En av rikets allra främsta jurister, professor Lejonhufvud, fäster i en debattartikel uppmärksamheten på hur den så kallade pressfriheten missbrukas för att skapa skandal och sensation i form av billig och ovederhäftig murveljournalistik.
Utgångspunkten för professor Lejonhufvuds artikel tas i det faktum att chefredaktören för skandalblaskan Expressen, en gång en vederhäftig kvällstidning idag en ren skräppublikation, herr Mattsson, näpsts av Pressens Opinionsnämnd av brott mot de pressetiska reglerna. Brottet rör kränkande publiceringar riktade mot Hennes Majestät Drottningen.
Måhända hade nu mången kunna tro att redaktören Mattsson skulle ta till sig denna tillrättavisning och föranstalta om bättring. Den som haft denna förhoppning var dock icke mycket värd i det att redaktören Mattsson, likt en obstinat och dumdristig småpojke, förkunnar:
”Den gamla ordningen om att tysta ner är otidsenlig.”
Härpå förkunnar samme chefredaktör att dito handlande kommer att repeteras så snart tillfälle ges. Såsom att redaktören Mattsson skulle kunna sätta sig över och diktera de pressetiska reglerna utifrån den enda agenda han känner - den av lösnummerförsäljning framdrivna skandaljournalistiken. En hedervärd journalist sätter en ära i att, utifrån vederhäftiga och vitsordade källor, spegla verkligheten såsom den är. Murveljournalistiken, som redaktör Mattsson genom sitt agerande höjer till skyarna, känner varken vederhäftighet eller vitsordade källor. Nej, det enda som intresserar murveljournalisten är att skapa största möjliga sensation utan att på minsta sätt bekymra sig om sanningen. Icke ens Judas hade i detta icke kunnat vara mera framgångsrik.
Professor Leijonhuvud fäster ock uppmärksamheten på att vårt högaktade Konungahus varit särskilt drabbade av murvelartade journalisters och andra illvilliga och oseriös skriftställare förtal och smädelser. Vi minns alla förtals- och smädelseskrift mot Hans Majestät Konungen, en skrift som rönte stor uppmärksamhet i allehanda mediapublikationer. Vad som omsider framkom var att nämnda förtals- och smädelseskrift var ett falsarium byggt på uppgifter från en högkriminell person och gangster, som på detta sätt såg ett tillfälle att förtjäna Judaspenningar.
Professor Leijonhuvud menar att yttrandefriheten måste ställas i relation till andra lagrum och rättskonventioner som har sin grund i bland annat Europakonventionen. Nämnde professor skriver:
"Ska yttrandefriheten i grundlagsskyddade medier vara mer skyddad än friheten att yttra sig i de medier där unga människor i dag oftast ventilerar sina åsikter? Vi har sett att mycket unga flickor dömts betala skadestånd i halvmiljonklassen för kränkningar – av typen ”hora” – av andra unga på nätet. Samtidigt har tidningar och tv ställt upp och spritt budskapet från en man i reklambranschen att kungen är en ”horkarl” – inristat i några mynt som ju mycket få skulle ha sett om inte medierna lydigt förmedlat det till en bred allmänhet inom och utom Sverige. Detta förfarande ledde inte till någon som helst påföljd, vare sig för upphovsmannen eller för dem som stod för spridningen."
Detta, av professor Lejonhuvud framförda och högst relevanta, exempel visar med all tydlighet hur illa ute de media är, exempelvis skandalblaskan Expressen, vilka sätter lösnummerförsäljning baserad på smädelser och främst.
Hade redaktören Mattsson varit i besittning av minsta anständighet och heder hade han skyndsamt deklarerat att hans publikation självklart skulle bättra sig och icke låta det hela upprepas. Om heder och anständighet hade hört till nämnde redaktörs mera framträdande egenskaper hade han ock ofördröjligen anhållit om audiens hos Deras Majestäter Konungen och Drottningen för att framföra sin och tidningen djupa ånger och att för detta framföra en uppriktig ursäkt.
Utgångspunkten för professor Lejonhufvuds artikel tas i det faktum att chefredaktören för skandalblaskan Expressen, en gång en vederhäftig kvällstidning idag en ren skräppublikation, herr Mattsson, näpsts av Pressens Opinionsnämnd av brott mot de pressetiska reglerna. Brottet rör kränkande publiceringar riktade mot Hennes Majestät Drottningen.
Måhända hade nu mången kunna tro att redaktören Mattsson skulle ta till sig denna tillrättavisning och föranstalta om bättring. Den som haft denna förhoppning var dock icke mycket värd i det att redaktören Mattsson, likt en obstinat och dumdristig småpojke, förkunnar:
”Den gamla ordningen om att tysta ner är otidsenlig.”
Härpå förkunnar samme chefredaktör att dito handlande kommer att repeteras så snart tillfälle ges. Såsom att redaktören Mattsson skulle kunna sätta sig över och diktera de pressetiska reglerna utifrån den enda agenda han känner - den av lösnummerförsäljning framdrivna skandaljournalistiken. En hedervärd journalist sätter en ära i att, utifrån vederhäftiga och vitsordade källor, spegla verkligheten såsom den är. Murveljournalistiken, som redaktör Mattsson genom sitt agerande höjer till skyarna, känner varken vederhäftighet eller vitsordade källor. Nej, det enda som intresserar murveljournalisten är att skapa största möjliga sensation utan att på minsta sätt bekymra sig om sanningen. Icke ens Judas hade i detta icke kunnat vara mera framgångsrik.
Professor Leijonhuvud fäster ock uppmärksamheten på att vårt högaktade Konungahus varit särskilt drabbade av murvelartade journalisters och andra illvilliga och oseriös skriftställare förtal och smädelser. Vi minns alla förtals- och smädelseskrift mot Hans Majestät Konungen, en skrift som rönte stor uppmärksamhet i allehanda mediapublikationer. Vad som omsider framkom var att nämnda förtals- och smädelseskrift var ett falsarium byggt på uppgifter från en högkriminell person och gangster, som på detta sätt såg ett tillfälle att förtjäna Judaspenningar.
Professor Leijonhuvud menar att yttrandefriheten måste ställas i relation till andra lagrum och rättskonventioner som har sin grund i bland annat Europakonventionen. Nämnde professor skriver:
"Ska yttrandefriheten i grundlagsskyddade medier vara mer skyddad än friheten att yttra sig i de medier där unga människor i dag oftast ventilerar sina åsikter? Vi har sett att mycket unga flickor dömts betala skadestånd i halvmiljonklassen för kränkningar – av typen ”hora” – av andra unga på nätet. Samtidigt har tidningar och tv ställt upp och spritt budskapet från en man i reklambranschen att kungen är en ”horkarl” – inristat i några mynt som ju mycket få skulle ha sett om inte medierna lydigt förmedlat det till en bred allmänhet inom och utom Sverige. Detta förfarande ledde inte till någon som helst påföljd, vare sig för upphovsmannen eller för dem som stod för spridningen."
Detta, av professor Lejonhuvud framförda och högst relevanta, exempel visar med all tydlighet hur illa ute de media är, exempelvis skandalblaskan Expressen, vilka sätter lösnummerförsäljning baserad på smädelser och främst.
Hade redaktören Mattsson varit i besittning av minsta anständighet och heder hade han skyndsamt deklarerat att hans publikation självklart skulle bättra sig och icke låta det hela upprepas. Om heder och anständighet hade hört till nämnde redaktörs mera framträdande egenskaper hade han ock ofördröjligen anhållit om audiens hos Deras Majestäter Konungen och Drottningen för att framföra sin och tidningen djupa ånger och att för detta framföra en uppriktig ursäkt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar