måndag 23 december 2013

Gratulationer på Högtidsdagen

Från detta Forum framföres de allra vördsammaste och hjärtinnerligaste gratulationer till vår högt aktade Drottning, Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, på hennes 70:e födelsedag.


Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning

Vår Drottning har nu funnits vid Konungen icke mindre än 37 och ett halvt år. För den yngres generationens medborgare har Drottningen alltid funnits där. Den stora skicklighet med vilken Drottningen utför sitt värv har lett till största respekt och aktning i breda folklager. Drottningens betydelse för Monarkin, dess bevarande och dess stärkande, kan icke överskattas.

Under den tidsepok, 1970-talets första hälft, då Konungen lärde känna Drottningen för att såsmåningom äkta henne fanns illasinnade som inget hellre ville än att störta Monarkin över ända. Konungens högt aktade farfader, Hans Majestät Konung Gustav VI Adolf. med Guds nåde Sveriges Götes och Vendes Konung, Hertig av Skåne, lade genom i sin konungagärning grunden före bevarandet av Monarkin i en tid som blev allt med urartad och värdenihilistisk. Denna uppgift har sedan fullföljts av vår nuvarande Konung som i Drottningen har haft det största stöd.

Genom att äkta Drottningen anslöt ock Konungen till den kosmopolitiska sedvanan att hämta sin gemål utanför landets gränser. Detta har betytt mycket för relationerna till de länder vilka Drottningen räknar som sina hemländer, Förbundsrepubliken Tyskland och Brasilien.

Drottningens djupt engagerade insatser på humanitetens område, för handikappade och för utsatta barn, är ock värd den allra största aktning.

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Gud bevare Drottningen!

Leve Drottningen!

söndag 22 december 2013

Lika barn leka bäst

Med största glädje noteras att manifestationen emot främlingsfientlighet och rasism, i Stockholmsförorten Kärrtorp, kunde genomföras utan störningar från våldsamma och vederstyggliga nationalsocialistiska och kommunistiska extremister. Faktum är att anhängarna av nämnda slag av extremistorganisationer, är försvinnande få, dock finns en hårdför kärna vars ledare dock dessbättre till en del nu finns bakom lås och bom på Kronobergshäktet.

Det är utifrån den senaste veckans händelser intressant att något skärskåda några av de avskyvärda organisationer, Svenska Motståndsrörelsen och Revolutionära Fronten, som öppet bespottar vår folkvalda Riksdag och vägrar att hålla sig till de lagar som fattas i nämnda organ.

Om vi börjar med den förstnämnda organisationen, Svenska Motståndsrörelsen, utgörs denna av en öppet rasistisk, nationalsocialistisk, ateistisk, antisemitistisk och republikansk organisation. Dess mål synes vara en "rasren" nordisk republik bestående av Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island samt möjligen ock några av de baltiska staterna. Efter ett maktövertagande är tanken att organisationen skall omvandlas till en Nationalsocialistisk Orden (NSO), vars främsta medlemmar skall utgöra en senat vilken har att utse ledaren.

På sitt internätetsforum (här ges icke någon referens, så kallad länk, då detta Forum hållas rent från sådan lort) hymlas icke det minsta med i föregående stycke angivna egenskaper och karakteristiska som kännetecknar organisationen. Läsning av nämnda forum är så till den grad avskyvärd och beklämmande att ord saknas för att beskriv.

Den andra avskvärda organisationen, Revolutionära Fronten, låter i sin principförklaring klargöra följande:
  1. Revolutionära Frontens grundprinciper/grundstadgar kan aldrig förändras eller upphävas, då de utgör grunden för Revolutionära Fronten som organisation.
  2. Revolutionära Fronten har en socialistisk syn på samhället och strävar efter det klasslösa, förtrycksbefriade samhället. För att detta skall kunna uppnås krävs en revolution.
  3. Revolutionära Fronten kämpar mot kapitalism, sexism, homofobi och rasism/fascism i alla dess former.
  4. Revolutionära fronten erkänner alla kampmetoder och ser fredligt motstånd och revolutionärt våld som lika delar av den revolutionära klasskampen. Användandet av revolutionärt våld ser vi som en rent taktisk och politisk fråga och inte som en moralisk.
  5. Medlemmar i den Revolutionära Fronten skall följa den linje som beslutats av organisationen. Parollen ”öppenhet i diskussion, enighet i handling” skall vara vägledande.
  6. Allt vårat arbete utgår från våran klassposition. Arbetarklassens kamp är det ytterst relevanta i den socialistiska rörelsen  
Av ovanstående framgår att organisationen är socialistisk, revolutionär, totalitär och våldsbejakande. Att organisationen, likt Svenska Motståndsrörelsen är ateistisk och republikansk torde kunna härledas från dess socialistiska grundsatser.

En närmare analys av de två folkstyrebespottande organisationerna har synnerligen stora likheter. Båda utgår från en totalt svart-vit världsbild där alla som icke delar respektive organisations befängda och människofientliga teser anses ha fel och därför kan bekämpas med våld. Respekt för varje människas unika värde finns icke. Kort sagt båda organisationerna, Svenska Motståndsrörelsen och Revolutionär Fronten, är i högsta grad antihumanistiska rörelser. Noteras kan ock att båda refererar till socialismen.

Det gamla ordstävet - "Lika barn leka bäst" - är i detta sammanhang väl lämpat att beskriva situationen. Det förfärliga och sorgesamma är dock att "lekarana" både innehåller förakt för människovärdet och till sin natur är våldsamma och sker på ett sådant sätt att tredje man kan komma till skada. I grunden är det dock frågan om samma människosyn.

Väkommen lagföring

I en nedanstående anmärkning denna dag berörs den problematik där vederstyggliga nationalsocialistiska och kommunistiska extremister ställer sig över lagen och utövar våld. Nu meddelas att den högst sorgesamma händelsen i Kärrtorp förliden vecka resulterat i att fyra extremister häktats. En kommunistisk extremist, tillhörande den avskyvärda organisationen Revolutionära Fronten, sitter häktad för försök till dråp, i det att han gav sig på en motståndare med ett dödligt vapen. Vidare är trenne nationalsocialistiska extremister, tillhörande den avskyvärda nationalsocialistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen, häktade för våldsamt upplopp.

Det är synnerligen välkommet att de som föraktar och bespottar de lagar som satts upp av folkstyret lagförs. Befinnes de häktade skyldiga kan inget annat komma i fråga än det strängaste straff, som lagen känner för nämnda brott.

Om demonstration och våld

Redaktör Lifvendahl reflekterar denna dag på Svenska Dagbladets Ledarblogg, med anledning av den förestående demonstrationen i Kärrtorp, över demonstrationer och våld. Reflektionen är synnerligen tänkvärd och pekar på det faktum att våld, i sammanhang som dessa, alltid motverkar sitt syfte. Redaktör Lifvendahl konstaterar:

"Rätten att demonstrera är lika viktig som de andra friheter som sammantaget ger begreppet demokrati en verklig innebörd. Och de har betydelse."

Att dess betydelse kan ha för demonstranterna såväl avsedd som oavsedd verkan belyses genom att exemplifiera utifrån de så kallade 4-oktober demonstrationerna, där syftet var att propagera emot socialistiska löntagarfonder, och demonstrationerna i Goteborg år 2001, där syftet var att propagera emot så kallad globalisering. Utifrån detta konstaterar redaktör Lifvendahl:

"Två mycket skilda manifestationer i olika tidsanda, med skilda mål, aktörer, utfall och efterverkningar. I det förra fallet blev det såsom demonstranterna önskade – löntagarfonderna avskaffades. I det senare exemplet skulle gissningsvis flertalet demonstranter som uttryckte missnöje över upplevt demokratiunderskott i EU sannolikt inte säga att saker blivit bättre, men händelserna kom på annat sätt att få rätt långtgående konsekvenser, inte minst för Attac-rörelsen som var en framträdande röst i samhällsdebatten då. Nätverket blev hårt kritiserat efter kravallerna för att inte tillräckligt tydligt ha hållit den autonoma, våldsbejakande vänstern på avstånd, och luften gick ur."

Detta lär oss entydigt att den som verkligen vill göra skillnad och åstadkomma något i avvisandet av mörka krafter, denna gång med ursprung i den vederstyggliga nationalsocialistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen, måste avhålla sig från våldet och vara lika tydliga i avståndstagandet från andra våldsbejakande mörka krafter, de kommunistiska organistationerna AFA och Revolutionära Fronten, som de är i avståndstagandet mot den nationalsocialistiska organisationen.

Slutligen skall med största tydlighet framhållas att i en rättstat där lagarna har sitt ursprung i folkstyret är och förblir våldsmonopolet ordningsmaktens anvar. De som icke håller sig till detta är förkastliga och avskyvärda simpla brottslingar.

fredag 20 december 2013

Två Fursterliga födelsdagar står inför dörren


Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning
 (copyright kungahuset.se)

Instundande måndag, den 23 December, star två Fursterliga födelsedagar inför dörren. Att vår egen högaktade drottning Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, denna dag fyller 70 år torde vara allom bekant. Under den gångna veckan har Hennes Majestäts kommande högtidsdag uppmärksamats på flerfaldiga sätt. Således hölls mottagning på Kungliga Slottet förliden onsdag där Riksdag och Regering, de Kungliga Akademierna, Stockholms Stad samt ett flertal andra organisationer framförde sina hyllningar till Hennes Majestät. Förliden gårdag gavs så en hyllningsföreställning på Oscarsteatern, där hela det Kungliga Huset närvarade.


Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland

Det torde icke vara lika bekant att ävenledes Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, har högtidsdag den 23 December, då Hennes Kejserliga Höghet fyller 60 år. Hennes Kejserliga Höghet kommer att kommer att fira högtidsdagen i sitt Fädernesland Ryssland och Moskva.

Det finns inom Huset Romanov en oenighet rörande vem som är Husets överhuvud och rättmätige arvtagare. Sedan den ryska kyrkans överhuvud, Patriarken av Moskva, innevarande år erkänt Hennes Kejserliga Höghet såsom Husets överhuvud torde allt mer tala för Storfurstinnans rätt. Att Hennes Kejserliga Höghet ävenledes av den ryska statsmakten ses som Husets överhuvud finns allt fler tecken på. Ett av dessa tecken är att Hennes Kejserliga Höghet sedan föregående år är beskyddare för fregatten Jaroslav den Vise, ett högmodernt fartyg i den ryska flottan.

måndag 16 december 2013

Glädjande nyhet från Sachen-Coburg och Gotha

Det meddelas att Deras Högheter Arvprins Hubertus, Arvprins av Sachsen-Coburg och Gotha, Hertig av Sachsen, och Prinsessan Kelly, Prinsessa av Sachsen-Coburg och Gotha, väntar tillökning. En i sanning mycket glädjerik nyhet.


Deras Högheter Arvprins Hubertus, Arvprins av Sachsen-Coburg och Gotha, Hertig av Sachsen och Prinsessan Kelly, Prinsessa av Sachsen-Coburg och Gotha

Det Hertigliga Huset Sachsen-Coburg och Gotha tillhör Europas mest betydelsefulla och ansedda Furstehus, vilket idag sitter på tronerna i såväl Belgien som Storbritannien (sedan 1917 under namnet Windsor). Det Hertigliga Husets nuvarande huvudgren stammar från Hans Kunglig Höghet Prins Leopold, Hertig av Albany, och yngste son till Drottning Victoria av Storbritannien och Prinsgemålen Albert, vilken var son till Hans Höghet Hertig Ernst I, Hertig av Sachsen-Coburg och Gotha, Hertig av Sachsen.

Ävenledes det bulgariska Konungahuset tillhör nämnda Furstehus. Furstehuset regerade ock i Portugal under åren 1853-1910, dock tillhör icke den nuvarande portugisiske tronpretendenten Hans Kunglig Höghet Hertig Duarte Pio, Hertig av Braganza, Kunglig Prins av Portugal, det ifrågavarande Furstehuset, i det att han stammar från en yngre gren av Huset Braganza. Värt att framhålla är att Furstehuset är vår högaktade Konungs möderneätt och att Konungen är kusin med Husets överhuvud Hans Höghet Prins Andreas, Arvprins av Sachsen-Coburg och Gotha, Hertig av Sachsen. Således är Arvprinsen syssling, eller tremänning, med vår högt värderade Kronprinsessa.

Arvprinsparet residerar i Coburg där Arvprinsen förestår den Hertigliga Familjestiftelsen, Stiftung der Herzog von Sachsen-Coburg und Gotha'schen Familie, vilken bland annat äger och förvaltar omfattande skogsegendomar samt det Hertigliga Sommaresidenset Callenberg, beläget strax utanför Coburg, och slottet Greinburg i Österrike.

söndag 15 december 2013

En glädjerik nyhet inför Jul

Dumheten satt på sin yttersta spets har under senaste år gjort sig gällande när inskränkta skolbyråkrater, med stöd i ett långt ifrån tydligt regelverk, ägnat största möda åt att förhindra att skolan firar jul- och sommaravslutning i Kyrkan. Elever har av värderelativistiska rektorer och andra befattningshavare förvägrats att ta del av vårt synnerligen viktiga kristna kulturarv.

Med största glädje noteras nu att statsrådet Björklund låter föranstalta om förändringar på detta område. Statsrådet låter uttala:

"Jag tycker att vi ska vårda vårt kulturarv. Att fira skolavslutning i kyrkan har på många håll i Sverige skett i generationer. Vill man göra det i olika skolor, så ska det vara klart tillåtet, rektorer ska inte behöva känna att de begår en brottslig handling"

Väl talat statsrådet Björklund, som vidare klargör följande:

"Det blir tillåtet att vara i kyrkan. Man får sjunga psalmer som har ett konfessionellt inslag. En präst kan vara närvarande, och det är klart att en präst ska kunna utföra vissa konfessionella handlingar, som att läsa Julevangeliet".

Med största glädje minns tecknaren av dessa rader alla de skolavslutningar han firat i Kyrkan. Denna glädje måste ock förunnas nuvarande och kommande skolungdom.

Att vårda vårt Kristna Arv, som haft den allra största betydelsen för vårt samhälles utveckling är av största vikt för att förstå såväl vår historia som vår nutid och framtid. Ett nästa naturligt steg i detta är att återinföra kristendomsundervisningen. Icke så att elever med lock och pock skall tilltvingas en tro - tron kan endast uppnås genom inre personlig övertygelse - men Kristendomens stora betydelse och dess sant grundläggande teser om människovärdet, grundat på människan såsom avbild av Gud, är skäl nog.

fredag 13 december 2013

Kommunismens sanna jag

I en av vår världs få kvarvarande kommunistiska implementationer, det människofientliga och vederstyggliga tyranniet Nordkorea, har vi än en gång kunnat se ett exempel på kommunismens sanna jag. Grundläggande för den kommunistiska implementationen är att den alltid styrs av en liten maktelit, vilken ytterst utgår från de av folk- och barnmördaren Lenin teorierna om proletariatets diktatur. I denna teori, som saknar all respekt för den mänskliga individen och som därigenom ock bespottar människovärdet, är grundtesen att människor icke förstår sitt eget bästa utan att dessa hårdhänt och oinskränkt måste styras utifrån den förfärliga högutopiska och kollektivistiska kommunistiska läran.

Det som icke sällan kan studeras i dessa kommunistiska implementationer är att det inom makteliten uppstår motsättningar och intrigspel, ett intrigspel där insatsen består av människoliv. Från den ryska historien vet vi hur den kommunistiske tyrannen Stalin, historiens värste massmördare, vid minsta misstanke om att någon på minsta sätt motsatte sig, eller kritiserade nämnde folkmördare och tyrann, antingen nyttjade lönnmordet eller en summarisk rättegång med påföljande avrättning såsom lösning på problematiken.

I det avskyvärda kommunistiska tyranniet Nordkorea har nu den nye tyrannen och folkmördaren,Kim Jung-un, en vederstygglig snorvalp, låtit avrätta sin ingifte och likaledes blodsbesudlade farbroder Jang Song-Thaek, en av den förre tyrannen Kim Jong Ils allra mest förtrogna lakejer. Få är väl de som torde fälla en endaste tår över Jang Song-Thaeks öde då han i decennier tagit synnerligen aktiv del i det förtryck och de massmord som pågått i Nordkorea allt sedan den avskyvärda kommunistiska implementationens upprättande.

Åter har kommunismens sanna jag kommit i dagen. Må den dag vara nära då den sista kommunistiska implementationen slutligen kan kastas på historiens stinkande sophög!
 

måndag 9 december 2013

Att sopa framför egen dörr

Att sopa framför egen dörr innan man dristar sig att ha synpunkter på någon annans eventuella smuts och brist på renhållning är en synnerligen god regel. Denna regel är uppenbarligen icke känd för redaktör Lindeborg, kulturredaktör på Aftonbladet, som förfastar sig över att statsminister Reinfeldt, för övrigt tillsammans med Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, kommer att representera vårt land på herr Mandelas begravning i Sydafrika. Orsaken till redaktör Linderborgs indignation synes vara att några av statsminsterns företrädare, för 30 år sedan då statsministern var i tjugoårsåldern, måhända uttalat sig korttänkt och rent dumdristigt om situationen i Sydafrika. Hur statsministern skall läggas till last för detta är en gåta och har endast sin förklaring i att redaktör Linderborg icke, i sin stora och vederstyggliga ohederlighet, nyttjar den ogiltiga argumentationsmetoden "guilt-by-association".

Innan redaktör Linderborg skriver någon på näsan och begär ursäkter vore det på sin plats att redakören något reflekterar över sin egen politiska vandel.

Redan år 1981 inträdde redaktör Linderborg i Kommunistisk Ungdom, ungdomsorganisation till Vänsterpartiet Kommunisterna. Vid denna tid hade vårt lands kommunistparti nära och kära relationer med de repressiva kommunistiska förtryckarregimerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Tyranniet Nordkorea lovordades och diktaturen Kuba höjdes till skyarna samtidigt som allsköns socialistiska förtryckarregimer i den så kallade "tredje världen" sågs som föredömen medan verkligheten var att de genom socialistiska experiment ruinerade redan fattiga nationer.

Vidare vet vi att redaktör Linderborg, från sin plats på Aftonbladets kultursida, gång efter annan med största möda propagerar för och träder i försvar för kommunismen. En lära, som enligt historiens entydiga dom, alltid lett till förtryck och människoförakt. Icke ens rörande en av historiens värsta massmördare, tyrannen Stalin, förmår redaktör Linderborg att helt ta bladet från munnen.

Så ynkligt och så kränkande mot alla de miljontals människor, som fallit offer för kommunismens våldsamma förtryck!

Med vilken rätt kan redaktör Linderborg, utifrån de sakförhållanden som kortfattat beskrivs ovan, kritisera och begära ursäkter från statsministern för något han icke varit delaktig i?

Redaktör Linderborg borde börja med att sopa bort den kommunistiska lort och smuts som hon har framför sin egen dörr innan hon begär något av andra.

Redaktör Linderborg borde i sanning skämmas!

söndag 8 december 2013

Till Konstitutionens försvar

Redaktör Andersson, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Folkbladet och ofta känd för sunda och kloka synpunkter, kritiserar nu det tilltag som oppositionen är i färd med att iståndsätta genom att mixtra med Konstitutionen och öppet obstruera mot en saklig juridisk prövning. Tydligheten i redaktör Anderssons kritik går icke att ta miste på i det att han uttalar:

"Man har visat sin åsikt tydligt och bråkat med moderater och folkpartister. Så långt är allt väl. Men när riksdagsförvaltningen, som jag har väldigt stor respekt för, gör en sådan här juridisk bedömning, så bör man inte gå vidare av respekt för riksdagsförvaltningen och riksdagen."

Redaktör Andersson fortsätter:

"Man måste ta hänsyn till riksdagsförvaltningen. Det är inte värdigt att hålla på hur länge som helst, det är ett lätt haveristiskt drag."

Väl talat herr Andersson!

Konstitutionen är till för att bringa stadga och stabilitet till Riksstyrelsen och därigenom skänka harmoni till hela vårt samhälle. Om nu Socialdemokratiska Arbetarpartiet, som suktar efter att besätta statsministerämbetet efter nästa val, kunde inse detta har man en möjlighet att visa sin respekt för Konstitutionen och på det sätt med vilket konstitutionella frågor skall hanteras. I annat fall drar man största skam över sig. 

Renhållningen i Vänsterpartiet

I en anmärkning på detta Forum den 7 april innevarande år berördes hur en i Vänsterpartiets ungdomsförbund, Ung Vänster (f.d. Kommunistisk Ungdom), förtroendevald yngling, herr Allard, synbarligen full av förakt för folkstyre och yttrandefrihet, jämförde ordföranden i Socialdemokratiska Arbetarpartiet, herr Löfven med tyrannen Hitler. Detta tilltag möttes enbart av pliktskyldig kritik från det före detta Kommunistparitets ledning. Någon ånger i sammanhanget kunde icke noteras.

Någon uteslutning var det icke tal om. Vi vet ock att en förtroendevald i Norrbotten, en herr Fors, ledamot av såväl kommun- som landstingsfullmäktige, vilken uttryckt åsikter, som utgår från samma mot folkstyre och yttrandefrihet riktade tankegods som herr Allard, fått hållas. Icke heller i sistnämnda fall har någon uteslutning varit aktuell.

Att vänsterpartiet, som intill 1992, under namnet Vänsterpartiet Kommunisterna, var såta vänner till realsocialismens avskyvärda diktaturer i Sovjetunionen och Östeuropa, icke förmår att hålla rent mot de krafter som föraktar folkstyre och yttrandefrihet kan enbart ha den förklaringen att partiet alltjämt är fullt av dem som beundrar kommunismen och dess människofientliga verk. När det gäller renhållningsarbete synes Vänsterpartiet i det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna ha en överman, icke så att sistnämnda parti saknar smuts men man verkar ändock vara något mer framgångsrik i avlägsnandet av den allra mest uppenbara lorten.

Nu har dock till och med Vänsterpartiet ledning tvingats att agera emot den unge herr Allard.
Den av kommunistiskt och stalinistikt tankesätt fullsändigt förblindade herr Allard dristade sig nämligen att på forumet Ansiktsboken (eng.Facebook) uttrycka sin uppskattning för den kommunistiska terroristorganisationen Revolutionär Fronten - en organisation som öppet bekänner våldet som politiskt vapen. Detta gjorde att måttet var rågat även för Vänsterpartiets ledning, vilken nu slutligen och synnerligen senfärdigt låtit utesluta herr Allard.

Det finns dock all anledning att ifrågasätta Vänsterpartiets uppriktighet i inställningen till den avskyvärda terroristorganisationen Revolutionära Fronten, en organisation som nyligen fick såväl dödsbringande vapen som brandbomber beslagtagna. Så sent som den 9 november innevarande år arrangerade Vänsterpartiet en demonstration i Göteborg gemensamt med terroristorganisationen Revolutionära Fronten. Sida vid sida marscherade här vänsterpartister tillsammans med kommunistiska terrorister.

Ovannämnda tilltag, demonstrationen i Göteborg, kan jämföras med att något av de övriga riksdagspartierna skulle göra gemensam sak med det nationalsocialistiska Svenskarnas Parti och ägna sig åt gemensamma åsiktsyttringar tillsammans med detsamma.

Vilket ynkligt och avskyvärt hyckleri!

Slutsatsen kan icke bli någon annan än att det avskyvärda och människofientliga kommunistiska och stalinistiska tankegodset, som följt vänsterpartiet (f.d. kommunistpartiet) sedan dess bildande år 1917, alltjämt smutsar partiet. Hade partiet haft en uppriktig önskan att göra sig av med denna lort skulle gemensamma åsiktsyttringar med kommunistiska terrororganisationer icke ske!
 

lördag 7 december 2013

Herr Eriksson spottar på Konstitutionen

Den fråga där talmannen, utifrån en juridisk bedömning av Riksdagsordningen, funnit att ett yrkande rörande rikshushållningen icke kan tas upp har nu nått konstitutionsutskottets bord. Då vår, i detta avseende ynkligt fattiga, Konstitution icke innehåller någon Författningsdomstol är det lismande politiker, förblindade av politisk egennytta, i konstitutionsutskottet som har att avgöra tolkningen av Riksdagsordningen. I detta sorgesamma exempel blandas lagstiftande makt med dömande makt på ett sätt som är största skam för en rättstat.

Saken blir icke bättre av att ordföranden i konstitutionsutskottet, den i fråga om konstitutionella principer fullständigt okunnige, herr Eriksson menar att talmannen bröt mot praxis genom att besluta i enlighet med den utlåtande som lämnats av Riksdagens jurister, det vill säga av sakkunskapen. Herr Eriksson, en lismande politiker utan sakkunskap, avslöjar här sitt förakt för Konstitutionen genom att avvisa en juridisk tolkning av densamma.

Det är högst upprörande att den institution, konstitutionsutskottet, som har som uppdrag att tolka Konstitutionen spottar på densamma. Den juridiskt okunnige, ja här torde vi kunna gå så långt att vi säger fullständigt juridiskt och konstitutionellt obildade, herr Eriksson är genom sitt agerande en stor skam för både Riksdag och det utskott han satts att leda.

En översyn av Konstitutionen i avsikten att förse densamma med en Författningsdomstol är synnerligen angelägen. Regeringen bör ofördröjligen föranstalta om inledande av detta synnerligen viktiga och för rättstaten fundamentala arbete.
 

fredag 6 december 2013

Herr Mandela avliden


Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sverige Konung, Hertig av Jämtland, med herr Mandela.

Den förre sydafrikanske presidenten och Serafimerriddaren, herr Mandela, har avlidit i en aktningsvärd ålder av 95 år. Herr Mandela tillhörde en morganatisk gren av det sydafrikanska Furstehuset Thembu. Hans farfaders fader var Konung Ngubencuka

Herr Mandela tillhör tvivelsutan en av världshistoriens stora humanister och hans betydelse för att den synnerligen komplexa sydafrikanka problematiken kunde lösas utan blodspillan går icke att överskatta. Sorgesamt är att hans efterträdare icke förmått att leva upp till sin landsfaders höga ideal.

Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sverige Konung, Hertig av Jämtland, låter med anledning av herr Mandelas frånfäller uttala:

"Det är med stor sorg jag och min familj har mottagit beskedet att förre presidenten i republiken Sydafrika, Nelson Mandela, har gått bort.

Som president var han en varmhjärtad, hängiven och beundrad statsman.

Drottningen och jag hade förmånen att träffa honom vid vårt statsbesök till Sydafrika 1997 och det var en stor glädje för oss att se honom och hans fru här som våra gäster två år senare. Vid dessa tillfällen gjorde han djupa, varma och bestående intryck på oss. Jag minns Nelson Mandelas extraordinära karisma."


Herr Mandela, bärande Serafimerorden, tillsammans med Hans Majestät Konungen.

torsdag 5 december 2013

Konstitutionens svaghet

En ny påminnelse om konstitutionens svaghet meddelas oss idag då det framgår att en ohelig allians, ohelighetsalliansen, bestående av det vilsna Socialdemokratiska Arbetarpartiet, det högröda Vänsterpartiet (tidigare kommunistparti), det naiva Miljöpartiet och det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna öppet bespottat och hånat vår Konstitution.

Rikets Konstitution utgöres dels av Regeringsformen, Successionsordningen, Tryckfrihetsförordningen samt Yttrandefrihetsgrundlagen och dels av Riksdagordningen. Gemensamt för dessa författningar är att de innehåller en särskild ordning för förändring. I fallet med de fyra förstnämnda krävs två riksdagsbeslut med ett val emellan för ändring. Förändring av den sistnämnda, Riksdagsordningen, kan ske på samma sätt som förstnämnda författningar men ock genom kvalificerad majoritet, krävande tre fjärdedels majoritet.

Hur svagt skyddet för vår Konstitution är framgår av det sorgesamma förfarandet vi kunnat beskåda denna dag. Talmannen har efter konsultation med juridisk sakkunskap funnit att ett yrkande från ohelighetsalliansen icke står i överenstämmelse med Riksdagsordningen. Då vår Konstitution, i sin ynkliga svaghet, saknar en Författningsdomstol gäller ordningen att Talmannens beslut kan överpövas av Konstitutionsutskottet. I Konstitutionsutskottet, vilken i praktiken utgöres av lismande politiker som blott och bart gör överväganden utifrån den partiegoistiska agendan, har ohelighetsalliansen. Svårare än på detta sätt är det således icke att åsidosätta Konstitutionen.

Det högst allvarliga i detta består i att en konstitutionell fråga beblandas med en fråga som rör rikshushållningen. Två frågor som i sak icke har med varandra att beställa. Det är helt och fullständigt orimligt att tolkningen av en viktig konstitutionell princip sker politiska överväganden och icke utifrån en strikt juridisk tolkning.

I varje stat, som förstår att lagstiftande, verkställande och dömande makt, måste skiljas åt finns en Författningsdomstol vilken utifrån ett juridiskt förfarande prövar ett politiskt besluts överenstämmelse med Konstitutionen. Är icke politikerna nöjda med utslaget faller det på dessa att söka ändra Konstitutionen i laga ordning. Här tillåtes således icke det slag av konstitutionellt mixtrande och trixande vi kunnat beskåda.

Att det högröda Vänsterpartiet, det naiva Miljöpartiet och det populistiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna icke förstått betydelsen av en Konstitution är måhända för mycket att begära men att det Socialdemokratiska Arbetarpartiet, förvisso vilset, inlåter sig i det smutsiga verk som skett denna dag är en synnerligen stor skam.

tisdag 3 december 2013

Likriktningen konsekvens

Under efterkrigstiden och i det värv dåvarande, inom vissa områden av högröd socialism anfrätta, socialdemokratiska regeringar ägnade sig åt ingick likriktningen av skolväsendet. I den socialistiska jämlikhetens tecken bortsågs från såväl människors högst olika personliga egenskaper som samhällets stora komplexitet. Allt skulle - i den utopiska och socialistiska jämlikhetens tecken - stöpas i samma form. Till verklighetens mångfärgade mosaik togs igen hänsyn.

Ett skolväsende utformat för verklighetens mångfasetterade behov bestående av småskolor, folkskolor, realskolor, läroverk, yrkesskolor, seminarier, högskolor och universitet bespottades av den utopiska socialistiska jämlikhetens profeter. Den likriktade grundskolan skapades, praktiska och teoretiska utbildningar trängdes, trots sin synnerligen olikartade karaktär in under gymnasieskolans hatt och all eftergymnasial utbildningsverksamhet gavs högskolas och universitets status. Att nämnda förändringar slog kvalitet och bildningsideal i spillror är ställt utom allt tvivel.

Vidare förintade dekadensens, normlöshetens och värdenihilismens ideal, vilka förpestade samhället under 1960- och 1970-talen, respekten för såväl erfarenhet som de äldre personer som var bärare av såväl kunskapsideal och kulturarv. Allt skulle ifrågasättas i utopiska och socialistiska jämlikhetens tecken. Ifrågasättande värderades skyhögt över förmedling av kunskap.

Ett exempel på en följd av normlöshetens och ifrågasättandes evangelium lyfts fram av docent Fredriksson, vid Stockolms Universitet, som påpekar:

"Vi ser att svenska elever tenderar att komma sent till skolan oftare än elever i andra länder. Det har självklart med attityder att göra. Det finns ett ömsesidigt samband: motiverade elever tenderar att få bättre undervisning samtidigt som god undervisning ger mer motiverade elever, säger han."

En konsekvens av ovanstående socialistiska rasering av bärande samhällsideal var att läraryrket degraderades. Följden var att de som ivrade för förmedling av kunskap under solida pedagogisa former ratade läraryrket. Kraven på att antagas för lärarutbildning gjordes allt mer mediokra för att under det senaste decenniet fullständigt krackelera. Läraryrket blev allt mindre ansett med den naturliga följden att detta viktiga yrke, som tidigare givit en god inkomst, i det närmaste kommit att förvandlas till ett så kallat låglöneyrke.

Utifrån det som beskrives ovan kan man på intet sätt förvånas över det senaste resultatet i den så kallade Pisa-studien, där en förfärande utveckling av de resultat som skolväsendet producerar. Dessvärre är det få av de lismande politikerna, som besvärar sig med att reflektera över grundorsaken till problematiken. Istället bjäbbas det på ett sätt som för tankarna till sandlådan.

Förvisso är de reformer som införts för att fokusera på kunskap istället för på ifrågasättande och de anstalter som gjort för att höja läraryrkets status steg i rätt riktning. Dock vågar icke vår Regering, med det ansvariga statsrådet Björklund, nalkas problematikens rot, den på utopiska och socialistiska jämlikhetsideal förankrade likriktningen.

Oppositionen är en värre ute, då den hela tiden påstår att det hela är en så kallad resursfråga och icke en fråga om utbildningsideal och den mångfasetterade behovsbild som skolväsendet har att möta. De socialister, som icke gör annat än att gapa efter skattehöjningar, borde ta del av Pisa-rapporten där det bl.a. framgår att den så kallade lärartätheten ökad med 10 procent sedan år 2000 samtidigt som medlen för skolväsendet ökat med 15 procent under samma period. Nämnda förhållanden pekar i sanning mot att det hela är något annat än en så kallad resursfråga, som enkelt kan lösas genom höjandet av skatter.

Först när rent hus göres med den destruktiva likriktning, som påbörjades för 50 år sedan, kan den stora problematik, som kännetecknar vårt viktiga skolväsende, lösas.

lördag 30 november 2013

Konung Karl XII:s dödsdag

Denna dag hedrar vi minnet av vår aktade Konung Karl XII vilken föll vid Fredrikstens fästning i Norge för tvåhundranittiofem år sedan.


Konung Karl XII

Konung Karl har icke sällan av senare tiders historiker, vilka varit förmörkade av den politiska vänsterns ohistoriska tänkesätt, utsatts för oberättigade kritik. Det dessa historier glömmer är den situation och omvärld där Konung Karl verkade. Vid tiden för hans uppstigande på tronen hade riket förvisso präglats av en, för denna tidsepok, lång tid av fred och stabilitet. Dock syntes orosmolnen i alla vädersträck. I öster hade den ryske tsaren Peter stora ambitioner att väcka sitt rike ur armod och tillbakagång och i väster passade den danske Konungen på varje upptänklig möjlighet att söka återvinna de till Sverige förlorade landskapen. Det var i ovanstående synnerligen brydsamma situation som Konung Karl hade att axla ansvaret för riket.

Konung Karl var tvivelsutan en mycket skicklig härförare, som med framgång länge förde rikets krigsmakt till segrar intill dess att övermakten blev för stor. Katastrofen vid Poltava tillhör i detta ett av vårt lands största och mest förfärliga motgångar.

I sin konungagärning var han rättvis. Konung Karl var fast i förvissningen att han utövade sitt höga ämbete med ansvar inför Gud. Samstämmiga vittnesmål pekar på att Konung Karl var en mycket gudfruktig man, som icke försummade vare sig stillhet eller bön.

Konung Karl var ock en person vars leverne präglades av största enkelhet. I fält delade han på mångfaldiga sätt de gemenas lott. Överdåd och slöseri var honom fullkomligt främmande.

Att Konung Karl och hans dödsdag gjort till symbol av diverse vederstyggliga mörka ultranationalistiska krafter är obegripligt och vittnar enbart om nämnda krafters fullständiga okunskap om historien. Konung Karl var i sanning ingen nationalist, ett begrepp som förövrigt knappast existerade i Konungens samtid, utan en kosmopolit av stora mått. I Konung Karls rika levde flera folkgrupper, svenskar, finnar, balter och tyskar, sida vid sida.

Konungens kontakter och vistelse i Turkiet visar ock på hans stora vidsynthet. Hur denna vistelse haft en kulturell påverkan beskrivs i en artikel i Svenska Dagbladet. Att Konungens dödsdag, utifrån ett kulturellt perspektiv, utnämnts till "Kåldolmens dag" synes mig dock respektlöst även om det pekar på en kulturell influens. Dock torde de kulturella influenser som Konung Karl gett upphov till vara mycket större än en enskild maträtt.

Låt oss slutligen citera biskop Tegnér dikt:

Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
De snaror ut med hast:
Den höge yngling sade
Ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
En ny Aurora kom;
Från kämpe tjugoårig
Hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
På graven länge se'n,
Och hundraårig mossa
Betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
Förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
Är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
Det gamla sagoland,
Och dvärgalåten tystnar
Mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
Den höge anden kvar;
Han är ej död, han blundar,
Hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
Din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
Historien dit och lär,
Och svenska äran viger
Sin segerfana där.

Om rättstatens principer

Rättstaten utgår från lagen. I en rättstat skall denna respekteras av alla, finnes brister i den samma ankommer det på dem som besitter den lagstiftande makten att rätta desamma.

Lagen tolkas dels av myndigheter och dels av domstolar. Utövandet av tolkningen i nämnda institutioner måste ovillkorligen ske utifrån oväldhet och ojävighet av oegennyttiga ämbetsmän, som verkar utifrån vad lagen stipulerar.

För rättsäkerhetens säkerställande har rättstaten olika former av överprövning, där den som icke är nöjd med sin sak kan få den prövad av högre instans. De överprövningsbeslut som fattas måste respekteras av varje medborgare, i annat fall rämnar rättstaten med följd att rättsosäkerhet och anarki står inför dörren.

Samtliga de principer som nämns ovan bespottas av en av ledamöterna i Högsta Domstolen, rikets högsta juridiska organ. Nämnde ledamot, justitierådet Lambertz, synes nu fullständigt ha tappat den omdömesförmåga, som även tidigare varit en bristvara hos detta justitieråd. I en halsstarrighet och enfaldighet, som nu utan tvivel överskridit dumhetens gräns med råge, framhärdar justitierådet i sitt bespottande och hånande av våra mest grundläggande principer - den som av domstol friat är att anse såsom oskyldig, denna princip, som vi i vårt land hedrat sedan hedenhös, förbigår justitierådet, såsom han vore en obstinat slyngel till småpojke, i ett av sina senaste ställningstaganden i saken rörande herr Bergwall. Justitierådet låter uttala:

"Han ska betraktas som oskyldig i alla relevanta hänseenden. Och vi vet inte om han är skyldig – precis som vi inte vet om Christer Pettersson var skyldig eller inte."

Märk i ovanstående justitierådets reservation "i alla relevanta hänseenden". Det justitierådet, en av vårt land högsta domare, med detta säger kan formuleras i följande Lambertzka doktrin:

Bry eder icke allt för mycket om domstolens utslag utan fortsätt att ifrågasätta detsamma och lägg icke allt för stor avsikt på respekten för den person som frikänts.

Justitierådet riskerar att dra ned hela Högsta Domstolens anseende i smutsen. Detta får icke fortsätta, förvisso är det icke enkelt att få ett justitieråd avsatt men i denna situation får ingen möda lämnas ospard, denna process måste ofördröjligen inledas.

Justitierådet Lambertz är en stor skam för rikets rättsväsende!

torsdag 28 november 2013

Om ämbetsmannaheder

Den synnerligen olustiga saken rörande justitierådet Lambertz och dennes agerande i de mål som rör herr Bergwalls fällande och senare friande fortskrider upprör nu allt fler som förstått vad rättstatens principer innebär. Kritiken mot justitierådets exempellösa och djupt förkastliga agerande är entydig såväl från jurister som från lagstiftare. Högsta domstolens ordförande, justitierådet Lundius, synes denna dag ha framfört en skarp varning till justitierådet Lambertz där denne uppmanats att ta sig till vara. Enligt Tidningarnas Telegrambyrå uttalar justitierådet Lundius följande:

"Han använder sin yttrandefrihet och det gör var och en utifrån sitt eget omdöme, det kan jag inte recensera. Däremot har jag talat med Göran Lambertz i dag och sagt till honom att han får tänka på vad det här har för inverkan på Högsta domstolen och rättsväsendet i stort"

Justitierådet Lambertz halsstarriga förnekande av att det hela icke skulle utgöra en rättskandal bemöts på ett mycket vederhäftigt sätt av lagman Larsson, chef för Lunds tingsrätt och tillika styrelseledamot i Sveriges Domareförbund:

"Det är en rättsskandal, man kan inte säga att det inte är det när någon har dömts för åtta mord och alla åtta har fått resning. Då är det en rättsskandal i sig."

Få torde de vara vars logiska slutledningsförmåga är så usel att de icke kan instämma i lagman Larssons utsaga.

Ledamoten av Domarnämnden, riksdagsledamoten Abrahamsson, låter uttala:

"Att han biter sig fast i Quick-fallet är att visa prov på dåligt omdöme. Han kan fortfarande tycka att de fällande domarna var korrekta, men det är ingen mening att älta det sedan Bergwall beviljats resning och friats på alla punkter"

Riksdagsledamoten Abrahamsson pekar på omdömet. Att ha omdöme är en absolut nödvändighet för innehavet av ett högts statligt ämbete. Omdöme är uppenbart något justitierådet Lambertz är i fullständig avsaknad av.

Professorn i rättsvetenskap vid Göteborgs Universitet, professor Töllborg, låter såsom sin mening framföra följande:

"Han bör lämna sin tjänst i den mån han bryr sig om rättsväsendet. Det är fullständigt förödande att han försöker införa en helt ny kategori, där man inte är skyldig eller oskyldig utan skyldig fast felaktigt frikänd av domstol. Det riskerar att dra ett löjets skimmer över rättsväsendet"

Väl talat professor Töllborg! Att löje dras över rättsväsendet torde vara en av de största risker ett rättssamhälle kan drabbas av. Justitierådet Lambertz är icke värdig att inneha sitt höga ämbete då det drar skam över hela ämbetsmannakåren.

Det enda stöd för justitierådet Lambertz kommer, föga oväntat, från den ultrafeministiske advokaten Borgström vilken ock är nybliven medlem av det före detta kommunistpartiet. Ett parti som ofta och på mångfaldiga sätt bespottat rättstatens principer.

Själv hävdar justitierådet att han uttalar sig såsom privatperson och icke i egenskap av statlig ämbetsman. Med detta rent tramsiga pladder avslöjar justitierådet än mer hur fjärmad han är från den ordning som måste råda i en rättstat. Då justitierådet då han innehade ämbetet som justitiekansler var ansvarig för en utredning rörande handläggningen av de brottsmål som fällde herr Bergwall kan han icke med bibehållande av sin ämbetsmannaheder påstå att han uttalar sig som privatperson. Av en ämbetsman förväntas att han agerar strikt enligt rikets lagar och att han i övrigt förhåller sig på ett sådant sätt att ämbetet utövas under oväldhet och ojävighet.

Denna högst sorgesamma sak fäster också uppmärksamheten på den utveckling som tyvärr pågått under allt för lång tid och där ämbetsmannahedern utarmats. För en verklig ämbetsman är utövandet av ämbetet enligt rikets lagar, under största oväld och ojävighet, ett fundament som aldrig får ifrågasättas. En ämbetsman, som sätter en heder i att utföra sitt ämbete på ett oklanderligt vis, avstår ifrån att deltaga i den, ofta av tidens nycker styrda, offentliga debatten. Att ta ställning för det ena eller det andra i en debatt omöjliggör för en ämbetsman att utöva sitt ämbete under oväld. I detta har justitierådet Lambertz brustit på ett synnerligen vederstyggligt sätt.

Det är i sanning hög tid att återupprätta ämbetsmannahedern.

onsdag 27 november 2013

Skandalöst agerande av justitierådet Lambertz

Förliden gårdag sändes i Sveriges Television programmet "Veckan Brott", ett i sig synnerligen tveksamt program i det att dess främsta syfte synes vara att tillfredsställa det behov av frosseri i våld, brott och andra hemskheter som tillhör den mänskliga naturens mindre hedervärda egenskaper. Denna gång behandlades de mycket mörka och dunkla mål i vilka en herr Bergwall (tidigare innehavare av namnet herr Quick) först befunnits skyldig för att sedan helt och hållet frikännas.

I denna anmärkning skall icke själva skuldfrågan behandlas då tecknaren av dessa rader icke besitter tillräckliga informationer för att behandla saken i denna del. Här skall istället belysas det anmärkningsvärda sätt på vilket ett justitieråd, en av rikets högsta domare och medlem av Högsta Domstolen, agerar. Ett sätt på vilket det skäligen måste ifrågasättas om ifrågavarande justitieråd, herr Lambertz, överhuvudtaget förstått rättstatens allra mest grundläggande principer, nämligen att en domstols utslag gäller och måste respekteras intill att det upphävs av högre rätt.

I det vämjeliga spektakel, som i går utspelade sig i televisonsprogrammet "Veckans Brott", fördes en diskussion mellan bland andra justitierådet Lambertz och den självgode, om än med icke så ringa intelligens utrustade, professor Persson. Det hela urartade fullständigt i det att justitierådet och professorn käbblade såsom de vore oborstade smågossar som bråkade i sandlådan. Diskussionen, där de två hela tiden käbblade i mun på varandra och där professor Persson icke drog sig för att benämna sin kombattant som "dåre", urartade fullständigt. Det hela var synnerligen olustigt och icke värdig ett justitieråd och en professor.

Än mer anmärkningsvärt var att justitierådet hela tiden drev tesen om herr Bergwall skuld och därigenom förkastade senare domstolsutslag, som slutat i firande. Då justitierådet Lambertz sitter i vårt lands högsta juridiska institution, den hedervärda Högsta Domstolen, är det ett alldeles oeftergivligt krav att han måste respektera utslag i landets domstolar intill dess de prövats på laga sätt. Genom sitt agerande har justitierådet Lambertz brutit mot allt vad som måste kunna förväntas av en hög ojävig ämbetsman och medlem av Högsta Domstolen. Justitierådet drar genom sitt oförlåtliga agerande skam över hela rättstaten och respekten för den samma.

Efter det som skedde i det vämjeliga televisionsprogramet, i vilket justitierådet, om han besuttit det minsta av omdöme både vad avser hans egen heder och rättstaten, borde ha avböjt deltagande, kan omöjligen justitierådet Lambertz kvarstanna på sin höga post. Har justitierådet Lambertz icke själv förmågan att inse detta faktum, vilket dessvärre kan betvivlas, måste höga vederbörande snarast tillse att justitierådet avlägsnas från sitt ämbete. Vi kan icke ha ett justitieråd, som icke vare sig förstår eller respekterar rättstatens allra mest grundläggande principer.

måndag 25 november 2013

Kvardröjande korporativism

Under efterkrigstiden, då vårt land under långerliga tider styrdes av det Socialdemokratiska arbetarepartiet, bar ett av de medel som användes för att försvaga civilsamhället korporativism. Korporationer, vilka stod det styrande partiet nära, gavs allsmäktiga uppgifter och befogenheter vilka icke sällan kom att stipuleras i lag. Nämnda vederstyggliga utveckling, där föraktet mot civil- och rättssamhälle var öppet, kom efter de nederlag som det Socialdemokratiska arbetarepartiet led 1976 att gradvis försvagas. Valet 1976 var, även om de omedelbara förändringarna var få, i ett historiskt perspektiv en stor seger för civilsamhället.

Partiet tvingades i detta också såsmåningom ge upp en av den socialdemokratiska korporativismens allra värsta avarter - den så kallade kollektivanslutningen - ett brott mot valhemligheten, och därmed ock mot konstitutionen. Nämnda anslutningsform innebar att ett medlemskap i en facklig korporation, tillhörig Landsorganisationen, med automatik resulterade i ett medlemskap i socialdemokratiska arbetarepartiet. Aktiv handling och avslöjande av valhemligheten krävdes för att bryta medlemskapet. Detta är och förblir en högst skamlig och fläck i den vämjeliga del av det socialdemokratiska partiets historia som kännetecknas av maktfullkomlighet och brist på respekt för alla som icke delade partiets åsikter.

Ännu är den socialdemokratiska korporativismen icke utrotad. Ett exempel, bland alldeles för många, där den lever kvar är genom det förhandlingsmonopol, som utövas av korporationen Hyresgästföreningen. I ett uppmärksammat fall i Boden äger icke majoritenen av en fastighets hyresgäster, vilka dristat sig till att avvisa med den maktfullkomliga korporationen, att själva föra förhandlingar med fastighetsägaren.

Då, Hyresgästföreningen, som uppenbart föraktar civilsamhället, icke beaktar den vilja som finns hos majoriten av hyresgästerna har dessa sett sig föranledda att stämma in saken hos Hyres- och arrendenämnden. Om icke Hyres- och arrendenämnden finner lagligt stöd för den aktuella fastighetens hyresgästers framställan måste saken föras vidare till den politiska nivån i syfte att genomföra nödvändiga lagändringar.

Det är hög tid att slutligen göra upp med den mot civilsamhälle och rättsstat stridande korporativismen.

onsdag 20 november 2013

Lismandets och ryggradslöshetens politiker

En egenskap som helt synes saknas hos det parti som efter nästa års val suktar efter statsministerposten är konsekvens. I en debattartikel i Svenska Dagbladet, vilken publiceras tillsammans med det före detta kommunistpartiet samt miljöpartiet, ropas det högeligen ut protester mot skattesänkningar. Samtidigt vet vi att samma efter statsministerposten suktande parti icke alls har för avsikt att ta tillbaka de skattesänkningar som genomförs. Vilken ofattbar inkonskevens!

Det kan tyckas att politikerföraktet, vilket är ett allvarligt problem i vårt samhälle, är något som det efter statsministerposten suktande partiet borde ta fasta på.  Alls icke, istället lismas det på det allra mest vämjeliga och ryggradslösa sätt. Icke undra på att politikerföraktet frodas. Vi får i sanning hoppas att vårt land undslipper ödet att styras av dessa lismande och ryggradslösa politiker vars enda intresse synes vara maktinnehavet som sådant.

tisdag 19 november 2013

Japanske Kejsaren tar emot nye amerikanske ambassadören fru Kennedy

Hans Kejserliga Majestät Kejsar Akihito, Kejsare av Japan, tog denna dag i en högtidlig audiens emot den nye amerikanske ambassadören fru Kennedy, som överlämnade sitt kreditivbrev och därigenom ackrediterades som Förenta Staterna ambassadör i Japan.

 
Ambassadör Kennedy anländer till det Kejserliga Palatset i Tokyo

Den nya ambassadören är dotter till den tragiskt mördade amerikanske presidenten herr John F. Kennedy och således medlem av den ansedda familjen Kennedy. Ambassadören är ursprungligen jurist och har ävenledes varit ledamot av senaten.


Hans Kejserliga Majestät Kejsar Akihito, Kejsare av Japan, tar emot ambassadör Kennedy vid den högtidliga audiensen
 
Hans Kejserliga Majestät, som är en djupt aktad och vördad person såväl i sitt hemland som i andra länder, uppsteg på tronen år 1989 och kan om halvannan månad, den 7:e januari, högtidlighålla 25 årsdagen av sitt regeringstillträde. Kejsaren är, i väntan på återupprättandet av Monarkierna i Ryssland, Tyskland och Österrike, världens ende Kejsare.
 
Monarkin i Japan är synnerligen betydelsefull och dess vidmakthållande, efter avslutandet av den mörka historien som ändade i katastrofen 1945, har varit en viktig del i landets moderna utveckling och dess betydelse för bibehållandet av harmoni och stabilitet under en svår och mödosam period, efter världskrigets avslut, kan icke överskattas.

Till rättstatens försvar

Svenska Dagbladet låter meddela att polisen gjort flera tillslag mot den slemma och avskyvärda kommunistiska terroristorganisationen Revolutionära fronten.  Nämnda terroristorganisation föraktar folkstyret och rikets lagar. Att brottsoffren i detta fall, åtminstone till en del, består av medlemmar i en annan avskyvärd organisation, det nationalsocialistiska Svenskarnas parti, är i sammanhanget helt och fullständigt ointressant. Den som trotsar lagen och ägnar sig åt våld och misshandel och trotsar rättsatsen principer kan aldrig vara värd någon sympati.

Terrorister, om de är kommunister eller nationalsocialister kvittar lika, måste alltid mötas med ett kraftfullt och tydligt svar från rättstaten. Ingen får tillåtas ta lagen i egna händer och bryta mot rättstatens våldsmonopol. Befinnes nämnda kommunistiska terrorister skyldiga måste straffen bli kännbara.

söndag 17 november 2013

Fursten av Wales öppnade Samväldesmötet

Hans Kunglig Höghet Fursten av Wales öppnade förliden fredag, på sin höga Moders vägnar, det 23:e Samväldetsmötet i Sri Lankas huvudstad Colombo. Den förutvarande ordningen har varit att Hennes Majestät Drottningen, vilken innehar ämbetet Samväldets Överhuvud, öppnat nämnda möten. På grund av hög ålder har dock Hennes Majestät denna gång, med tanke på det stora avståndet mellan Sri Lanka och de orter där Hennes Majestät residerar, uppdragit ås Tronföljaren, Fursten av Wales, att förrätta öppnandet.


Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Furste av Wales och Greve av Chester, Hertig av Cornwall, Hertig av Rothesay, Greve av Corrick, Baron av Renfrew håller Samväldesmötets öppningstal

Den församling som möts utgör Samväldets högsta organ och sammanträder vart annat år. Samväldet är, med ett undantag, en sammanslutning av stater vilka tidigare varit brittiska kolonier, protektorat eller mandat. Den medlemsstat som icke har nämnda historia är Mosambique, vilken tidigare var portugisik koloni.


Församlade Fursten aw Wales tillsammans med de stats- och regeringschefer som deltog i Samväldesmötet

Ämbetet Samväldets Överhuvud skapades genom den så kallade Londondeklarationen 1949 och stadfästes genom en lag (Royal Styles and Title Act), som trädde i kraft år 1953 och som gillats av parlamenten i de självständiga stater vilka vid denna tidpunkt ingick i samväldet. Härefter har titeln Samväldets Överhuvud ingått i Drottning Elisabeths titel vilken är:

Hennes Majestät Drottning Elisabeth II, med Guds nåde av Förenade Konungariket och Nordirland och Hennes andra Riken och Territorier, Samväldets Överhuvud, Tronsförsvarare

Det är icke stipulerat huruvida ämbetet Samväldets Överhuvud en dag kommer att ärvas av Tronföljaren. Det må dock anses troligt att ävenledes Tronföljaren, den dag denne beskriver tronen, kommer att upprätthålla ämbetet Samväldets Överhuvud.

Respekten för religionen

Redaktör Arpi belyser, i Svenska Dagbladets ledare denna dag, den "vardagsproblematik" som uppstår i mötet med bekännare av olika religioner och tar i detta hälsningsförfarandet såsom exempel. Denna fråga har i den allmänna diskursen understundom ställt till stort rabalder i det att bekännare av religionen Islam icke velat handhälsa på personer av motsatt kön.

Frågan om handhälsning synes mig uppförstorad. Har en person en religös övertygelse, som icke tillåter handhälsning, är det en självklarhet att detta måste repekteras utan att tramsiga frågor och anmälningar om diskriminering krävs. Ytterst är detta en fråga om grundläggande respekt för en människas religösa integritet, en integritet som aldrig någonsin för åsidosättas och som dessförutan har stöd i såväl rikets grundlagar som i en flerfald internationella konventioner. I detta sammanhang må ock nämnas att hållningen vad gäller handhälsning icke är unik för vissa tolkningar av Islam utan att den ock förekommer i andra religioner, exempelvis inom vissa tolkningar av Hinduismen.

Redaktör Arpi för sedan resonemanget vidare genom att peka på att problematiken blir mer komplex då uppförandekoden kan innebära begränsningar för innehav av vissa arbeten. Den del i detta som väckt den största diskursen, och som redaktör Arpi berör, är mer eller mindre döljande av ansiktet, genom slöja eller så kallad burka, något som otvivelaktigt försvårar den del av kommunikationen mellan människor som består i ögonkontakt och minspel. I detta ansluter jag mig till redaktör Arpis resonemang att kritierier för en viss arbetsuppgift måste kunna få ställas upp utan att detta för den skull klassificeras som diskriminering. Ställer ett arbete krav på nära kommunikation, där ögonkontakt och minspel är en otvivelaktig del, finnes nog ingen annan lösning än att den som döljer ansiktet får avstå från nämnda arbete. Dock får icke kriterierna ställas upp så brett att det omöjliggör varje arbete och det är i detta senare som problemet synes finnas.

Ett annat exempel, som redaktör Arpi icke berör men som har minst lika stor relevans, rör sjukvårdspersonal, som i sitt arbete kan tvingas att delta i av lagen sanktionerat barnamord, så kallad "abort". Om vi, för resonemangets skull bortser från den vederstyggliga, människofientliga och inhumana lagen som sådan, bör även i detta fall kriterier uppställas så att det icke omöjliggör för troende att utföra arbete inom den aktuella medicinska diciplinen. Det lär i sanning icke saknas arbetsuppgifter för vare sig läkare och sjuksjöterskor inom gynekologien eller barnmorskor även om deltagande i legalt barnamord utesluts från deras arbetsuppgifter. Respekt för dessa människors arbete måste obenhörligen visas.

fredag 15 november 2013

Om yttrandefrihet och kränkning

Under senare tid har det förts en diskurs rörande yttrandefrihet ställt i relation till kränkning. I denna diskurs har en av rikets mest framträdande jurister, professor Lejonhufvud, framfört mycket värdefulla synpunkter relaterat till skandal- och sensationsblaskan Expressen och dess chefredaktör, herr Mattsson, som i sin stora nonchalans vägrat att ta till sig ett utslag från Pressens Opinionsnämnd. Denna diskurs har berörts i två tidigare anmärkningar på detta Forum.

Denna dag noterar vi att herr Lindholm, ordförande i Journalistförbundets Yttrandefrihetsgrupp, angriper professor Lejonhufvud och hennes synnerligen vederhäftiga och välavvägda syn på yttrandefrihet. Yttrandefrihet ger var och en rätt att på ett vederhäftigt sätt uttrycka sina åsikter, av vad slag det vara må, men den ger icke rätt att kränka. Det är i detta sistnämnda som såväl chefredaktören Mattsson som herr Lindholm går fullständigt fel.

Rikets lagar är synnerligen tydliga vad gäller kränkning.

Brottsbalkens femte kapitel och dess första och andra paragrafer talar sitt tydliga språk:

"1§ Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2§ Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada."

Åberopande av yttrandefriheten äger icke ringaste företräde framför ovanstående paragrafer. Den som tycker sig behöva ta till kränkning för att uttrycka sina åsikter är i sanning ute på farliga och förkastliga vägar. Det enda det vittnar om är en största fattigdom i både verbal och skriftlig framställningsförmåga. Kränkning är och förblir förkastligt och detta gäller alla som lyder under rikets lagar inkluderande journalister.

Upprinnelsen till diskursen är det avskyvärda och vederstyggliga så kallade fotomontage, som den för snuskiga och hädiska fotografier ökända fotografen Ohlsson Wallin falsifierat och mixtrat ihop, där det görs sken av att Hennes Majestät Drottningen söker sopa en svastika under mattan. Det hela, som uppenbart är ett led i illasinnade och fega republikaners smutsiga värv, har som enda syfte att kasta smuts på Hennes Majestät och pådyvla Henne ansvar för händelser som inträffat före hennes födelse och där hennes fader varit inblandat. Detta oärliga verk utgör ett synnerligen tydligt skådeexempel på kränkning.

Yttrandefriheten ger var och en som så önskar rätt att framföra åsikter mot Monarkin, därom råder icke det minsta tvivel. Vill de ropa på republik så står det dem fritt. Det märkliga är att republikanerna synes sakna förmåga till saklighet och förande av en vederhäftig diskurs. Att föra striden med blanka vapen är uppenbart icke något adelsmärke för republikanerna utan de verkar vara helt fast i sina smutsiga och kränkande förtalsmetoder.
En som fortsätter med det smutsiga värvet att skuldbelägga Hennes Majestät för sådant som skett före hennes födelse är journalisten, herr Åsard, som ägnat mycket möda att författa en 318 sidor lång pamflett betitlad "Drottningens hemlighet". Pamfletten är utgiven av förlaget Ordfront bakom vilket den högröda och socialistiska sammanslutningen Ordfront finns. Föreningen Ordfront är sprungen ur den så kallade "68-rörelsen", vilken öppet föraktade både folkstyre och rättstat. En historiker vid Lunds Universitet, dr Stenfeldt, bejublar i en högst märklig Understrecketartikel herr Åsards förtalspamflett.

Genom nyttjande av den ogiltiga och oärliga argumentationsmetoden "guilt-by-association" söker dr Stenfeldt, vars formuleringar entydigt pekar på att han är republikan, skuldbelägga Hennes Majestät för hennes faders handlingar före Hennes födelse. Dr Stenfeldt skriver:

"Mängder av hennes tyska generationskamrater har vuxit upp i ett hem där föräldrarna haft ett nazistiskt förflutet. Den existentiellt utmanande uppgiften att vårda minnet av en älskad men också nazianknuten far delar drottningen alltså med tusentals andra 70-åringar."

Det är högst beklämmande att notera hur en historiker knuten till ett av rikets främsta lärosäten resonerar på detta sätt. Hennes Majestät valde lika lite som någon annan sina föräldrar. Det må vara att Hennes Majestäts fader, likt 7.5 miljoner andra landsmän, var medlem av det vederstyggliga nazistpartiet, dock utan att det på minsta sätt kunnat visas att herr Sommerlath varit politiskt aktiv. Näst intill varje familj i det tredje riket hade någon familjemedlem eller frände som var medlem av nazistpartiet. Således är nämnda beröringspunkt med mörkret inget Drottningen delar med "tusentals andra" utan snarare hundratusentals ja kanske miljontals andra. Detta perspektiv visar den stora svagheten i  såväl herr Åsards som dr Stenfeldts resonemang samtidigt som den visar att syftet är att kasta smuts på Monarkin och Hennes Majestät. Vilken vämjelig oärlighet!

Såsom en relevant jämförelse kan förhållandena i Sovjetunionen nämnas. År 1947, under tyrannen Stalin - den ende i världshistorien som kunnat mäta sig med tyrannen Hitler i fråga om grymhet, hade kommunistpartiet 6.3 miljoner medlemmar. Skall då alla ättlingar till dessa medlemmar, vilka idag torde uppgå till mångfaldiga miljoner ryska medborgare, även de misstänkliggöras och kränkas för det att deras fäder och mödrar tillhörde den grymme och blodbesudlade tyrannens parti?

Herr Åsard, som är så intresserad av att skuldbelägga människor för deras fäders missgärningar kunde ju ävenledes ägna sin möda åt att utreda vilka personer i vårt land som drabbats av ödet att födas av föräldrar till den så kallade "68-generationen". Varför kastar icke herr Åsard smuts på dessa, vars föräldrar på varje upptänkligt sätt ägnade sig åt att förhärliga och bejubla allsköns obskyra kommunistiska folkmordsregimer?

torsdag 14 november 2013

Fursten av Wales 65 år

Denna dag framföres från detta Forum en gratulation till Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Furste av Wales och Greve av Chester, Hertig av Cornwall, Hertig av Rothesay, Greve av Corrick, Baron av Renfrew på dennes 65:e födelsedag.


Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Furste av Wales och Greve av Chester, Hertig av Cornwall, Hertig av Rothesay, Greve av Corrick, Baron av Renfrew

Fursten har varit brittisk tronföljare i icke mindre än 61 år eller sedan år 1952 då hans moder uppsteg på tronen. Få är de tronföljare som så länge väntat på att få stiga upp på tronen.


Hans Kunglig Höghet Fursten av Wales iförd Wales Fursterliga Regalier

I detta sammanhang må ock nämnas att Fursten icke blott är tronföljare i Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland utan dessförutan i ytterligare 14 stater, Konungariket Antigua och Barbuda, Konungariket Australien, Konungariket Bahamas, Konungariket Belize, Konungariket Grenada, Konungariket Jamaica, Konungariket Kanada, Konungariket Nya Zeeland, Konungariket Papua och Nya Guinea, Konungariket Sankt Kitts och Nevis, Konungariket Sankt Lucia, Konungariket Sant Vincent och Grenadinerna, Konungariket Salomonöarna samt Konungariket Tuvalu. Vidare är Fursten arvtagare till Hertigdömet Normandie, vilket består av de så kallade Kanalöarna, samt av Herrskapet Man. Sistnämnda besittningar lyder direkt under brittsiak Kronan men är icke en del av Storbritannien. Undersåtarna i dessa stater uppgår till icke mindre än 134 miljoner innebyggare.

Något annat som tål att påpekas är att Fursten i svensk media nästan undantagslöst benämnes Prinsen av Wales vilket är högst felaktigt och vittnar om bristfälliga kunskaper i det engelska språket i det att ordet Prince betyder både Prins, i meningen manlig medlem av ett furstligt hus, och Furste, i meningen herre över ett suveränt eller titulärt Furstendöme. Titeln Prince of Wales utgår ifrån det medeltida Furstendömet Wales (Principality of Wales) vilket ägde bestånd mellan åren 1216 och 1536. 

Desperat och märkligt försvar av redaktör Mattsson

Chefredaktören för skandalblaskan Expressen, herr Mattsson, gör ett synnerligen desperat och märkligt försök att rättfärdiga sitt brott mot de pressetiska regelverket. Ett brott som på högst vederhäftiga grunder påtalats av ett av vårt lands främsta jurister, professor Lejonhufvud.

Redaktör Mattsson avslöjar sig själv i försvaret för sitt tilltag i det att nämnde redaktör påstår att det regelverk som professor Lejonhufvud hänvisar till och utifrån vilket Pressens Opinionsnämnd utfärdat sin reprimand "bara" är ett "hederskodex". Härigenom deklarerar redaktör Mattson att heder är platt intet värt. Redaktör Mattsson borde veta hut och inse att heder och ärlighet hör till de absolut främsta mänskliga egenskaperna. Dessa egenskaper bespottar redaktör Mattsson på men vad är annat att vänta från en skandalblaska, som Expressen, en skandalblaska vars kvalitet är så obefintligt att den icke ens torde duga till sekundära ändamål på hemlighuset?

Redaktör Mattsson fortsätter också att trilskas emot Allmänhetens Pressombudman vilken högst rimligt förmenar att allmänheten skall skyddas mot oförskylld publicitetsskada, det brott för vilken nämnde redaktör för skandalblaskan Expressen fällts för. Det redaktör Mattson i sin stora inskränkthet icke förstår är att Hennes Majestät Drottningen ock har ett människovärde och rätt till en enskild svär. Hade redaktör Mattsson, innan han författat sin häpnadsväckande försvarsskrift, tagit del av våra grundlagar hade han funnit att Konungahuset på något sätt förmenas de mänskliga rättigheter som andra medborgare åtnjuter. Redaktör Mattsson vattentunna argumentation att Drottningen inte skulle vara "allmänhet" faller därmed platt till marken och visar enbart på nämnde skandalblaskeredaktörs fullständiga avsaknad av vederhäftiga argument i nämnda fråga.

Skall tidningen Expressen på något sätt åter kunna ta platsen såsom en vederhäftig publikation är det uppenbart att detta icke kan ske under redaktör Mattssons ledning. Skall tidningen räddas måste dess styrelse, så snart möjlighet finnes, befria redaktör Mattsson från det uppdraget som chefredaktör, ett uppdrag han icke förmår att upprätthålla då han åsidosätter heder och ärlighet.


 

onsdag 13 november 2013

Den så kallade pressfriheten

En av rikets allra främsta jurister, professor Lejonhufvud, fäster i en debattartikel uppmärksamheten på hur den så kallade pressfriheten missbrukas för att skapa skandal och sensation i form av billig och ovederhäftig murveljournalistik.

Utgångspunkten för professor Lejonhufvuds artikel tas i det faktum att chefredaktören för skandalblaskan Expressen, en gång en vederhäftig kvällstidning idag en ren skräppublikation, herr Mattsson, näpsts av Pressens Opinionsnämnd av brott mot de pressetiska reglerna. Brottet rör kränkande publiceringar riktade mot Hennes Majestät Drottningen.

Måhända hade nu mången kunna tro att  redaktören Mattsson skulle ta till sig denna tillrättavisning och föranstalta om bättring. Den som haft denna förhoppning var dock icke mycket värd i det att redaktören Mattsson, likt en obstinat och dumdristig småpojke, förkunnar:

”Den gamla ordningen om att tysta ner är otidsenlig.”

Härpå förkunnar samme chefredaktör att dito handlande kommer att repeteras så snart tillfälle ges. Såsom att redaktören Mattsson skulle kunna sätta sig över och diktera de pressetiska reglerna utifrån den enda agenda han känner - den av lösnummerförsäljning framdrivna skandaljournalistiken. En hedervärd journalist sätter en ära i att, utifrån vederhäftiga och vitsordade källor, spegla verkligheten såsom den är. Murveljournalistiken, som redaktör Mattsson genom sitt agerande höjer till skyarna, känner varken vederhäftighet eller vitsordade källor. Nej, det enda som intresserar murveljournalisten är att skapa största möjliga sensation utan att på minsta sätt bekymra sig om sanningen. Icke ens Judas hade i detta icke kunnat vara mera framgångsrik.

Professor Leijonhuvud fäster ock uppmärksamheten på att vårt högaktade Konungahus varit särskilt drabbade av murvelartade journalisters och andra illvilliga och oseriös skriftställare förtal och smädelser. Vi minns alla förtals- och smädelseskrift mot Hans Majestät Konungen, en skrift som rönte stor uppmärksamhet i allehanda mediapublikationer. Vad som omsider framkom var att nämnda förtals- och smädelseskrift var ett falsarium byggt på uppgifter från en högkriminell person och gangster, som på detta sätt såg ett tillfälle att förtjäna Judaspenningar.

Professor Leijonhuvud menar att yttrandefriheten måste ställas i relation till andra lagrum och rättskonventioner som har sin grund i bland annat Europakonventionen. Nämnde professor skriver:

"Ska yttrandefriheten i grundlagsskyddade medier vara mer skyddad än friheten att yttra sig i de medier där unga människor i dag oftast ventilerar sina åsikter? Vi har sett att mycket unga flickor dömts betala skadestånd i halvmiljonklassen för kränkningar – av typen ”hora” – av andra unga på nätet. Samtidigt har tidningar och tv ställt upp och spritt budskapet från en man i reklambranschen att kungen är en ”horkarl” – inristat i några mynt som ju mycket få skulle ha sett om inte medierna lydigt förmedlat det till en bred allmänhet inom och utom Sverige. Detta förfarande ledde inte till någon som helst påföljd, vare sig för upphovsmannen eller för dem som stod för spridningen."

Detta, av professor Lejonhuvud framförda och högst relevanta, exempel visar med all tydlighet hur illa ute de media är, exempelvis skandalblaskan Expressen, vilka sätter lösnummerförsäljning baserad på smädelser och främst.

Hade redaktören Mattsson varit i besittning av minsta anständighet och heder hade han skyndsamt deklarerat att hans publikation självklart skulle bättra sig och icke låta det hela upprepas. Om heder och anständighet hade hört till nämnde redaktörs mera framträdande egenskaper hade han ock ofördröjligen anhållit om audiens hos Deras Majestäter Konungen och Drottningen för att framföra sin och tidningen djupa ånger och att för detta framföra en uppriktig ursäkt.

lördag 9 november 2013

Storfurst Georgs besök i Leipzig

I samband med högtidlighållandet av fältslaget vid Leipzig besökte, såsom omnämnts i en tidigare anmärkning, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen, det Ryska Kejserliga Husets arvtagare, Tyskland. Detta officiella besök skedde på inbjudan av Fristaten Sachsens minsterpresident, herr Tillich.


Hans Kejserliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen

Storfursten är nära befryndad med tre av de Monarker, som tillhörde den segrande alliansen vid Leipzigslaget.


Hans Kejserliga Majestät Kejsar Alexander I, Kejsare av Ryssland, Autokrat över alla Ryssar.

Storfurstens morfaders farfaders farfaders broder var den ryske tsaren vid tiden för slaget, Hans Kejserliga Majestät Kejsar Alexander I, Kejsare av Ryssland, Autokrat över alla Ryssar.


Hans Majestät Konung Fredrik Vilhelm III, Konung av Preussen.

Storfurstens farfaders farfaders farfaders fader var den preussiske konungen vid tiden för slaget, Hans Majestät Konung Fredrik Vilhelm III, Konung av Preussen.


Hans Majestät Konung Georg III, Konung av Storbritannien och Irland, Kurfurste och Hertig av Braunschweig-Lüneburg

Storfurstens farfaders farfaders mormoders farfader och tillika morfaders morfaders morfaders fader, var den brittiske konungen vid tiden för slaget, Hans Majestät Konung Georg III, Konung av Storbritannien och Irland, Kurfurste och Hertig av Braunschweig-Lüneburg, utropad till Konung av Hannover 1814. I detta sammanhang må dock nämnas att Konung Georg, till följd av ohälsa, år 1811 lämnade regentskapet till sin son, Fursten av Wales, sedermera Konung Georg IV.

Storfursten, som genom sin fader ock ingår på den tionde platsen i den preussiska tronföljden, genomförde under besöket, som pågick mellan den 17:e och 20:e oktober, ett omfattande program.
 
Storfursten anlände till Leipzigs flygplats den 17 oktober och mottogs där av företrädare för det ryska hovet samt representanter för allmänheten. På kvällen deltog Hans Kejserliga Höghet i den formella mottagningsceremonin för hedersgästerna.

 
Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Georg, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, prins av Preussen, samt Deras Kungliga Högheter Markgreven och Markgrevinnan av Meissen, Markgreven är det Sachsiska Konungahusets överhuvud.

Den 18 oktober besökte Storfursten och andra hedersgäster Sankt Nikolauskyrkan och därpå Sankt Tomaskyrkan, där kvarlevorna av den store kompositören Johann Sebastian Bach är begravda. Härpå följde lunch varvid måltiden välsignades av Ärkebiskop Longin av Klin, ärkebiskop för den ryska ortodoxa kyrkan i Tyskland. Efter måltiden fördes överläggningar mellan Storfursten och Ärkebiskopen.
 
På eftermiddagen deltog Storfursten tillsammans med andra höga gäster vid den minnesceremoni, som hölls vid det storslagna minnesmärket. Här hedrades minnet av de 127 000 ryska soldater, varav 22 000 stupade, 89 000 österrikiska soldater, varav 12 000 stupade, 72 000 preussiska soldater, varav 16 000 stupade, och 18 000 svenska soldater, varav 300 stupade, som genom sitt stora mod och största skicklighet frambar segern. Härvid hölls ett minnestal av republiken Tjeckiens utrikesminister, Hans Excellens Furst Schwarzenberg,
 
Hans kejserliga höghet och andra gäster gick till minnesmärke av striden av nationer, där en commemorationceremoni ägde rum hedra de ryska, österrikiska och Prussian soldater som dog i kampen mot Napoleons arméer. Totalt har bestod de allierade armén vid slaget av 127,000 ryska trupper (med 22.000 dödade), 89,000 österrikare soldater (med 12.000 dödades), 72.000 Prussian soldater (med 16 000 dödade) och 18 000 svenska soldater (med 300 dödade). Ett högtidligt tal levererades de samlades vid minnesmärket av utrikesminister i Republiken Tjeckien, prins Karl Schwarzenberg, ättling till en av slagets förgrundgestalter den österrikiske fältmarskalken Furst Schwarzenberg.
 
Vid ceremonin presenterades medlemmar av den ryska delegationen för Storfursten. Härpå följde en bankett. På kvällen följde så en mottagning för Storfursten vilken hölls av det Rysk-Tyska sällskapet  i Leipzig.
 
Följande dag, den 19 oktober, besökte storhertigen och höga gäster staden Rötha nära Leipzig, där de allierades högkvarter var beläget under slaget. i Rötha undertecknade ock Storfursten Röthadeklarationen, som omförmäles i en tidigare anmärkning.
 
 
Storfursten vid kransnedläggningen.

Vidare förrättade Ärkebiskop Longin av Klin en gudstjänst i Sankt Georgskyrkan. Efter gudtjänsten inspekterade Storfursten, tillsammans med andra höga gäster, en Hedersvakt bestående av enheter från de allierade länderna. Härpå skedde kransnedläggning vid minnesmärket för fallna soldater och officerare.

Samma dag mottogs Storfursten av staden Leipzigs borgmästare, herr Jung. Härpå begav sig Storfursten till Sankt Alexanderkyrkan där han möttes av kyrkans rektor, ärkeprästen Aleksei Tomiuk, den ryske generalkonsuln i Leipzig, herr Logutov och dennes son, företrädare för det Kejserliga Kansliet samt medlemmar av den ryska delegationen. På plats fanns ock en hedersvakt av kosacker.

På kvällen, deltog Hans Kejserliga Höghet vid en bankett. Banketten började med en militär ceremoni där militära hedersbetygelser till de församlade gästerna gavs från den tyska förbundsarmén. En musikkår i Leipzig utförde kända militära marscher från olika länder .
Under banketten , hölls flera tal, av Fristaten Sachsens ministerpresident, herr Tillich , av Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Georg, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, samt av Storfursten.  Storfursten framförde följande:

Damer och herrar
 
Vi har samlats här för att hedra minnet av de soldater, officerare och generaler för de allierade arméerna, som i slaget vid Leipzig stred för sina nationers självständighet, för Europa och för traditionella Europeiska värderingar.
 
För två hundra år sedan, satte de allierade arméerna från Ryssland, Österrike, Preussen, Storbritannien, Spanien, Portugal, Sverige och ett antal tyska stater, en ändpunkt för de franska erövringskrigen. Genom segern som vanns här av de allierade, återställdes maktbalansen i Europa. Även om vi berömmer segrarna, får vi icke glömma modet hos de franska soldaterna. Napoleon Bonapartes aggressiva krig utsatte många länder för största lidande, däribland Frankrike, men den tapperhet och stora hängivenhet de franska soldaterna visade för att uppfylla sin plikt bär ändå värda vår respekt.
 
Även om vi högtidlighåller detta slag mellan Nationerna och andra ärofulla strider, även när vi prisar våra förfäders bedrifter, måste vi också göra allt sto står i vår makt för att försäkra att dagens och framtidens allianser mellan stater och nationer tjänar fredens sak. Den senaste tidens framgångar för rysk diplomati i syfte lösa det syriska problemet visar på ett övertygande sätt att tvister kan lösas genom förhandlingar och vi icke behöver tillgripa våld och krig.
 
För hundra år sedan, med anledning av 100-årsdagen av fältslaget leddes den ryska delegationen av min morfaders fader, Storfurst Kirill av Ryssland. Det gläder mig storligen att, etthundra år senare, den stora äran fallit på min lott att på det Ryska Kejserliga  Husets vägnar personligen få hedra personligen hjältarna i fältslaget. Jag uttrycka såväl min som min moders, Storfurstinnan Maria av Ryssland, tack till alla arrangörer av denna högtidlighet och till alla dess deltagare.
 
Tack så mycket!

Den 20 oktober bevistade Hans Kejserlig Höghet en rekonstruktion av slaget vid Leipzig. Rekonstruktionen genomförde i stor skala. Efter detta fortsatte Storfursten till Bryssel.