Under efterkrigstiden och i det värv dåvarande, inom vissa områden av högröd socialism anfrätta, socialdemokratiska regeringar ägnade sig åt ingick likriktningen av skolväsendet. I den socialistiska jämlikhetens tecken bortsågs från såväl människors högst olika personliga egenskaper som samhällets stora komplexitet. Allt skulle - i den utopiska och socialistiska jämlikhetens tecken - stöpas i samma form. Till verklighetens mångfärgade mosaik togs igen hänsyn.
Ett skolväsende utformat för verklighetens mångfasetterade behov bestående av småskolor, folkskolor, realskolor, läroverk, yrkesskolor, seminarier, högskolor och universitet bespottades av den utopiska socialistiska jämlikhetens profeter. Den likriktade grundskolan skapades, praktiska och teoretiska utbildningar trängdes, trots sin synnerligen olikartade karaktär in under gymnasieskolans hatt och all eftergymnasial utbildningsverksamhet gavs högskolas och universitets status. Att nämnda förändringar slog kvalitet och bildningsideal i spillror är ställt utom allt tvivel.
Vidare förintade dekadensens, normlöshetens och värdenihilismens ideal, vilka förpestade samhället under 1960- och 1970-talen, respekten för såväl erfarenhet som de äldre personer som var bärare av såväl kunskapsideal och kulturarv. Allt skulle ifrågasättas i utopiska och socialistiska jämlikhetens tecken. Ifrågasättande värderades skyhögt över förmedling av kunskap.
Ett exempel på en följd av normlöshetens och ifrågasättandes evangelium lyfts fram av docent Fredriksson, vid Stockolms Universitet, som påpekar:
"Vi ser att svenska elever tenderar att komma sent till skolan oftare än elever i andra länder. Det har självklart med attityder att göra. Det finns ett ömsesidigt samband: motiverade elever tenderar att få bättre undervisning samtidigt som god undervisning ger mer motiverade elever, säger han."
En konsekvens av ovanstående socialistiska rasering av bärande samhällsideal var att läraryrket degraderades. Följden var att de som ivrade för förmedling av kunskap under solida pedagogisa former ratade läraryrket. Kraven på att antagas för lärarutbildning gjordes allt mer mediokra för att under det senaste decenniet fullständigt krackelera. Läraryrket blev allt mindre ansett med den naturliga följden att detta viktiga yrke, som tidigare givit en god inkomst, i det närmaste kommit att förvandlas till ett så kallat låglöneyrke.
Utifrån det som beskrives ovan kan man på intet sätt förvånas över det senaste resultatet i den så kallade Pisa-studien, där en förfärande utveckling av de resultat som skolväsendet producerar. Dessvärre är det få av de lismande politikerna, som besvärar sig med att reflektera över grundorsaken till problematiken. Istället bjäbbas det på ett sätt som för tankarna till sandlådan.
Förvisso är de reformer som införts för att fokusera på kunskap istället för på ifrågasättande och de anstalter som gjort för att höja läraryrkets status steg i rätt riktning. Dock vågar icke vår Regering, med det ansvariga statsrådet Björklund, nalkas problematikens rot, den på utopiska och socialistiska jämlikhetsideal förankrade likriktningen.
Oppositionen är en värre ute, då den hela tiden påstår att det hela är en så kallad resursfråga och icke en fråga om utbildningsideal och den mångfasetterade behovsbild som skolväsendet har att möta. De socialister, som icke gör annat än att gapa efter skattehöjningar, borde ta del av Pisa-rapporten där det bl.a. framgår att den så kallade lärartätheten ökad med 10 procent sedan år 2000 samtidigt som medlen för skolväsendet ökat med 15 procent under samma period. Nämnda förhållanden pekar i sanning mot att det hela är något annat än en så kallad resursfråga, som enkelt kan lösas genom höjandet av skatter.
Först när rent hus göres med den destruktiva likriktning, som påbörjades för 50 år sedan, kan den stora problematik, som kännetecknar vårt viktiga skolväsende, lösas.
Ett skolväsende utformat för verklighetens mångfasetterade behov bestående av småskolor, folkskolor, realskolor, läroverk, yrkesskolor, seminarier, högskolor och universitet bespottades av den utopiska socialistiska jämlikhetens profeter. Den likriktade grundskolan skapades, praktiska och teoretiska utbildningar trängdes, trots sin synnerligen olikartade karaktär in under gymnasieskolans hatt och all eftergymnasial utbildningsverksamhet gavs högskolas och universitets status. Att nämnda förändringar slog kvalitet och bildningsideal i spillror är ställt utom allt tvivel.
Vidare förintade dekadensens, normlöshetens och värdenihilismens ideal, vilka förpestade samhället under 1960- och 1970-talen, respekten för såväl erfarenhet som de äldre personer som var bärare av såväl kunskapsideal och kulturarv. Allt skulle ifrågasättas i utopiska och socialistiska jämlikhetens tecken. Ifrågasättande värderades skyhögt över förmedling av kunskap.
Ett exempel på en följd av normlöshetens och ifrågasättandes evangelium lyfts fram av docent Fredriksson, vid Stockolms Universitet, som påpekar:
"Vi ser att svenska elever tenderar att komma sent till skolan oftare än elever i andra länder. Det har självklart med attityder att göra. Det finns ett ömsesidigt samband: motiverade elever tenderar att få bättre undervisning samtidigt som god undervisning ger mer motiverade elever, säger han."
En konsekvens av ovanstående socialistiska rasering av bärande samhällsideal var att läraryrket degraderades. Följden var att de som ivrade för förmedling av kunskap under solida pedagogisa former ratade läraryrket. Kraven på att antagas för lärarutbildning gjordes allt mer mediokra för att under det senaste decenniet fullständigt krackelera. Läraryrket blev allt mindre ansett med den naturliga följden att detta viktiga yrke, som tidigare givit en god inkomst, i det närmaste kommit att förvandlas till ett så kallat låglöneyrke.
Utifrån det som beskrives ovan kan man på intet sätt förvånas över det senaste resultatet i den så kallade Pisa-studien, där en förfärande utveckling av de resultat som skolväsendet producerar. Dessvärre är det få av de lismande politikerna, som besvärar sig med att reflektera över grundorsaken till problematiken. Istället bjäbbas det på ett sätt som för tankarna till sandlådan.
Förvisso är de reformer som införts för att fokusera på kunskap istället för på ifrågasättande och de anstalter som gjort för att höja läraryrkets status steg i rätt riktning. Dock vågar icke vår Regering, med det ansvariga statsrådet Björklund, nalkas problematikens rot, den på utopiska och socialistiska jämlikhetsideal förankrade likriktningen.
Oppositionen är en värre ute, då den hela tiden påstår att det hela är en så kallad resursfråga och icke en fråga om utbildningsideal och den mångfasetterade behovsbild som skolväsendet har att möta. De socialister, som icke gör annat än att gapa efter skattehöjningar, borde ta del av Pisa-rapporten där det bl.a. framgår att den så kallade lärartätheten ökad med 10 procent sedan år 2000 samtidigt som medlen för skolväsendet ökat med 15 procent under samma period. Nämnda förhållanden pekar i sanning mot att det hela är något annat än en så kallad resursfråga, som enkelt kan lösas genom höjandet av skatter.
Först när rent hus göres med den destruktiva likriktning, som påbörjades för 50 år sedan, kan den stora problematik, som kännetecknar vårt viktiga skolväsende, lösas.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar