Okunnigt om religion

Redaktör Arpi låter i Svenska Dagbladet framföra mången klok synpunkt rörande islimismen och dess lierade i den svenska avgrundsvänstern. Dessvärre tar redaktör Arpi en mycket märklig utgångspunkt i det han argumenterar utifrån kritiken av den amatörmässige "konstnären" Lars Vilks och dennes verk. Det Vilks genom sina så kallade "rondellhundar" gjort är att skymfa och förnedra det som människor håller heligt i sin religion. Detta är intet annat än vulgär och rå liberalism där något skall utmanas för sakens egen skull. Samma exempel på skymfande och förnedrande har även vi kristna fått utstå genom den för snuskiga fotografer ökända fotografen Ohlson Wallis alster, genom vilka vår Frälsare hädats. Alla minns vi den fruktansvärda och hädiska utställningen  Ecce Homo vilken den dåvarande ynkryggen till ärkebiskop, den extreme liberalteologen Hammar, icke ens lyckades hålla utanför Herrens Hus.

Ingen troende, av vilken Religion det vara må, skall behöva utså att bilder och symboler som han håller för heliga skymfas. Kränkning av detta slag är inget annat än vederstygglig värdenihilism som bottnar i största respektlöshet.

Med detta icke sagt att religionskritik icke får förekomma, dock måste kritiken utgå från sakligheten och utifrån en djuplodande analys om vad som säges i religiösa grundtexter. Att utifrån detta perspektiv kritisera Islamismen är på intet sätt svårt och det är märkligt att redaktör Arpi, i sitt viktiga avslöjande av den svenska avgrundsvänstern, icke istället väljer denna utgångspunkt.

Islamismen är för det stora flertalet muslimer en vederstygglig villolära. Villoläror finns i de flesta religioner och icke heller vår egen religion, Kristendomen, är befriad från förmörkande läror, vilka icke utgår från en djup analys av grundtexten utan som istället tar andra agendor, icke relaterade till religionens grunder, som utgångspunkt.

Att islamismen är vederstygglig råder icke ringaste tvivel om. Vi minns alla attentatet i New York den 11-september 2011, vi minns tågattentatet i Madrid, vi minns tunnelbaneattentat i London, vi minns attentatet på Bali och nu senast har vi kunnat beskåda hur blodsbesudlade islamister, befriade från respekt för människolivet, mördat och lemlästat i Nairobi. Den som påstår att denna islamistiska terrorism icke hör till de största problemen och största hoten i vår samtid saknar ögon att se med och öron att höra med.

I sin inlägg redogör redaktör Arpi hur den svenska avgrundvänstern, exemplifierade av så kallade kulturpersonligheter som skriftsällaren Myrdal, personlig vän med massmördaren Pol Pot, redaktören Lindeborg på Aftonbladet, kommunist och leninist, samt redaktören Greider, extermsocialist saknande all förmåga till rationell samtidsanalys, icke förmår att klart ta avstånd från islamistisk terrorism. Redaktör Arpi jämför här förtjänstfullt nämnda "kulturpersonligheter" med de som under Kalla Kriget icke förmådde att ta avstånd från den repressiva realsocialistiska förtryckarregimerna med Sovjetunionen i spetsen.

Varför har då den vänstern så svårt att ta avstånd från den islamistiska terrorismen?

Är det för att de värna Islam, som religion?

Alls icke, nämnda kulturpersonligheter, tillhörande avgrundsvänstern, torde vara kallhamrade ateister utan förståelse för Religionen och dess förutsättningar. Om skymfande verk, som Vilks, varit huvudorsaken till vänsterns engagemang kan man fråga sig varför de icke på samma grunder gått emot den för snuskiga fotografier ökända fotografen Ohlson Wallis alster.

Skälet till vänsterns omförmåga att ta avstånd från islamistisk terrorism har intet med Religion att göra utan utgår istället från det enkla faktum att man har en gemensam fiende. För både vänstern och islamistiska terrorister är Förenta Staterna och dess på rättstaten och folkstyret grundade styrelseskicket, som fick sin konstitutionella form 1787, som är roten till allt ont.

Det är märkligt att nämnda så kallade kulturpersonligheter fortfarande, trots allt vad den historiska utvecklingen lärt oss, gör avtryck i debatten på sätt som sker. Det är i sanning förunderligt hur en av rikets största tidningar, Aftonbladet - en tidning utgående från en revisionistisk socialdemokratisk idétradition, låter hålla sig med en kommunist och leninist som kulturredaktör, ja det är rent av skamligt och ett hån mot alla de socialdemokrater, som under hela 1900-talet, ofta stod rakryggade i kampen mot kommunismen.

Läror vilka icke respekterar människolivet och varje människas unika värde, det är i detta sammanhang egalt om det är kommunism eller religiösa villorläror,  måste bekämpas och motarbetas. I denna kamp har den svenska avgrundvänstern, med portalfigurer som Myrdal, Lindeborg och Gieder, kommit för lätt undan i debatten. Här må vi hoppas att redaktör Arpis artikel kan bli en språngbräda att utmana den avgrundsvänster som icke förmår ta avstånd från vederstyggliga terrorister.