Det synes nu såsom den djupt taffliga och oskickliga ministären Löfven nått vägs ände. I skrivande stund talar allt för att en majoritet av Riksdagens ledamöter icke alls är hågade att gilla den taffliga ministärens proposition rörande Rikets finanser. Måhända har statsminister Löfven nu därför fått sig en välförtjänt, högst självförvållad, näsbränna och kommit till insikt om att det var statsministerns tjänsterum på Rosenbad och icke en plats vid hasardspelbordet i Monte Carlo han anförtroddes då han tillträdde sitt höga ämbete.
I regeringsfrågan torde Riket aldrig någonsin tidigare haft en mer oskicklig statsminister. Allt statsministern företagit sig i det nyckfulla harsadspel han ägnat hösten åt har tvärt misslyckats och slutat i det största politiska fiskot i mannaminne. Igenom detta historiska fiasko och misslyckande lyser såväl största oerfarenhet som djupaste inkompetens. Tre fatala fel i statsminister Löfvens oskickliga och helinkompetena hantering av regeringsfrågan förtjänar att framhållas:
För det första borde statsministern förstått att nationalistpartiet, ett parti vars tunnelseende och fokus på en enda fråga saknar allt motstycke, icke var något att sätta sin tillit till. Förhoppningen att nämnda nationalistparti, ett parti som på alla sätt suktar efter publiciteten och sensationen, passivt skulle stödja budgeten var inget annat än ett rent hasardspel. Det är tveksamt om den mest inbitne hasardspelaren skulle ha givit sig in i denna risk. Rysk roulette synes i en jämförelse ha varit ett mindre riskabelt alternativ.
För det andra köpte statsministern genom judaspenningar högrött stöd från det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och oförskämde ordförande, herr Sjöstedt. Genom detta fatala schackdrag målade statsministern, med rödaste rödfärg, in sig i ett hörn från vilket han icke kunde fly. Genom judaspenningarna till det före detta komminstpartiet, vilket har en lika smustig byk och solkig historia som nationalistpartiet, omöjliggjordes varje möjlighet till konstruktiv dialog med andra ansvarsfulla parter. Att sent på kvällen efter det att hasardspelet misslyckats be om bistånd är intet annat än oförskämt.
För det tredje förde statsministern fram ett helt regeringsodugligt parti, det så kallade miljöpartiet, till Konungens rådsbord. Med detta gjode den med största oskicklighet behäftade statsministern en svår sak åtskilligt värre. Icke nog med att kompromissen, i nämnda hanteringen, måste sökas två gånger istället för en - först med miljöpartiet och sedan med en ytterligare part - utan ock att statsråd med fullständigt okunskap om konstitutionens grundpriciper - att regeringens beslut fattas kollektivt - utsågs. Även detta tilltag visar det vederstyggliga hasardspelets alla förkastliga attribut.
Det återstår nu att se vad som sker men allt annat än att statsministern nu skyndsamt knackar på talmannens dörr och anhåller om sitt entledigande skulle vara djupt olyckligt såväl för Riket som för statsministerns anseende.
I regeringsfrågan torde Riket aldrig någonsin tidigare haft en mer oskicklig statsminister. Allt statsministern företagit sig i det nyckfulla harsadspel han ägnat hösten åt har tvärt misslyckats och slutat i det största politiska fiskot i mannaminne. Igenom detta historiska fiasko och misslyckande lyser såväl största oerfarenhet som djupaste inkompetens. Tre fatala fel i statsminister Löfvens oskickliga och helinkompetena hantering av regeringsfrågan förtjänar att framhållas:
För det första borde statsministern förstått att nationalistpartiet, ett parti vars tunnelseende och fokus på en enda fråga saknar allt motstycke, icke var något att sätta sin tillit till. Förhoppningen att nämnda nationalistparti, ett parti som på alla sätt suktar efter publiciteten och sensationen, passivt skulle stödja budgeten var inget annat än ett rent hasardspel. Det är tveksamt om den mest inbitne hasardspelaren skulle ha givit sig in i denna risk. Rysk roulette synes i en jämförelse ha varit ett mindre riskabelt alternativ.
För det andra köpte statsministern genom judaspenningar högrött stöd från det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, vrede och oförskämde ordförande, herr Sjöstedt. Genom detta fatala schackdrag målade statsministern, med rödaste rödfärg, in sig i ett hörn från vilket han icke kunde fly. Genom judaspenningarna till det före detta komminstpartiet, vilket har en lika smustig byk och solkig historia som nationalistpartiet, omöjliggjordes varje möjlighet till konstruktiv dialog med andra ansvarsfulla parter. Att sent på kvällen efter det att hasardspelet misslyckats be om bistånd är intet annat än oförskämt.
För det tredje förde statsministern fram ett helt regeringsodugligt parti, det så kallade miljöpartiet, till Konungens rådsbord. Med detta gjode den med största oskicklighet behäftade statsministern en svår sak åtskilligt värre. Icke nog med att kompromissen, i nämnda hanteringen, måste sökas två gånger istället för en - först med miljöpartiet och sedan med en ytterligare part - utan ock att statsråd med fullständigt okunskap om konstitutionens grundpriciper - att regeringens beslut fattas kollektivt - utsågs. Även detta tilltag visar det vederstyggliga hasardspelets alla förkastliga attribut.
Det återstår nu att se vad som sker men allt annat än att statsministern nu skyndsamt knackar på talmannens dörr och anhåller om sitt entledigande skulle vara djupt olyckligt såväl för Riket som för statsministerns anseende.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar