Om skillnaden mellan Lutheraner och Papister

Inledning
Skiftet av den Heliga Stolens innehavare, där Påve Franciskus instudande morgondag kommer att installeras, har rönt mycket intresse i media. I detta har obildad media, vilken icke förstått att Kristendomen utgår från Ordet och icke från tidens nycker, högeligen beklagat att Påven, som den kristne bekännare han är, är emot exempelvis sådana vederstyggligheter som barnamord, vilket av fega socialister och liberaler benämnes "abort", och så kallade samkönade äktenskap, vilka tydligt strider mot mot såväl den Heliga Skrift som mot skapelsens sanna natur. Bland klagokörerna hörs ävenledes de ultrafeministiska gaphalsarna, vilka anser att papismen hör till det så föraktade "patriarkatets" främsta verktyg.

En lutheran, som anser att Ordet är Kristendomens grund och som förkastar liberalteologins fördärv, delar de papistiska ståndpunkter, som nämns ovan. I detta måtto är således papismen högst hedervärd. Dock finns det viktiga ståndpunkter som skiljer lutheranen och papismen. Om dessa skillnader står det dock icke särdeles mycket att läsa i det ymniga flödet av artiklar och annat som kommenterar skiftet på den Heliga Stolen. Av denna anledning finns det därför anledning att påminna om några av de mer substansiella skillnaderna.

Hans Helighet Påve Franciskus, Biskop av Rom, Kristi Ställföretädare, Apostlarnas efterträdare, Påve av den världsomfattande Kyrkan, Prima av Italien, Ärkebiskop och Metropolitan av den romerska provinsen, Vatikanstatens Suverän, Tjänare av Guds Tjänare

Försoningsläran
En av de grundläggande skillnaderna mellan lutheranen och papismen är försoningsläran. Det var ock ytterst denna som fick Luther att höja sin stämma då papisternas försoningslära urartade i avlatshandel. Även om papisten idag i någon mån anser att avlatshandeln var förkastlig står han dock fast vid grunden för densamma, att en del av frälsningen kan nås genom goda gärningar. Lutheranen menar däremot, med glasklart stöd i den Heliga Skrift, att frälsning endast kan nås genom tron - "Genom tron allen (lat. Sola fide)" utgör ett av protestantismens grundfundament.

Paulus lär oss i sitt brev till Efesierna, och dess 2a kapitel 8-9, följande:

"Ty av nåden ären I frälsta genom tro - och det icke av eder själva, Guds gåva är det - 

icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig."

Vi vet ock att vår Frälsare ofta uttalade att "din tro har hjälpt dig". I detta sammanhang kan särskilt begrundas hur Kristus på korset frälste en rövare, en rövare som näppeligen genom goda gärningar kunde ha gjort sig förtjänt av denna stora nåd. Dock, det rövaren hade det var tron om vilket Lukas förmäler i sitt 23:e kapitel 39-43.

"39. Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: "Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss." 

40. Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: "Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 

41. Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort." 

42. Sedan sade han: "Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike." 

43. Han svarade honom: "Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset."" 

Icke så att papisten förnekar trons betydelse men han ser ändock att frälsning kan nås genom en samverkan mellan tro och goda gärningar. För lutheranen är det snarare så att goda gärningar följer av tron.

Kyrkan och Påven
En annan grundläggande skillnad består i det att papisten ser påven som Kristi ställföreträdare på jorden vilket och manifesteras i Påvens fullständiga titel där "Vicarius Kristi" ingår. I denna egenskap menar papisten att Påven i trosfrågor kan anses såsom ofelbar. Detta strider på det högsta mot den Heliga Skrift och för lutheranen är det fullständigt obegripligt hur en människa av kött och blod - "en fattig syndig människa, med synd född" - skulle kunna vara ofelbar. Varje påve, som passerat i historien, och varje påve, som kommer i framtiden intill tidens ände, har varit och kommer att vara människa. Den Heliga Skrift lär oss att människan, alltsedan Syndafallet, varit behäftad med arvssynd. Detta gäller ock påvar.

Helgondyrkan
Det inom papismen ymnigt förekommande dyrkandet av helgon torde ha sitt ursprung i uppmärksammandet av de fornkristna martyrerna. Här är det viktigt att framhålla att dyrkandet av helgon icke skall ses såsom avgudadyrkan, det vore orättvist gentemot papisterna, utan såsom att helgonen, vilka anses stå Gud särskilt nära, kan frambära förböner till den Högste.

Dock är det otvivelaktigt så att dyrkandet av helgon har sin grund i den fornkristna traditionen och icke i den Heliga Skrift. Tvärtom är det så att den Heliga Skrift är mycket tydlig i detta avseende. Första Timoteusbrevets 2:a kapitel och 5 vers:

"Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus"

Det är för lutheranen obegripligt hur papisten, med vetskap om ovanstående bibelord, kan bruka helgondyrkan.

Nattvarden
Papisten tror på transsubstantiation innebärande att brödet och vinet i Nattvarden materialiseras till Kristi blod och lekamen. Denna ståndpunkt har utvecklats inom den papistiska traditionen men saknar, som flera andra papistiska ståndpunkter, stöd i den Heliga Skrift. Vår Frälsare uttalar klart och tydlig, i den sista måltiden tillsammans med lärjungarna, klart och tydligt lukas 22:19-10":

"19. Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse." 

20. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: "Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder."  

Ovanstående torde icke kunna tolkas på annat sätt än att Nattvarden firas till Kristi åminnelse och att Kristi närvaro i Nattvarden är andlig och icke materiell.

Sammanfattande reflektion

Av ovan framgår att en av huvudskillnaderna mellan lutheranen och papisten är att den förre huvudsakligen utgår från Ordet såsom det är skrivet i den Heliga Skrift medan den senare, förutom Ordet, ävenledes utgår från en kyrklig tradition. Lutheranen förkastar icke traditionen om densamma ses som en praxis för uttolkandet av den Heliga Skrift, som växt fram genom årtusendena, men han protesterar högeligen när traditionen tas som intäkt för att lägga till sådant som strider mot den heliga Skrift.