onsdag 28 september 2011

Lågt förtroende för herr Juholt

Svenska Dagbladet låter meddela att förtroendet för ordföranden i det socialdemokratiska arbetarepartiet, herr Juholt, är synnerligen lågt. Emedan vår högaktade statsminister, herr Reinfelt, åtnjuter ett förtroende svrande mot hela 59 procent får herr Juholt blott och bart 20 procent. Detta torde innebära att herr Juholt ävenledes har problem med förtroendet inom det egna partiet.

Nu är dock detta låg förtroendebetyg intet på minsta sätt förvånande. Herr Juholt har allt sedan sitt tillräde agerat på ett sätt som ger ett mycket blekt intryck och bilden av en högst medioker politiker, som dessvärre icke har förmågan att fullt ut förvalta det uppdrag han utsetts till. Noteras kan att herr Juholt redan som nytillträdd "klampade i det så kallade klaveret" genom sitt ytterst märkliga agerande i Libyen-frågan. Här falerade herr Juholt på det enda område, försvarspolitiken, där han ansågs hysa någon form av kunnande och erfarenhet.

Kontrasten till tidigare socialdemokrtiska ledare såsom herrarna Erlander, Palme och Carlsson är slående. Nämnda herrar var utrustade med skarpa intellekt och god analysförmåga även om de förslösade sin begåvning på den socialistiska saken. Varken herr Juholt eller hans företrädare, fru Sahlin, når, vad gäller nämnda egenskper, ens i närheten av dessa sina begåvade företrädare.

Även om icke boklig bildning är allt må här noteras att varken herr Juholt eller fru Sahlin har någon akademisk utbildning utan blott bart tämligen triviala gymnasieutbilningar där den förstnämnde genomgått tvåårig social linje och den sistnämnda treårig samhällsvetenskaplig linje. Detta skall ställas relation till herr Erlander, som avlade filosofie kandidatexamen 1928, herr Palme, som avlade juristexamen 1951 samt herr Carlsson, som avlade politices magisterexamen 1958.

Som jämförelse må ock nämnas att även vår högaktade statsminister, herr Reinfelt, innehar en akademisk grad i det att han 1990 avlade civilekonomexamen vid Stockholms universitet.

måndag 26 september 2011

Valsystemets konsekvenser

I pressen diskuteras nu flitigt att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter, en yngling vid namn herr Pätzell, synas ha lämnat partiet för att i Riksdagen agera såsom fristående ledamot. Denna fråga är intressant ur ett konstitutionellt perspektiv.

En egenskap i vårt valsystem är att det främst är politiska partier och icke personer som väljes även om riksdagsmandatet som sådant är personligt. Såsom vårt politiska system fungerar torde de flesta väljare, vid avgivandet av sin röst, utgå från parti och icke person. Det är detta faktum som motiverar den diskussion som nu pågår.

En ytterligare dimension i detta är att vi ock har inslag av personval i det att det å valsedlarna är möjligt att markera en kandidat genom så kallad "kryssning". På detta sätt kan även kandidater längre ned i turordningen på valsedlarna bli valda. I det nu aktuella fallet med herr Petzäll torde detta sistnämnda, enligt det valprotokoll som finnes att tillgå hos valmyndigheten, vara fallet.

Rent konstititionellt är, såsom framgår av ovanstående, varje riksdagsmandat personligt och utifrån detta är icke herr Petzälls beslut att kvarstå klandervärt. Då det dessutom är så att nämnde riksdagsledamot är personvald finnes en logik i det att han kvarstår.
Det nu inträffade visar på att det finns brister i valsystemet, som trots konstitutionens bokstav, ändå kan anses innebära oklarheter för väljarna. Utifrån detta bör införande av ett rent personvalssytem där en kandidat väljes i varje valkrets övervägas. För undvikande av trappstegseffekter skulle då krävas en ordning med majoritetsval. Får ingen kandidat mer än hälften av rösterna i en första valomgång hålles en andra valomgång mellan de två kandidater som kom främst i den första omgången.

Ett system av ovan skisserade art skulle ock vitalisera politiken högst avsevärt och leda till ett större ansvarstagande och en mer direkt kontakt mellan vald representant och väljare. Partiväldet skulle icke heller bli lika påtagligt som idag.

söndag 25 september 2011

Dags att återupprätta den ryska Monarkin

Utvecklingen i Ryssland efter den blodsbesudlade kommunismens fall har icke varit oproblematisk. Upprättandet av rättstaten möter alltfort stora hinder och det är odiskutabelt att det finns en mycket ohälsosam blandning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Ett tecken i denna riktning är att det nu synes vara på det sättet att herr Putin åter skall få bekläda presidentposten.

Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, skålar med Rysslands president herr Putin vid en högtidlighet i samband med nuvarande Patriarken av Moskvas tillträde 2009.

Ryssland skulle i dagens situation vara mycket betjänt av en ordning som bygger på maktdelning. Den lagstiftande makten måste skiljas från den verkställande och ett sant oberoende mellan verkställande och dömande makt är en nödvändighet för att rättstaten skall kunna upprätthållas och vidmakthållas.

Ur detta perspektiv är tvivelsutan upprättandet av en strikt konstitionell Monarki vara den bästa lösningen. I denna bör såväl lagstiftande makt som beskattning ställas under duman medan en oväld myndighetsutövning, strikt efter lagarna, upprättas under Monarkens beskydd.

Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland med sin son och arvinge Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Storfurst Georg, Stotfurste av Ryssland, Prins av Preussen, i samband med Prinsen av Preussens bröllop i Potsdam förliden månad.

Den ryska tronföljdsfrågan innehåller en del problematik, i det att den Romanovska Familjestiftelsen under Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland motsätter sig Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Marias rätt till tronen. Även om det för mig synes finna goda skäl för Storfurstinnans rätt bör dock denna fråga slutgiltigt avgöras av duman.

fredag 23 september 2011

Om Palestinafrågan

Svenska Dagbladet låter meddela att den Palestinska Myndigheten till Förenta Nationerna inlämnat en ansökan om medlemskap.

Det må vara så att lösningen av den palestinska frågan i förlängningen är en lösning med två stater men tiden för detta är på intet sätt mogen. Det är högst lättsinnigt av presidenten för den Palestinska Myndigheten, herr Abbas, att på det sätt som nu sker söka ta genvägar som icke har förutsättningar att lyckas.

Grundproblemet i den palestinska frågan är att den part, Hamas som behärskar en del av det palestinska territoriet, Gaza, icke erkänner staten Israels rätt att existera utan istället verkar för nämnda stats utplåning. Så länge detta förhållande råder kan en tvåstatslösning icke komma på fråga och således på intet sätt heller ett medlemskap i Förenta Nationerna.

Om herr Abbas verkligen värnar om sitt palestinska folk bör han snarast draga tillbaka sin ansökan och resa hem för att där ta tag i grund problemet, de som önskar staten Israels utplåning.

Vidare är det otvivelaktigt så att intill dess att Hamas och med dem likasinnade framhärdar i sin ondskefulla gärning att utplåna den judiska staten så har staten Israel all rätt att försvara sin existens.

Leve staten Israel och dess rätt att existera!

måndag 12 september 2011

Terrordåd avvärjt

Med stor tillfredställelse kan noteras att rättsvårdande myndigheter, med Säkerhetspolisen i spetsen, kommit ett försåtligt terrorangrepp på spåren och avvärjt detsamma. Detta visar att rättsamhället har medel att skydda och att de förstärkningar som gjorts under de senaste åren icke varit förjäves.

Även om uppgifterna, helt naturligt på grund av utredningens känsliga art, är fåtaliga torde det dock stå klart att de gripna misstänkta tillhör den kategori av terrorister som består av misstolkare av den muselmanska trosinriktningen. För detta talar ock att dådet synes ha samband med Göteborgs internationella konstbiennal  till vilken en herr Vilks synes vara relaterad. Herr Vilks har som bekant visat låtit förfärdiga vissa teckningar av profeten Mohammed.

Även om herr Vilks borde ha tagit sig till vara och avstått från att på ett synnerligen oförskämt sätt smäda det som andra håller heligt motiverar detta givevis på intet sätt några rättsvidriga och djupt avskyvärda terrordåd som sätter oskyldiga människoliv på spel. Det som dock brister hos båda parter, såväl hos den skamlige herr Vilks som vederstyggliga terrorister är respekten för medmänniskan vilket borde lända båda till eftertanke.

söndag 11 september 2011

En sorgesam dag

Idag den 11:e september 2011 har det gått tio år sedan medeltida mörkermän begick sina besinningslösa terrordåd i Förenta Staterna där upp mot 3000 oskyldiga människor miste livet. Detta är därför en sorgens dag då vi alla måste böja våra huvuden i respekt för alla de oskyldiga människor som på detta sätt mördades.

De som föraktar människovärdet och rättstaten är på intet sätt isolerade till en enda åsiktsriktning utan kan återfinnas hos många rörelser, av vilka följande må nämnas:
  • Kommunister. Då kommunismen i sin ideologi föraktar människovärdet och rättstaten legitimerar den terror och har således utövat terror i de arma stater där den härskat och forsatt härskar. Kommunismens avskyvärda anhängare drager sig därför inte att på allehanda sätt ta till rättsvidriga metoder. I Europa har vi sett dessa fula kommunistiska trynen dyka upp som Röda Armefraktionen (RAF) i Västtyskland, vilka ock genomförde terrordåd i vårt land 1975, och som de Röda Brigaderna i Italien. I vårt land har detta ock kunnat beskådas i de upplopp, det mest spektakulära i Göteborg 2001, där en pöbel av slynglar och andra missdådare uppviglades av illasinnade kommunistiska krafter att sätta sig upp mot ordningsmakten och att vandalisera.
  • Misstolkare av den muselmanska trosinriktningen. En betydelsefull del av dessa kan relateras till det av den numera näpste simple mördaren bin Ladin organiserade terrornätverket al Qaida.
  • Separatistika nationalister. Dessa skyr inga medel för att söka upprätta separatistiska statsbildningar eller anslutning till andra statsbildningar utifrån en exterm uttolkning av nationalistiska principer. Här må nämnas separatistiska organisationer i Baskien, på Korsika och diverse palestinska organisationer såväl som den Irländska Republikanska Armén. Även separatistiska organisationer på Balkan innefattas i detta med flygkapningen på Bulltofta 1972 utförda av missdådare med koppling till organsiationen Ustaša.
  • Dårar. Utöver detta finnes en kategori av dårar , som delvis på skilda sätt låter sig inspireras av ovannämnda tre kategorier, men där gärningen utföres av enskilda utan stöd av en bakomliggande orgnisation. Mest aktuellt exempel här är givevis de tragiska norska illdåden förliden sommar utförda av dåren Breivik. Andra exempel är den så kallade UNA-bomaren, dåren Kaczynsky, som mellan 1978 och 1995 utförde illasinnade bombdår. I denna kategori finns självklart ock den så kallade Oklahomabombaren, dåren Mac Veigh numera avrättad, vilken 1995 genom ett bombdåd mördade 168 personer, därav 19 barn, och sårade 650 ytterligare.
Terrordådenden 11:e september 2001, likt alla andra terrordåd, visar på fullständig avsaknad och respekt för både människolivet och rättstaten. Rättstaten får därför aldrig ge vika för de simpla brottslingar som ägnar sig åt denna art av bestialiska missdåd. Hotet finns alltfort och rättstaten måste därför säkerställa att det finns tillräckliga medel för att möta de illvilliga brottslingarnas försåtliga planer. Detta innefattar:
  1. En utbilding och opinionsbildning som tar fasta på att att förmedla människovärdet och rättstatens orubbliga principer. Här ankommer det på samhället, icke minst när det gäller att sätta upp ramarna för utbildningsväsendet, att icke vackla i avståndstagandet från de rörelser och organisationer som på minsta sätt visar stödjer eller visar sympati förr terrorismens missdådare.
  2. En underrättelseorganisation som på de sätt som krävs, under rättsäkra former, ges tillgång till nödvändig information av vad slag det vara må för att så tidigt som möjligt utröna missdådarnas planer.
  3. En ordningsmakt, innefattande såväl polis som militär, av tillräcklig numrär och med tillräcklig utrustning för att möta de situationer som uppkommer och då så långt det överhuvudtaget är möjligt före det att de illasinnade missdådarana hunnit sätta sina vansinniga planer i verket.

lördag 10 september 2011

Cynism som politiskt medel

Den hedervärde före detta partiordföranden för Kristdemokraterna, herr Svensson, har i ett klokt inlägg i Svenska Dagbladet dristat sig att ta upp den säregna kritik som staten Israel utsätts för av såväl det så kallade politiska etablisemanget som massmedia. Det exempel herr Svensson pekar på är Israelhatarnas vrede rörande tillverkning av en viss dryckestillverkningsapparatur vilken, som det visade sig, högst felaktigt påstods ha tillverkats på Västbanken.

Idag kritiserar en yngling, en herr Lindgren, så kallat "språkrör" i Grön Ungdom herr Svensson i en debattartikel. Av denna debattartikel framgår att ynglingen Lindgren, trots sin ringa ålder tagit till sig många mindre goda egenskaper som kännetecknar våra lismande och cyniska politiker. Yngligen Lindgren drager sig icke ens själv för att bekänna sig till cynismen. Så här skriver nämnde yngling:

"Nog för att exempelvis regimerna i Nordkorea eller Syrien begår fruktansvärda övergrepp mot sin egen befolkning, men de berörs nog föga av hur starkt den svenska opinionsvinden viner. Cyniskt ja, men icke desto mindre sant. Israel däremot är ett land med täta kontakter med väst, bland annat genom stort ekonomiskt och militärt bistånd från USA. I och med detta finns en mycket större chans att israeliska makthavare faktiskt kommer ta intryck av omvärldens kritik."

Detta uttalande är häpnadsväckande, att icke bry sig om utan snarast spotta på de medmänniskor som torteras, lemlästas och mördas i världens mest avskyvärda regimer visar på en cynism utan gräns. Ynglingen Lindgren borde veta hut och skämmas. Är ynglingen Lindgren representativ för den kommande generationens lismande politiker är vi i sanning illa ute.

Anmärkningsvärt är också att ynglingen Lindgren, i sin intill dumhet gränsande politiska enfald, icke med ett ord reflekterar över de bakomliggande orsakssambanden till situationen i Mellanöstern. Orsaken till situationen i Mallanöstern är alltfort att det finns krafter som inget hellre vill än staten Israels utplåning. Detta föranleder staten Israel, som allt sedan sitt bildande befunnit sig i en krigs- eller krigsliknande situation, att försvara sig vilket helt visst också leder till mycket tragik och oönskade händelser.

fredag 2 september 2011

Visdom förutsätter erfarenhet

I ett uttalande i Svenska Dagbladet, relaterat till centerpartiets val av ny partiledare, förklarar den kloke och synnerligen erfarne förre partiledaren för Kristdemokraterna, herr Svensson, att "För visdom krävs det ett antal år av erfarenhet". Ingenting kan vara mer rätt än detta. Icke så att en gedigen grundutbildning icke skulle vara nödvändig, tvärtom den är en förutsättning, men denna teoretiska kunskap ger på intet sätt den praktiska erfarenheten av den verklighet som teorierna speglar. Det är detta möte mellan den teorietiska bildningen och verklighetens praktik som ger visdommen.

Således förefaller det fullständig huvudlöst att till partiledare utse fru Lööf. Fru Lööf är säkerligen en alldeles förträfflig person med stort engagemang, detta betvivlar jag på intet sätt. Dock är det fullständigt omöjligt att fru Lööf, som blott är 28 år, kan ha inhämtat den livserfarenhet som är ett alldeles nöldvändigt krav för att kunna axla det ansvar som ligger i ordförandeskapet för ett politiskt parti. Fru Lööf må vara en intelligent person men någon visdom, hämtad från livets långa skola, kan hon rimligen icke hunnit utveckla.

Nu är det icke enbart centerpartiet som utser allt för unga partiledare. Miljöpartiet utsett en än yngre partiledare i herr Fridolin. I fallet miljöpartiet är detta icke något att förundras över då partiet ofta sätter en ära i att gå på tvären och vara tvärt emot för sakens egen skull, något som ofta förtar partiets hela seriositet. När centerpartiet väljer samma väg är det dock skandalöst och närmast som att bespotta respekten för erfarenhet och visdom. Centerpartiet har sitt ursprung i det gamla bondesamhället där ålder och visdom var mycket högt skattade. Hur vore det här om partiet något reflekterade över sina rötter?

Det är i sanning sorgesamt att visa och erfarna personer måste stå tillbaka i dessa fall.