söndag 30 juli 2017

Om Konstitutionen

Föregående anmärkning tar upp professor Hedlunds debattartikel i Svenska Dagbladet vilken innehåller mycket matnyttigt. En aspekt som belyses är den författningsmässiga. Professor hedlund skriver:

"På samma vis talas det mycket om att frågan om misstroendevotum inte borde väckas innan konstitutionsutskottet getts tid att granska affären. Även här är det fråga om dimridåer, i syfte att blanda bort korten. ­Konstitutionsutskottets funktion är att möjliggöra för riksdagen att lära av misstag, och att se till att de inte upprepas. Här utdöms inga straff, utöver möjliga ”prickningar” som i praktiken har föga betydelse.

Ett misstroendevotum är fundamentalt annorlunda, såtillvida att det syftar till att direkt utkräva ansvar av statsråd som brustit i sitt ansvar. Om en majoritet anser att ett statsråd inte längre åtnjuter förtroende blir följden omedelbart entledigande. Här är det inte ­fråga om politiska förhandlingar kring eventuella tillrättavisningar. Det rör sig om ett svart eller vitt avgörande om riksdagen anser att ett statsråd förtjänar fortsatt förtroende."

Socialister har aldrig förstått syftet med Konstitutionen, ett syfte som bestå i att ge samhället en fast grund och försäkra alla dess medborgare, oavsett politisk hemvist, de rättigheter och friheter, som ett gott samhälle måste innehålla samt att tydliggöra de skyldigheter som föreligger. För socialister synes Konstitutionen mer vara ett verktyg att söka gynna befordrandet  av de socialistiska tankarna.

Såsom professor Hedlund framhåller är konstitutionell granskning och misstroendevotum två olika instrument, som icke med någon som helst nödvändighet beskriver förhållandet orsak - verkan. Förvisso kan omständigheter, som framkommer vid konstitutionell granskning, leda till misstroende i det att granskningen givit vid handen att Konstitutionen överträtts.

Misstroendevotum är avsevärt bredare instrument, som utgår från förhållandet att det i vår Konstitution är på det viset att Regeringen ansvarar inför Riksdagen, och icke tvärtom vilket vår tafflige och konstitutionellt djupt okunnige Statsminister synes ha fått för sig. En Regering och dess Statsråd, Statsministern inbegripen,  kan missbruka Riksdagens förtroende på många fler sätt än att överträda Konstitutionen. Av Regeringsformen framgår glasklart att misstroende är en fråga om förtroende och inget annat. Nämnda lagrums 13:e kapitel och 4:e paragraf säger tydligt:

"Riksdagen kan förklara att ett statsråd inte har riksdagens förtroende."

De konstitutionellt djupt okunniga, som framhärdar i vanföreställningen att ett misstroende måste föregås av ett överträdande av Konstitutionen, kommer icke finna en stavelse om detta i Regeringsformen. Av ovan refererade lagrum framgår ock:

"Ett yrkande om misstroendeförklaring ska inte beredas i utskott."

Så illa är det alltså ställt med Statsministern och andra Statsråds konstitutionella kunskaper. I sanning djupt bedrövligt. Det borde tiga still! 

Om Statsministerns avdankande

Professor Hedlund, en synnerligen kompetent och vederhäftig forskare som bland annat studerat såväl oduglighet som fasor hos kommunismen, låter idag, i Svenska Dagbladet, publicera en synnerligen klok och läsvärd debattartikel rörande hur det borde förfaras med Rikets högtafflige Statsminister.

Professor Hedlund riktar vår uppmärksamhet mot det högst besynnerliga förhållandet att Statsministern, som är ytterst ansvarig för de nyligen uppdagade synnerligen allvarliga säkerhetsbristerna, icke, av oppositionen, avdankas genom misstroendevotum. Professor Hedlund uttrycker detta som följer:

"Informationsläckaget var av sådan art och omfattning att det måste klassas som den värsta säkerhetskrisen i vårt land sedan spionen Stig Bergling avslöjades. Ansvaret för detta vilar ytterst på regeringen. Att Stefan Löfven trots detta väljer att sitta kvar, och att detta tolereras av den politiska oppositionen, är fullständigt häpnadsväckande."

I Riksdagen besitter oppositionen majoritet medan den högtaffliga och inkapabla Regeringen enbart förfogar över en minoritet. En minoritet vilken icke är tillfyllest för genomdriva Statsverkspropositionen varför man ställt sig i beroende och tacksamhetsskuld till vänsterpartiet, i allt väsentligt ett parti för kommunistiskt patrask och med en historia så till den grad fylld av lort och smuts att man näppeligen ens borde ta i det med tång. Riksdagen har alltså makt, att vilken dag och timma den önskar, avdanka Statsministern.

Anledningen till att oppositionen icke vill löpa linan ut och göra det enda rimliga - att genom misstroendevotum ge Statsministern det silkessnöre han förtjänar är att två av partierna, Centerpartiet och Liberalerna, icke säger sig vilja hamna i beroendeställning till det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna. Inkonsekvensen i detta resonemang är uppenbar och såväl fru Lööf som major Björklund är här svaret skyldigt hur det på något sätt skulle vara bättre att vi hare en Regering, som går i ett kommunistiskt partis ledband. Vänsterpartiet har en direkt historia där de mest avskyvärda av tyranner och regimer höjts till skyarna och det finns ock gott om medlemmar kvar från denna tid. Sverigedemokraterna har ock en till delar dunkel historia och där finnes tvivelsutan, bland medlemmarna personer, som har avskyvärda åsikter men den direkta relationen till mörkret synes mig snarare vara mindre än större i jämförelse med det kommunistiska patraskets parti.

Professor Hedlund uttrycker detta på följande sätt:

"Socialdemokratin styrde under lång tid landet med stöd av ett kommunistparti vars bakgrund var att öppet ha hyllat Josef Stalins terrorvälde, och vars anhängare med betydande entusiasm hyllade folkmord efter folkmord. Inga socialdemokratiska statsministrar har upplevt något problem med detta. Man har regerat landet på den mycket enkla grundvalen att hålla ”lössen borta ur den röda fanan”. Om kommunisterna vill fälla en arbetarregering så må det bli så, och det får bli upp till väljarna att avkunna dom. 

Att Alliansen inte har intagit exakt samma hållning är obegripligt. Man kunde lugnt ha sagt att vi bildar regering på vårt program, utan hänsyn till vad Sverigedemokraterna må tycka. Om de vill fälla en borgerlig regering så må det bli så. Om det är sant att merparten av SD:s väljare kommer ur det borgerliga lägret skulle valmanskåren snart nog ha avkunnat dom. 

Som det nu är styrs landet av borgerliga politikers fasa för att bli brännmärkta som rasister, fascister, nazister och bruna råttor. Det är denna fasa som gör att ansvar för det som skett inte kan utkrävas, och att Stefan Löfven trots situationens allvar lugnt kan sitta kvar. Det bådar mycket illa för svensk demokrati."

Det hela kan icke uttryckas på ett klarare sätt. Det finns icke minsta lilla anledning till att Riksdagens majoritet längre skall låt sig hunsas av dess minoritet i händerna på avskyvärda kommunister.

Synnerligen klokt och väl talat professor Hedlund! Må fru Lööf och major Björklund ta till sig detta!

torsdag 27 juli 2017

Drottningen förlänad med Bayerska Förtjänstorden


Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning

Vid en högtidlig ceremoni, förliden måndag den 24 juli i Prins Karlspalatset i den bayerska huvudstaden München, förländes Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, med den förnäma Bayerska Förtjänstorden.  Ordenstecknen överlämnades av Fristaten Bayerns Minsterpresident, herr Seehofer, under närvaro av Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland. Närvarade gjorde ock Deras Kungliga Högheter Prins Leopold, Prins av Bayern, och Prinsessan Ursela, Prinsessa av Bayern.

Drottningen förländades orden, som instiftades 1957 såsom erkännadetecken för utomordentliga insatser för Fristaten Bayern och dess folk, för hennes "internationella sociala engagemang och speciella anknytning till Bayern".

Bland andra furtserliga personer som förlänats orden märks framlidne Hans Majestät Konung Boudouin, Belgarnas Konung, framlidne Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, och Drottningens framlide svåger, Prins Johan Georg, Prins av Hohenzollern.

Statsrådet Hultqvist kommer att ställas till ansvar

Det tog icke lång tid innan den så kallade Alliansen, bestående av de hedervärda partierna Moderata Samlingspartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna, lät kungöra att misstroendet mot statsrådet Hultqvist, som brustit grovt i handläggningen av ifrågavarande säkerhetsärende genom att underlåta att agera och informera, kvarstår.

Statsrådet Hultqvist kan således förvänta sig ett nesligt men icke desto mindre välförtjänt avsked då han genom misstroendevotum kommer att avdankas av Riksdagen. Åt detta kan icke, den mot Riksdagen och Folkstyret trilskande och med stor tafflighet behäftade, statsministern göra ett vitten. Statsministern har således icke fått någon lön för sina partiegoistiska och dumdristiga krumbukter. Hans tros har härvidlag i sanning stora likheter med en sandlådegosses.

Ordföranden i det hedervärda partiet Moderata Samlingspartiet, fru Kinberg Batra, låter i ett pressmeddelande klargöra den fortsatta ståndpunkten:

"Trots att Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist har haft kännedom om bristerna i säkerheten hos Transportstyrelsen sedan 2016 har de avstått från att informera statsministern och dela informationen till ansvarig minister Anna Johansson. Regeringen har också avstått från att informera riksdagen om det som inträffat, detta trots att säkerhetsbristerna hos Transportstyrelsen anses som allvarliga och påverkar såväl enskilda personer som rikets säkerhet. Det är därför vår samlade bedömning att Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist har brustit i sitt ansvar genom hur de har agerat i samband med säkerhetskrisen.

Hanteringen av säkerhetskrisen visar även på stora brister i regeringens övriga arbete och ansvarstagande. Vi välkomnar därför att detta granskas även i riksdagens konstitutionsutskott.

Peter Hultqvist ansvarar för försvaret i regeringen. Trots att han, likt Anders Ygeman, fick information om säkerhetsbristerna på Transportstyrelsen i början av 2016 samt att dessa säkerhetsbrister ansågs som allvarliga så avstod Peter Hultqvist från att informera ansvarigt statsråd, statsministern och riksdagen. Dessa sakförhållanden har inte förändrats.

Grunden för vår begäran om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår därför. I ljuset av att frågan nu gäller ett, i stället för som tidigare tre, statsråd finner vi det däremot inte längre befogat att begära extra riksdagssammanträde. Därför kommer vi inte framföra en sådan begäran utan yrka att frågan om misstroendeförklaring avgörs när riksdagen öppnar, om inget nytt då framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning."

Ett i sanning mycket vederhäftig och logiskt resonemang, som till skillnad från statsministerns partiegoistiska och dumdristiga krumbukter, som icke på minsta stavelse kan ifrågasättas.

Väl talat fru Kinberg Batra! 

Taffligheten fortsätter

Så har då statsminister Löfven åter visat prov på sin stora tafflighet. Trots att det är uppenbart och tydligt att Riksdagen, det främsta instrumentet för Folkstyret, icke har förtroende för statsrådet Hultqvist drar icke statsministern den självklara konsekvensen vilket synnerligen anmärkningsvärt. Statsministern har icke förstått Konstitutionen där Regeringen ansvarar inför Riksdagen. Om detta högst beklagansvärda förhållande vittnade hans okunniga pladdrande vid dagens presskonferens. Statsministern, om han alltfort önskar sitta på främsta platsen vid Konungens rådsbord, har att lyda Riksdagen.

Statsministern borde veta hut!

En av vårt lands mest erfarna politiska kommentatorer, den hedervärde redaktör Bergström, sammanfattar det hela såsom följer:

"Löfven trotsar en riksdagsmajoritet och tar en betydande risk när han behåller Hultqvist"

Statsministern påstår sig i detta handla för Riket bästa (sic!) när han enbart agerar för att, med sin yttersta svaga Regering saknande riksdagsmajoritet, behålla sitt ämbete.

Nu gäller det för oppositionen att hålla fast vid det förklarade missnöjet och därigenom visa att det är Riksdagen och icke Regeringen, som är Folkstyrets främsta instrument!

onsdag 26 juli 2017

Änteligen prov på ledarskap

Denna morgon har partiordföranden för Moderata Samlingspartiet, fru Kinberg Batra, med fullt stöd av ordförandena för de övriga hedervärda partier vilka ingår i den så kallade Alliansen, låtit kungöra att misstroendeförklaring kommer att väckas mot trenne statsråd, statsrådet Johansson, statsrådet Ygeman och statsrådet Hultqvist.

Regerings ofattbart stora tafflighet har under senaste veckorna kommit i dagen på det allra tydligaste sätt inom ramen för den så kallade IT-skandalen. Bristen på ansvarstagande, samordning och koordination har varit total. Inget av de ansvariga statsråden har i minsta bisats av sina uttalanden velat vidgå att de begått någon felaktighet. Istället har skyllts på andra och på organisatoriska strukturer i förvaltningen vilka skulle förhindra ett informationsutbyte. När det gäller det sistnämnda kan inget vara mera fel då det alls icke saknas organ för nämnda utbyte. Här finns såväl Utrikesnämnden, under Konungens ordförandeskap, som samordningsstrukturer inom Statsrådsberedningen.

Istället för att erkänna att fel begåtts och begrunda dessa har ifrågavarande statsråd ägnat all sin möta att söka skydda sin egen position. Dessa, som det nu visar sig platt odugliga statsråd, har satt sin egen person och karriär före Rikets säkerhet. Bara detta är nog för att de skall ges nesliga, men synnerligen välförtjänta, avdankande, som nu förestår och som kommer vara skrivet på det gråaste av papper.

Då icke, den med stor tafflighet och bristande ledarskap behäftade, statsministern själv förmått att ta i tu med de missförhållanden och den stora oförmåga, som kännetecknar den regering han förestår, har nu de hedervärda Allianspartierna nödgats att agera. Då dessa, till skillnad från statsministern och hans parti, tar Rikets säkerhet på största allvar fanns inget val.

Från tecknaren av dessa rader applåderas högeligen det prov på ledarskap som nu visas!

Det rimliga i denna situation vore att statsministern inser att han och den regering han förestår icke är förmögen att styra Riket. Formellt är misstroendevotumet förvisso riktat mot trenne av Regeringens statsråd men självfallet är detta i grunden ock ett stort misstroende mot statsministern. Om statsministern har råg i ryggen, huruvida så är fallet eller icke lär framkomma senare under dagen, skulle han till Riksdagens talman inlämna en anhållan om entledigande. Då det blott är ett år kvar till nästa ordinarie riksdagsval vore det naturliga att Alliansens partier, med fru Kinberg Batra, i spetsen påtar sig regeringsansvaret.

Må nu fru Kinberg Batra insättas på den främsta platsen vid Konungens rådsbord såsom Rikets Statsminister!

söndag 23 juli 2017

Krav på monarkistisk restauration i Brasilien



Hans Kejserliga Majestät Kejsar Peter II, Kejsare av Brasilien

Brasilien var efter självständigheten år 1822 och fram till år 1889 ett kejsardöme under en gren av det Portugiska Konungahuset. Dess förste kejsare var Kejsar Peter I, vilken regerade mellan 1822 och 1831, då han abdikerade till förmån för sin son Kejsar Pedro II, som satt på tronen intill år 1889 då han av missnöjda plantageägare tvingades att abdikera. Orsaken till plantageägarna missnöje var att de blivit gramse på slaveriets avskaffande år 1888, vilket i kejsarens frånvaro ratificerats av hans arvinge, Kronprinsessan Isabella. I detta sammanhang må nämnas att såväl Kejsar Pedro II som Kronprinsessan Isabella var högt aktade av sitt folk.



Kejsar Peter II:s grav i katedralen i Kejsarstaden Petropolis.

Efter kejsardömets fall gick Brasilen en turbolent och icke alls harmonisk utveckling till mötes. Diktatorer avlöste varandra och den ena presidenten var mer korrupt än den andre, ett förhållande som pågått intill denna dag. Alldeles nyligen dömdes den förutvarande presidenten, herr da Silva, att avstraffas med 9 år och 6 månaders fängelse för korruption. Dessförutan finns ävenledes anklagelser, rörande korruption, mot den sittande presidenten, herr Temer.

Den brasilianska utvecklingen är inget att förundras över. Historien har tydlig visat oss att när Monarkins enande och kontinuerliga kraft rycks bort från ett samhälle då råkar samhället ofta i stora ofta i stora svårigheter. Uppkomsten av världshistoriens värsta tyrannier, det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland är båda konsekvenser av Monarkins avskaffande.

Således är det icke att förundras över att en stor mängd brasilianska innebyggare ställt krav på Monarkins återupprättande för att på detta sätt skapa harmoni och ge Brasilien en kraft som står över det dagliga politiska käbblet. Genom en petition till Brasiliens Parlament, underskriven av 30 000 medborgare, krävs att parlamentet skall föranstalta en folkomröstning i monarkifrågan. Enligt konstitutionen är parlamentet skyldigt att ta upp petitionen till behandling.

Tronföljdsfrågan i Brasilien är icke alldeles okomplicerad. Rättmätig tronföljare till Kejsar Pedro II var hans dotter Kronprinsessan Isabella, som avled år 1921. Kronprinsessans gemål var Greven av Eu, en sonson till Konung Ludvig Filip I av Frankrike. Paret hade trenne söner, Prins Peter (1875-1940), Prins Ludvig (1878-1920) och Prins Anton (1881-1918) varav den sistnämnde var ogift och barnlös.



Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Ludvig, Prins av Brasilien, överhuvud för det Brasilianska Kejsarhusets Vassourasgren

Då Prins Peter, närmast i tronföljden, år 1908 ingick ett morganatiskt äktenskap med Grevinnan Elisabeth Dobržensky de Dobrženicz avsade han sig arvsrätten till tronen trots att detta icke var något som huslagarna krävde. Arvsföljden övergick härvid till Prins Ludvig. Enligt denna ordning är Prins Ludvigs sonson Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Ludvig, Prins av Brasilien (f. 1938), arvtagare. Den gren som denne pretendent tillhör benämnes Vassourasgrenen.



Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Peter Karl, Prins av Brasilien, överhuvud för det Brasilianska Kejsarhusets Petropolisgren

Vad som komplicerar bilden är att Prins Ludvigs son Prins Peter Gaston, efter sin faders dör år 1940, förklarade att avsägelsen av år 1908 icke var giltig med hänvisning till att huslagrana icke krävde dynastiska äktenskap. Pretendent för denna gren, vilken kallas Petropolisgrenen, är Prins Peter Gastons son Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Peter Karl, Prins av Brasilien f. 1945).

Må vi hoppas att Brasilien återupprättar Monarkin och därigenom skänker sitt land den harmoni och den kontinuitet, som detta land såväl tarvar!

lördag 22 juli 2017

Regeringens tafflighet överträffar de värsta farhagor

Allt fler upplysningar kommer nu i dagen rörande det synnerligen allvarliga brott, som begåtts hos Transportstyrelsen och där den tidigare generaldirektören, civilingenjör Ågren, såväl avdankats från sitt ämbete som avstraffats med dryga dagsböter för att ha röjt hemlig - för Rikets säkerhet kritisk -  information till främmande makt. I detta blir det allt mer uppenbart att Regeringen, i sin stora och ofattbara tafflighet, försummat att vidtaga skadebegränsande anstalter. Lika illa är att vår beklagansvärda Regering undanhållit information för Riksdagen i det att ärendet icke bringats till Konungens och Utrikesnämndens kännedom vilket är fullständigt exempellöst. Det synes till och med förhålla sig på det viset att Regeringen farit med osanning om det verkliga skälet till civilingenjör Ågrens smädeliga avdankande från Transportstyrelsen, ett avdankande som tvivels utan skrivits på det gråaste av papper.

Regeringen under ledning av statsminister Löfven - en statsminister som förvandlat Statsrådsberedningen till ett Tafflighetsministerum - visar åter, på det allra tydligaste sätt, att den är oförmögen, inkapabel och inkompetent att styra riket i det att den icke på minsta sätt förstått allvarlighetsgraden av det inträffade. Vår högtafflige statsminister visar icke minsta tecken ledarskap i denna synnerligen allvarliga situation. För en tafflig statsminister skall tydligen till värre händelser för att hans behagliga sommarpaulunen skall brytas.

Dessbättre har oppositionen, vilken äger majoritet i Riksdagen och har makt att avsätta såväl enskilda statsråd som statsministern, nu skyndsamt igångsatt en granskning där flera av Riksdagens utskott, däribland det hedervärda Konstitutionsutskottet, agerar. Att granskningen kommer att resultera i yrkande om misstroendevotum får något eller några inblandade statsråd torde icke kunna uteslutas. Dessförutan synes det helt nödtvunget att Utrikesnämnden omgående kallas till överläggning.

Intressant blir att se hur Riksdagens utskott, vårt folks representanter, kommer att bedöma vår högtafflige statsministers ansvar. Skulle det förhålla sig så att statsministern, undanhållit information för Riksdagen och underlåtit att vidtaga skyndsamma skadebegränsande åtgärder, får inga fingrar läggas emellan, då måste statsministern, och Regeringen med honom, avdankas genom misstroendevotum. Vi kan icke ha en Regering, som icke tar utelämnande av information - kritisk för Rikets säkerhet - på största allvar.

Än en gång tvingas man ta sig för pannan vid åsynen av vår Regerings och Statsministers stora inkompetens!