Hasardspelt fortsätter

Konungen lät under sitt pågående statsbesök i Frankrike uttala att han har förhoppningen att något gott på sikt skall komma ut ur den situation, som Riket nu befinner sig i. I en brydsam situation, som den nu pågående, är Konungen, som står över politikernas ständiga käbbel, bjäbb och lismande, den enda samlande kraften i Riket. Här har Monarkin otvivelaktigt en mycket viktig uppgift att fylla.


Det är icke svårt att instämma i Konungens förhoppning men dessvärre synes de självupptagna politiska lismarna, i dagsläget, helt vara stryrda av egna och partiegoistiska syften. Den med största tafflighet behäftade statsministern synes icke ännu ha förstått att hans regeringsinkompetens är roten till den situation, som råder. Hade, den med största tafflighet behäftade, statsministern förstått att det valresultat, som höstens val reulterade i, utesluter all samverkan med ett ytterlighetsparti, som det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och med stor oförskämdhet anfrätte herr Sjöstedt, skulle situationen varit en annan. Ingen kan begära att de så kallade Allianspartierna kan bringas till förhandlingsbordet så länge statsministern halstarrigt framhärdar i en organiserad samverkan med ett parti vars lortiga byk och smutsiga historia icke står efter motsvarande attribut hos det populistiska nationalistpartiet. 


Istället för att träda fram såsom en statsman och inse situationen och därav dra slutsatsen att en avgång är det enda realistiska alternativet fortsätter den tafflige statsministern sitt hasardspel vars utgång han endast, likt varje hasradspelare, endast kan sätta fromma förhoppningar kring. Få tror att det nyval, som den tafflige statsministern nu förklarar sig vilja utlysa, i grunden skulle förändra det parlamentariska läget. Det enda vi med säkerhet vet vet är att den tafflige och hasardspelande statsministern, genom sitt panikartade fastklamrande vid regeringstaburetterna, förstätter Riket i en än längre period av förödande osäkerhet. Ansvaret för detta ligger fullt och fast hos den tafflige statsministern.


Det enda hållbara hade varit att statsministern hos talmannen anhållit om entledigande och att sedan initiativ tagits, då ett streck dragits över höstens stora regeringsmässiga tafflighet, för bildandet av en samlingsregering, där självfallet såväl det före detta kommunistpartiet som det populistiska nationalistpartiet uteslutits och förpassats till den politiska kyla där de rättmätigen hör hemma. I en situation som denna måste varje medborgare kräva att de lismande politikerna överger sin självgoda partiegoism och sätter Rikets väl och ve främst, endast då kan Konungens förhoppning, om något gott på sikt, uppfyllas.