lördag 26 november 2016

Upplysande om den hädangångne tyrannen

Ambassadör Landelius ger i Svenska Dagbladet och dess avdelning Under Strecket en synnerligen upplysande och intressant beskrivning av den just hädangången kommunistiske tyrannens sanna jag och beskaffenhet. Den högintressanta artikeln bär titeln "Kuba är kvitt sin fängslande tyrann", en i sanning träffande beskrivning.

Bland mycket som framkommer framgår att ifrågavarande tyrann ägnade sig år narkotikahandel. Ambassadör Landelius berättar följande:

"På 1990-talet visades Kubas flygvapen vara en viktig länk för narkotikahandel mellan Syd- och Nordamerika, och nu lät han ställa flera av sina främsta generaler inför rätta. Hans adjutant José Abrantes, försvarsstabschefen Arnaldo Ochoa och Antonio de la Guardia dömdes till döden och avrättades (så vitt man vet). 

 Abrantes kom från inrikesministeriet och var Castros högra hand. Ochoa var krigshjälte från Angola och kan ha setts som en konkurrent till Raúl, men tvillingarna De la Guardia var Fidel Castros favoriter och hade i åratal spelat äventyrliga roller på många håll i världen. För alla med inblick i kubanska förhållanden är det uteslutet att Fidel och hans bror inte skulle ha känt till trafiken."

Således var tyrannen ock en simpel brottsling, som icke enbart hade förtryckta och avrättades liv på sitt samvete utan ock en mångfald människor vilka varit slavar under narkotika, narkotika som den avskyvärde tyrannens flygvapen välvilligt smugglade. Vilket svineri!

Ambassadör Landelius fortsätter sin upplysning enligt följande:

"Fidel Castro styrde Kuba i mer än 50 år. Här ligger Paraguays Francia och Spaniens Franco i lä (40 respektive 36), för att inte tala om så kortvariga tyranner som Stalin (30) och Pinochet (17). Senare generationer som bevittnar Kubas elände tar gärna ön för ännu ett stycke Karibien i kolonialismens bakvatten. Men faktum är att Castro förvandlade ett av Latinamerikas mest utvecklade länder till en fattig avkrok där inte ens fattigdomen blev jämnt fördelad. 

 Fyra generationer kubaner har fått bära en tung börda. Kan de börja andas friare? Förändringen blir långsam och motsägelsefull. De politiska turerna handlar mest om att konsolidera och tradera makten, inte minst de tillgångar som den har ackumulerat. Vem får mest inflytande över den framtida ekonomin: armén, USA, Brasilien eller Spanien?"

Det råder icke minsta tvivel om att den nu avdöde diktatorn väl intar sin plats bland vår samtids mest avskyvärda politiska ledare och tyranner. Det kommunistiska pack, var än det finnas må, som hyllar den hädangångne kommunistiske människoplågaren är lika avskyvärda som den elake tyrann de hyllar.

Förtryckarens svenska advokater

Såsom nämnes i föregående anmärkning har den nyss hädangångne kommunistiske förtryckaren och människoplågaren, herr Castro, varit en ikon för allsköns vänsterpatrask. Går vi tillbaka till urartningens och socialismens zenit under 1970-talet berömdes nämnde förtryckare och människoplågare icke enbart av kommunister utan ock av mången socialdemokrat.

Bland de mest klandervärda, för att icke säga den allra mest klandervärda, utrikespolitiska gärningar den förre statsministern, den tragiskt bortgångne herr Palme, företog sig så var det hyllningsresan till Kuba och berömmandet av en hårdhudad diktator vars sanna väsen på intet sätt var herr Palme obekant.

Året var 1975. I ett tal, till vilket kommunistregimen kommenderat 100 000 personer, hyllade herr Palme, utan ett uns av minsta kritik, den kommunistiske diktatorn. Hur fullständigt urspårat nämnda besök var visas med all tydlighet genom det fotografi där herr Palme, med ett dödligt vapen i sin hand, låter sig fotograferas tillsammans med den kommunistiske människoplågaren.


Herr Palme med den kubanske förtryckaren och människoplågaren
Not: Normalt publiceras icke fotografier av kommunistiska diktatorer på detta Forum, dock då ifrågavarande bild så tydligt illustrerar det fullständigt sanslösa lismandet och beundrandet av människoplågaren görs här ett undantag

Dessbättre synes dagens socialdemokrater - i vart fall hjälpligt - ha tillnyktrat efter den elakartade revolutionsromantiska plåga, som herr Palme med flera ledande socialdemokrater drabbades av under urartningens zenit på 1970-talet. Chefen för utrikesdepartementet, statsrådet Wallström har dessbättre, i en kommentar, råg nog i ryggen att påtala att bristen på demokrati och mänskliga rättigheter hindrat Kubas utveckling. 

En som däremot sörjer och gråter förtryckarens hädangång är kommunistpartiets, i feghet benämnt vänsterpartiet, förre ordförande den hårdhudade marxist-leninisten herr Ohly. I sig intet att förvånas över då nämnde hårdhudade marxist-leninist ock hörde till dem som högeligen begrät Berlinmurens fall.  Herr Ohly var ock länge medlem av den avskyvärda kommunistsekten Svensk-Kubanska Föreningen innan han av rent populistiska skäl tvingades begära sitt utträde.

I en kommentar säger den hårdhudade marxist-leninisten, herr Ohly, en alltigenom grundmurad kommunist, att herr Castro var en "stor inspiratör"

Sic! vilket fruktansvärt hån mot alla de människor som förföljts, fängslats, torterats och avrättats under ifrågavarande kommunistiske människoplågare.

Såvitt känt är förhåller det sig så att herr Ohly alltjämt är en aktad medlem av kommunistpartiet, i feghet benämnt vänsterpartiet. När någon i anständiga partier uttalar sig berömmande om förtryck leder det vanligtvis till någon påföljd i form av reprimand eller uteslutning. Så icke i kommunistpartiet,l i feghet benämnt vänsterpartiet. Således åter ett av många bevis på nämnda partis sanna och avskyvärda kommunistiska väsen.

En kommunistisk förtryckare och människoplågare hädangången

Denna morgon nås vi av nyheten att den kubanske kommunistiske förtryckaren och människoplågaren, herr Castro, vilken i mer än ett halvt sekel förnekat det kubanska folket frihetens sötma, gått hädan. Det synes svårt att fälla någon tår över detta då folket har blivit kvitt en plågoande.

Den hårda och vederstyggliga kubanska kommunistregimen utgör, tillsammans med den nordkoreanska, en av världens få kvarvarande kommunistiska implementationer. Likt i Nordkorea pågår sedan länge en utarmning i det att kommunismen - vilket historien entydigt visat - är platt oduglig att skapa välstånd. Det enda den duger till är att förtrycka och plåga.

När ifrågavarande kommunistiske människoplågare, vilken i vår samtid utgjort det kommunistiska patraskets främsta ikon, nu icke längre vandrar bland oss kan förmodas att regimen, i sitt elaka försök att förhindra folkets rättmätiga frihet, kommer att ta till alla till buds stående medel för att söka bevara sin hårda regim. Förtrycket kommer att intensifieras, de som icke delar de vederstyggliga kommunistiska villfarelserna kommer att fängslas, torteras och ja dessvärre kan vi icke utesluta heller att de och kommer att mördas. När urskiljningslös en förbrytare hotas finns ofta ingen gräns för den grymhet denne är beredd att ta till - det samma gäller kommunistiska regimer.

Klart är dock att den kommunistiska regimens anstalter kommer att vara utsiktslösa. Kommunismen har ingen framtid utan den enda plast som återstår för densamma är historiens stinkande avskrädeshög. Den unga generationen på Kuba har, vilket berättas i en artikel i Svenska Dagbladet, föga till övers för det ofria och på alla sätt hämmande kommunistiska samhället. Låt oss hoppas att införandet av frihet och avlägsnandet av det kommunistiska patraskets förtryckare kan ske på ett lugnt och fredligt sätt utan det att våld kommer till användning.

Må nu frihetens klockar klämta för Kubas, av avskyvärda kommunister under långlig tid förtryckta, folk. Låt spikarna i den kommunistiske förtryckarens och människoplågarens likkista ock bli spikar i kommunismens likkista.

Leve det kubanska folkets okränkbara rätt till frihet! 

måndag 21 november 2016

Centralistisk dumhet

I Svenska Dagbladet uppmärksammar idag redaktör Sigfrid de infernaliska dumheterna med att söka slå sönder Rikets väl fungerande och hävdvunna administrativa indelning för att ersätta densamma med så kallade "storregioner" utifrån vilka ock stora län skall utgå. Redan i 1634 års Regeringsform, vilken mycket bär Axel Oxenstiernas signum, sattes de län vi idag känner upp såväl för Sverige som för Finland. Med några undantag, där större län skapats i Skåne och i Västergötland, består nämnda indelning. Att denna bestått under mer än 381 år talar för dess styrka.

Nu förhåller det sig dock så i de lismande politrukernas värld att dessa alltid suktar efter att utöka sina fogdevälden. Ju längre ut åt vänster på den politiska skalan, som politrukerna befinner sig, ju större är tilltron till stordrift och generella och totalövergripande ordningar. Stärkandet av folkstyret, i meningen närheten mellan folk och valda företrädare, kvittar lika för dessa vänsterkrafternas banerförare i det att de alltid ,i sin stora inskränkta dumhet, tror sig veta bättre än folket.

Ett viktigt fundament, vilande på gedigen historisk erfarenhet, säger oss att varje organisation blir oregerlig och ostyrbar om den överskrider en viss storlek. Ju större en organisation blir desto mer kraft måste läggas på att samordna dess verksamhet med följden att allt mindre uppmärksamhet kan ägnas åt organisationens nyttoskapande uppgifter. De mest extrema exemplen i nämnda avseenden utgöres av de förfärliga men gigantiska planekonomier, som skapades under den vederstyggliga kommunismen, och som slutade i att nämnda ekonomiska ordningar i princip förbrukade mer resurser än de skapade. Mer näraliggande exempel, i vår egen tid och vårt eget land, finner vi i de regioner, som kommit att ersätta landstingen, och där politrukerna i nämnda organisationer tillskansat sig än mer ansvarsområden samtidigt som man icke rår på att till fullo hantera kärnuppgiften - den viktiga sjukvården.

Såsom redaktör Sigfrid skriver i sin ledare fördes frågan om förändrad administrativ indelning fram redan för 10-talet år sedan genom den så kallade Ansvarskommitténs betänkande. Denna gång förhindrades dumheterna av den synnerligen kloke statsministern, herr Reinfeldt, den mest kompetente statsminister Riket haft sedan Arvid Lindman. Den klarsynte herr Reinfeldt såg icke nyttan med förändringen.

Dessvärre har nu åter tråden tagits upp av nuvarande höginkompetenta Regering. I sin stora hybris och bristande insikt om sin svaga parlamentariska ställning söker man åter driva frågan i hamn. Dock synes en riksdagsmajoritet allt mer avlägsen då hart när varje oppositionsparti av betydelse förkastar dumheterna såsom Regeringen och det högst oskickliga statsrådet Shekarabi driver frågan. Allt pekar på att det hela blir ännu ett nesligt nederlag för den Regering vars tafflighet saknar motstycke i vårt lands historia.

Man tar sig för pannan!

Ny preussisk Arvprins


Deras Kejserliga och Kungliga Högheter Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen och Prinsessan Sofia, Prinsessa av Preussen, Prinsessa Prinsessa av Isenburg

Från Tyskland nås vi av det glädjerika beskedet att Hennes Kejserlig och Kunglig Höghet Prinsessan Sofia, Prinsessa av Preussen, Prinsessa av Isenburg, gemål till Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, rättmätig arvtagare till Tysklands Kejsartron och Preussens Konungatron, den 17:e innevarande månad nedkommit med ett gossebarn. Moder och barn uppgives befinna sig väl.

Den nyfödde är Prinsparets fjärde barn och tredje son. Således är den nu till världen komne Prinsen nummer tre i den tyska och preussiska tronföljden.

Från detta Forum framföres de allra varmaste och hjärtinnerligaste lyckönskningar till Prinsparet.

söndag 20 november 2016

En märkeskvinna för lag och ordning

Förliden helg möttes vi av det sorgesamma beskedet att förra statsrådet och chefen för Justitiedepartementet, fru Hellsvik, lämnat detta jordiska efter ett synnerligen gott förrättat värv. I dagens Svenska Dagblad finns mycket läsvärda personliga minnesord över fru Hellsvik, författade av riksdagsledamoten Abrahamsson.

Moderata Samlingspartiets ordförande, fru Batra, sammanfattar fru Hellsviks gärning på ett synnerligen träffade sätt:

”Hon inspirerade många, med både starka värderingar och förmågan att få saker att hända”

I sin gärning tog fru Hellsvik laglydighetens och brottsoffrens parti framför brottslingars och straffångars. Fru Hellsviks innehav av posten som chef för Justitiedepartementet innebar ett tydligt trendbrott mot decennier av den kriminalliberalism, som utvecklats under många år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Ett förfall av lag och ordning där brottslingen och straffången sattes före den laglydige medborgaren.

Under fru Hellsvik borttogs den förkastliga halvtidsfrigivningen. Få om ens någon var ock de livstidsdomar, som omvandlades till tidsbestämt straff under fru Hellsviks regim. Under denna tid innehade fortfarande Regeringen ifrågavarande nådeinstitut. För fru Hellsvik var det en självklarhet att den som förbrutit sig mot lag och ordning och därigenom skadat sina medmänniskor skulle få ta fullt ansvar för sina gärningar och sona dessa genom laga och rättvist straff. Här klemades det icke med brottslingar och straffångar.

Fru Hellsvik gjorde vårt land synnerligen stora tjänster, må frid vila över hennes ljusa minne!

onsdag 2 november 2016

Om medlöperi

Redaktör Gudmundson fäster idag, i Svenska Dagbladet, uppmärksamheten på en insändare, författad år 1965 av förre stats- och utrikesministern herr Bildt, där propaganda i tunnelbanan - kamouflerad till konst - skarpt kritiseras.  Propagandan hade förfärdigats av konstnärinnan Derkert, en tämligen medioker konstnär förvisso på nivån över plankstrykarens, och innehöll pacifistiska så kallade "anti-atombombsmärken" vilket måhända icke varit så anmärkningsvärt om det icke varit för det förhållandet att nämnda mediokra konstnärinna var en stark anhängare av det kommunistiska tyranniet Sovjetunionen.

Om konstnären Derkerts sanna jag berättar redaktör Gudmunson följande:

"Konstnärinnan Siri Derkert var också lokalordförande i Svenska kvinnors vänsterförbund, och en av undertecknarna när Svenska fredskommittén grundades - och stod därför under Säkerhetspolisens övervakning. Bägge förbunden kontrollerades av Sveriges Kommunistiska Parti (i dag Vänsterpartiet), och var anslutna till de Sovjetstyrda paraplyorganisationerna Kvinnornas demokratiska världsförbund respektive Världsfredsrådet. De var frontorganisationer bildade för att säkra Sovjetunionens vapendominans. Siri Derkert gjorde flera studieresor till Sovjetunionen."

Således var konstnärinnan Derkert en vederstygglig medlöpare, som tjänade den avskyvärda kommunismens sak och som bidrog till att förlänga den onda och helvetriska regim, som styrde Sovjetunionen och dess underlydande marionettstater - ett människofientligt och ondeskfullt imperium. Atombomber må vara de värsta och farligaste ting mänskligheten konstruerat - om detta råder ingen tvekan - men har icke desto minder varit nödvändiga för att skydda den fria världen mot kommunism och annan ondska.

Nämnda exempel på medlöperi, där kulturpersonliger såväl som ämbetsmän och politiker ibland fullt medvetet ibland på grund av naivitet låtit sig utnyttjas av ondskan personifierad av kommunismen. Allt sedan krigets slut infiltrerades vårt fria svenska samhälle av nämnda krafter. Värst är att medlöperiet hade stöd långt upp i de socialdemokratiska regeringar, som dessvärre kom att styra vårt land under långlig tid, en tid under vilket mycket av det goda i samhället fördärvades. Det hela intensifierades under 1960- och 70-tal innan den synnerligen viktiga borgerliga valsegern av år 1976 ledde att utvecklingen - om än långsamt - kunde drivas i en annan riktning även om bakslag alltfort förekommer.

Ett annat exempel på ett betydlig värre medlöperi ger redaktör Gudmundson exempel på i en ledare den 21 november där  rektor Arvidssons, svekfulla och till gränsen på landsförrädiska gärning belyses. Rektor Arvidsson var under lång tid såväl socialdemokratisk riksdagsman, ledande i skolfrågor och en av de huvudansvariga för skolväsendets förfall och bildningens ruin, som starkt engagerad i såväl Förbundet Sverige-Sovjetunionen som Förbundet Sverige-DDR. I det sistnämnda var ock rektor Arvidsson mångårig ordförande. Ifrågavarande organisationer hade som enda syfte att skönmåla bilden av två av de mest avskyvärda och människoplågande regimer som världen skådat.

För att tala klarspråk, i nämnda avseenden var rektor Arvidsson inget annat en avskyvärd kommunistkollaboratör. Hans gärningar i detta är djupt klandervärda och det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna närde en så skamlig kommunistkollaboratör vid sin barm.  

Det hela visar på den socialistiska väg, som socialdemokraterna under 1960- och 70-tal vandrade på. Nu föll socialismen platt på grund av sin stora oduglighet. Den skamlige kommunistkollaboratören Arvidsson må - likt kommunistpartiets förre ordförande den hårdföre marxist-leninisten Ohly, ha gråtit floder när Östeuropas folk äntligen fick njuta frihetens sötma vid murens fall år 1989 men visst är att mänskligheten, trots många återstående utmaningar, tog ett stort steg framåt när kommunismen förpassades till historiens stinkande avskrädeshög.