Konung Karl XII:s dödsdag

Denna dag hedrar vi minnet av vår aktade Konung Karl XII vilken föll vid Fredrikstens fästning i Norge för tvåhundranittiofem år sedan.

Konung Karl XII

Konung Karl har icke sällan av senare tiders historiker, vilka varit förmörkade av den politiska vänsterns ohistoriska tänkesätt, utsatts för oberättigade kritik. Det dessa historier glömmer är den situation och omvärld där Konung Karl verkade. Vid tiden för hans uppstigande på tronen hade riket förvisso präglats av en, för denna tidsepok, lång tid av fred och stabilitet. Dock syntes orosmolnen i alla vädersträck. I öster hade den ryske tsaren Peter stora ambitioner att väcka sitt rike ur armod och tillbakagång och i väster passade den danske Konungen på varje upptänklig möjlighet att söka återvinna de till Sverige förlorade landskapen. Det var i ovanstående synnerligen brydsamma situation som Konung Karl hade att axla ansvaret för riket.

Konung Karl var tvivelsutan en mycket skicklig härförare, som med framgång länge förde rikets krigsmakt till segrar intill dess att övermakten blev för stor. Katastrofen vid Poltava tillhör i detta ett av vårt lands största och mest förfärliga motgångar.

I sin konungagärning var han rättvis. Konung Karl var fast i förvissningen att han utövade sitt höga ämbete med ansvar inför Gud. Samstämmiga vittnesmål pekar på att Konung Karl var en mycket gudfruktig man, som icke försummade vare sig stillhet eller bön.

Konung Karl var ock en person vars leverne präglades av största enkelhet. I fält delade han på mångfaldiga sätt de gemenas lott. Överdåd och slöseri var honom fullkomligt främmande.

Att Konung Karl och hans dödsdag gjort till symbol av diverse vederstyggliga mörka ultranationalistiska krafter är obegripligt och vittnar enbart om nämnda krafters fullständiga okunskap om historien. Konung Karl var i sanning ingen nationalist, ett begrepp som förövrigt knappast existerade i Konungens samtid, utan en kosmopolit av stora mått. I Konung Karls rika levde flera folkgrupper, svenskar, finnar, balter och tyskar, sida vid sida.

Konungens kontakter och vistelse i Turkiet visar ock på hans stora vidsynthet. Hur denna vistelse haft en kulturell påverkan beskrivs i en artikel i Svenska Dagbladet. Att Konungens dödsdag, utifrån ett kulturellt perspektiv, utnämnts till "Kåldolmens dag" synes mig dock respektlöst även om det pekar på en kulturell influens. Dock torde de kulturella influenser som Konung Karl gett upphov till vara mycket större än en enskild maträtt.

Låt oss slutligen citera biskop Tegnér dikt:

Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
De snaror ut med hast:
Den höge yngling sade
Ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
En ny Aurora kom;
Från kämpe tjugoårig
Hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
På graven länge se'n,
Och hundraårig mossa
Betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
Förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
Är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
Det gamla sagoland,
Och dvärgalåten tystnar
Mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
Den höge anden kvar;
Han är ej död, han blundar,
Hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
Din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
Historien dit och lär,
Och svenska äran viger
Sin segerfana där.