För att stater och nationer skall kunna leva i sämja och, så långt möjligt är, undvika väpnade konflikter har det sedan urminnes tider utvecklats praxis oh sedvanor för att reglera mellanstatliga relationer. Länge var kriget det vedertagna yttersta instrumentet att reglera konflikter, som nått ett stadium där oenighet kvarstår. I forna tider var kriget, även om det innebar stora umbäranden för befolkningens försörjning, i huvudsak en uppgörelse mellan stridskrafter, land eller sjö, på ett geografiskt begränsat område. Krigskonstens utveckling och dess ianspråktagande av högmodern teknologi förändrade krigets karaktär. En påminnelse om detta lämnades oss icke minst under de två världskrigen där det senare fick sin ändpunkt genom användandet av det fasansfulla och dödsbringande atomvapnet, ett vapen vars okontrollerade användning tvivelsutan skulle leda till Harmageddon.
Krigskonstens utveckling och den yttersta konsekvensen av densamma, Harmageddon, har stärkt vikten av att skapa ett internationellt regelsystem för samvaron stater och människor emellan. Detta regelsystem, till en del bestående av praxis och till en del bestående av avtal, benämnes Folkrätten. I detta regelsystem ingår ock den Internationella Domstolen i Haag, vilket är ett av huvudorganen i Förenta Nationerna. Domstolens uppgift är att bilägga tvister mellan stater samt att utfärda rådgivande yttranden på begäran av såväl internationella organ som Förenta Nationernas Generalförsamling.
Ett exempel på den sistnämnda uppgiften uppmärksammas i en förtjänstfull debattartikel, författad av professor Mahmoudi vid Stockholms Universitet. Professor Mahomoudi fäster uppmärksamheten på det utslag den Internationella Domstolen gav i frågan om provinsen Kosovos utbrytning från Serbien. Domstolens tydliga utslag är att självständighet för en del av en suverän stat endast kan komma ifråga om densamma sker i samförstånd med moderstaten.
Det senaste exemplet där ovannämnda princip tillämpats utgörs av republiken Sydsudan. I nämnda fall föregicks självständigheten av ett utslag från den Permanenta Skiljedomstolen i Haag, populärt benämnd Haagtribunalen, vilket erkändes av republiken Sudans regering. Härefter hänskjöts avgörandet till en folkomröstning vilken omsider ledde till republiken Sudans delning.
Instundande höst, den 18 september, kommer en folkomröstning att ske Konungariket Skottland för att avgöra frågan huruvida nämnda Konungarike skall kvarstå såsom en del i Förenande Konungariket Storbritannien eller om det skall utgöra ett fullt suveränt Konungarike, om än i personalunion med Konungariket England. Ävenledes denna fråga uppfyller den av Internationella Domstolen utfärdade principen i det att nämnda omröstning föregåtts av en överenskommelse mellan Förenade Konungarikets Regering och Skottlands Regering. Denna överenskommelse trädde i kraft den 13 december 2013 då Drottningen, genom en kunglig sanktion (Royal Asset), gav den sitt gillande.
I bjärt kontrast till ovanstående exempel står den ryska annekteringen av Krim. Här har Ryssland, under den alltmer auktoritäre och självsvåldige presidenten Putin, efter en i synnerligen förhastad och i det närmaste farsartad folkomröstning, låtit annektera Krim. Genom detta förfarande obstruerar presidenten Putin mot det otvetydiga utslag, som Internationella Domstolen utfärdat i dylika spörsmål. Internationella Domstolen erkännes av Ryssland varför Ryssland har att finna sig i dess utslag. Rysslands förfarande är således ett gravt och allvarligt brott mot internationell rätt. Nämnda grova brott kräver av alla, som vill stå upp för folkrättens försvar, att tydligt och fast protestera.
Krigskonstens utveckling och den yttersta konsekvensen av densamma, Harmageddon, har stärkt vikten av att skapa ett internationellt regelsystem för samvaron stater och människor emellan. Detta regelsystem, till en del bestående av praxis och till en del bestående av avtal, benämnes Folkrätten. I detta regelsystem ingår ock den Internationella Domstolen i Haag, vilket är ett av huvudorganen i Förenta Nationerna. Domstolens uppgift är att bilägga tvister mellan stater samt att utfärda rådgivande yttranden på begäran av såväl internationella organ som Förenta Nationernas Generalförsamling.
Ett exempel på den sistnämnda uppgiften uppmärksammas i en förtjänstfull debattartikel, författad av professor Mahmoudi vid Stockholms Universitet. Professor Mahomoudi fäster uppmärksamheten på det utslag den Internationella Domstolen gav i frågan om provinsen Kosovos utbrytning från Serbien. Domstolens tydliga utslag är att självständighet för en del av en suverän stat endast kan komma ifråga om densamma sker i samförstånd med moderstaten.
Det senaste exemplet där ovannämnda princip tillämpats utgörs av republiken Sydsudan. I nämnda fall föregicks självständigheten av ett utslag från den Permanenta Skiljedomstolen i Haag, populärt benämnd Haagtribunalen, vilket erkändes av republiken Sudans regering. Härefter hänskjöts avgörandet till en folkomröstning vilken omsider ledde till republiken Sudans delning.
Instundande höst, den 18 september, kommer en folkomröstning att ske Konungariket Skottland för att avgöra frågan huruvida nämnda Konungarike skall kvarstå såsom en del i Förenande Konungariket Storbritannien eller om det skall utgöra ett fullt suveränt Konungarike, om än i personalunion med Konungariket England. Ävenledes denna fråga uppfyller den av Internationella Domstolen utfärdade principen i det att nämnda omröstning föregåtts av en överenskommelse mellan Förenade Konungarikets Regering och Skottlands Regering. Denna överenskommelse trädde i kraft den 13 december 2013 då Drottningen, genom en kunglig sanktion (Royal Asset), gav den sitt gillande.
I bjärt kontrast till ovanstående exempel står den ryska annekteringen av Krim. Här har Ryssland, under den alltmer auktoritäre och självsvåldige presidenten Putin, efter en i synnerligen förhastad och i det närmaste farsartad folkomröstning, låtit annektera Krim. Genom detta förfarande obstruerar presidenten Putin mot det otvetydiga utslag, som Internationella Domstolen utfärdat i dylika spörsmål. Internationella Domstolen erkännes av Ryssland varför Ryssland har att finna sig i dess utslag. Rysslands förfarande är således ett gravt och allvarligt brott mot internationell rätt. Nämnda grova brott kräver av alla, som vill stå upp för folkrättens försvar, att tydligt och fast protestera.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar