tisdag 4 mars 2014

Nationalismens gissel

Icke så att identitet, sedvanor och traditioner som vilar på en regional eller nationell grund i sig är något ont eller klandervärt. Problemet uppstår då det ur nämnda egenskaper uppstår en utopisk nationalism som ser de nationella egenskaperna som enda grunden för staters utformning och konstituerande.

Den rörelse för nationalstaten som kännetecknade 1800-talets europeiska historia kan icke enbart sägas vara av ondo då det förvisso uppstod fungerande statsbildningar ur densamma. Dock få heller icke stickas under stol med att nämnda rörelse ock utgör en icke oväsentligt del de orsakssamband som kan skönjas bakom såväl de båda fasansfulla världskrigen som de djupt tragiska och sorgesamma krigshandlingar, som kunde beskådas på Balkan under 1990-talet. Åter får vi nu erfara hur detta nationalismen gissel åter bringar Europa in i en synnerligen allvarsam situation, som vi icke trodde var möjlig i vår upplysta tid, genom den kritiska situationen i Ukraina.

Ukrainas historia såsom nation är mycket komplex. Historiskt var de västra delarna av landet, näst intill sedan hedenhös, en del av den polsk-litauiska maktsfären. I söder härskade olika stammar medan den ryska maktsfärens expansion gjorde sig påmind såväl från norr som från öster. Genom Polens delningar under 1700-talets senare delar kom det som idag utgör västra Ukraina att tillfalla Ryssland och det Habsburgska väldet. Vid Polens återupprättande efter första världskriget tillföll det västra området åter Polen. Efter andra världskriget drev Sovjetunionen, under ledning av den avskyvärde kommunistiske tyrannen och folkmördaren Stalin, igenom att de gränser för Polen som rådde före kriget skulle förskjutas åt väster i syfte att tillskansa Sovjetunionen den landsända som idag utgör Ukrainas västra delat. Nämnde kommunistiske människoplågare lät ock, inom sin kommunistiska terrorstat, genomföra omfattande förflyttingar av hela folkgrupper, icke sällan med följden att avsevärda delar av dessa grupper gick under. Bland dessa grupper må nämnas Krimtatarerna.

Det är uppenbart att historiens gång på mångfaldiga sätt format en geopolitisk situation där olika folkgrupper och nationaliteter förekommer i en komplex mosaik. Att från denna mosaik dra upp nationsgränser är hart när omöjligt. Det enda hållbara synes vara att bygga statsbildningar utifrån de gränser som historien på allehanda sätt givit oss. Dessa statsbildningar måste sedan få verka under full suveränitet och inom sig hantera den problematik som uppkommer genom den mångfald, som uppstår inom respektive statsbildnings gränser. Det är detta förhållande som de utopiska nationalisterna icke förstår och som är själva orsaken till många av de beklagansvärda konflikter som i dag råder i vår värld.

I den ukrainska frågan har Ryssland under den alltmer auktoritäre presidenten, herr Putin, ställt den i folkrätten stipulerade principen om varje statsbildnings obestridliga suveränitet åt sidan och agerat på ett sätt som Europa icke skådat sedan 1930-talet. President Putins argumentation, till stöd för sitt folkrättsvidriga agerande, är i det närmaste en blåkopia av de bevekelsegrunder som den nationalsocialistiske tyrannen Hitler hänvisade till vid annekteringen av såväl Sudetlandet som Österrike. För tyrannen Hitler var syftet att skydda förmenta "tyskar", trots att de hade en annan statstillhörighet. På motsvarande sätt framför president Putin som sitt höga mål att skydda förmenta "ryssar" som lika fast de har en annan statstillhörighet. Det såväl tyrannen Hitler som den auktoritäre presidenten Putin gör är att sätta nationalismen högre än i den folkrätten fastslagana okränkbara suveränitet som varje erkänd statsbildning besitter. Presidenten Putin får icke komma undan med detta varför det internationella samfundet icke får spara någon möda, så länge icke freden äventyras, på att näpsa den ryske presidenten för hans mot folkrätten brottsliga tilltag. 

1 kommentar:

  1. Karl Malghult21 mars 2014 20:52

    Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera