Statsminister Löfven, vars ämbetsperiod kantats av största tafflighet och ren inkompetens, synes oförskräckt fortsätta vägen mot sin politiska svanesång. Aldrig har riket haft en skickligare statsminister. Det fullständiga fiaskot rörande rikets budget, vars alla turer på ett mycket förtjänstfullt sätt beskrivs i av Catharina Lind i Svenska Dagbladet, är endast en del av den taffliga statsministerns gärning.
Tillsammans med den likaledes taffliga finansministern, statsrådet Andersson, uppvisar nu statsministern största okunnighet inom idéhistoriens disciplin. Nämnda okunniga ledamöter av rikets regering söker nu göra gällande att det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna skulle vara nyfascistiskt. Var och en som tagit del av anmärkningarna i detta Forum vet att dess tecknare icke har mycket till övers för nämnda nationalistparti. Dock, att anklaga det populistiska nationalistpartiet, för något det icke är, kommer enbart att gynna detsamma. Statsministern och finansministern synes genom sitt agerande ha övergivit varje form av seriös politisk diskurs och istället, i sin stora desperation efter sitt gigantiska fiasko och uppvisade regeringsoskicklighet, ställt sin håg till plakatpolitik av samma slag som nyttjas av vederstyggliga krafter på yttersta vänsterkanten.
I stället för att hänge sig åt oseriös plakatpolitik borde de först ta del av den erkänt kunnige historikern, professor Harrisons, upplysande artikel om fascismens sanna beskaffenhet i tidskriften Neo. Professor Harrison pekar i sin inledning på hur oprecist begreppet fascism nyttjas:
"När termen fascism används i dagligt tal är det emellertid knappast dessa ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, inte heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termen brukas huvudsakligen som skällsord, ett invektiv som folk vräker ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en man som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”intolerant skitstövel”, ”rasist” eller ”nationalist”. Varje gymnastiklärare som insisterar på ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär. (Det enda som slår ”fascist” med råge är ”idiot”, ursprungligen en antik grekisk term för ”privatman”, en person som önskade stå utanför politiken och bara ägna sig åt sig själv. I den athenska demokratin var sådant beteende allt annat än comme il faut)"
Kan det vara mera tydligt hur de taffliga regeringsmöjligheterna, statsministern och finansministern, fallit ned i ett träsk av okunskap gränsande till ren dumhet i nämnda avseenden?
Professor Harrison fortsätter vidare i sin framställning på följande sätt:
"Kort sagt: Ordet fascism används i dag nästan uteslutande som negativ smädesterm av människor som inte betraktar sig som fascister. Detta leder till förutsägbara problem när opinionsbildare sätter den stigmatiserande fasciststämpeln på politiska riktningar som endast har ett fåtal beröringspunkter med den fascistiska ideologin."
Kärnan i fascismen beskriver professor Harrison enligt följande:
"Mussolini definierade själv fascismen, tillsammans med Gioacchino Volpe, i en omfattande artikel i Enciclopedia Italianai början av 1930-talet. Il Duce förklarade att fascismen vände sig mot såväl socialism som liberalism och att ideologin till sin natur var odemokratisk. Den tog spjärn mot de doktriner som sökte sitt ursprung i franska revolutionen och blickade framåt, mot en auktoritär stat utgående från nationen. Mussolinis text är typisk för hur fascisterna proklamerade sin lära under mellankrigstiden. Teoretiker Giovanni Gentile framställde rörelsen som en tredje väg vid sidan av den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från staten, som skulle domineras av ett enda parti. Staten skulle omfatta hela samhället genom korporativa organisationer och slå vakt om privategendomen. En annan central faktor var idén om nationen som en enhet som krävde stark ledning och en kollektiv identitet, vilken måste få sätta sig över individuella hänsyn och kunna kanaliseras till krig. Fascismen var fientlig mot etniska och religiösa grupper som inte kunde assimileras med nationen."
Här må finnas element, i form av betydelsen av nationens behov av en kollektiv identitet, som det populistiska nationalistpartiet delar med fascismen. Dock är det uppfyllande av helheten och icke dess element som är den enda grunden för att klassificera ett parti såsom fascistisk. Knappast någon skulle komma på tanken att kalla socialdemokratiska arbetarpartiet för fascistisk utifrån det det obestridliga faktum att de understundom, och i vissa måtto alltjämt, förfallit åt korporativistiska lösningar, ett annat av fascismen grundelement. Vidare har fascismens syn på ett starkt ledarskap delats av hart när varje vederstygglig kommunistiska implementation. Icke gör väl detta kommunisten till fascist?
Professor Harrison är vidare tydlig med att likhetstecken icke kan sättas mellan fascism och nationalism:
"Men alla nationalister var inte fascister. Identifieringen av nationen och idealiseringen av det egna folkets förflutna går som en röd tråd genom alla staters historia under första hälften av 1900-talet. Det var vid denna tid vi började hissa nationsflaggor, heja på våra idrottare och utforma de förment nationella sedvanor som präglar våra länder än idag. För att en nationalist skulle kunna definieras som fascist krävdes även en fast övertygelse om behovet att upprätta en totalitär stat, om nödvändigt med våld, som kontrollerade hela samhället genom politiska organisationer, säkerhetstjänst, polismakt, ett likriktat skolväsen och intensiv propaganda. Staten måste bli livskraftig och fick gärna angripa svagare grannar. Därtill kom den ”tredje vägen” inom ekonomiskt tänkande, föreställningen att både kapitalism och socialism borde avskaffas och ersättas av en samhällsmodell som upphävde klassmotsättningar. Fascisterna menade inte att klasserna skulle försvinna, tvärtom, men staten skulle medla mellan dem och åstadkomma enighet inom nationens ram. För att slippa bli beroende av andra stater var fascisterna dessutom negativa till alltför mycket utrikeshandel och föredrog en ekonomisk politik som syftade till självförsörjning."
Professor Harrison är ock noga med att sätta en distinktion mellan fascism och nationalsocialism:
"På detta sätt har fascismbegreppet sedan länge brukats i media och i referensverk, medan forskare har varit skeptiska – i synnerhet som skillnaderna mellan exempelvis Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien och Francos Spanien var avsevärda. Genom att bunta ihop dem alla under rubriken fascism missförstår man, har forskarna menat, de historiskt väsentliga nyanserna. Det mest uppenbara exemplet är den extrema variant av antisemitism som utgjorde en av kärnpunkterna i nazismen men som saknades hos många andra totalitära rörelser under mellankrigstiden. Ett annat exempel är diskrepansen mellan den modernistiska och republikanska spanska Falangen under José Antonio Primo de Rivera i mitten av 1930-talet och den konservativare, mer traditionalistiska och katolska politik som förknippas med Falangen sedan Franco tagit över rörelsen under spanska inbördeskriget. Å andra sidan finns det forskare som inte har nöjt sig med att sätta fascistetiketten på alla högerextremister. Vissa har gått ett steg längre och betonat likheterna mellan totalitära rörelser både till vänster och höger genom att sammanfatta dem alla med termen totalitarism."
Vårt populistiska nationalistparti är i sanning inget parti att berömma eller höja till skyarna. I partiets tidiga historia finns mörka relationer och anknytningar till ett rasistiskt tankegods. Dock, såsom professor Harrison redogjort för, är rasismen ett större bärande element hos krafter än mörkare än fascismen, nämligen nationalsocialismen. Med detta sagt skall dock med skärpa framhållas att det det utifrån nationalistpartiets programskrivningar icke på ett stringent och seriöst sätt går att klassificera partiet som vare sig fascistiskt eller nationalsocialistisk.
Den idéhistoriska diskursen får icke, som sker av de taffliga och okunniga stats- och finansministrarna, baseras på infantil plakatpolitik utan måste ske utifrån det tankegods som formulerats av respektive ideologis banerförare.
Tillsammans med den likaledes taffliga finansministern, statsrådet Andersson, uppvisar nu statsministern största okunnighet inom idéhistoriens disciplin. Nämnda okunniga ledamöter av rikets regering söker nu göra gällande att det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna skulle vara nyfascistiskt. Var och en som tagit del av anmärkningarna i detta Forum vet att dess tecknare icke har mycket till övers för nämnda nationalistparti. Dock, att anklaga det populistiska nationalistpartiet, för något det icke är, kommer enbart att gynna detsamma. Statsministern och finansministern synes genom sitt agerande ha övergivit varje form av seriös politisk diskurs och istället, i sin stora desperation efter sitt gigantiska fiasko och uppvisade regeringsoskicklighet, ställt sin håg till plakatpolitik av samma slag som nyttjas av vederstyggliga krafter på yttersta vänsterkanten.
I stället för att hänge sig åt oseriös plakatpolitik borde de först ta del av den erkänt kunnige historikern, professor Harrisons, upplysande artikel om fascismens sanna beskaffenhet i tidskriften Neo. Professor Harrison pekar i sin inledning på hur oprecist begreppet fascism nyttjas:
"När termen fascism används i dagligt tal är det emellertid knappast dessa ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, inte heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termen brukas huvudsakligen som skällsord, ett invektiv som folk vräker ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en man som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”intolerant skitstövel”, ”rasist” eller ”nationalist”. Varje gymnastiklärare som insisterar på ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär. (Det enda som slår ”fascist” med råge är ”idiot”, ursprungligen en antik grekisk term för ”privatman”, en person som önskade stå utanför politiken och bara ägna sig åt sig själv. I den athenska demokratin var sådant beteende allt annat än comme il faut)"
Kan det vara mera tydligt hur de taffliga regeringsmöjligheterna, statsministern och finansministern, fallit ned i ett träsk av okunskap gränsande till ren dumhet i nämnda avseenden?
Professor Harrison fortsätter vidare i sin framställning på följande sätt:
"Kort sagt: Ordet fascism används i dag nästan uteslutande som negativ smädesterm av människor som inte betraktar sig som fascister. Detta leder till förutsägbara problem när opinionsbildare sätter den stigmatiserande fasciststämpeln på politiska riktningar som endast har ett fåtal beröringspunkter med den fascistiska ideologin."
Kärnan i fascismen beskriver professor Harrison enligt följande:
"Mussolini definierade själv fascismen, tillsammans med Gioacchino Volpe, i en omfattande artikel i Enciclopedia Italianai början av 1930-talet. Il Duce förklarade att fascismen vände sig mot såväl socialism som liberalism och att ideologin till sin natur var odemokratisk. Den tog spjärn mot de doktriner som sökte sitt ursprung i franska revolutionen och blickade framåt, mot en auktoritär stat utgående från nationen. Mussolinis text är typisk för hur fascisterna proklamerade sin lära under mellankrigstiden. Teoretiker Giovanni Gentile framställde rörelsen som en tredje väg vid sidan av den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från staten, som skulle domineras av ett enda parti. Staten skulle omfatta hela samhället genom korporativa organisationer och slå vakt om privategendomen. En annan central faktor var idén om nationen som en enhet som krävde stark ledning och en kollektiv identitet, vilken måste få sätta sig över individuella hänsyn och kunna kanaliseras till krig. Fascismen var fientlig mot etniska och religiösa grupper som inte kunde assimileras med nationen."
Här må finnas element, i form av betydelsen av nationens behov av en kollektiv identitet, som det populistiska nationalistpartiet delar med fascismen. Dock är det uppfyllande av helheten och icke dess element som är den enda grunden för att klassificera ett parti såsom fascistisk. Knappast någon skulle komma på tanken att kalla socialdemokratiska arbetarpartiet för fascistisk utifrån det det obestridliga faktum att de understundom, och i vissa måtto alltjämt, förfallit åt korporativistiska lösningar, ett annat av fascismen grundelement. Vidare har fascismens syn på ett starkt ledarskap delats av hart när varje vederstygglig kommunistiska implementation. Icke gör väl detta kommunisten till fascist?
Professor Harrison är vidare tydlig med att likhetstecken icke kan sättas mellan fascism och nationalism:
"Men alla nationalister var inte fascister. Identifieringen av nationen och idealiseringen av det egna folkets förflutna går som en röd tråd genom alla staters historia under första hälften av 1900-talet. Det var vid denna tid vi började hissa nationsflaggor, heja på våra idrottare och utforma de förment nationella sedvanor som präglar våra länder än idag. För att en nationalist skulle kunna definieras som fascist krävdes även en fast övertygelse om behovet att upprätta en totalitär stat, om nödvändigt med våld, som kontrollerade hela samhället genom politiska organisationer, säkerhetstjänst, polismakt, ett likriktat skolväsen och intensiv propaganda. Staten måste bli livskraftig och fick gärna angripa svagare grannar. Därtill kom den ”tredje vägen” inom ekonomiskt tänkande, föreställningen att både kapitalism och socialism borde avskaffas och ersättas av en samhällsmodell som upphävde klassmotsättningar. Fascisterna menade inte att klasserna skulle försvinna, tvärtom, men staten skulle medla mellan dem och åstadkomma enighet inom nationens ram. För att slippa bli beroende av andra stater var fascisterna dessutom negativa till alltför mycket utrikeshandel och föredrog en ekonomisk politik som syftade till självförsörjning."
Professor Harrison är ock noga med att sätta en distinktion mellan fascism och nationalsocialism:
"På detta sätt har fascismbegreppet sedan länge brukats i media och i referensverk, medan forskare har varit skeptiska – i synnerhet som skillnaderna mellan exempelvis Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien och Francos Spanien var avsevärda. Genom att bunta ihop dem alla under rubriken fascism missförstår man, har forskarna menat, de historiskt väsentliga nyanserna. Det mest uppenbara exemplet är den extrema variant av antisemitism som utgjorde en av kärnpunkterna i nazismen men som saknades hos många andra totalitära rörelser under mellankrigstiden. Ett annat exempel är diskrepansen mellan den modernistiska och republikanska spanska Falangen under José Antonio Primo de Rivera i mitten av 1930-talet och den konservativare, mer traditionalistiska och katolska politik som förknippas med Falangen sedan Franco tagit över rörelsen under spanska inbördeskriget. Å andra sidan finns det forskare som inte har nöjt sig med att sätta fascistetiketten på alla högerextremister. Vissa har gått ett steg längre och betonat likheterna mellan totalitära rörelser både till vänster och höger genom att sammanfatta dem alla med termen totalitarism."
Vårt populistiska nationalistparti är i sanning inget parti att berömma eller höja till skyarna. I partiets tidiga historia finns mörka relationer och anknytningar till ett rasistiskt tankegods. Dock, såsom professor Harrison redogjort för, är rasismen ett större bärande element hos krafter än mörkare än fascismen, nämligen nationalsocialismen. Med detta sagt skall dock med skärpa framhållas att det det utifrån nationalistpartiets programskrivningar icke på ett stringent och seriöst sätt går att klassificera partiet som vare sig fascistiskt eller nationalsocialistisk.
Den idéhistoriska diskursen får icke, som sker av de taffliga och okunniga stats- och finansministrarna, baseras på infantil plakatpolitik utan måste ske utifrån det tankegods som formulerats av respektive ideologis banerförare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar