Politikens intrigspel

En ny påminnelse om politikens intrigspel ges oss nu i boken "Partiledaren som steg in i kylan", författad av redaktör Suhonen. I nämnda bok berättas vederhäftig och källkritiskt hur det tillgick när förre ordföranden för socialdemokratiska arbetarpartiet, herr Juholt, erhöll silkessnöret.

Visst är att herr Juholt på alla sätt saknade både erfarenhet, skicklighet och förmåga att utöva den post som han gavs. Att herr Juholt sattes på posten berodde på intet sätt på hans egenskaper utan på det faktum att partiets intrigerande fraktioner blockerade kandidater vilka icke var behäftade med herr Juholts oerfarenhet, oskicklighet och oförmåga. Ett gammalt ordspråk säger "att som man bäddar får man ligga". Detta gäller i allra högsta grad den ohållbara situation som partiet, genom herr Juholts ständiga fadäser, försatte sig i. Det är därför i första hand den kongress, som valde herr Juholt, som skall lastas och icke herr Juholt själv. I herr Juholts oerfarenhet och oförmåga låg det förhållanden att hans självbild icke alls överenstämde med hans faktiska kapacitet. Hade de intrigerande fraktionerna istället för att sätta den inskränkta fraktionsegoismen i första rummet vitsordat helheten torde händelseutvecklingen ha tagit en annan väg.

Den beskrivning, som redaktör Suhonen gör, av intrigerandet och maktspelet i det socialdemokratiska arbetarpartiets innersta kretsar länder icke på minsta sätt nämnda parti till heder. Att springa bakom någons rygg och icke öppet och ärligt våga stå för sin sak är högst oärligt och skamligt. Herr Juholt skulle icke behövt utstå detta, att han var behäftad med brister och stor oförmåga är obestridligt men då skulle han konfronterats med detta på ett öppet och ärligt sätt.

Det är synnerligen beklämmande att fortfarande många av dem, som deltog i detta smutsiga och oärliga intrigspelet, allt fort har höga positioner, ja somliga har nu ock upphöjts till statsråd. Att personer, som ägnat sig åt att, på ett oärligt och skamligt sätt, springa bakom ryggen och sticka in kniven i ryggen nu ingår i Regeringen är synnerligen anmärkningsvärt och ökar icke förtroendet till en redan svag Regering.

Det inträffade visar med all önskvärd tydlighet hur viktig maktdelningens princip är. Folkstyret, som är politikens domän, måste fokuseras på att stifta lagar och besluta om rikshushållningen genom Riksdagen som främsta institution medan den verkställande makten, vilken utövas genom de av folkstyret stiftade lagarna,  måste vara oväld och ojävig. Hur en Regering, där det ingår statsråd som befattat sig med oärligt, skändligt och skamligt intrigspel, kan upprätthålla oväldhet och ojävighet kan i sanning ifrågasättas.