lördag 25 augusti 2012

Avstraffandet av arrestanten Breivik

Även om domen mot den för fasansfulla missgärningar dömde arrestanten Breivik ännu icke vunnit laga kraft redovisar de norska fängelsemyndigheterna de för arrestanten speciellt iordninställda lokaliterna på straffängelset Ila. Vi kan i detta sammanhang lämna det ur ett rättstatsperspektiv olämpliga i denna publicering, vid en tidpunkt då domen ännu icke vunnit laga kraft, och istället reflektera över de faktiska sakförhållanden som uppvisas.

Det är synnerligen anmärkningsvärt att man uppenbart avser att låta straffången, när domen vunnit laga kraft, förfoga över icke mindre än tre celler. En för vila och uppehållande, en skrivcell, utrustad med modern databehandlingapparatur, och en cell som iordningställts med, förmodligen ganska dyrbar, utrustning i syfte att ge arrestanten möjlighet till fysika övningar.

Med fog måste man fråga sig om även andra straffångar får njuta ovan beskrivna priviliger. Det hela är högst stötande och närmast ett hån mot de som fallit offer för den aktuelle illgärningsmannens dåd. Än en gång synes kriminalvårdsliberalerna vunnit en seger.

Den som döms för brott av nu aktuellt slag måste, för upprätthållandet av allmänhetens förtroende för rättskipningen, avstraffas på ett mer ändamålsenligt sätt. Icke så att en straffånge på något sätt skall avstraffas kroppsligen eller förvaras under förhållanden med bristande sanitet. Dock måste alla arrangemang för förvaring och hantering av den dömde kännetecknas av största enkelhet och utan några som helst extravaganser.

Det måste ovillkorligen räcka med en cell för förvaring av straffången. Önskar straffången skriva kan denne förses med skrivdon, papper och penna, och utföra sitt skrivarbete i cellen. Någon modern databehandlingsapparatur finns i sanning ingen orsak att förse straffången med. Däremot är det rimligt att tillgång till dagstidningar och litteratur kan ges. All fysisk övning bör kunna utföras på den rastgård som iordningställts. Att förse en straffånge, som begått dåd som de aktuella, med kostsam utrusning för fysisk träning är så stötande att ord saknas att beskriva.

Slutligen synes det ock högst viktigt att straffången sätts i kroppsarbete på lämpligt sätt. Han får icke tillåtas att slå dank eller att ägna all tid åt att fortsätta med utvecklandet av sina sinnesförvirrade och på konspiratiosnteorier och tvångsföreställningar grundade avgrundsteorier.

fredag 24 augusti 2012

Domen i Oslo

Så har då domen mot arrestanten Breivik fallit i Oslo tingsrätt. Rätten finner arrestanten vara tillräknerlig och dömer honom därför till 21 års förvaring med möjlighet till förlängning i det fall han fortsatt anses utgöra en fara då strafftiden är till ända. Här skall noteras att bedömningen att arrestanten var tillräknerlig då brotten begick intet innebär någon friskförklaring av hans sjuka sinne eller ett ställningstagande att han icke är djupt störd. Jurdiskt innebär tillräknerlighet att den dömde varit medveten om sina handlingar och intet annat.

Det finns i sak intet att invända mot rättens domslut även om den psykiatriska expertis som anlitats haft delade meningar i frågan om tillränerlighet. Ingen torde, med tanke på rättegångens nogrannhet, vara bättre lämpad att fatta de avgörande bedömningarna rörande tillränerligheten.

Den kritik som skall riktas mot rättegången har icke med dess juridiska genomförande att göra utan att man tillåtet en rättshandling bli ett mediaspektakel utan dess like. Ett grundläggande krav i en rättstat är att varje anklagad betraktas såsom oskyldig till dess att laga fällande dom har fallit. Denna rättsäkerhetsprincip måste vara universell och skall då också äga sin tillämplighet i det nu aktuella fallet. En konsekvens av det är högst olämpligt att publicera bilder, såväl stilla som rörliga dylika, från rättegången. Lika olämpligt är det att publicera röstupptagningar. Skriftliga referat hade varit tillfyllest även i den aktuella rättegången.

Bilder och ljudupptagningar borde enbarts nyttjats  i syftet att låta målsäganden, vilka grund av rättegångssalens begränsade storlek icke kunde rymma i densamma, ta del av förhandlingarna.

Lika illa är det att arrestanten med rättens medgivande fått tillfälle att , genom alla de mediamöjligheter som stått till förfogande, propagera för sina sinnesförrvirrade och världfrånända teorier för en synnerligen stor publik. Detta är icke endast osmakligt utan ock en fara i det att det kan väcka och inspirera efterapare.

Vad gäller den mediala hanteringen av rättegången synes denna dessvärre vara näst intill en ren skam för rättstaten Norge.

Högst sorgesamt är det ock att konstatera faktumet att Norge saknar livstidstraffet. I Norge har kriminalvårdsliberaler vunnit den seger som deras gelikar i vårt land icke vunnit. Nu torde dock dessa liberaler stå där med insikten om att en av vår tids mest vederstyggliga illgärningsmän och massmördare åter kan få njuta frihetens sötma efter enbart 21 år då hans ålder icke kommer att vara mer än 54 år. Möjlighet till förlängning finnes förvisso i förvaringsstraffet men någon garanti är det alls icke.

Det inträffade visar med all tydlighet att varje samhälle måste ha en straffskala där livstids fängelse ingår. Det största skälet till detta är omsorgen om offren och dessas anhöriga. De som själva skadats av illgärningsmannen och de som mist nära och kära skall aldrig någonsin behöva uppleva att arrestanten Breivik slipper utanför fängelsets murar. I detta avseende är således den norska kriminalvårdsliberalismen högst förkastlig.

torsdag 23 augusti 2012

Prinsen av Preussen inviger Potsdams Museum

Den 19 augusti invigdes de nya lokaliteterna för Potsdams Museum. Med detta återvänder, det år 1909 grundade museet, till sin ursprung ort, Potsdams gamla rådhus. Invigningsutställningen, "Friedrich und Potsdam - die Erfindung (s)einer Stadt",  tillägnas Konung Fredrik II och utgör en del i högtidlighållandet av att det detta år är 300 år sedan som nämnde Konung föddes. Beskyddare för utställningen är Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Pruessen, som och höll ett uppskattat tal vid invigningscermonin.


Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, talar vid invigningen av Potsdams Museum

Detta år har Prinsen av Preussen, genom högtidlighållandet av Konung Fredrik II 300-års jubileum, allt oftare kommit att framträda i officiella sammanhang och tillsammans med innehavare av höga ämbeten i Tyskland. Detta visar mycket tydligt att den monarkistiska tanken är högst levande i Tyskland.


Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, Brandenburgs ministerpresiden herr Platzeck och Potsdams överborgmästare herr Jakobs vid en cermoni utanför slottet Sansouci i Potsdam tidigare innevarande år



Deras Kejserliga och Kungliga Högheter, Prinsen och Prinsessan av Pruessen, flankerars av det tyska förbundspresidentsparet Wulff vid en middag i förbundspresidentens residen i januari innevarande år.

Den tyska förbundsdagen borde nu ta upp frågan om statskick. Ett första steg torde kunna vara att införa Monarki genom att överföra förbundspresidentens uppgifter på Monarken, som bör ha titeln Kejsare av Tyskland. I ett nästa steg kan även statskicket i förbundsländerna återgå till monarkistiska statskick med återinsättande av de ätter som äger den historiska rättigheten till respektive tron.

Upprörande tilltag av brittisk Prins

Att vara medlem av ett Fursterligt Hus är något som förpliktigar. En framstående medlem av ett Furstehus har ett stort ansvar och måste alltid vara en förebild. Från detta perspektiv är det både sorgesamt och högst upprörande att notera hur oanständigt och illa Prins Harry av Wales uppfört sig. Händelsen har enligt uppgift bekräftats av Fursten av Wales hov (Clarence House). De nu inträffade händelserna på ett hotell i Förenta Staterna länder i sanning icke Prinsen till minsta heder utan är synnerligen klandervärt. Med sitt oansvariga och oerhört dumdristiga tilltag riskerar Prinsen att skada det Brittiska Konungahuset.

Vi utgår nu ifrån att såväl Drottningen som Fursten av Wales låter kalla Prinsen till sig för att ge honom en allvarsam reprimand och nogsamt förklara hur oansvarigt och skändligt Prinsen betett sig. Lämpligt vore ock att Prinsen utfärdar en offentlig deklarartion där han låter framföra sin uppriktiga ursäkt såväl till Drottningen och Fursten av Wales som hela det brittiska folket.

söndag 19 augusti 2012

Den sachsiska tronföljdfrågan

Markgreven av Meissens frånfälle har akualiserat frågan om den sachsiska tronföljden. Utgångspunkten för en diskussion måste vara Konungariket Sachsens tronföljdsordning, vilken utgår från den semi-saliska principen, innebärande att kvinnlig tronföljd endast kan komma i fråga om det helt saknas agnatiska arvsbrättigade. Tronföljdsordningen föreskriver ock dynastiska äktenskap.


Hans Kunglig Höghet Markgreve Maria Emanuel, Markgreve av Meissen, Hertig av Sachsen

Då Hans Kunglig Höghet Markgreve Maria Emanuel, Markgreve av Meissen, Hertig av Sachsen, icke efterlämnat några avkomlingar och då det icke står att finna några agnatiska ättlingar vilka är sprungna ur dynastiska äktenskap torde det, utifrån Konungariket Sachsens tronföljdsordning, icke råda något som helst tvivel om att den semi-saliska principen nu måtte tillämpas och att tronföljd genom kvinnoledet härigenom är fullt legalt.
Den avlidne Markgreven har en broder och trenne systrar. Brodern, Prins Albert av Sachsen, har ingått ett morganatiskt äktenskap och har vare sig dynastisk eller morganatisk avkomma. När det gäller Markgrevens systrar är förhållandet följande:
  • Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Maria Josefa, Prinsessa av Sachsen, Hertiginna av Sachsen, (f. 1928). Ogift.
  • Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Anna av Sachsen, Prinsessa av Sachsen, Hertiginna av Sachsen, (1929-2012). Förmäld med Prins Robert de Afif, Prins av Gessaphe.
  • Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Matilda av Sachsen, Prinsessa av Sachsen, Hertiginna av Sachsen, Prinsessa av Sachsen Coburg och Gotha, (f. 1936). Var förmäld med Hans Höghet Prins Johan Henrik, Prins av Sachsen Coburg Kohary.
Av ovannämnda förmälningar var tvivelsutan äktenskapet mellan Prinsessan Matilda och Prins Johan Henrik dynastiskt. I detta äktenskap fanns ock en avkomma, Hans Höghet Prins Johannes, Prins av Sachsen Coburg Kohary vilken dock sorgesamt och högts targiskt omkom i en olyckshändelse år 1987. Att Prins Johannes skulle varit den rättmätige tronföljaren är således ställt utom allt tvivel och det var ock Markgrevens mening. Härigenom hade dessförutan de albertinska och ernestinska linjerna av huset Wettin förenats.

Vad så gäller äktenskapet mellan Prinsessan Anna och Prins Robert är kärnfrågan om detta är att anses såsom dynastiskt. Prins Robert var sprungen ur det maronistiska huset Afif vilket kan härledas från Emiren Afif av Keserwan. Detta spörsmål är av samma art som den ryska tronföljdsfrågan, som behandlats på annan plats i detta Forum. Ock här är frågan om äktenskap med en högättad adelsfamilj av fursterlig karaktär är att anses såsom dynastiskt.

Genom ett beslut av Markgreven, fattat 1997 efter samråd med andra agnatiska ättlingar, innefattande såväl Prins Albert som Prins Timo, utsåg Markgreven sin systerson, Prins Alexander av Gephasse såsom rättmätig tronföljare. Detta beslut kan ses som att äktenskapet mellan Prinsessan Anna och Prins Robert förklarades såsom dynastiskt. Beslut följdes år 1999 av en adoption genom vilken och Prins Alexander, enligt nu gällande tyska lagar, berättigades namnet Prinz von Sachsen.

Utifrån ovanstående kan icke slutsatsen bli en annan än att Hans Kunglig Höghet Prins Alexander, Prins av Sachsen-Gessaphe, Hertig av Sachsen, är rättmätig arvtagare och såsom sådan ny Markgreve av Meissen.

Att Prins Albert självsvåldigt låtit utropa sig till Markgreve synes utifrån ovanstående sakna egentlig legal grund. Det Prins Albert genom sitt egenmäktiga tilltag gör är att hävda en av den sachsiska tronföljdsordningens principer, den agnatiska, men samtidigt förkasta principen om dynastiska äktenskap. Då Prins Albert ock år 1997 godtog Markgreve Maria Emanuels beslut länder det agerande vi nu kan observera Prins Albert till föga heder.

I detta sammanhang må ock nämnas att utvecklingen av tronföljdsordningarna inom de regerande europeiska Furstehusen har inneburit ett förkastande av den agnatiska principen till förmån för en princip om full kognatisk tronföljd. Vid det tillfälle då de tyska Monarkierna kommer att återupprättas är nämnda förhållande sannolikt något de lagstiftande församlingarna, som har att åter göra tronföljdsordningrana till lag, kommer att förhålla sig till.

måndag 13 augusti 2012

Stor oskicklighet hos norsk polis

Med yttersta bestörtning tar vi idag del av den utredning som genomförts rörande hanteringen av de operationer, som genomfördes i samband med de norska illdåden den 22 juli föregående år. Även om förvisso ingen kunnat förutse det exakta förloppet i ett missdåd som detta måste det ändå kunna utkrävas av ansvariga myndigheter att det finns en grundläggande beredskap och en grundläggande förmåga i att genomföra grundläggande polisiära insatser på ett kompetent och professionellt sätt. Rapporten visar med all tydlighet att det är i nämnda grundläggande delar, som det har brustit på ett fullständigt oacceptabelt sätt.

Med största förvåning kan, bland mycket annat, följande noteras:
  • Utfärdandet av rikslarm dröjde 77 minuter trots att såväl signalement på arrestanten Breivik som registeringsnumret på arrestantens fordon var känt 9 minuter efter dådet i regeringhögkvarteret
  • Närmaste polisstyrka, från Buskerud, fick order att "observera" istället för att ofördröjligen bege sig till platsen för missgärningarna där arrestanten Breivik var i full färd med sitt dödliga verk. Trots det faktum att båtar fanns tillgängliga fick polisstyrkan order om att invänta en polisbåt
  • Bordningen av båten, när styrkan väl skulle bege sig till platsen, fördröjdes av största oskicklighet då båten höll på att vältra på grund av att mer poliskonstaplar än vad båten kunde bära avsåg att ta plats. 
Icke heller det förebyggande säkerhetsarbetet kan på något sätt anses klanderfritt. Redan 2004 hade fattats beslut om att stänga Grubbegatan, som leder förbi regeringshögkvarteret. Av någon outgrundlig anledning genomfördes icke detta, trots att det för var och en torde stått klart att terroraktiviteterna i vår värld fortgår. Här faller icke enbart ansvaret på de norska polismyndigheterna utan ock på den norska regeringen, som i detta måtto agerat naivt och synnerligen senfärdigt.

Det obestridliga fakta som nu presenteras måste ofördröjligen leda till konsekvenser. Utredningar om tjänstefel måste initieras för de som begått uppenbara fel. Att de polischefer, i det fall de fortfarande innehar sina befattningar, som lett operationerna skulle kunna fortsätta i sina ämbeten, efter det som framkommit i rapporten, synes vara en omöjlighet. För sin egen heder bör dessa ofördröjligen anhålla om entledigande.

Ävenledes måste frågan ställas om de politiska befattningshavare, som har till uppgift att säkerställa polisens duglighet, efter det som nu kommit i dagen, kan anses lämpliga att kvarstanna på sina poster.

söndag 12 augusti 2012

Markgreven av Meissen hädangången

Hans Kunglig Höghet Margreve Maria Emanuel, Markgreve av Meissen, Hertig av Sachsen, lämnade detta jordiska den 23 juli- Markgreven, rättmätig arvtagare till Sachens konungakrona och överhuvud av Huset Wettins albertinska gren, uppnådde den aktningsvärda åldern av 86 år. Han upphöjdes enligt det Sachsiska Konungahusets huslagar till Margreve av Meissen då hans fader, Hans Kunglig Höghet Markgreve Fredrik Kristian, Markgreve av Meissen, Hertig av Sachsen, avled år 1968.


Hans Kunglig Höghet Margreve Maria Emanuel, Markgreve av Meissen, Hertig av Sachsen (1926-2012)

Markgreven blev tidigt en hängiven motståndare till den människofientliga nationalsocialistiska regimen i Tyskland. Han greps för brev där han 1943 uttryckt sig synnerligen kritiskt mot den tyrraniska regimen. Avsikten var att Markgreven vintern 1945 skulle ställas inför den beryktade folkdomstolen. Dock omkom den vederstygglige domaren Freisler i ett bombanfall blott några dagar innan processen skulle inledas.

Hans Kunglig Höghet, som varit bosatt i Schweiz, har under sin levnad ägnat sig åt affärverksamhet. Vidare har han ägnat sig mycken möda och omsorg åt konsten och dess befrämjande. Efter det att Sachens år 1989 befriades från det kommunistiska oket har Markgreven ofta vistats i sitt hemland.

Markgreven ingick år 1962 äktenskap med Hennes Höghet Prinsessan Anastasia, Prinsessa av Anholt.  Då Markgreveparet icke förunnades med någon avkomma lät Markgreven år 1997 utnämna sin systerson Prins Alexander av Gessaphe, vilken erhöll titeln Hans Kunglig Höghet Prins Alexander, Prins av Sachsen-Gessphe, Hertig av Sachsen. År 1999 lät Markgreven adoptera Prins Alexander.


Deras Kungliga Högheter Margreve Maria Emanuel, Markgreve av Meissen och Markgrevinnan Anastasia, Markgrevinna av Meissein, flankerade av Deras Kungliga Högheter Prins Alexander, Prins av Sachsen-Gessaphe och Prinsessan Gisela, Prinsessa av Sachsen-Gessaphe, Prinsessa av Bayern.


Hans Kunglig Höghet Prins Alexander, Prins av Sachsen-Gessaphe, Hertig av Sachsen 

Begravningen av Markgreven ägde rum i Konungahusets Gravkapell i Brennbichl, som är beläget i Österrike, den 30 juli. Här är ock Markgrevens fader bisatt. Ett Requiem för Markgreven ägde rum i Hovkyrkan, Dresden, den 8 augusti.


Markgreven kista insvept i Konungahusets flagga.


Från gravsättningen

Trots att Markgreven utnämning av arvtagare skedde i samförstånd med övriga delar av Huset har Markgrevens broder, Prins Albert av Sachsen, ändrat ståndpunkt och låter i samband med sin broders bortgång kungöra:

"Mir ist immer noch gegenwärtig, daß unser Vater Friedrich Christian und unser Onkel Ernst Heinrich sich noch vor ihrem Tode geäußert haben, daß die Geschichte Sachsens und des Hauses Wettin weiter gehe; beide gaben mir den ausdrücklichen Auftrag, diese Tradition fortzuführen.

Dazu brauche ich die Anerkennung und den Titel eines "Markgrafen von Meißen", der am besten die geschichtliche Problematik umfaßt.

Ich möchte daher meinen Neffen Alexander zur Mitarbeit auffordern. Ich anerkenne voll die Adoption von Alexander durch meinen Bruder Maria Emanuel. Wir können nur gemeinsam etwas leisten. Daher möchte ich Alexander, seine Familie sowie meinen Neffen Rüdiger mit Familienangehörigen dringend auffordern, mit mir und Elmira die Studiengruppe aktiv zu unterstützen.

Das gilt auch für meine jüngste Schwester Mathilde und meine älteste Schwester Maria Josepha und meine Nichte Maria Christina. Diese Aufgaben sollten der ganzen Familie Anliegen sein - zum Wohle des Hauses Wettin."

Prins Albert av Sachsen

Prins Albert saknar ock han bröstarvingar. Hans antagande av titeln Markgreve, och därigenom huvudmannaskapet för det Kungliga Huset, har erkännts av Prins Rüdiger av Sachsen, tillhörande en morganatisk gren av Huset och den som, om det icke vore för den morganatiska härstamningen, skulle varit rättmätig arvtagare till den sachiska kungakronan. Prins Alexander menar dock att den framlidne Markgrevens förordnande av 1997, som då ock erkändes av Prins Albert, skall äga bestånd och gälla.
 
 
Prins Rüdiger av Sachsen.

Frågan om den sachiska tronföljden synes således icke fullt klar. Vid upprättandet av ett framtida Förbundskonungadöme Sachsen torde frågan slutligen få avgöras av den tyska författningsdomstolen eller av den sachiska lantdagen.

Rättsosäkerheten på Kuba

Genom behandlingen av herr Modig, som var stadd på resa till Kuba och där råkade ut för en olyckshändelse, har åter den kommunistiska förbrytarregimen, med de blodsbesudlade bröderna Castro i spetsen, visat sitt rätta jag. Herr Modig var passagerare i en olycksdrabbad bil där ock de kubanska frihetskämparna, herrarna Payá och Cepero, färdades. Medan herr Modig undkom med lättare skador omkom, mycket beklagligt, herrarna Payá och Cepero, vilka var högst framstående personer i den hjältemodiga kampen mot det kubanska tyrraniet.

Herr Modig frihetsberövades, utan att någon anklagelse riktades emot honom, och förhördes i fem dygn av den kommunistiska kubanska hemliga polisen. Vidare förvägrades, åtminstone vid ett tillfälle, representanter för den svenska ambassaden att få träffa herr Modig, ett förfarande som på det högtsa stider mot internationell rätt och praxis.

Anmärkningsvärt i detta är att statsrådet Bildt icke låtit kalla till sig den kubanske ambassadören för att framföra en uppriktig och mycket skarp protest. Det är icke under några som helst omständigheter acceptabelt att ambassadrepresentatnetr icke tillåts träffa en svensk medborgare, som i fjärran land fallit offer för en olyckshändelse.

För Dagens Nyheter låter herr Modig uttala följande:

"Det jag har med mig är den konkreta upplevelsen av hur olika våra system är, säger Aron Modig. Jag åkte dit för att i all välmening bidra till ett friare Kuba men blev fängslad och förhörd. Så behandlas kubaner varje dag."

Det hela är ännu ett bevis på att Kuba icke är någon rättstat eller ett land som fäster något som helst avseende på människovärde och mänskliga rättigheter. I nämnda avseende, rättstat och rättsäkerhet, är icke Kuba något undantag jämfört med de andra implementationer av den kommunistiska läran, som genomförts de senaste 95 åren. I samtliga fall har det slutat med förtryck och människoförakt av värsta slag. Inget pris synes ha varit för högt för att skydda de kommuistiska implementationerna vilka samtliga visat på den utopiska kommunistiska lärans ogenomförbarhet.

Må snart studen vara kommen för det kubanska folket att få njuta frihetens sötma och må den blodsbesudlade kommunistiska regimen i Havanna snarast gå samma öde tillmötes som realsocialismens förtryckarregimer i Sovjet och Östeuropa gjorde för dryga tjugo år sedan.

Hertigen av Värmland överfallen

Svenska Dagbladet låter meddela att Hertigen av Värmland under fredagens afton överfölls i den franska badorten Cannes. Hertigen angreps här, med knytnävsslag, helt oprovocerat av en illasinnad missgärningman. Legalt är det nu en uppgift för franska rättsvårdande myndigheter att gripa och lagföra illgärningsmannen så att denne kan näpsas med laga dom och genom detta avstraffas på ett ändamålsenligt sätt.

Det synes vara så att Hertigen icke vid detta tillfälle varit åtföljd av livvakter och enligt pressuppgifter är det endast vid särskilda tillfällen som livvaktsskydd ges till Hertigen. Detta förhållande är synnerligen anmärkningsvärt och den naivitet som i detta avseende säkerhetspolisen ger uttryck för är helt oacceptabel. Vi vet att offentliga personer i vårt land fallit offer för illgärningsmän genom moden på såväl statminster Palme och statsrådet Lind. Vid båda dessa illdåd saknade nämnda personer livvaktsskydd.

Statsministern bör nu skyndsamt låta utreda vilka instruktioner säkerhetspolisen har samt hur dessa tillämpas. Naiviteten gällande skydd av offentliga personer måste få ett slut.

tisdag 7 augusti 2012

Olycksalig Islamdebatt

Åter synes konstnären dr Vilks träda in i den polariserade och synnerligen olycksaliga och polariserade debatten om Islam. Dr Vilks, som tidigare genom sina högst tvivelaktiga alster icke visat tillbörlig respekt för det människor håller heligt, skall nu deltaga i en konferens anordnat av organisationen SION (Stop Islamization of Nations), en sammanslutning som förfäktar idén om att det pågår en konspiration i syfte att upprätta ett islamistiskt världskalifat, omfattande hela vår värld.

I Svenska Dagbladet avslöjar dr Vilks sin djupt kulturradikala uppfattning:

"Provokationer är viktiga, det är så man för utvecklingen framåt. Det är så man ökar medvetenheten."

Här borde dr Vilks inse att provokationer ofta är onyanserade och skjuter vid sidan av målet samtidigt som de ofta förolämpar hedervärda människor. Provokationen som metod är därför djupt skamlig.

Problemet med den debatt som växer fram, och där dr Vilks ivrigt deltar, kring religionen Islam blir svart-vit och polariserad. Vid ena polen står de som anklagar Islam för allt ont och vederstyggligt medan de vid den andra polen, ofta med den märkliga nyspråkstermen "islamofobi", slår ner på varje kritisk synpunkt. Denna debatt leder i sanning ingenstans utan måste nyanseras.

Det första vi bör förstå är att Islam är en arbrahamistisk religion, som bekänner samme Gud som kristendomen och judendomen. Detta gör att den religiösa diskussionen bör kännetecknas av lågmäldhet och ödmjukhet. Icke så att vi som kristna kan bekänna den islamska läran eller att Missionsbefallningen skulle sakna vikt men diskussionen måste ändå föras utifrån vissheten om att det är samme Gud som i grunden bekänns.

Det andra vi måste inse att det finns olika inriktningar inom Islam där vissa utlöpare måste ses som illäror. Dessa illäror, som ibland går under samlingsbegreppet "jihadism" och förekommer inom såväl inriktningarna sunni som shia och som rättfärdigar våld och mördande av oskyldiga, självmordsdåd och annat vederstyggligt, omfattar endast en bråkdel av Islams bekännare. Det torde icke heller vara så att alla jihadister kämpar för världskalifatet utan är mer inriktade mot Islams tradtionella områden.

Det tredje vi måste vara nogsamma med är att en rättrogen muslim alls icke är samma sak som en jihadist. Att följa bud om exempelvis klädedräkt, fasta och födoämner är alls icke detsamma som att rättfärdiga jihadismens våldsläror.

Diskussionen om Islam bör föras utifrån ovannämnda områden. Viktigt är att diskussionen måste få tillåtas att vara kritisk så länge den är saklig. Ingen skall i denna behöva anklagas vara "islamofob" för att hon starkt tar avstånd från den jihadism som bevisligen vållat största skada genom terrorangrepp och överträdelser av olika slag. I lika måtto är det av största vikt att icke varje rättrogen muslim betraktas som en jihadist.

En annan aspekt som må nämnas i detta sammanhang är att kritiken mot Islam understundom är något som utnyttjas av mörka rasistiska krafter. För dessa krafter är religionen endast ett svepskäl vilket skall dölja det egentliga skälet som utgöres av att många muslimska bekännare har en för rasisten misshaglig hudfärg. Dock får debatten icke förenklas, som dessvärre sker från vissa debatörer på vänsterkanten, på ett sådant sätt att likhetstecken sättes mellan kritik av Islam och rasism. Verkligheten är mer mångfacetterad än så.

måndag 6 augusti 2012

Avskyvärd idrott

Idrott är mestadels något synnerligen positivt som bygger vänskap och bidrar till ett utbyte mellan människor. En idrott som dock synes mig fullständigt avskyvärd är boxning. Hur någon kan finna det hedervärt att slå sina medmänniskor medvetslösa eller nästintill är ofattbart. Att det dessutom finns de som finner ett nöje i att beskåda dessa våldsamheter är en gåta. Utifrån dessa perspektiv är det största skam att nämnda "idrott" tillhör de om vilka det tävlas i Olymiska Spel.

Särskilt sorgesamt är när nämnda "idrott" utövas av kvinnor och att detta utövande nu ävenledes sker i de Olympiska Spelen. Detta torde ha sin utgångspunkt i den extremfeminism som i princip icke erkänner minsta skillnad mellan kvinnor och män. En extermfeminism som för sakens egen skull även vill att kvinnor skall ta upp dumheter, som tidigare huvudsakligen män ägnat sig åt. I detta sammanhang må ges en eloge till Kuba idrottsförbund där en herr Barrientos låter deklarera:

"Boxning är olämpligt för kvinnor. Vi har inte för avsikt att delta i några internationella tävlingar för kvinnor."

söndag 5 augusti 2012

Samröret med DDR och STASI

I en angelägen artikel i Svenska Dagbladet belyser riksdagsledamoten herr Wallmark det samröre som ett antal av våra landsmän haft med den östtyska säkerhetstjänsten STASI. Ett samröre som inneburit att sådana informationer utlämnats att de använts som grund för att gripa och förtrycka människor som motsatte sig den diktatoriska kommunistiska regimen i Östtyskland. Säkerhetstjänsten STASI kan i någon mening ses som en direkt efterträdare till tredje rikets säkerhetstjänst GESTAPO från vilken icke enbart metoder användes utan ock vhniss personal rekryterades.

Herr Wallmarks artikel utgår från den prästman, som skändligen avslöjats såsom en quistling och förädare och som är skyldigt till att medmänniskor fängslats och hamnat i de kommunistiska förtryckarnas våld. Även om nämnde prästman nu, synnerligen sent omsider, visar på viss ånger är det tvivelsutan så att det finns fler personer som varit quistlingar och förädare.

För att förstå vår historia är det viktigt att gå till botten med, icke enbart med de brottsliga förädarna, utan ock med naturen hos de relationer, som på olika sätt upprätthölls med den kommunistiska förtryckarregim som icke drog sig för att kallblodigt skjuta ned och mörda sina egna landsmän då dessa sökte att ta sig ur det kommunistiska förtryckets bojor.

En särdeles skamlig del i relationen med DDR var Förbundet Sverige-DDR som fullständigt okritiskt berömde de "framsteg" som man ansåg gjordes i DDR men som icke med en stavelse kritiserade vare sig förtryck eller ofrihet. Organisationen var en marionettorganisation till den östtyska diktauren och bildades 1956 under villig medverkan av det svenska kommunistpartiet. Dock, värt att märka, för att göra organisationen mer "rumsren" rekryterades socialdemokrater till ordförandeposten. Bland de som upprätthöll denna föga hedersamma post, att agera som propagandatrumpet för en simpel mördarregim, finner vi den socialdemokratiske författaren Arnold Ljungddal (1956-1968), den socialdemokratiske riksdagsmannen Stellan Arvidson (1968-1987) samt allra värst av allt biskopen i Stockholms stift, Lars Carlzon, (1987-1990).

En särskild misson som Förbundet Sverige-DDR med kraft ägnade sig åt var att på olika sätt söka infiltrera det svenska skolväsendet. Att svenska socialdemokrater lät sig lånas till detta skamliga och landsförädiska verk är en oerhört stor skam. Dessvärre synes det icke ha rört sig om enstaka individer utan stödet, om det berodde på godtrogenhet, ren dumhet eller socialistisk revolutionsromantik vet vi icke, var större och mer organiserat än så.

För historieforskningen är det således en synnerligt angelägen uppgift att bringa klarhet i och förstå de relationer, som under många år på olika sätt och utöver de nödvändiga diplomatiska relationerna, upprätthölls med vederstyggliga förtryckarregimer under efterkrigstiden och fram till kommunismens välförtjänta och nesliga fall, vilket skedde under perioden 1989-1991.

lördag 4 augusti 2012

Kronprinsessan hyllade Raoul Wallenberg

Denna dag är det 100 år sedan som den framstående diplomaten herr Raoul Wallenberg föddes. Herr Wallenberg räddade under sin mission i Budapest tiotusentals medmänniskor tillhöriga det judiska folket undan nationalsocialismens ofattbara grymhet och våld. Tvivelsutan hör herr Wallenberg till de mest framstående och betydelsefulla svenskarna under förra århundrandet.

Förenta Nationerna förre generalsekreterare, den högst hedervärde herr Annan, vars maka fru Nana Maria Lagergren är systerdotter till herr Wallenberg, har uttalat följande om herr Wallenberg:

"His intervention gave hope to victims, encouraged them to fight and resist, to hang on and bear witness. It aroused our collective consciousness. Remembering his life should be an inspiration to others to act; for our future generations to act; for all of us to act."


Den framstående diplomaten herr Raoul Wallenberg

För att uppmärksamma minnet av herr Wallenbergs 100 åriga födelsedag hölls idag en stämningsfylld högtidlighet i Sigtuna. Närvarande var vår högaktade tronföljare Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, Riksdagens Talman, herr Westerberg samt statsrådet Björklund. Närvarade gjorde ock herr Wallenbergs halvsyster, fru Lagergren, född von Dardel. Vid högtidligheten lät Förenta Staternas President, herr Obama, medelst video framföra sin hyllning.


Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland med herr Wallenbergs halvsyster, fru Lagergren,

Under sin betydelsefulla misson fördes herr Wallenberg bort av den blodsbesudlade kommunistiske tyrannen Stalins styrkor för att aldrig mer höras av. Det förmodas att herr Wallenberg mördades i juli 1947 även om den kommunistiska regimen senare velat göra gällande att det var frågan om en hjärtattack. Oavsett vilka omständigheter som omgav herr Wallenbergs död var det hela ett flagrant brott mot interntionell rätt. Det hela är i detta avseende ett av många exempel på kommunistiska regimers notoriska oärlighet och opålitlighet.

Den svenska regeringens och svenska myndigheters åtgärder, för att bringa klarhet i herr Wallenbergs öde är till många delar, föga hedervära. Rädslan för att stöta sig med den blodsbesudlade och människofientliga regimen i Moskva var större än omsorgen för en svensk medborgare, som dessförutan gjort mänskligheten stora tjänster. Hela förfarandet länder vare sig dåvarande statsministern herr Erlander eller dåvarande utrikesministern Undén till någon heder utan tillhör, tillsammans med baltutlämingarna, till de största skamfläckarna under den svenska socialdemokratins långeliga styre.

Nämnda svekfullhet togs ävenledes upp av statsrådet Björklund, som i sitt tal anförde:

"Hela den svenska utrikesledningen med utrikesminister Undén i spetsen undvek att driva fallet med någon som helst energi därför att det skulle försvåra relationen till Sovjet. Sverige böjde sig för diktaturen. Den svenska neutralitetspolitiken ledde istället för den moraliska upphöjdhet som många anser att den ägde, i själva verket ledde till ett moraliskt svek"

fredag 3 augusti 2012

Fru Lööf beklagliga lismande

I tävlan om att vara mest politiskt korrekt bland alla lismande politiker, som på varje sätt står efter att vinna publicitet i samband med det så kallade Pride-evenemanget, finner vi dessvärre ordföranden för det hedervärda centerpartiet, fru Lööf.

I sin publicitetshunger lägger fru Lööf, i en fråga om blodgiving, så dumdristiga förslag att till och med de homosexuellas egen organisation, RFSL, protesterar. Vad frågan gäller är när homosexuella män skall få agera såsom blodgivare. Fru Lööf menar att samma regler skall tillämpas som för hetrosexuella män. Det fru Lööf, i sin lismande publicitetsiver, icke synes fästa minsta avsikt på är att risken är 80 gånger större att en homosexuell man bär på hiv-virus jämfört med en hetrosexuell man. Dessbättre synes såväl socialstyrelsen som RFSL inse detta obestridliga faktum.

Fru Lööf har icke övertygat under sin tid som partiledare. Icke bara denna gång har förnuftet fått stå tillbaka för den politiska korrekthetens lismande, vilket är synnerligen beklagligt. Fortsätter dessa dumheter kan det icke uteslutas att centerpartiet, ett parti med många goda ståndpunkter, måste se sig om efter en ny partiordförande. De nu av fru Lööf producerade dumheterna står icke långt efter alla de tramsigheter som den kortvarige och oskicklige socialdemokratiske partiordföranden, herr Juholt, undslapp sig i tid och otid. Hur det gick för herr Juholt vet vi.

torsdag 2 augusti 2012

Svenska Kyrkans förakt av läran

På detta Forum gjordes tidigare i veckan en anmärkning kring det i vår huvudstad nu pågående evenemanget, som benämnes Pride och vars syfte är att propagera för ett homosexuellt levnadssätt. I anmärkningen framfördes allvarsamma betänkligheter kring Kyrkans stora oförmåga att följa och lära Ordet.

Genom liberalteologiska Kyrkans Tidnings rapportering förstår vi att föraktet för läran är lika stort detta år. Under tisdagen hölls i Sankt Jakobs kyrka en "queermässa". Vidare meddelas att Pride evenemanget kommer att avslutas med en "kärleksmässa", för vilken Storkyrkan välvilligt ställs till förfogande. Det är sorgesamt och djupt tragiskt att Guds Hus, där våra förfäder i generationer fått sig läran till del och bekänt densamma, tas i anspråk för emot den Heliga Skrift stridande aktiviteter.

Bland anmärkningarna till nämnda artikel i ovan refererade liberalteologiska organ finner vi följande sanningsord av signaturen Margareta på Österlen, som förtjänar att citeras i sin helhet:

"Sexuell samvaro hör enbart till äktenskapet, för så ser, om vi ska sätta lit till Moseböckernas detaljåtergivning, lagen ut. Äktenskap ingås då sexuell samvaro mellan en man och kvinna inleds. Om mannen och kvinnan ifråga inte är fria att gifta sig med varandra enligt äktenskapslagarna har de ägnat sig åt hor, otukt eller äktenskapsbrott.

Enligt Mose lag får en man inte ligga hos en man som hos en kvinna, det anses enligt lagtexten avskyvärt - homosexuella äktenskap är således icke tillåtna.

Jesus Kristus bekänner Mose lag som fullt giltig och säger att inte minsta prick i lagen skall ändras förrän himlen och jorden förgår och allt har skett - Matt 5:17ff.

Jesus Kristus godkänner på intet sätt att man frångår äktenskapslagen som den instiftats av Gud Fader, utan påminner särskilt om att skilsmässa och omgifte inte är tillåtet annat än för otrohets skull - Matt 19:9 - och påminner: fariséerna om att ingen människa är utan skuld; synderskan om att inte synda mer - Joh 8:2-11. Domen tillhör Gud Fader, inte människan!

Homosexuella och transsexuella t.ex. har därför, precis som alla andra ogifta kristna, att iaktta avhållsamhet.

Ta ansvar!" 

Hur vår Kyrka på ett så fullständigt besinninglöst sätt föraktar läran för att enbart följa tidens nycker är skamligt och helt oacceptabelt för ett samfund, som säger sig utgå från Kristendomen och den Heliga Skrift.

Kyrkan främsta uppgift i detta sprörmål måste vara att utifrån Skriftens heliga Ord varna varje bekännande kristen. "Queermässor" och "Kärleksmässor" för att besjunga homosexualitetens lov är vederstyggliga och får icke förekomma!

Konung Gustaf VI Adolfs barnbarns barn deltar i OS

Vid de nu pågående Olympiska Spelen har det flitigt uppmärksammats att ett av Drottning Elisabeths barnbarn, fru Zara Philips och 14:e i den brittiska tronföljdordningen, finns bland deltagarna och där ock, såsom medlem av det brittiska ryttarlaget, vunnit en hedervärd silvermedalj.



Hennes Höghet Prinsessan Nathalie, Prinsessa av Sayn-Wittgenstein-Berleburg med make herr Johannesman på Stockholm Slotts yttre borggård i samband med vårt högaktade tronföljarpars bröllop år 2010.

Det som icke rönt samma uppmärksamhet är att ett barnbarns barn till vår gamle, saligen avsomnade, och högt vördade Konung Gustaf VI Adolf, med Guds Nåde Sveriges Götes och Vendes Konung, Hertig av Skåne, ävenledes deltar vid de Olympiska Spelen. I den danska truppen, tävlande i disciplinen Dressyr, ingår nämligen Hennes Höghet Prinsessan Nathalie, Prinsessa av Sayn-Wittgenstein-Berleburg.

Hennes Höghet är dotter till Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Benedikte, Prinsessa av Danmark, Prinsessa av Prinsessa av Sayn-Wittgenstein-Berleburg, vilken är dotter till Konung Gustaf VI Adolfs dotter Hennes Majestät Drottning Ingrid, Drottning av Danmark, Prinsessa av Sverige.

Den kommunistiska utopins yttersta konsekvens

Åter når oss sorgesamma nyheter från Nordkorea, ett land som under långeliga tider förtrampats och förtrycks av kommunismens blodsbesudlade metod och praktik, där miljontals arma människor åter hotas av svält.

Nordkorea är ett land där den kommunistiska utopin tillämpas intill det ytterstas gräns. Den forne tyrannen Kim Il-sungs vanvettiga teorier, vilka icke burit frukt på mer än 60 år, är här högsta lag och praktik. Att historien och verkligheten gång på gång avslöjat att kommunismen, både i metod och pratik, är fullständigt oduglig är inget som tas minsta notis om. Detta faktum, att tro mer på utopins modell än på historiens verklighet, är något som inträffat varje gång någon företagit sig att implementera kommunismen. I det till Nordkorea gränsande Kina drev tyrannen och folkmördaren Mao, sannolikt en av historiens mest odugliga statsmän, flera gånger sitt folk till svält och armod genom de huvudlösa dumheterna "Det-Stora-Språnget" och Kulturrevolutionen".

I Nordkorea har utopin lett till att man trott sig kunna ställa sig över naturens krafter. Att oväder drabbar är inget som människan kan göra något åt men genom de nordkoreanska utopiska teorierna har man, i syfte få mer åkerareal, huggit ned stora arealer skog, skog som krävs för att binda mark då oväder drabbar. Följden är återkommande översvämningar av sällan skådat slag.

Att rå på naturens krafter är ock detta något som är betecknande för kommunismens vansinniga metod och praktik. I det forna tyranniet Sovjetunionen tog man sig för att vända på floder och ge sig in i ogenomtänkta bevattningsprojekt. Konsekvenserna av detta blev förödande. Exempelvis har den en gång så stora Aralsjöns yta minskat med mer än två tredjedelar. Saltet från enorma torrlagda arealer har sedan med vinden förts ut över stora åkerarealer som ödelagts.

Kommunismens utopiska metod och praktik leder således icke enbart till förtryck och förtrampande av människovärdet utan ock till svält och armod samt till en förstörelse av den natur som ytterst är förutsättningen våra livsbetingelser.

Må nu inte den stund dröja länge innan frihetens klockor klämtar även i Nordkorea, så att den kommunitiska regimen, en av få kvarvarande i vår värld, kan förpassas till historiens stinkande sophög och där göra sällskap med andra kommunistiska mördarregimer som förtryckt sina folk intill det ofattbaras gräns.