Om yttrandefrihet och kränkning

Under senare tid har det förts en diskurs rörande yttrandefrihet ställt i relation till kränkning. I denna diskurs har en av rikets mest framträdande jurister, professor Lejonhufvud, framfört mycket värdefulla synpunkter relaterat till skandal- och sensationsblaskan Expressen och dess chefredaktör, herr Mattsson, som i sin stora nonchalans vägrat att ta till sig ett utslag från Pressens Opinionsnämnd. Denna diskurs har berörts i två tidigare anmärkningar på detta Forum.

Denna dag noterar vi att herr Lindholm, ordförande i Journalistförbundets Yttrandefrihetsgrupp, angriper professor Lejonhufvud och hennes synnerligen vederhäftiga och välavvägda syn på yttrandefrihet. Yttrandefrihet ger var och en rätt att på ett vederhäftigt sätt uttrycka sina åsikter, av vad slag det vara må, men den ger icke rätt att kränka. Det är i detta sistnämnda som såväl chefredaktören Mattsson som herr Lindholm går fullständigt fel.

Rikets lagar är synnerligen tydliga vad gäller kränkning.

Brottsbalkens femte kapitel och dess första och andra paragrafer talar sitt tydliga språk:

"1§ Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2§ Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada."

Åberopande av yttrandefriheten äger icke ringaste företräde framför ovanstående paragrafer. Den som tycker sig behöva ta till kränkning för att uttrycka sina åsikter är i sanning ute på farliga och förkastliga vägar. Det enda det vittnar om är en största fattigdom i både verbal och skriftlig framställningsförmåga. Kränkning är och förblir förkastligt och detta gäller alla som lyder under rikets lagar inkluderande journalister.

Upprinnelsen till diskursen är det avskyvärda och vederstyggliga så kallade fotomontage, som den för snuskiga och hädiska fotografier ökända fotografen Ohlsson Wallin falsifierat och mixtrat ihop, där det görs sken av att Hennes Majestät Drottningen söker sopa en svastika under mattan. Det hela, som uppenbart är ett led i illasinnade och fega republikaners smutsiga värv, har som enda syfte att kasta smuts på Hennes Majestät och pådyvla Henne ansvar för händelser som inträffat före hennes födelse och där hennes fader varit inblandat. Detta oärliga verk utgör ett synnerligen tydligt skådeexempel på kränkning.

Yttrandefriheten ger var och en som så önskar rätt att framföra åsikter mot Monarkin, därom råder icke det minsta tvivel. Vill de ropa på republik så står det dem fritt. Det märkliga är att republikanerna synes sakna förmåga till saklighet och förande av en vederhäftig diskurs. Att föra striden med blanka vapen är uppenbart icke något adelsmärke för republikanerna utan de verkar vara helt fast i sina smutsiga och kränkande förtalsmetoder.
En som fortsätter med det smutsiga värvet att skuldbelägga Hennes Majestät för sådant som skett före hennes födelse är journalisten, herr Åsard, som ägnat mycket möda att författa en 318 sidor lång pamflett betitlad "Drottningens hemlighet". Pamfletten är utgiven av förlaget Ordfront bakom vilket den högröda och socialistiska sammanslutningen Ordfront finns. Föreningen Ordfront är sprungen ur den så kallade "68-rörelsen", vilken öppet föraktade både folkstyre och rättstat. En historiker vid Lunds Universitet, dr Stenfeldt, bejublar i en högst märklig Understrecketartikel herr Åsards förtalspamflett.

Genom nyttjande av den ogiltiga och oärliga argumentationsmetoden "guilt-by-association" söker dr Stenfeldt, vars formuleringar entydigt pekar på att han är republikan, skuldbelägga Hennes Majestät för hennes faders handlingar före Hennes födelse. Dr Stenfeldt skriver:

"Mängder av hennes tyska generationskamrater har vuxit upp i ett hem där föräldrarna haft ett nazistiskt förflutet. Den existentiellt utmanande uppgiften att vårda minnet av en älskad men också nazianknuten far delar drottningen alltså med tusentals andra 70-åringar."

Det är högst beklämmande att notera hur en historiker knuten till ett av rikets främsta lärosäten resonerar på detta sätt. Hennes Majestät valde lika lite som någon annan sina föräldrar. Det må vara att Hennes Majestäts fader, likt 7.5 miljoner andra landsmän, var medlem av det vederstyggliga nazistpartiet, dock utan att det på minsta sätt kunnat visas att herr Sommerlath varit politiskt aktiv. Näst intill varje familj i det tredje riket hade någon familjemedlem eller frände som var medlem av nazistpartiet. Således är nämnda beröringspunkt med mörkret inget Drottningen delar med "tusentals andra" utan snarare hundratusentals ja kanske miljontals andra. Detta perspektiv visar den stora svagheten i  såväl herr Åsards som dr Stenfeldts resonemang samtidigt som den visar att syftet är att kasta smuts på Monarkin och Hennes Majestät. Vilken vämjelig oärlighet!

Såsom en relevant jämförelse kan förhållandena i Sovjetunionen nämnas. År 1947, under tyrannen Stalin - den ende i världshistorien som kunnat mäta sig med tyrannen Hitler i fråga om grymhet, hade kommunistpartiet 6.3 miljoner medlemmar. Skall då alla ättlingar till dessa medlemmar, vilka idag torde uppgå till mångfaldiga miljoner ryska medborgare, även de misstänkliggöras och kränkas för det att deras fäder och mödrar tillhörde den grymme och blodbesudlade tyrannens parti?

Herr Åsard, som är så intresserad av att skuldbelägga människor för deras fäders missgärningar kunde ju ävenledes ägna sin möda åt att utreda vilka personer i vårt land som drabbats av ödet att födas av föräldrar till den så kallade "68-generationen". Varför kastar icke herr Åsard smuts på dessa, vars föräldrar på varje upptänkligt sätt ägnade sig åt att förhärliga och bejubla allsköns obskyra kommunistiska folkmordsregimer?