torsdag 27 juli 2017

Drottningen förlänad med Bayerska Förtjänstorden


Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning

Vid en högtidlig ceremoni, förliden måndag den 24 juli i Prins Karlspalatset i den bayerska huvudstaden München, förländes Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, med den förnäma Bayerska Förtjänstorden.  Ordenstecknen överlämnades av Fristaten Bayerns Minsterpresident, herr Seehofer, under närvaro av Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland. Närvarade gjorde ock Deras Kungliga Högheter Prins Leopold, Prins av Bayern, och Prinsessan Ursela, Prinsessa av Bayern.

Drottningen förländades orden, som instiftades 1957 såsom erkännadetecken för utomordentliga insatser för Fristaten Bayern och dess folk, för hennes "internationella sociala engagemang och speciella anknytning till Bayern".

Bland andra furtserliga personer som förlänats orden märks framlidne Hans Majestät Konung Boudouin, Belgarnas Konung, framlidne Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, och Drottningens framlide svåger, Prins Johan Georg, Prins av Hohenzollern.

Statsrådet Hultqvist kommer att ställas till ansvar

Det tog icke lång tid innan den så kallade Alliansen, bestående av de hedervärda partierna Moderata Samlingspartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna, lät kungöra att misstroendet mot statsrådet Hultqvist, som brustit grovt i handläggningen av ifrågavarande säkerhetsärende genom att underlåta att agera och informera, kvarstår.

Statsrådet Hultqvist kan således förvänta sig ett nesligt men icke desto mindre välförtjänt avsked då han genom misstroendevotum kommer att avdankas av Riksdagen. Åt detta kan icke, den mot Riksdagen och Folkstyret trilskande och med stor tafflighet behäftade, statsministern göra ett vitten. Statsministern har således icke fått någon lön för sina partiegoistiska och dumdristiga krumbukter. Hans tros har härvidlag i sanning stora likheter med en sandlådegosses.

Ordföranden i det hedervärda partiet Moderata Samlingspartiet, fru Kinberg Batra, låter i ett pressmeddelande klargöra den fortsatta ståndpunkten:

"Trots att Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist har haft kännedom om bristerna i säkerheten hos Transportstyrelsen sedan 2016 har de avstått från att informera statsministern och dela informationen till ansvarig minister Anna Johansson. Regeringen har också avstått från att informera riksdagen om det som inträffat, detta trots att säkerhetsbristerna hos Transportstyrelsen anses som allvarliga och påverkar såväl enskilda personer som rikets säkerhet. Det är därför vår samlade bedömning att Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist har brustit i sitt ansvar genom hur de har agerat i samband med säkerhetskrisen.

Hanteringen av säkerhetskrisen visar även på stora brister i regeringens övriga arbete och ansvarstagande. Vi välkomnar därför att detta granskas även i riksdagens konstitutionsutskott.

Peter Hultqvist ansvarar för försvaret i regeringen. Trots att han, likt Anders Ygeman, fick information om säkerhetsbristerna på Transportstyrelsen i början av 2016 samt att dessa säkerhetsbrister ansågs som allvarliga så avstod Peter Hultqvist från att informera ansvarigt statsråd, statsministern och riksdagen. Dessa sakförhållanden har inte förändrats.

Grunden för vår begäran om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår därför. I ljuset av att frågan nu gäller ett, i stället för som tidigare tre, statsråd finner vi det däremot inte längre befogat att begära extra riksdagssammanträde. Därför kommer vi inte framföra en sådan begäran utan yrka att frågan om misstroendeförklaring avgörs när riksdagen öppnar, om inget nytt då framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning."

Ett i sanning mycket vederhäftig och logiskt resonemang, som till skillnad från statsministerns partiegoistiska och dumdristiga krumbukter, som icke på minsta stavelse kan ifrågasättas.

Väl talat fru Kinberg Batra! 

Taffligheten fortsätter

Så har då statsminister Löfven åter visat prov på sin stora tafflighet. Trots att det är uppenbart och tydligt att Riksdagen, det främsta instrumentet för Folkstyret, icke har förtroende för statsrådet Hultqvist drar icke statsministern den självklara konsekvensen vilket synnerligen anmärkningsvärt. Statsministern har icke förstått Konstitutionen där Regeringen ansvarar inför Riksdagen. Om detta högst beklagansvärda förhållande vittnade hans okunniga pladdrande vid dagens presskonferens. Statsministern, om han alltfort önskar sitta på främsta platsen vid Konungens rådsbord, har att lyda Riksdagen.

Statsministern borde veta hut!

En av vårt lands mest erfarna politiska kommentatorer, den hedervärde redaktör Bergström, sammanfattar det hela såsom följer:

"Löfven trotsar en riksdagsmajoritet och tar en betydande risk när han behåller Hultqvist"

Statsministern påstår sig i detta handla för Riket bästa (sic!) när han enbart agerar för att, med sin yttersta svaga Regering saknande riksdagsmajoritet, behålla sitt ämbete.

Nu gäller det för oppositionen att hålla fast vid det förklarade missnöjet och därigenom visa att det är Riksdagen och icke Regeringen, som är Folkstyrets främsta instrument!

onsdag 26 juli 2017

Änteligen prov på ledarskap

Denna morgon har partiordföranden för Moderata Samlingspartiet, fru Kinberg Batra, med fullt stöd av ordförandena för de övriga hedervärda partier vilka ingår i den så kallade Alliansen, låtit kungöra att misstroendeförklaring kommer att väckas mot trenne statsråd, statsrådet Johansson, statsrådet Ygeman och statsrådet Hultqvist.

Regerings ofattbart stora tafflighet har under senaste veckorna kommit i dagen på det allra tydligaste sätt inom ramen för den så kallade IT-skandalen. Bristen på ansvarstagande, samordning och koordination har varit total. Inget av de ansvariga statsråden har i minsta bisats av sina uttalanden velat vidgå att de begått någon felaktighet. Istället har skyllts på andra och på organisatoriska strukturer i förvaltningen vilka skulle förhindra ett informationsutbyte. När det gäller det sistnämnda kan inget vara mera fel då det alls icke saknas organ för nämnda utbyte. Här finns såväl Utrikesnämnden, under Konungens ordförandeskap, som samordningsstrukturer inom Statsrådsberedningen.

Istället för att erkänna att fel begåtts och begrunda dessa har ifrågavarande statsråd ägnat all sin möta att söka skydda sin egen position. Dessa, som det nu visar sig platt odugliga statsråd, har satt sin egen person och karriär före Rikets säkerhet. Bara detta är nog för att de skall ges nesliga, men synnerligen välförtjänta, avdankande, som nu förestår och som kommer vara skrivet på det gråaste av papper.

Då icke, den med stor tafflighet och bristande ledarskap behäftade, statsministern själv förmått att ta i tu med de missförhållanden och den stora oförmåga, som kännetecknar den regering han förestår, har nu de hedervärda Allianspartierna nödgats att agera. Då dessa, till skillnad från statsministern och hans parti, tar Rikets säkerhet på största allvar fanns inget val.

Från tecknaren av dessa rader applåderas högeligen det prov på ledarskap som nu visas!

Det rimliga i denna situation vore att statsministern inser att han och den regering han förestår icke är förmögen att styra Riket. Formellt är misstroendevotumet förvisso riktat mot trenne av Regeringens statsråd men självfallet är detta i grunden ock ett stort misstroende mot statsministern. Om statsministern har råg i ryggen, huruvida så är fallet eller icke lär framkomma senare under dagen, skulle han till Riksdagens talman inlämna en anhållan om entledigande. Då det blott är ett år kvar till nästa ordinarie riksdagsval vore det naturliga att Alliansens partier, med fru Kinberg Batra, i spetsen påtar sig regeringsansvaret.

Må nu fru Kinberg Batra insättas på den främsta platsen vid Konungens rådsbord såsom Rikets Statsminister!

söndag 23 juli 2017

Krav på monarkistisk restauration i Brasilien



Hans Kejserliga Majestät Kejsar Peter II, Kejsare av Brasilien

Brasilien var efter självständigheten år 1822 och fram till år 1889 ett kejsardöme under en gren av det Portugiska Konungahuset. Dess förste kejsare var Kejsar Peter I, vilken regerade mellan 1822 och 1831, då han abdikerade till förmån för sin son Kejsar Pedro II, som satt på tronen intill år 1889 då han av missnöjda plantageägare tvingades att abdikera. Orsaken till plantageägarna missnöje var att de blivit gramse på slaveriets avskaffande år 1888, vilket i kejsarens frånvaro ratificerats av hans arvinge, Kronprinsessan Isabella. I detta sammanhang må nämnas att såväl Kejsar Pedro II som Kronprinsessan Isabella var högt aktade av sitt folk.



Kejsar Peter II:s grav i katedralen i Kejsarstaden Petropolis.

Efter kejsardömets fall gick Brasilen en turbolent och icke alls harmonisk utveckling till mötes. Diktatorer avlöste varandra och den ena presidenten var mer korrupt än den andre, ett förhållande som pågått intill denna dag. Alldeles nyligen dömdes den förutvarande presidenten, herr da Silva, att avstraffas med 9 år och 6 månaders fängelse för korruption. Dessförutan finns ävenledes anklagelser, rörande korruption, mot den sittande presidenten, herr Temer.

Den brasilianska utvecklingen är inget att förundras över. Historien har tydlig visat oss att när Monarkins enande och kontinuerliga kraft rycks bort från ett samhälle då råkar samhället ofta i stora ofta i stora svårigheter. Uppkomsten av världshistoriens värsta tyrannier, det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland är båda konsekvenser av Monarkins avskaffande.

Således är det icke att förundras över att en stor mängd brasilianska innebyggare ställt krav på Monarkins återupprättande för att på detta sätt skapa harmoni och ge Brasilien en kraft som står över det dagliga politiska käbblet. Genom en petition till Brasiliens Parlament, underskriven av 30 000 medborgare, krävs att parlamentet skall föranstalta en folkomröstning i monarkifrågan. Enligt konstitutionen är parlamentet skyldigt att ta upp petitionen till behandling.

Tronföljdsfrågan i Brasilien är icke alldeles okomplicerad. Rättmätig tronföljare till Kejsar Pedro II var hans dotter Kronprinsessan Isabella, som avled år 1921. Kronprinsessans gemål var Greven av Eu, en sonson till Konung Ludvig Filip I av Frankrike. Paret hade trenne söner, Prins Peter (1875-1940), Prins Ludvig (1878-1920) och Prins Anton (1881-1918) varav den sistnämnde var ogift och barnlös.



Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Ludvig, Prins av Brasilien, överhuvud för det Brasilianska Kejsarhusets Vassourasgren

Då Prins Peter, närmast i tronföljden, år 1908 ingick ett morganatiskt äktenskap med Grevinnan Elisabeth Dobržensky de Dobrženicz avsade han sig arvsrätten till tronen trots att detta icke var något som huslagarna krävde. Arvsföljden övergick härvid till Prins Ludvig. Enligt denna ordning är Prins Ludvigs sonson Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Ludvig, Prins av Brasilien (f. 1938), arvtagare. Den gren som denne pretendent tillhör benämnes Vassourasgrenen.



Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Peter Karl, Prins av Brasilien, överhuvud för det Brasilianska Kejsarhusets Petropolisgren

Vad som komplicerar bilden är att Prins Ludvigs son Prins Peter Gaston, efter sin faders dör år 1940, förklarade att avsägelsen av år 1908 icke var giltig med hänvisning till att huslagrana icke krävde dynastiska äktenskap. Pretendent för denna gren, vilken kallas Petropolisgrenen, är Prins Peter Gastons son Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Peter Karl, Prins av Brasilien f. 1945).

Må vi hoppas att Brasilien återupprättar Monarkin och därigenom skänker sitt land den harmoni och den kontinuitet, som detta land såväl tarvar!

lördag 22 juli 2017

Regeringens tafflighet överträffar de värsta farhagor

Allt fler upplysningar kommer nu i dagen rörande det synnerligen allvarliga brott, som begåtts hos Transportstyrelsen och där den tidigare generaldirektören, civilingenjör Ågren, såväl avdankats från sitt ämbete som avstraffats med dryga dagsböter för att ha röjt hemlig - för Rikets säkerhet kritisk -  information till främmande makt. I detta blir det allt mer uppenbart att Regeringen, i sin stora och ofattbara tafflighet, försummat att vidtaga skadebegränsande anstalter. Lika illa är att vår beklagansvärda Regering undanhållit information för Riksdagen i det att ärendet icke bringats till Konungens och Utrikesnämndens kännedom vilket är fullständigt exempellöst. Det synes till och med förhålla sig på det viset att Regeringen farit med osanning om det verkliga skälet till civilingenjör Ågrens smädeliga avdankande från Transportstyrelsen, ett avdankande som tvivels utan skrivits på det gråaste av papper.

Regeringen under ledning av statsminister Löfven - en statsminister som förvandlat Statsrådsberedningen till ett Tafflighetsministerum - visar åter, på det allra tydligaste sätt, att den är oförmögen, inkapabel och inkompetent att styra riket i det att den icke på minsta sätt förstått allvarlighetsgraden av det inträffade. Vår högtafflige statsminister visar icke minsta tecken ledarskap i denna synnerligen allvarliga situation. För en tafflig statsminister skall tydligen till värre händelser för att hans behagliga sommarpaulunen skall brytas.

Dessbättre har oppositionen, vilken äger majoritet i Riksdagen och har makt att avsätta såväl enskilda statsråd som statsministern, nu skyndsamt igångsatt en granskning där flera av Riksdagens utskott, däribland det hedervärda Konstitutionsutskottet, agerar. Att granskningen kommer att resultera i yrkande om misstroendevotum får något eller några inblandade statsråd torde icke kunna uteslutas. Dessförutan synes det helt nödtvunget att Utrikesnämnden omgående kallas till överläggning.

Intressant blir att se hur Riksdagens utskott, vårt folks representanter, kommer att bedöma vår högtafflige statsministers ansvar. Skulle det förhålla sig så att statsministern, undanhållit information för Riksdagen och underlåtit att vidtaga skyndsamma skadebegränsande åtgärder, får inga fingrar läggas emellan, då måste statsministern, och Regeringen med honom, avdankas genom misstroendevotum. Vi kan icke ha en Regering, som icke tar utelämnande av information - kritisk för Rikets säkerhet - på största allvar.

Än en gång tvingas man ta sig för pannan vid åsynen av vår Regerings och Statsministers stora inkompetens!  

fredag 16 juni 2017

Grevinnan Mountbatten av Burma hädangången


Den Högtärade Grevinnan Mountbatten av Burma (1924-1917)

Förliden tisdag, den 13 juni, gick Den Högtärade Grevinnan Mountbatten av Burma. Grevinnan innehade under sin levnad flera ämbeten av vilka må nämnas Vice Ståthållare av Grevskapet Kent samt Hedersöverste för det Lätta Kanadensiska Infanteriet. År 1946 äktade Grevinnan den den 7:e Baronen av Brabourne (1924-2005). Grevinnan efterträda av sin son den 8:e Baronen av Brabourne och nu således ock den 3:e Greve Mountbatten av Burma.


Den Högtärade Greve Mountbatten av Burma (1900-1979)

Grevinnan, vilken var dotter till, Den Högtärade Greve Mountbatten av Burma (1900-1979) vilken var Indiens siste Vicekonung och som därefter beklädde mången högt ämbete såsom Generalguvernör av Indien och Förste Sjöherre, den Kungliga Flottans chef. Grevetiteln Mountbatten av Burma är ärftlig ävenledes på spinnsidan, i det fall manlig avkomma saknas. I kraft av detta var Grevinnan Grevinna av egen rätt.


Den Högst Ärade Markisen av Milford Haven (1892-1938)

Grevinnans faders broder var den 2:e Markisen av Milford Haven. Markisskapet Milfor Haven förlänades Markisens fader, Hans Höghet Prins Louis av Battenberg, då denne 1917 fråntogs sin tyska titel.


Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige

Vår egen Drottning, Hennes Majestät Drottning Louise, Drottning av Sverige, var Grevinnans faders syster.


Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Alice, Prinsessa av Grekland och Danmark

Ävenledes Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Alice, Prinsessa av Grekland och Danmark (1885-1969), moder till Hans Kunglig Höghet Hertigen av Edinburgh, var Grevinnans fader syster.

torsdag 15 juni 2017

Änteligen synes oppositionen ha vaknat!

Efter att ha förhållit sig synnerligen passiva i praktisk handling har de så kallade Allianspartierna denna dag förklarat att de med misstroendevotum kommer söka att förhindra införandet av trenne, för vårt land synnerligen skadliga, skatter. Det är icke på minsta sätt vettigt att en Regering, vilken saknar majoritet i Riksdagen, mot riksdagsmajoritetens vilja skall kunna härja fritt. I synnerhet icke då nämnda minoritetsregering genom eftergifter till vänsterpartiet, ett i huvudsak kommunistiskt patrask, spottar på den stora majoritet av vårt folk vilken icke hyser kommunistiska böjelser.

Vilket statsråd, som skall fällas, om icke den taffliga minoritetsregeringen hörsamma Riksdagens majoritet, synes dessvärre icke vara fullt klart. Lämpligast vore att redan nu klart och tydligt uttala att det är statsrådet och chefen för Finansdepartementet, fru Andersson, som bör näpsas med misstroendeinstrumentet i det att det är nämnda statsråd som ansvarar för statsverkspropositionen.

Den nu skedda uppryckningen, från oppositionen, sker icke en dag för tidigt!

tisdag 6 juni 2017

Fädernelandets Dag


Hertiginnan av Östergötland - Vår Arvprinsessa - nästa länk i den historiska kontinuiteten

Denna dag - den 6 juni - har vi firat vårt Fädernesland Sverige. Det finns mycket att reflektera över en dag som denna. Tankarna måste osökt gå till våra fäder som under 1000 år byggt vårt Fädernesland till vad det - sina brister till trots - är idag.

En omistlig del av vårt lands såväl historiska som framtida utveckling består i Monarkin. Genom den kontinuitet Monarkin skänkt har vårt land utvecklats till ett de mest framstående. Länder, vilka mycket dumdristigt kört sina Monarker på porten, har icke sällan haft en allt annat än harmonisk utveckling.

Idiotin att efter Första Världskriget tvinga ned Furstehus som under århundrade efter århundrade suttit på Europas troner bäddade för den mörkaste epok världen någonsin skådat nämligen de tyrannier, som skapades av olika extrema socialistiska inriktningar - kommunismen och nationalsocialismen. Världen kunde, efter ett av de mest fasansfulla och blodiga krig som någon sin skådats, befria sig från det nationalsocialistiska oket efter 12 år men det skulle ta 70 år av förtryck, tortyr och mördande innan vi blev kvitt de kommunistiska våldsregimer som behärskat såväl Ryssland som den östra delen av vår egen världsdel Europa.

Att stärka Monarkin inför framtiden är en synnerligen viktig uppgift. Inget annat statsskick kan ge den kontinuitet, som Monarkin skänker. Ett återupprättande av Europas i stor dumdristighet avskaffade Monarkier synes därför vara en mycket angelägen uppgift.

Leve Monarkin!

söndag 4 juni 2017

Ondskan


Frihetens duva

Så har då onda och elaka illgärningsmän, avskum av avskum, i sitt obeskrivligt stora hat och förakt till människolivet förrättat ännu ett dagsverke för den onde. Fullständigt oskyldiga människoliv, 6 till antalet, släcktes och ett 30-tal skadades vid två dåd förrättade av tre missdådare i den brittiska huvudstaden London. Polismakten kunde efter en hjältemodig insats oskadliggöra nämnda avskum av avskum. Ingen kan bättre än ifrågavarande avskum av avskum ha förtjänat det bly de fick smaka. Vi spottar på dem.

Riksdagsledamoten Ohlsson, vilken tecknaren av dessa rader i många avseenden är synnerligen kritisk mot, framför - för omväxlings skull - i en gästledare, publicerad i Svenska Dagbladet, högst relevanta synpunkter om den så kallade islamismen, den villolära ifrågavarande avskum av avskum tar sin utgångspunkt ifrån.

Ohlsson tar sin utgångspunkt i Nürnbergrättegången och framhåller att nämnda rättsprocess slog fast att "brott inte begås av abstrakta strukturer utan av människor". Efter detta fortsätter Ohlsson:

"På samma sätt borde omvärlden för länge sedan tillsatt internationella tribunaler för kommunismens offer och bör redan nu förbereda internationella rättegångar för Daesh-mördare.

Det är i denna kontext, jämte kommunism och nazism, som vi ska sätta våldsbejakande islamism. Precis som kommunism och nazism, strävar islamismen efter världsherravälde, diktatur och att kväva andra trossystem."

Med detta perspektiv är det alls icke svårt att förstå hur kommunister och annat vänsterpatrask, ävenledes i vårt land, ofta icke besparar någon möda då de söker förringa och förminska de nu aktuella illgärningarna både som sådana och vad gäller ansvaret för detsamma.

Ohlson knyter ock an till den kloke och hedervärde antikommunistiske skriftställaren, herr Ahlmark, som beskrivit inställningen mot kommunismen, hos vårt lands så kallade "vänsterintellektuella", såsom "en ideologisk medvetslöshet om de fasor som följer av tyranni".

Ohlsson avslutar:

"Som Per Ahlmark skrev: ”Idékampen mot islamismen kan inte vinnas om babblande intellektuella i väst tillåts dominera debatten med sina ursäkter för förtrycket och perversa teorier om dess rimlighet”.

Låt inte islamismens mördarideologi komma undan. Här behövs en ideologisk offensiv på samma sätt som anständiga demokratiska krafter alltid tagit avstånd från nazism och kommunism."

Bekämpandet av mördarideologier, om de tar sig i uttryck av kommunism, nationalsocialism eller islamism kvittar lika, måste nu intensifieras med alla inom rättsstaten till buds stående medel. De dumbommar, som på diverse sätt söker förringa mördarnas verk, måste ställas till svars både i öppen och uppriktig debatt men ock, om de överträder lagens ramar, inför domarens skrank.

Toleransen mot mördarideologier - kommunism, nationalsocialism och islamism - måste vara noll och intet!