fredag 25 oktober 2013

Monarkins oöverträffade kontiniutet

 
Deras Kungliga Högheter Hertigen av York (sedermera Konung Georg V),  Fursten av Wales (sedermera Konung Edvard VII),  Hennes Majestät Drottningen och Kejsarinnan samt Prins Edvard av York (sedermera Konung Edvard VIII).


 
Deras Kungliga Högheter Prins Georg av Cambridge, Hertigen av Cambridge, Fursten av Wales samt Hennes Majestät Drottningen.

Ovan visas tvenne fotografier, båda utvisande fyra generationer av Monarker och blivande Monarker. Det övre fotografiet föreställer den blivande Konung Edvard VIII dop år 1894 medan fotografiet togs under förliden onsdag i samband med dopet av Prins Georg av Cambridge. Konung Edvard VIII var den nuvarande Drottningens faderbroder.

Drottning Victoria tillträdde sin Regering år 1837, mänskligt att döma är det alls icke otänkbart att Prins Georg av York kommer att vara Storbritannien Monark så länge som 250 år efter Drottning Victorias trontillträde. Detta är ett synnerligen gott åskådningsexempel på den oöverträffade och enastående kontinuitet, som Monarkin skänker en statsbildning.

Storbritannien har under nämnda period drabbats av flerfaldiga krig och ofärd men dess inre styrka och stabilitet har varit orubblig. Inga förödande revolutioner har drabbat landet, likt de i Tyskland och Ryssland, utan Storbritannien har allt sedan 1600-talet kunnat utveckla den styrelseform där såväl Monarken som Parlamentet utgör de absoluta fundamenten. Det hela visar på Monarkins stora styrka.

onsdag 23 oktober 2013

Den brittiske arvprinsen kristnad


Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge med den nu kristnade arvprinsen Hans Kunglig Höghet Prins Georg av Cambridge.
 
Denna dag kristnades den brittiske arvprinsen Hans Kunglig Höghet Prins Georg av Cambridge. Officiant var Den Mest Vördnadsvärde Ärkebiskopen av Canterbury, den engelska Kyrkans främste prelat.

Hertiginnans syster fröken Middleton läste Lukasevangeliet 18:15-17:

"Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem.

Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: "Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.

Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin."

Hertigen broder Hans Kunglig Höghet Prins Harry av Wales läst Johannesevangeliet 15:1-5:

"Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.

Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt

I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till eder.

Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.

Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra."

Vid kristnandet, som skedde i en familjeakt och icke i en statsakt, närvarade Hennes Majestät Drottningen med Hans Kunglig Höghet Hertigen av Edinburgh, Hans Kunglig Höghet Fursten av Wales med gemål Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan av Cornwall samt Hans Kunglig Höghet Prins Harry av Wales. Vidare bevistades akten av Hertiginnan av Cambridge föräldrar, herrskapet Middleton, och syskon herr James Middleton och fröken Pippa Middleton.

Faddrar var:
  • Herr Oliver Baker, nära vän till Hertigen av Camebridge
  • Fru David Jardine-Paterson, nära vän till Hertiginnan av Cambridge
  • Greve Grosvenor, son till Hertigen av Westminster och dennes arvinge 
  • Herr Jamie Lowther-Pinkerton, Hertigparets huvudprivatsekreterare
  • Den Hedervärda Fru Michael Samuel, nära vän till Hertigens moder
  • Fru Michael Tindall, Hertigens kusin och dotter till Hennes Kunglig Höghet Pinsessan Anne, Kunglig Prinsessa (en. Princess Royal).
  • Herr William van Cutsem, nära vän till Hertigen 

Kristnandet vid en familjeakt Sankt Jakobs Palats (en. Saint James's Palace) slottskapell. Detta palats är den brittiske Monarkens officiella residens, något som måhända icke är bekant för en bredare allmänhet.

Från detta Forum önskas Den Högstes rika välsignelse över den nykristnade Prinsen.

tisdag 22 oktober 2013

Laglösheten måste näpsas

Åter har vi kunnat konstatera hur vederstyggliga och avskyvärda kriminella element ägnat sig åt besinningslöst skjutande. Denna gång är det Tensta, norr om Stockholm, som drabbats. För någon månad sedan skedde sammalunda i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg och ävenledes i rikets tredje stad, Malmö, har drabbats. Det hela är djupt oroande i det att de skyldiga mes största sannolikhet utgörs av organiserade kriminella sammanslutningar, som anser sig stå vid sidan av lagen och tror sig kunna ta sig för vad man önskar. Detta är ett hån mot rättstaten vilket icke kan accepteras utan måste mötas med största fasthet och kompromisslöshet.

I vårt land kunde denna synnerligen bekymmersamma utveckling konstateras hos så kallade "motorcykelgäng", som även genom sina egna benämningar "Helvetets Änglar" och "Banditerna" klart deklarerar sitt hån mot rättstaten. Sedermera har liknande beteenden dessvärre spritt sig till andra kriminella sammanslutningar, vilket den senaste tidens händelseutveckling, med största tydlighet, visar.

Den senaste händelsen visar ock att samhället icke insett allvarligheten i utvecklingen. Detta påvisas med största tydlighet av redaktör Gudmundsson i hans synnerligen angelägna ledare i dagens Svenska Dagblad. Redaktör Gudmundsson förtäljer:

"Vid skjutningen i söndags dröjde polisen 20 minuter innan den var på plats. Och ambulanserna fick order att vänta tills polisen hade säkrat området innan de kunde köra fram. De skjutna hade då redan tagit sig till sjukhus – i privatbilar."

Detta är högst häpnadsväckande. Polisen torde, genom sin underrättelseverksamhet och genom tidigare inträffade händelser, vara tämligen väl förtrogna med situationen. Detta borde föranleda Polisen att ha ständig närvaro i de områden där risk för nämnda typ av händelser finns. Det synes som Polisen i detta avseende varit högst försumliga, något som tarvar en grundlig utredning av det inträffade. Skulle det visa sig vara en resursfråga måste denna få sin lösning.

Att det är möjligt att näpsa detta slag av kriminalitet visar fallet med det så kallade "Södertäljenätverket". Här kunde, genom Polisens skickliga utredningsverksamhet, ett stort antal djupt avskyvärda kriminella element gripas och lagföras. Försöken från de kriminella att mixtra med rättvisan genom diverse juridiska manövrar ledde förvisso till en förnyad rättegång, som i en del fall mildrade domarna men huvudmannen näpstes ändock med ett välförtjänt livstidsstraff. Resultatet har icke låtit vänta på sig i det att en minskad kriminalitet i det aktuella området kunnat konstateras.

De kriminella sammanslutningars hån mot rättstaten måste tydlig avvisas. I detta är det synnerligen viktigt att lagen förmår att ge påföljder, som säkerställer att de kriminella elementen kan hållas inom fängelsets murar under lång tid. Dessa kriminella element har förverkat sin rätt att vistas bland sina medmänniskor. Hederliga medborgares omistliga rätt att kunna vistas på gator och torg utan risk att falla offer för kriminella elements förlupna kulor har i detta en oändligt mycket större vikt än riskfullt återanpassande av kriminella element innefattande dessas vistelse i frihet.

Praxis måste ändras så att frigivning efter två tredjedelar av strafftiden icke kan komma ifråga för brott, som begåtts av medlemmar i kriminella sammanslutningar.

Brottspåföljder för hot och utpressning, metoder som ofta används av ifrågavarande kriminella element, måste skärpas väsentligt. Den som på detta sätt får ett vittne att avstå från sin medborgerliga plikt måste näpsas synnerligen kraftfullt då detta är ett mycket allvarligt brott mot rättsatsen. En påföljd på 12 års fängelse i detta fall synes alls icke orimligt utan högst relevant.

De lagar, som förhindrar att militära förband nyttjas i situationer av det aktuella slaget bör ses över. Förmår icke Polisen att bringa trygghet åt medborgarna i ett bostadsområde måste den resurs som både de stående militära förbanden och de nationella skyddsstyrkorna utgör kunna nyttjas.

Rättstaten måste försvaras och då måste alla tillgängliga resurser nyttjas.

söndag 20 oktober 2013

Republikansk desperation

I sitt smutsiga värv att förtala och skända vår högaktade Konung blir de mörka republikanska krafterna allt mer desperata. Hederlig, saklighet och att föra sin argumentation med blanka vapen är uppenbart inget som tilltalar republikanen. Det senaste exemplet på detta finner vi denna dag i tabloidblaskan Aftonbladet där skriftställaren Arnstad, vilken tidigare svärtat vårt finska broderlands hjältemodiga kamp mot Sovjetunionen, nu på mångfaldiga sätt synes ställa vår Konung till svars för hans morfaders handlingar vilka skedde före det att Konungen var född. Dumheten och ohederligheten i detta är uppenbar för var och en.

Skriftställaren Arnstad synes nu ha uppmärksammat en film, "Hitlers Favourite Royal", från år 2007. I sin ohederlighet söker skriftställaren Arnstad göra sken av att filmen och dess innehåll skulle vara en nyhet. Inget kan vara mera fel, förhållandena är väl kända och filmen kom, som nämnts, allmänheten till del redan år 2007. Uppenbart är skriftställaren Arnstad icke särdeles insatt i ämnet då han behandlar det på det sätt som sker.

Överorden är ock legio i Arnstads alster. Icke så att Konungens morfaders, Hertigen av Sachsen-Coburg och Gothas, agerande under Tysklands mörkaste tidsperiod skulle ha vara klanderfritt eller på minsta sätt kunna fritagas från kritik, tvärtom. Däremot skulle ingen ansedd och vederhäftig historiker, såsom den amatörmässige kvacksalvarhistorikern Arnstad, uttala "Kung Carl XVI Gustafs, morfar, den tyske hertigen Edvard, var central för skapandet av Nazityskland.". Denna ståndpunkt är enfaldig och saknar all grund.


Hertigen av Sachsen-Coburg och Gotha tillika Prins av Storbrittanien och Irland samt Hertig av Albany.

Förvisso lät sig Hertigen förvillas och förföras av de mörka krafterna men någon central roll i dess maktövertagande hade han i sanning icke. Hertigen mötte Hitler, som var antimonarkist, vid några tillfällen men någon nära relation mellan dessa var det icke frågan om. Vidare gjordes Hertigen till ordförande i det tyska Röda Korset år 1933, en post på vilken han kvarstod intill krigets slut. Posten torde i huvudsak ha varit ett hedersuppdrag, Hertigen var och från år 1937 medlem i den fullständigt maktlösa tyska Riksdagen.

Hitler var en slipad taktiker och sökte tvivelsutan nyttja Hertigen för att söka vinna respekt hos de tyska Furstehusen, vilka genomskådat Hitlers sanna jag på ett helt annat sätt än vad Hertigen förmått. Dessvärre var dock icke de furstehusens motvilja mot Hitler något som hindrade denne att ta makten. Ett stöd från Hertigen saknade i detta sammanhang all betydelse.

I detta sammanhang må nämnas att Kejsar Vilhelm vägrade låta sig nyttjas av Hitlers propaganda. Trots erbjudandet om att återvända till Tyskland vid den tyska invasionen 1940 stannade Kejsaren i sin nederländska exil och han vägrade att låta sig begravas i Tyskland, där Hitler hade velat ha en statsbegravning vars syfte skulle varit att visa på kontinuiteten mellan det andra och tredje riket. Vi vet ock att Kejsarens sonson, Prins Louis Ferdinand, och sannolikt även sonen, Kronprins Vilhelm, var delaktiga i juliattentatet mot Hitler 1944. Prins Louis Ferdinand slapp endast genom lyckliga omständigheter undan Gestapos våld efter attentatet.

Efter kriget ställdes Hertigen inför rätta 1950 och dömdes såsom medlöpare (ty. Mitläuferund Minderbelasteter) till 18 månaders fängelse och 5000 mark i böter. På grund av sviktande hälsa, reumatism och kräfta, benådades han från fängelsestraffet. Hade Hertigen, såsom kvacksalvarhistorikern Arnstad påstår, haft en "central roll" i Hitlers maktövertagande hade straffet blivit ett annat. De som hade verklig del i maktövertagandet näpstes på ett helt annat sätt en Hertigen, vilket icke torde vara obekant för kvacksalvarhistorikern Arnstad. Kvacksalvarhistorikern Arnstads påstående faller härigenom på sin egen orimlighet.

Hertigen avled omsider, såsom en följd av sin svåra ohälsa, år 1954 i en våning tillhörig den Hertigliga Husstiftelsen på Elsässer Straße i Coburg.

Kvacksalvarhistorikern Arnstad ropar ock högt över att han anser att Konungen icke tillräckligt kraftfullt tagit avstånd från sin morfader. Här skall tydligt fastslås att Konungen på intet sätt förnekat eller på något sätt försökt undandölja de oomtvistliga historiska fakta som berör hans morfader. Det Konungen däremot sagt är att det är svårt att förstå skälen till morfaderns agerande. Ingen kan veta något helt visst om detta, vare sig Konungen eller kvacksalvarhistorikern Arnstad. Om det var av ideologisk övertygelse eller om det var en pragmatisk handling i syfte att återvinna sin förlorade ställning, därom vet vi intet.

Historiens betydelse

Under de gångna dagarna har Moderata Samlingspartiet hållit stämma. Detta parti var en gång vårt lands oomtvistade konservativa parti, som förstått att förändring måste ske med måttfullhet och försiktighet. Idag finns dessvärre icke den självklara förankringen till konservatismen kvar, partiet är idag ett allmänborgerligt parti, som likt Socialdemokratiska Arbetarpartiet, ägnar sin största möda åt att adressera den politiska mittfåran med de flyktiga så kallade marginalväljarna. Att sedan Regeringen, i en internationell orostid, gör ett mycket gott hantverk och att Statsministern, Utrikesministern och Finansministern är synnerligen kompetenta personer, ja sannolikt de mest lämpade personer på dessa ämbeten i mannaminne, är en annan sak. Den konservative saknar dock understundom den ideologiska förankringen.

Glädjande var därför Statsministern, i sitt inledande stämmotal, valde att ta sin utgångspunkt i historien och vikten av kontinuitet i samhällsutvecklingen. Rom byggdes icke på en dag och så icke heller Konungariket Sverige. Statsministern drog många paralleller och framhöll bland annat rikskanslern Oxenstiernas stora betydelse för rikets organisation och stabilitet.

Statsministern belyste ock den urspårning som skedde under 60-talet och 70-talet. I denna tid fanns ingen gräns för statsmaktens inblandning samtidigt som allt gjordes för att utplåna civilsamhället.

Det dåvarande regeringspartiet blandade allt mer samman statsmakt med egna intresseorganisationer. I sina mest avskyvärda implikationer innebar regeringspartiets makthegemoni att medborgare tvångsanslöts till detsamma. En skam så stor att ord saknas att beskriva.

Utbildningsväsendet urholkades genom införandet av den så kallade enhetsskolan där annat än kunskap sattes i centrum. Ifrågasättandet såsom självändamål gjordes till adelsmärke. Här har vi hela grunden till den sorgesamma situation som dagens skolväsen befinner sig i.

Samhällsmoral och etik upplöstes. Värdenihilism och värderelativism ersatte de grunder som hela vår civilisation bygger på och vilka brukar sammanfattas såsom Jerusalem - Rom - Aten. Jerusalem - där vi genom Kristendomen hämtar grunden för människovärdet, Rom - varifrån vi fått tanken om rättsstaten , och Aten - där folkstyrets grunder utvecklades. På samtliga dessa omistliga grunder spottade en vederstyggliga så kallade 68-vänstern, vilken blott icke enbart kom att verka i ett otal våldsbejakande och revolutionära sekter, namngivna med obskyra bokstavskombinationer, utan som ock kom att förpesta långt in i både socialdemokratiska och liberala partier.

Historiens betydelse och förståelsen av densamma kan icke överskattas. Förstår vi icke vår historia och kontinuiteten i den samma kommer vi att stå oss slätt inför framtidens utmaningar. Där det ofta går fel är när historiens analyseras och bedöms utifrån vår samtid. En sådan analys är föga meningsfull då riktig förståelse kräver att det historiska skeendet bedöms utifrån det den kontext som rådde under den aktuella tidsperioden.

Även om det icke finns särdeles mycket kvar av konservatismen som idémässig grund för Moderata Samlingspartiet skall Statsministern ändå vara en eloge värd för sitt tal där han pekar på historiens betydelse. Detta visar att en samhällsanalys grundad på konservatismen alltid är aktuell och synnerligen värdefull.

tisdag 15 oktober 2013

Nederländernas Konung har avlagt besök

Förliden gårdag avlade Hans Majestät Konung Vilhelm Alexander, med Guds Nåde, Konung av Nederländerna, Prins av Oranien-Nassau, etc. etc. etc, och hans gemål Hennes Majestät Drottning Maxima, Prinsessa av Nederländerna, Prinsessa av Oranien-Nassau, ett officiellt besök i vårt land. Besöket kan ses såsom en del av den Konung Vilhelm Alexanders tillträde där han besöker övriga Monarker i Europa vilket synes vara en synnerligen klok och god ordning.

I detta sammanhang må nämnas att Konungariket Nederländerna består av fyra stater vilka utgörs av Nederländerna, Curacao, Aruba och Sankt Martin.


Sveriges och Nederländernas Konungapar samt Sveriges Tronföljarpar.

Vid besöket togs de höga gästerna emot av vårt högaktade Konungapar, Deras Majestäter Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, och Drottning Silvia, vårt högaktade Tronföljarpar, Deras Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, och Prins Daniel, Prins av Sverige, Hertig av Västergötland, samt Hans Kunglig Höghet Prins Carl Filip, Prins av Sverige, Hertig av Värmland. Efter överläggningar mellan Monarkerna vidtog lunch.


Statsminister Reinfelt med det nedrländska Konungaparet.

Senare vidtog besök och överläggningar med såväl Riksdagens talman, herr Westerberg, som med statsminister Reinfelt.

En sorgedag för Kyrkan

Med valet av ny Ärkebiskop synes vår uråldriga Kyrka åter få en extrem liberalteolog såsom sin främste herde. Den tillträdande Ärkebiskopen, Hennes Högvördighet Biskop Jackelén, tar mycket lätt på Kyrkans sanna lära och försummar icke ett endaste tillfälle att relativisera och ifrågasätta vår Kyrkas fundament.

Icke ens fundamentala delar av Trosbekännelsen är för Hennes Högvördighet fria från ifrågasättanden. När vi inför den Högste bekänner vår tro uttalar vi bland annat följande:

Vi tro ock på Jesus Kristus,
Hans enföde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Heliga Ande,
född av jungfru Maria.

Inför denna centrala trossats svävar Hennes Högvördighet högst betydligt på målet i en intervju i Svenska Dagbladet. Den tillträdande främste herden för vår Kyrka vågar i sin liberalteologiska ynkedom icke klart deklarera att Jesus Kristus, Guds enfödde Son, är avlad av den Helige Ande. I ett fegt och relativiserande, ja rent av skamligt resonemang, låter Hennes Högvördighet framföra:

"Du gör det här till en större fråga nu än vad den är. Jag är tydlig med att säga att jag tycker att poängen är mer än just en biologisk fråga. När vi pratar om jungfrufödseln och säger att Jesus föddes av jungfru Maria menar vi att Jesu födelse var alldeles speciell, det teologerna senare kallar en sann Gud och människa. Det var alldeles unikt, och genom berättelserna berättas att det var en unik födelse."

Den som på detta sätt ifrågasätter en av Kristendomens allra mest centrala delar är icke värdig att leda vår Kyrka. Det är icke sann Kristendom som Hennes Högvördighet i detta avseende uttrycker utan snarare en av liberalteologisk värdenihilism och av tidens nycker inspirerad ihopkokad kvasireligion som Hennes Högvördighet predikar. Det hela är mycket sorgligt och vi hoppas i sanning att Hennes Högvördighet besinnar sig och att istället för att hämta sin inspiration från tidens nycker återvänder till Skriftens sanning.

Ett annat område där Hennes Högvördighets åsikter förefaller synnerligen besynnerliga är synen på andra religioner. För undvikande av missförstånd skall här först slås fast att andra religioner måste roch skall respekteras men är icke det samma som att vår Kyrkas prelater näst intill får det att framstå som att det kvittar lika vilken religion vi bekänner oss till. Det ankommer icke på människan att vare sig berömma eller döma de som tillhör andra trosinriktningar. Detta är något som endast tillkommer den Högste.

En Kristen, och då självklart även innefattande Kyrkans prelater där Hennes Högvördighet kommer bli den främsta, måste alltid sätta Missionsbefallningen främst (Matteus 28:18-20):

"Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade:
"Mig är given all makt i himmelen och på jorden.

Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärljungar,

döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,

lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.
Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände"."

I intervjun i Svenska Dagbladet  synes icke ett spår av insikten om Missionsbefallningens betydelse. Istället uttrycker Hennes Högvördighet:

"Sedan har vi den interreligiösa dialogen, med människor som har en annan tro som judar, muslimer, buddister och andra, som jag tycker är väldigt viktig också. Jag har tidigare erfarenhet av det, som jag tror kommer att tillföra något.

Jag arbetar redan sedan en tid tillbaka med ett initiativ i Malmö som handlar om social samhörighet, där vi vänder det vanliga svenska perspektivet som säger att religiös mångfald är ett problem. Vi säger i stället att det är en tillgång för samhället. Det finns så mycket etiskt och socialt kapital, det vore dumt om vi inte kunde göra det tillgängligt för samhället."

Här förmår icke Hennes Högvördighet att skilja på respekten för medmänniskor som bekänner sig till andra religioner och Missionsbefallningens entydiga direktiv. Istället urartar det hela i ett relativistisk och liberalteologiskt resonemang där allt blandas till en brygd, som för den Kristne saknar all näring. 

Dessvärre synes exemplen på Hennes Högvördighets liberalteologiska och från den Kristna läran fjärmade ståndpunkter icke stanna vid de områden som berörs ovan. Det lär finnas anledning att återkomma till detta i kommande anmärkningar på detta Forum.

Det är uppenbart att liberalteologin inom vår uråldriga och kära Kyrka nå gått för långt och med råge passerat anständighetens gräns. Vår Kyrka behöver ett reningsbad. Det får vara nog nu, vi vill icke mer ha några prelater som relativiserar centrala trossatser. Det är icke de som står upp för den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen som skall köras på porten, nej det är liberalteologerna som måste köras ut om de icke besinnar sig och återgår till läran!

söndag 13 oktober 2013

Liberalteologiskt lismande

Redaktör Ludvigsson berör i dagens ledare i Svenska Dagbladet det pågående nomineringsarbetet rörande tillsättande av det viktiga Ärkebiskopsämbetet. Ärkebiskopen är den som skall leda vår Kyrka och det är då av största vikt att detta är en person som sätter Kristus och Evangeliet främst. Redaktör Ludvigsson skriver:

"Man behöver inte tro på helvetet, det räcker att svära sig till relativismen. Den är lika illa. Svenska kyrkan, vars så kallade ”usp” (unique selling proposition) får antas vara Jesus Kristus, ska snart välja sin högsta ledare och kandidatintervjuerna avlöser varandra. Huruvida de tror på himmel, helvete och Guds son är oklart, men de kan sannerligen konsten att relativisera.

Människor söker sig till kyrkan med existentiella frågor och med hopp om att det finns något som är större än vi. När hon inte har annat svar än motfrågan Vad tror du själv? blir hon irrelevant."

Dessvärre för är den bild redaktör Ludvigsson ger på många sätt med sanningen överstämmande. De liberalteologiska lismarnas iver att ta till sig varje nyck i tiden och rädslan för att på minsta sätt stöta sig med värderelativistiska och värdenihilistiska etablissemanget gör uppenbart att Kristus och Evangeliet icke sätts i första rummet, ja icke heller i det andra utan snarare i någon undanskymd kammare till vilken man av någon outgrundlig anledning icke gärna öppnar dörren.

Läran är och förblir fundamentet för en Kristen Kyrka. Det Frälsaren lär oss i Evangeliet är inget någon, som vill kalla sig Kristen, kan eller får dagtinga med. Utan en grund i Läran har Kyrkan inget att stå på och kommer att urarta till en ryggradslös förening i vars verksamhet få kommer att ha något intresse av att delta. Redaktör Ludvigsson uttrycker beskriver avsaknaden av ryggrad på följande högst relevanta sätt:

"Ett trossamfund som vänder trossatserna ryggen tappar snart sig själv. Utan en stark självkänsla och tydlig kärna måste den förhålla sig till omvärldens dagspolitiska villkor. Då är relativism, att allt kan besvaras med ett ”det beror på”, den naturliga följden."

Varningstecknen blir nu allt fler. En av ledamöterna i Kyrkans läronämnd, professorn och teologie doktorn Eva Hamberg, tillika innehavare av prästämbetet, har nu beslutat att lämna såväl läronämnd, prästämbete som Svenska Kyrkan. Till det liberalteologiska organet Kyrkans Tidning låter professor Hamberg framföra följande sanningsord:

"Det är anmärkningsvärt att inte tycka att de Apostoliska och Nicenska trosbekännelserna längre är viktiga. ... Jesus är i stort sett borta.  Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om Honom längre. De är symptom på att Svenska kyrkan inte längre ser Jesus som kyrkans Herre."

Det är högst sorgesamt om än förståeligt att professor Hamberg väljer att utträda ur Kyrkan. Tecknaren av dessa rader har en i denna fråga annorlunda syn i det att det vore att kapitulera att utträda ur den Kyrka som varit grunden för våra förfäders andliga liv och uppbyggelse under en synnerligen lång tid. Det är icke rätt att de som står för Kristus och Evangeliet skall tvingas utträda det kan och får icke ske.

Istället är det de liberalteologiska lismarna, vilka uppenbart icke delar Kyrkans lära, måste köras på porten. Åter måste Kristus och Evangeliet sättas främst i vår Kyrka. För detta krävs en Ärkebiskop som förstår att stå emot alla tidens lärovidriga nycker.