I sitt smutsiga värv att förtala och skända vår högaktade Konung blir de mörka republikanska krafterna allt mer desperata. Hederlig, saklighet och att föra sin argumentation med blanka vapen är uppenbart inget som tilltalar republikanen. Det senaste exemplet på detta finner vi denna dag i tabloidblaskan Aftonbladet där skriftställaren Arnstad, vilken tidigare svärtat vårt finska broderlands hjältemodiga kamp mot Sovjetunionen, nu på mångfaldiga sätt synes ställa vår Konung till svars för hans morfaders handlingar vilka skedde före det att Konungen var född. Dumheten och ohederligheten i detta är uppenbar för var och en.
Skriftställaren Arnstad synes nu ha uppmärksammat en film, "Hitlers Favourite Royal", från år 2007. I sin ohederlighet söker skriftställaren Arnstad göra sken av att filmen och dess innehåll skulle vara en nyhet. Inget kan vara mera fel, förhållandena är väl kända och filmen kom, som nämnts, allmänheten till del redan år 2007. Uppenbart är skriftställaren Arnstad icke särdeles insatt i ämnet då han behandlar det på det sätt som sker.
Överorden är ock legio i Arnstads alster. Icke så att Konungens morfaders, Hertigen av Sachsen-Coburg och Gothas, agerande under Tysklands mörkaste tidsperiod skulle ha vara klanderfritt eller på minsta sätt kunna fritagas från kritik, tvärtom. Däremot skulle ingen ansedd och vederhäftig historiker, såsom den amatörmässige kvacksalvarhistorikern Arnstad, uttala "Kung Carl XVI Gustafs, morfar, den tyske hertigen Edvard, var central för skapandet av Nazityskland.". Denna ståndpunkt är enfaldig och saknar all grund.
Förvisso lät sig Hertigen förvillas och förföras av de mörka krafterna men någon central roll i dess maktövertagande hade han i sanning icke. Hertigen mötte Hitler, som var antimonarkist, vid några tillfällen men någon nära relation mellan dessa var det icke frågan om. Vidare gjordes Hertigen till ordförande i det tyska Röda Korset år 1933, en post på vilken han kvarstod intill krigets slut. Posten torde i huvudsak ha varit ett hedersuppdrag, Hertigen var och från år 1937 medlem i den fullständigt maktlösa tyska Riksdagen.
Hitler var en slipad taktiker och sökte tvivelsutan nyttja Hertigen för att söka vinna respekt hos de tyska Furstehusen, vilka genomskådat Hitlers sanna jag på ett helt annat sätt än vad Hertigen förmått. Dessvärre var dock icke de furstehusens motvilja mot Hitler något som hindrade denne att ta makten. Ett stöd från Hertigen saknade i detta sammanhang all betydelse.
I detta sammanhang må nämnas att Kejsar Vilhelm vägrade låta sig nyttjas av Hitlers propaganda. Trots erbjudandet om att återvända till Tyskland vid den tyska invasionen 1940 stannade Kejsaren i sin nederländska exil och han vägrade att låta sig begravas i Tyskland, där Hitler hade velat ha en statsbegravning vars syfte skulle varit att visa på kontinuiteten mellan det andra och tredje riket. Vi vet ock att Kejsarens sonson, Prins Louis Ferdinand, och sannolikt även sonen, Kronprins Vilhelm, var delaktiga i juliattentatet mot Hitler 1944. Prins Louis Ferdinand slapp endast genom lyckliga omständigheter undan Gestapos våld efter attentatet.
Efter kriget ställdes Hertigen inför rätta 1950 och dömdes såsom medlöpare (ty. Mitläuferund Minderbelasteter) till 18 månaders fängelse och 5000 mark i böter. På grund av sviktande hälsa, reumatism och kräfta, benådades han från fängelsestraffet. Hade Hertigen, såsom kvacksalvarhistorikern Arnstad påstår, haft en "central roll" i Hitlers maktövertagande hade straffet blivit ett annat. De som hade verklig del i maktövertagandet näpstes på ett helt annat sätt en Hertigen, vilket icke torde vara obekant för kvacksalvarhistorikern Arnstad. Kvacksalvarhistorikern Arnstads påstående faller härigenom på sin egen orimlighet.
Hertigen avled omsider, såsom en följd av sin svåra ohälsa, år 1954 i en våning tillhörig den Hertigliga Husstiftelsen på Elsässer Straße i Coburg.
Kvacksalvarhistorikern Arnstad ropar ock högt över att han anser att Konungen icke tillräckligt kraftfullt tagit avstånd från sin morfader. Här skall tydligt fastslås att Konungen på intet sätt förnekat eller på något sätt försökt undandölja de oomtvistliga historiska fakta som berör hans morfader. Det Konungen däremot sagt är att det är svårt att förstå skälen till morfaderns agerande. Ingen kan veta något helt visst om detta, vare sig Konungen eller kvacksalvarhistorikern Arnstad. Om det var av ideologisk övertygelse eller om det var en pragmatisk handling i syfte att återvinna sin förlorade ställning, därom vet vi intet.
Skriftställaren Arnstad synes nu ha uppmärksammat en film, "Hitlers Favourite Royal", från år 2007. I sin ohederlighet söker skriftställaren Arnstad göra sken av att filmen och dess innehåll skulle vara en nyhet. Inget kan vara mera fel, förhållandena är väl kända och filmen kom, som nämnts, allmänheten till del redan år 2007. Uppenbart är skriftställaren Arnstad icke särdeles insatt i ämnet då han behandlar det på det sätt som sker.
Överorden är ock legio i Arnstads alster. Icke så att Konungens morfaders, Hertigen av Sachsen-Coburg och Gothas, agerande under Tysklands mörkaste tidsperiod skulle ha vara klanderfritt eller på minsta sätt kunna fritagas från kritik, tvärtom. Däremot skulle ingen ansedd och vederhäftig historiker, såsom den amatörmässige kvacksalvarhistorikern Arnstad, uttala "Kung Carl XVI Gustafs, morfar, den tyske hertigen Edvard, var central för skapandet av Nazityskland.". Denna ståndpunkt är enfaldig och saknar all grund.
Hertigen av Sachsen-Coburg och Gotha tillika Prins av Storbrittanien och Irland samt Hertig av Albany.
Hitler var en slipad taktiker och sökte tvivelsutan nyttja Hertigen för att söka vinna respekt hos de tyska Furstehusen, vilka genomskådat Hitlers sanna jag på ett helt annat sätt än vad Hertigen förmått. Dessvärre var dock icke de furstehusens motvilja mot Hitler något som hindrade denne att ta makten. Ett stöd från Hertigen saknade i detta sammanhang all betydelse.
I detta sammanhang må nämnas att Kejsar Vilhelm vägrade låta sig nyttjas av Hitlers propaganda. Trots erbjudandet om att återvända till Tyskland vid den tyska invasionen 1940 stannade Kejsaren i sin nederländska exil och han vägrade att låta sig begravas i Tyskland, där Hitler hade velat ha en statsbegravning vars syfte skulle varit att visa på kontinuiteten mellan det andra och tredje riket. Vi vet ock att Kejsarens sonson, Prins Louis Ferdinand, och sannolikt även sonen, Kronprins Vilhelm, var delaktiga i juliattentatet mot Hitler 1944. Prins Louis Ferdinand slapp endast genom lyckliga omständigheter undan Gestapos våld efter attentatet.
Efter kriget ställdes Hertigen inför rätta 1950 och dömdes såsom medlöpare (ty. Mitläuferund Minderbelasteter) till 18 månaders fängelse och 5000 mark i böter. På grund av sviktande hälsa, reumatism och kräfta, benådades han från fängelsestraffet. Hade Hertigen, såsom kvacksalvarhistorikern Arnstad påstår, haft en "central roll" i Hitlers maktövertagande hade straffet blivit ett annat. De som hade verklig del i maktövertagandet näpstes på ett helt annat sätt en Hertigen, vilket icke torde vara obekant för kvacksalvarhistorikern Arnstad. Kvacksalvarhistorikern Arnstads påstående faller härigenom på sin egen orimlighet.
Hertigen avled omsider, såsom en följd av sin svåra ohälsa, år 1954 i en våning tillhörig den Hertigliga Husstiftelsen på Elsässer Straße i Coburg.
Kvacksalvarhistorikern Arnstad ropar ock högt över att han anser att Konungen icke tillräckligt kraftfullt tagit avstånd från sin morfader. Här skall tydligt fastslås att Konungen på intet sätt förnekat eller på något sätt försökt undandölja de oomtvistliga historiska fakta som berör hans morfader. Det Konungen däremot sagt är att det är svårt att förstå skälen till morfaderns agerande. Ingen kan veta något helt visst om detta, vare sig Konungen eller kvacksalvarhistorikern Arnstad. Om det var av ideologisk övertygelse eller om det var en pragmatisk handling i syfte att återvinna sin förlorade ställning, därom vet vi intet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar