tisdag 15 oktober 2013

En sorgedag för Kyrkan

Med valet av ny Ärkebiskop synes vår uråldriga Kyrka åter få en extrem liberalteolog såsom sin främste herde. Den tillträdande Ärkebiskopen, Hennes Högvördighet Biskop Jackelén, tar mycket lätt på Kyrkans sanna lära och försummar icke ett endaste tillfälle att relativisera och ifrågasätta vår Kyrkas fundament.

Icke ens fundamentala delar av Trosbekännelsen är för Hennes Högvördighet fria från ifrågasättanden. När vi inför den Högste bekänner vår tro uttalar vi bland annat följande:

Vi tro ock på Jesus Kristus,
Hans enföde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Heliga Ande,
född av jungfru Maria.

Inför denna centrala trossats svävar Hennes Högvördighet högst betydligt på målet i en intervju i Svenska Dagbladet. Den tillträdande främste herden för vår Kyrka vågar i sin liberalteologiska ynkedom icke klart deklarera att Jesus Kristus, Guds enfödde Son, är avlad av den Helige Ande. I ett fegt och relativiserande, ja rent av skamligt resonemang, låter Hennes Högvördighet framföra:

"Du gör det här till en större fråga nu än vad den är. Jag är tydlig med att säga att jag tycker att poängen är mer än just en biologisk fråga. När vi pratar om jungfrufödseln och säger att Jesus föddes av jungfru Maria menar vi att Jesu födelse var alldeles speciell, det teologerna senare kallar en sann Gud och människa. Det var alldeles unikt, och genom berättelserna berättas att det var en unik födelse."

Den som på detta sätt ifrågasätter en av Kristendomens allra mest centrala delar är icke värdig att leda vår Kyrka. Det är icke sann Kristendom som Hennes Högvördighet i detta avseende uttrycker utan snarare en av liberalteologisk värdenihilism och av tidens nycker inspirerad ihopkokad kvasireligion som Hennes Högvördighet predikar. Det hela är mycket sorgligt och vi hoppas i sanning att Hennes Högvördighet besinnar sig och att istället för att hämta sin inspiration från tidens nycker återvänder till Skriftens sanning.

Ett annat område där Hennes Högvördighets åsikter förefaller synnerligen besynnerliga är synen på andra religioner. För undvikande av missförstånd skall här först slås fast att andra religioner måste roch skall respekteras men är icke det samma som att vår Kyrkas prelater näst intill får det att framstå som att det kvittar lika vilken religion vi bekänner oss till. Det ankommer icke på människan att vare sig berömma eller döma de som tillhör andra trosinriktningar. Detta är något som endast tillkommer den Högste.

En Kristen, och då självklart även innefattande Kyrkans prelater där Hennes Högvördighet kommer bli den främsta, måste alltid sätta Missionsbefallningen främst (Matteus 28:18-20):

"Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade:
"Mig är given all makt i himmelen och på jorden.

Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärljungar,

döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,

lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.
Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände"."

I intervjun i Svenska Dagbladet  synes icke ett spår av insikten om Missionsbefallningens betydelse. Istället uttrycker Hennes Högvördighet:

"Sedan har vi den interreligiösa dialogen, med människor som har en annan tro som judar, muslimer, buddister och andra, som jag tycker är väldigt viktig också. Jag har tidigare erfarenhet av det, som jag tror kommer att tillföra något.

Jag arbetar redan sedan en tid tillbaka med ett initiativ i Malmö som handlar om social samhörighet, där vi vänder det vanliga svenska perspektivet som säger att religiös mångfald är ett problem. Vi säger i stället att det är en tillgång för samhället. Det finns så mycket etiskt och socialt kapital, det vore dumt om vi inte kunde göra det tillgängligt för samhället."

Här förmår icke Hennes Högvördighet att skilja på respekten för medmänniskor som bekänner sig till andra religioner och Missionsbefallningens entydiga direktiv. Istället urartar det hela i ett relativistisk och liberalteologiskt resonemang där allt blandas till en brygd, som för den Kristne saknar all näring. 

Dessvärre synes exemplen på Hennes Högvördighets liberalteologiska och från den Kristna läran fjärmade ståndpunkter icke stanna vid de områden som berörs ovan. Det lär finnas anledning att återkomma till detta i kommande anmärkningar på detta Forum.

Det är uppenbart att liberalteologin inom vår uråldriga och kära Kyrka nå gått för långt och med råge passerat anständighetens gräns. Vår Kyrka behöver ett reningsbad. Det får vara nog nu, vi vill icke mer ha några prelater som relativiserar centrala trossatser. Det är icke de som står upp för den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen som skall köras på porten, nej det är liberalteologerna som måste köras ut om de icke besinnar sig och återgår till läran!

7 kommentarer:

  1. Ansvaret vilar tungt på de kyrkofunktionärer som valt en liberalteolog till ärkebisp. Det ansvaret är både inför Gud, våra förfäder, dagens medlemmar i Kyrkan och inför framtiden. Kanske är detta slutet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Slutet inleddes, som jag ser det, när man tillät skilsmässor och sedan när man tillät kvinnor att bli präster.
      För övrigt är det väl så att en präst som frångår kyrkans lära ska avsättas från sitt ämbete. En person som inte håller fast vid trosbekännelsen torde uppfylla detta kriterium.

      Fr

      Radera
    2. När Kyrkans förfall inleddes tål att reflektera över. Min bild är att de flesta präster, åtminstone intill 70-talet, tog trosbekännelsen på allvar. Härefter skedde något, som bland annat tog sig i uttryck av en mängd och ständigt förändrade Gudtjänstordningar, ordningar som tog fokus från Ordet till förmån för annat. Ordets devalvering, som tagit många uttryck, är för mig huvudorsaken till Kyrkans förfall.

      Vad gäller ämbetsfrågan är denna för mig högst komplex. Prästämbetet är icke explicit definierat i den Heliga Skrift, utan något som fått sin form genom den kyrkliga traditionen, utifrån bland annat Missionsbefallningen. Jag kan därför icke gå så långt som att definiera begynnelsen för Kyrkans förfall till öppnandet av ämbetet för kvinnor. Dock är min åsikt att den kyrkliga traditionen även i detta sammanhang bör ha sin vikt och självklart måste de präster, vars övertygelse är att prästämbetet hör mannen till, respekteras.

      Radera
  2. Hur länge kan Svenska kyrkan kallas kyrka? Finns inte en gräns någonstans?

    I slutet av 1980-talet, under Gorbatjovs perestrojka i Sovjetunionen, kallade de Moskvatrogna kommunisterna i APK till presskonferens i Stockholm och förklarade att Sovjet inte längre var socialistiskt. När händer motsvarande i Svenska kyrkan?

    En fråga till: kan/bör katolska kyrkan, som har en mera seriös inställning, på något sätt ersätta Svenska kyrkan?

    SvaraRadera
  3. Herr Rune,
    Jag hyser i många avseenden största respekt för den Katolska Kyrkan och dess förmåga att respektera läran. Dock är det så att vi icke kan bortse ifrån att nämnda Kyrka på några områden tolkar läran på ett sätt som av mig svårligen kan accepteras.

    Dogmen om påvens ofelbarhet och helgondyrkan har jag synnerligen svårt att finna något stöd för i den Heliga Skrift. För mig är dessa teser synnerligen svårförenliga med det Första Budet.

    Ävenledes när det gäller försoningsläran, där Frälsningen, för mig som lutheran, grundar sig på tron allena, har jag mina betänkligheter rörande katolicismen där understundom goda gärningar, som i sig är eftersträvansvärda, förts fram som en grund för Frälsning. I detta sammanhang tål reflektera över Paulus som säger [Efeserbrevet 2:8]:

    "Ty av nåden ären I frälsta genom tro - och det icke av eder själva, Guds gåva är det".

    SvaraRadera
  4. Det är givetvis allvarliga invändningar h:r Fältmarskalken reser mot den katolska läran. Men låt mig ställa en rannsakande fråga.

    Om h:r Fältmarskalken någon gång finner sig vara i behov av ett själavårdande samtal, vem vänder han sig då till? En katolsk präst eller en präst i Svenska kyrkan?

    SvaraRadera
  5. Herr Rune,
    Det finns goda herdar inom Missonsprovinsen vilken står på en fast luthersk grund samtidigt som den förkastar den liberalteologiska villoläran. Missionsprovinsen anser sig alltfort vara en del av den Svenska Kyrkan men är utstött av de liberalteologiska lismarna.

    SvaraRadera