Den nya Regeringen, den svagaste regeringen i mannaminne, fortsätter sin vandring på oskicklighetens väg. Denna dag har man fullföljt sin illa övervägda avsikt att erkänna "staten" Palestina. Utrikesministerns motiveringen och argumentation vittnar enbart om grunda kunskaper i folkrätt och en obefintligt diplomatisk fingertoppskänsla. Kontrasten är stor till den internationellt aktade och erkänt skicklige förre utrikesministern, herr Bildt.
En av folkrättens grundprinciper utgår från att den stat som erkännes skall inneha en Regering med förmåga att ha kontroll över landets territorium. Utrikesministern tar såsom utgångspunkt för sin folkrättsvidriga argumentation - en argumentation som är tunnare än den tunnaste vattvälling - det faktum att Kroatien och Kosovo erkänndes under likande omständigheter. Inget kan vara mer fel. Den argumentation utrikesministern för faller platt till marken på följande punkter:
(1) Palestinas gränser är icke definierade i en statsrättslig mening. Det må vara att Västbanken och Gaza är att anse såsom palestinska territorier men så länge frågan om Jerusalem, en fråga som idag är ett stort mörker, icke är löst går det icke att definiera ett territorium för "staten" Palestina. Gränserna för Kroatien och Kosovo var statsrättsligt definierade.
(2) "Staten" Palestina saknar en statsledning som har förmåga att kontrollera hela det tilltänkta territoriet. Var och en vet att Gaza behärskas av terroristorganisationen Hamas. Att, såsom Regeringen nu gör, erkänna en "stat" vilket till en del behärskas av en vederstygglig terroristorganisation, som inget hellre vill än staten Israels utplåning, är i sanning att spotta både på folkrätten och staten Israels existensberättigande. Kroatien och Kosovo hade statsledningar med förmåga att kontrollera respektive stats territorium.
Utöver de rent folkrättsliga aspekterna är det synnerligen taffligt att erkänna staten Israel i den parlamentariska situation, som råder. Konstitutionellt har förvissa Regeringen, som är innehavare av den verkställande makten, rätt att erkänna utländska stater. Dock borde man i sanning avstått från detta då Regeringen på intet sätt, icke heller om det före detta kommunistpartiet inräknas i regeringsunderlaget, har en folkmajoritet bakom sig. Förhållandet till främmande makter utgör ett område där en bred uppslutning är av synnerlig vikt, något som varit ett adelsmärke för varje regering, som verkat sedan den så kallade parlamentarismens genombrott. Nu spottar Regeringen på nämnda praxis för att istället ägna sig åt dumdristig plakatpolitik, vars yttersta syfte måhända är att tillfredsställa det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, och för stor oförskämdhet beryktade, herr Sjöstedt.
Resultat av Regeringens dumdristiga och folkrättsvidriga tilltag lät icke vänta på sig. Staten Israel kallar, helt adekvat, hem sin ambassadör från Stockholm. Utrikesministern, som i sin stora naivitet gränsande till ren imbecillitet, talade om sitt tilltag såsom ett medel att föra parterna närmare varandra i en kommande förhandling. Det Regeringen uppnådde var istället att ruinera relationen med staten Israel, något som på intet sätt gynnar en redan komplicerad och komplex förhandlingssituation.
Såväl statsministern som utrikesministern har ett stort ansvar i denna dumdristighet och det nu skedda tar där väsentligt på deras förtroende och anseende. Tyvärr är slutsatsen att såväl statsminister Löfven som utrikesminister Wallström besitter en stor utrikespolitisk oskicklighet för att icke säga ren oduglighet. Från oppositionen borde ett allvarligt övervägande göras huruvida en fråga om misstroendevotum borde väckas i Riksdagen.
Må vi snart bliva kvitt denna oskickliga Regering!
En av folkrättens grundprinciper utgår från att den stat som erkännes skall inneha en Regering med förmåga att ha kontroll över landets territorium. Utrikesministern tar såsom utgångspunkt för sin folkrättsvidriga argumentation - en argumentation som är tunnare än den tunnaste vattvälling - det faktum att Kroatien och Kosovo erkänndes under likande omständigheter. Inget kan vara mer fel. Den argumentation utrikesministern för faller platt till marken på följande punkter:
(1) Palestinas gränser är icke definierade i en statsrättslig mening. Det må vara att Västbanken och Gaza är att anse såsom palestinska territorier men så länge frågan om Jerusalem, en fråga som idag är ett stort mörker, icke är löst går det icke att definiera ett territorium för "staten" Palestina. Gränserna för Kroatien och Kosovo var statsrättsligt definierade.
(2) "Staten" Palestina saknar en statsledning som har förmåga att kontrollera hela det tilltänkta territoriet. Var och en vet att Gaza behärskas av terroristorganisationen Hamas. Att, såsom Regeringen nu gör, erkänna en "stat" vilket till en del behärskas av en vederstygglig terroristorganisation, som inget hellre vill än staten Israels utplåning, är i sanning att spotta både på folkrätten och staten Israels existensberättigande. Kroatien och Kosovo hade statsledningar med förmåga att kontrollera respektive stats territorium.
Utöver de rent folkrättsliga aspekterna är det synnerligen taffligt att erkänna staten Israel i den parlamentariska situation, som råder. Konstitutionellt har förvissa Regeringen, som är innehavare av den verkställande makten, rätt att erkänna utländska stater. Dock borde man i sanning avstått från detta då Regeringen på intet sätt, icke heller om det före detta kommunistpartiet inräknas i regeringsunderlaget, har en folkmajoritet bakom sig. Förhållandet till främmande makter utgör ett område där en bred uppslutning är av synnerlig vikt, något som varit ett adelsmärke för varje regering, som verkat sedan den så kallade parlamentarismens genombrott. Nu spottar Regeringen på nämnda praxis för att istället ägna sig åt dumdristig plakatpolitik, vars yttersta syfte måhända är att tillfredsställa det före detta kommunistpartiet och dess ilskne, och för stor oförskämdhet beryktade, herr Sjöstedt.
Resultat av Regeringens dumdristiga och folkrättsvidriga tilltag lät icke vänta på sig. Staten Israel kallar, helt adekvat, hem sin ambassadör från Stockholm. Utrikesministern, som i sin stora naivitet gränsande till ren imbecillitet, talade om sitt tilltag såsom ett medel att föra parterna närmare varandra i en kommande förhandling. Det Regeringen uppnådde var istället att ruinera relationen med staten Israel, något som på intet sätt gynnar en redan komplicerad och komplex förhandlingssituation.
Såväl statsministern som utrikesministern har ett stort ansvar i denna dumdristighet och det nu skedda tar där väsentligt på deras förtroende och anseende. Tyvärr är slutsatsen att såväl statsminister Löfven som utrikesminister Wallström besitter en stor utrikespolitisk oskicklighet för att icke säga ren oduglighet. Från oppositionen borde ett allvarligt övervägande göras huruvida en fråga om misstroendevotum borde väckas i Riksdagen.
Må vi snart bliva kvitt denna oskickliga Regering!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar