Kommande vecka kommer helt visst att bli en ödesvecka för den taffligaste av ministärer, ministären Löfven. Innan vecka är förliden synes det mycket väl kunna bli så att statsminister Löfven tvingas vandra till riksdagen och där knacka på talmannens dörr för tillkännagivandet att han tagit sig vatten över huvudet i sitt värv att etablera en skicklig och duglig regering.
Oavsett om knackningen på talmannens dörr sker kommande vecka eller icke torde denna knackning komma långt före mandatperiodens slut. Tvivelsutan förhåller det sig nämligen så att statsminister Löfven hanterat uppdraget att etablera en regering mer såsom en harsadspelare i Monte Carlo än såsom en skicklig statsman, icke ens med samtliga så kallade rödgröna partiers tillskyndan kommer nämligen statsministern i närheten av en riksdagsmajoritet. Sakförhållandet är det att statsministerns parlamentariska läge är synnerligen bekymmersamt. Statsministerns politiska oskicklighet och obefintliga fingertoppskänsla är uppenbar i det att han satt sin tilltro till det nyckfulla nationalistpartiets passiva stöd,i budgetutrustningen, samtidigt som en vidlyftig mängd judaspenningar betalats till det före detta kommunistpartiet och dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade ordförande, herr Sjöstedt.
Genom judaspenningarna till det före detta kommunistpartiet, genom att icke stått vid sitt ord i träffade överenskommelser samt genom att ha dragit fram det fullständigt regeringsodugliga miljöpartiet, med den bjäbbande vice statsministern i spetsen, till Konungens rådsbord har statsministern vredgat de så kallade allianspartierna till den grad att dessa i nuvarande situation näpperligen torde träda till statsminster Löfvens räddning. Redaktör Wolodarski lämnar i Dagens Nyheter en alldeles utmärkt redogörelse för statsminister Löfvens taffliga och fiskoartade första tid på statsministerposten.
Det enda rimliga i nuvarande situation är att såväl statsministern som de så kallade allianspartierna höjer sina blickar och bortser från det politiska spelets prestige och lismande. Endast en majoritetsregering vari ingår såväl socialdemokratiska arbetarepartiet som moderata samlingspartiet och möjligen ock övriga så kallade allianspartier kan ge vårt land den stabilitet som krävs. Rikets framtida väl och ve kan icke, vilket varje hedervärd och ansvarskännade politiker borde inse, läggas i händerna på ett kommunistparti, vars byk utgör den smutsigaste av bykar, eller ett nationalistparti, som ser verkligheten från det smalaste av perspektiv och vars historia är mörkare än mörk, eller ett miljöparti vars naiva och fullständigt orealistiska utopiska syn på verkligheten leder i fördärvet.
Till statsminister Löfven och till fru Kindlund Batra, vilken synes bliva de så kallade allianspartiernas nya förgrundsgestalt, riktas uppmaningen att se rikets stabilitet och lugna utveckling före partiegoismen. Se på det tyska exemplet där en regering mellan kristdemokrater och socialdemokrater skapats.
Oavsett om knackningen på talmannens dörr sker kommande vecka eller icke torde denna knackning komma långt före mandatperiodens slut. Tvivelsutan förhåller det sig nämligen så att statsminister Löfven hanterat uppdraget att etablera en regering mer såsom en harsadspelare i Monte Carlo än såsom en skicklig statsman, icke ens med samtliga så kallade rödgröna partiers tillskyndan kommer nämligen statsministern i närheten av en riksdagsmajoritet. Sakförhållandet är det att statsministerns parlamentariska läge är synnerligen bekymmersamt. Statsministerns politiska oskicklighet och obefintliga fingertoppskänsla är uppenbar i det att han satt sin tilltro till det nyckfulla nationalistpartiets passiva stöd,i budgetutrustningen, samtidigt som en vidlyftig mängd judaspenningar betalats till det före detta kommunistpartiet och dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade ordförande, herr Sjöstedt.
Genom judaspenningarna till det före detta kommunistpartiet, genom att icke stått vid sitt ord i träffade överenskommelser samt genom att ha dragit fram det fullständigt regeringsodugliga miljöpartiet, med den bjäbbande vice statsministern i spetsen, till Konungens rådsbord har statsministern vredgat de så kallade allianspartierna till den grad att dessa i nuvarande situation näpperligen torde träda till statsminster Löfvens räddning. Redaktör Wolodarski lämnar i Dagens Nyheter en alldeles utmärkt redogörelse för statsminister Löfvens taffliga och fiskoartade första tid på statsministerposten.
Det enda rimliga i nuvarande situation är att såväl statsministern som de så kallade allianspartierna höjer sina blickar och bortser från det politiska spelets prestige och lismande. Endast en majoritetsregering vari ingår såväl socialdemokratiska arbetarepartiet som moderata samlingspartiet och möjligen ock övriga så kallade allianspartier kan ge vårt land den stabilitet som krävs. Rikets framtida väl och ve kan icke, vilket varje hedervärd och ansvarskännade politiker borde inse, läggas i händerna på ett kommunistparti, vars byk utgör den smutsigaste av bykar, eller ett nationalistparti, som ser verkligheten från det smalaste av perspektiv och vars historia är mörkare än mörk, eller ett miljöparti vars naiva och fullständigt orealistiska utopiska syn på verkligheten leder i fördärvet.
Till statsminister Löfven och till fru Kindlund Batra, vilken synes bliva de så kallade allianspartiernas nya förgrundsgestalt, riktas uppmaningen att se rikets stabilitet och lugna utveckling före partiegoismen. Se på det tyska exemplet där en regering mellan kristdemokrater och socialdemokrater skapats.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar