel i Dagens Nyheter där några av de nytillträdda statsrådens resultat i det så kallade högskoleprovet redovisas. Anmärkningsvärt är att några av statsrådens resultat i nämnda prov är synnerligen mediokra. Det statsråd vilken givit ansvar för "kunskapslyftet" lyckades enbart uppnå poängen 1.0 medan det synes vara än värre beställt med nytillträdde civilministern vilken blott uppnådde 0.7 i resultat. Det synes således icke som att statsminister Löfven lyckats samla de vassaste knivarna i sin låda.

Må vi snart bliva kvitt denna regering som spottar på klassisk bildning. 

fredag 24 oktober 2014

Regeringen spottar på medmänskligheten

En av socialismens principer utgår från det faktum att människan alls icke i första hand skall ses såsom en individ utan som en varelse i ett stort kollektiv. Av detta följer att individen icke heller har ett ansvar såsom individ utan såsom medlem i ett kollektiv. Konsekvensen är att individen då icke heller har ett medmänskligt ansvar för sin nästa. Medmänsklighet är ett okänt attribut i socialismens stora anonyma kollektiv. I detta ligger att socialismen fullständigt ignorerar ett av vår Frälsares främsta budskap, det kristna kärleksbudskapet:

"Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna." (Matteus 7:12)

Att såsom medmänniska bistå sin nästa har för den känslokalle och kallhamrade socialisten intet värde då allt bistånd skall ske genom det anonyma kollektivet. Kärnan i det socialistiska tänkesättet, i ifrågavarande aspekt, är medborgaren genom skatter fri från sin medmänsklighet. En högst förkastlig och avskyvärd princip.

Med största sorg kan nu konstateras att den nyligen tillträdda, och med stor svaghet och oskicklighet behäftade, Regeringen, i nämnda avseenden, tar den socialistiska principen till sig och där med bespottar medmänskligheten. Det mest anmärkningsvärda i den nu framlagda budgetpropositionen (om densamma går igenom står ännu skrivet i stjärnorna) är icke avskaffandet av avdraget för gåvor till ideell verksamhet utan motiveringen för detta tilltag:

"Stöd med skattemedel till ideell verksamhet ska avgöras av demokratiskt valda organ deras representanter".

Här säges det rätt ut, individens medmänsklighet är ingenting värt utan det enda som räknas är kollektivet.

Må denna av kallhamrad, känslokall och omänsklig kollektiv socialism anfrätta Regering, som spottar på medmänsklighet och civilsamhälle, icke bliva långlivad.

 

lördag 18 oktober 2014

Hertigen av Värmland i televisionsframträdande

Förliden gårdag framträdde Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, i televisonsprogrammet Hellenius Hörna.

Ärligheten var stor när Hertigen uppriktigt förklarade att vare sig han eller någon annan medlem av det Kungliga Huset gillade det tramsiga och djup kränkande televisionsprogrammet "Hey Baberiba", en sällan skådad smörja, där Konungen och hans Hus förlöjligades och där redaktör Hellenius medverkade. Fullständigt klart är att redaktör Hellenius i detta fick sig en kraftig tankeställare. Huruvida redaktör Hellenius före programmet till Hertigen framfört sin uppriktiga ursäkt, avseende sin medverkan i det skandalösa spektaklet, vet vi icke men det synes icke helt otroligt.

Hertigen var ock uppriktig med det förhållande att han liksom sin fader Konungen, syster Kronprinsessan samt 700 000 andra va Rikets innebyggare är behäftad med det ärftliga handikappet dyslexi. Att nämnda handikapp på intet sätt innebär någon som helst begränsning av intelligens framgår av det faktum att många av historiens största personer varit drabbade av dyslexi. Bland dessa må nämnas professor Einstein.

Hertigen uttryckte ock sitt ogillande med de plumpa påhopp, genomförda av sensationslystna pladderjournalistiskamurvlar, som gjorts på hans tillkommande gemål, fröken Hellqvist.

Sammanfattningsvis kan sägas att Hertigen framträdde med stor integritet, säkerhet och då det så passade med humor. Klart är att Hertigen genom sitt på alla sätt skickliga framträdande växt i aktning hos alla de som bevittnade detsamma. Med sådana medlemmar av det Kungliga Huset såsom Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland, kan vi vara trygga i förvissningen om Monarkins bestånd och fortsatta utveckling.

I detta sammanhang må slutligen tydligt protesteras mot att redaktör Hellenius hade det ytterst dåliga omdömet att tilltala Hertigen med "Du". Detta tilltag var högst opassande och respektlöst och länder på intet sätt redaktör Hellenius till heder. En Prins i vårt Konungahus skall tilltalas "Eders Kunglig Höghet" eller i mindre formella sammanhang "Prinsen". Alla, inklusive etermedia, skall vara så goda att hålla sig till denna ordning.

söndag 12 oktober 2014

Politikens intrigspel

En ny påminnelse om politikens intrigspel ges oss nu i boken "Partiledaren som steg in i kylan", författad av redaktör Suhonen. I nämnda bok berättas vederhäftig och källkritiskt hur det tillgick när förre ordföranden för socialdemokratiska arbetarpartiet, herr Juholt, erhöll silkessnöret.

Visst är att herr Juholt på alla sätt saknade både erfarenhet, skicklighet och förmåga att utöva den post som han gavs. Att herr Juholt sattes på posten berodde på intet sätt på hans egenskaper utan på det faktum att partiets intrigerande fraktioner blockerade kandidater vilka icke var behäftade med herr Juholts oerfarenhet, oskicklighet och oförmåga. Ett gammalt ordspråk säger "att som man bäddar får man ligga". Detta gäller i allra högsta grad den ohållbara situation som partiet, genom herr Juholts ständiga fadäser, försatte sig i. Det är därför i första hand den kongress, som valde herr Juholt, som skall lastas och icke herr Juholt själv. I herr Juholts oerfarenhet och oförmåga låg det förhållanden att hans självbild icke alls överenstämde med hans faktiska kapacitet. Hade de intrigerande fraktionerna istället för att sätta den inskränkta fraktionsegoismen i första rummet vitsordat helheten torde händelseutvecklingen ha tagit en annan väg.

Den beskrivning, som redaktör Suhonen gör, av intrigerandet och maktspelet i det socialdemokratiska arbetarpartiets innersta kretsar länder icke på minsta sätt nämnda parti till heder. Att springa bakom någons rygg och icke öppet och ärligt våga stå för sin sak är högst oärligt och skamligt. Herr Juholt skulle icke behövt utstå detta, att han var behäftad med brister och stor oförmåga är obestridligt men då skulle han konfronterats med detta på ett öppet och ärligt sätt.

Det är synnerligen beklämmande att fortfarande många av dem, som deltog i detta smutsiga och oärliga intrigspelet, allt fort har höga positioner, ja somliga har nu ock upphöjts till statsråd. Att personer, som ägnat sig åt att, på ett oärligt och skamligt sätt, springa bakom ryggen och sticka in kniven i ryggen nu ingår i Regeringen är synnerligen anmärkningsvärt och ökar icke förtroendet till en redan svag Regering.

Det inträffade visar med all önskvärd tydlighet hur viktig maktdelningens princip är. Folkstyret, som är politikens domän, måste fokuseras på att stifta lagar och besluta om rikshushållningen genom Riksdagen som främsta institution medan den verkställande makten, vilken utövas genom de av folkstyret stiftade lagarna,  måste vara oväld och ojävig. Hur en Regering, där det ingår statsråd som befattat sig med oärligt, skändligt och skamligt intrigspel, kan upprätthålla oväldhet och ojävighet kan i sanning ifrågasättas.

torsdag 9 oktober 2014

Stor högtidsdag i den antikommunistiska kampen

Denna dag, den 10 oktober är en stor högtidsdag för varje sann antikommunist i det att det idag är 25 år sedan den slutgiltiga svanesången för den marxist-leninistiska kommunismen tog sin början. Kommunismen - en kvasivetenskaplig lära (till delar fullständigt ovetenskaplig), som formulerades, av pamflettisten Marx och fabrikören Engels, i det kommunistiska manifestet av år 1848. Folk- och barnamördaren Lenin, en av historiens mest avskyvärda och bestialiska individer, vidareutvecklade läran och gjorde lögner, svek och politisk terror och hävdandet av "proletariatets diktatur" till en del av dess praktik. Verket fulländades slutligen av tyrannen Stalin, historiens värste folkmördare och människoplågare, vars ondsinthet och människohat endast har haft sin like hos tyrannen och plågoanden Hitler.

Vid utgången av 1980-talet stod det marxist-leninistiska fiaskot klart för varje tänkande människa och då icke minst av Sovjetunionens dåvarande ledare, herr Gorbatjov. Oron spred sig under år 1989 i hela Östeuropa där hårdnackade kommunister, exempelvis den kommunistiske mördaren Honecker i Östtyskland, på allehanda sätt sökte förhindra historiens naturliga gång, det vill säga att den regim, som bygger sin makt på diktatur och repression, förr eller senare kommer att möta sin undergång. I detta måtto är historien otvetydig.



Modiga antikommunister i kampen

Under hösten 1989 tilltog protesterna från de av kommunismen förtrycka folken i Östeuropa allt mer. Ett centrum för frihetskampen uppstod i staden Leipzig. Måndagsgudtjänsterna i Nikolauskyrkan kom härvid att bli ett nav i frihetskampen. Efter flera folkliga missnöjesytteringar, i form av demonstrationer vars väg stoppades av den kommunistiska statens repressiva polismakt, samlades den 9 oktober 1989 icke mindre än 70 000 innebyggare, boende i denna del av ondskans imperium. Denna enorma fredliga och folkliga viljeyttring var för stor att rå på för den kommunistiska statens repressiva polismakt. Under ropen "Wir sind das Volk" ("vi är folket") inleddes slutfasen i denna heroiska antikommunistiska kamp. Inom en månad hade Berlinmuren rämnat och de kommunistiska förtryckarna körts på porten.


Hans Kejserliga och Kungliga Höghet, Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike,  Kunglig Prins av Ungern etc. etc. etc., Ålderspresident i Europaparlamentet, en av dem som vägrade ge upp kampen mot kommunismen och dess människoplågande.

Bland andra historiskt betydelsefulla händelser, som under sensommaren 1989, bidrog till att bana väg för den slutgiltiga svanesång som inleddes den 9 oktober, var den så kallade "paneuropeiska picknicken", som skedde den 19 augusti. Vid denna händelse, vilken organiserats av Hans Kejserliga och Kungliga Höghet, Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike,  Kunglig Prins av Ungern etc. etc. etc., klipps ett håll upp i järnridån på gränsen mellan Österrike och Ungern. Icke mindre är 600 förtrycka östtyskar når på detta sätt friheten. Genom denna händelse visades att järnridån - sina vakttorn, taggtråd, minfält och prickskyttar till trots - var en synnerligen bräcklig skapelse.

Död åt Kommunismen!

Må frihetens klockor snart ock klämta för de förtrycka folken på Kuba och i Nordkorea som alltjämt pinas under det kommunistiska oket!

Leve Friheten!

 

lördag 4 oktober 2014

Ila vald justitieminister

Justitieministerposten är i en rättstat en synnerligen betydelsefull och viktig post. Den person som bekläder detta ämbete måste därför åtnjuta ett högt anseende, visa respekt för alla medborgare och sist men icke minst stå upp för lagar och konstitution. Dessvärre måste nu konstateras att herr Löfven till justitieminister utsett en synnerligen illa lämpad person som på platt intet sätt uppfyller de krav som måste kunna ställas på en person, som bekläder ett av rikets högsta ämbeten.

Att den nya justitieministern, herr Johansson, är såväl republikan som ateist må vara hans rätt och ensak. Vad värre är att han verkat inom två av de mest illasinnade, rabiata och plumpa sekter, som verkar i vårt land. Herr Johansson är medlem i såväl sekten republikanska föreningen som i den gudsförnekande sekten  humanisterna.

Sekten republikanska föreningen har vid ett flertal tillfällen ägnat sig åt att smäda och förtala Konungen och hans hus samtidigt som man i sin stora inskränkthet är totalt och fullständigt oförmögen att föra en stringent konstitutionell diskussion.

Sekten humanisterna, som i sanning icke på minsta sätt kännetecknas av sann humanism, ägnar sig åt att smäda och förlöjliga oss troende och spotta på oss genom att likna vår tro vid vidskepelse. Alla troende betackar sig från dessa illasinnade och djupt elaka kränkningar.

Herr Johansson synes utifrån ovanstående förhållanden vara den mest illa lämpade justitieminister, som någonsin beklätt ämbetet. Må statsministern, herr Löfven, taga sitt förnuft tillfånga och skyndsamt entlediga herr Johansson från det ämbete han icke är värdig att bekläda.

fredag 3 oktober 2014

Om Regeringsskiftet

Denna dag har Hans Majestät Konungen i konselj tagit emot den tillträdande Regeringen och bekräftat dess tillträde, enligt Regeringsformens sjätte paragraf, varigenom regeringsskiftet vunnit laga kraft.

 
Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, Statsministern, herr Löfven, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, samt Talmannen, herr Ahlin
 
Ordningen för regeringsskifte är synnerligen bristfällig utifrån ett konstitutionellt perspektiv.
 
Den första anomalin består däruti att avgående talmannen, som ytterst är en politisk företrädare och oftast i ifrågavarande situationer representerar den förlorande sidan, skall leda regeringsbildandets första fas. Det går icke att fullt ut hävda att detta är en oväld procedur. Även om förre talmannen, den hedervärde herr Westerberg, denna gång utförde sitt värv på ett klanderfritt sätt rättfärdigar icke detta principen.
 
Den andra anomalin består däruti att Statsministern, som har att under lagarna utöva den verkställande makten utses av ett politiskt och icke ett obundet organ. Folkstyret utövas av Riksdagen, som stiftar lagar och fattar beslut om rikshushållningen. Regeringen har, att på hela folkets vägnar, verkställa de beslut Riksdagen fattat. Detta förhållande utgör en av grunderna för maktdelningsprincipen - en princip som är av yttersta vikt för rättsstaten.
 
I väntan på en mer genomgående omarbetning av Regeringsformen, med utgångspunkt från 1809 års Regeringsform, bör en förändring av ovan diskuterade förhållanden avhjälpas så snart möjligt är genom det att Regeringsformens sjätte kapitel och dess fjärde till nionde paragrafer får följande lydelse:

Regeringsbildningen

4 § När en statsminister ska utses, kallar statschefen till ett riksråd bestående av statschefen, talmannen, vice talmännen samt ordföranden i högsta domstolen. Statschefen kallar företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Riksrådet överlägger och lämnar sedan förslag till statschefen varpå statschefen förordnar statsminister.

Riksdagen ska inom fyra dagar, utan beredning i utskott, pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget, har inte statsministern riksdagens förtroende. I annat fall har statsministern regeringens förtroende.

5 § Erhållet statsminister inte riksdagen förtroende, ska förfarandet enligt 4 § upprepas. Har riksdagen fyra gånger inte givit förordnad statsminister förtroende, ska förfarandet avbrytas och återupptas först sedan val till riksdagen har hållits. Om inte ordinarie val ändå ska hållas inom tre månader, ska extra val hållas inom samma tid.

6 § När riksdagen har givit ny statsminister förtroende, ska han eller hon så snart det kan ske anmäla de övriga statsråden för riksdagen. Därefter äger regeringsskifte rum vid en särskild konselj inför statschefen eller, om statschefen har förhinder, inför riksföreståndaren. Riksrådet ska alltid kallas till konseljen.

Statschefen utfärdar förordnande för statsministern i kraft av denna regeringsform.

Entledigande av statsministern eller annat statsråd

7 § Förklarar riksdagen att statsministern eller något annat statsråd inte har riksdagens förtroende, ska statschefen entlediga statsrådet. Om regeringen kan besluta om extra val till riksdagen och gör det inom en vecka från misstroendeförklaringen, ska något entledigande dock inte ske.

I 3 § finns bestämmelser om entledigande av statsministern med anledning av en statsministeromröstning efter val. Lag (2010:1408).

8 § Ett statsråd ska entledigas om han eller hon begär det, statsministern av statschefen och ett annat statsråd av statsministern. Statsministern får även i andra fall entlediga statsråd. .

9 § Om statsministern entledigas eller dör, ska statschefen entlediga de övriga statsråden.
 
 
Konungen i konselj med Regeringen
 
 

fredag 26 september 2014

Hertigen av Oldenburg hädangången


Hans Kunglig Höghet Hertig Anton Günther, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen

Storhertighuset Oldenburg låter genom Hans Kunglig Höghet Hertig Christian, Hertig av Oldenburg, kungöra att den rättmätige arvtagaren till Storhertigdömet Oldenburgs tron, Storhertighuset Oldenburgs Överhuvud, Hans Kunglig Höghet Hertig Anton Günther, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen, gått hädan förliden lördag, den 20:e september, i en aktningsvärd ålder av 91 år, 8 månader och 4 dagar.


Kungörelsen

Hertigen var son till Hans Kunglig Höghet Arvstorhertig Niklas, Arvstorhertig av Oldenburg, (1897-1970), och Hennes Kunglig Höghet Arvstorhertiginnan Helena, Arvstorhertiginna av Oldenburg, Prinsessa av Waldeck och Pyrmont, (1899-1948) samt och sonson Hans Kunglig Höghet Storhertig Fredrik August II, Storhertig av Oldenburg, (1852-1931). Hertigen var syssling med vår högaktade Konungs moder Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Sibylla, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Västerbotten, Prinsessa av Sachsen, Coburg och Gotha, genom det förhållandet att Hertigens morfader Hans Höghet Furst Fredrik, Furste av Waldeck och Pyrmont, var broder till Prinsessans farmoder, Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan Helena, Hertiginna av Albany, Prinsessa av Waldeck och Pyrmont.

Hertigen åtnjöt ett högt anseende i den del av Tyskland, som intill de sorgesamma omvälvningarna år 1918 utgjorde Storhertigdömet Oldenburg. Han ansågs ödmjuk, blygsam och återhållsam till sitt sätt, egenskaper som lade grunden till den stora respekt han visades.

Hertigen hade många strängar på sin lyra varibland förvaltningen av Furstehusets egendomar utgjorde en synnerligen viktig del. En del av denna egendom, slottet i Eutin, tillfördes år 1991 en stiftelse vilken förvaltas gemensamt av Furstehuset och Förbundslandet Schleswig Holstein. Vidare verkade Hertigen på flerfaldiga sätt för läsfrämjandet av det oldenburgska kulturarvet. Ett annat område, som Hertigen ägnade stor möda åt, var Röda Korset. Hertigen hade ock omfattande engagemang inom den tyska ridsporten.

Försteministern i förbundslandet Niedersachsen, herr Weil, låter uttala:

"Oldenburg och Niedersachsen har genom Hertig Anton Günther förlorat en under många decennier enagerad och sympatisk befrämjare av såväl ridsport som kultur".

Hertigen efterlämnar sin gemål, Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan Ameli, Hertiginna av Oldenburg, Prinsessa till Löwenstein-Wertheim-Freudenberg, sonen och arvtagaren Hans Kunglig Höghet Hertig Christian, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen, samt dottern Hennes Höghet Hertiginnan Helene, Hertiginna av Oldenburg.

Nämnas må ock att Storhertighuset Oldenburg är en gren av det synnerligen vittförgrenade Furstehuset Oldenburg vilket idag sitter på såväl Danmarks som Norges troner. Ävenledes det grekiska Konungahuset och det ryska Kejsarhuset utgör grenar av Huset Oldenburg. En annan välkänd furstlig person som stammar från Huset är Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Edinburgh. 

Det Förenade Konungariket består


Hennes Majestät Drottning Elisabeth II,  med Guds Nåde Förenade Konungariket av Storbritannien och Nordirland och Hennes övriga Rikens och Territoriers Drottning, Samväldets Överhuvud, Trons Försvarare

Förliden vecka hölls en folkomröstning i Skottland för att avgöra huruvida nämnda land skulle kvarstå i unionen, det Förenade Konungariket, eller om en utbrytning skulle ske varvid en suverän stat, dock i fortsatt personalunion, skulle upprättas. Omröstningen slutade i det resultatet att Skottland kvarstår i Förenade Konungariket.

I anledning av detta har Hennes Majestät Drottning Elisabeth II,  med Guds Nåde Förenade Konungariket av Storbritannien och Nordirland och Hennes övriga Rikens och Territoriers Drottning, Samväldets Överhuvud, Trons Försvarare, låtit uttala följande:

"Efter mången månad av diskussion, debatt och nogsamt övervägande, har vi nu resultatet av folkomröstningen visst för oss, och det är ett resultat som vi alla i hela Storbritannien kommer att respektera. 

För många i Skottland och på andra håll i dag, kommer det att finnas starka känslor och kontrasterande känslor - bland familj, vänner och grannar. Detta visar på naturen hos den starka tradition av väl förankrat folkstyre som råder i vårt land. Vi hyser dock inga tvivel om att dessa känslor kommer att mildras av en förståelse för andras känslor. 

Nu, när vi går vidare, måste vi komma ihåg att trots de olika åsikter som har uttryckts, besitter vi en gemensam varaktig kärlek Skottland, vilket är något som hjälper till att förena oss alla. Med Vår kännedom om folket i Skottland, hyser Vi inga tvivel om att skottar, liksom andra i hela Förenade Konungariket, har förmågan att uttrycka starkt hållna åsikter innan de kommer tillsammans igen i en anda av ömsesidig respekt och stöd, för att konstruktivt arbeta för Skottlands framtid och faktiskt alla delar av landet. 

Vår familj och Vi kommer att göra allt Vi kan för att ledsaga och stödja Eder i detta viktiga värv. 

ELIZABETH R."