Även om vårt lands Konstitution innehåller mycket övrigt att önska i frågan om maktdelning, såsom denna är definierad och analyserat i baron Montesquieus stora verk "Om lagarnas anda", innehåller den dock viktiga principer där lagarnas stiftande utgår från folkstyret medan lagarnas yttersta verkställande är satt under oberoende och ojäviga myndigheter. Att sedan det finns en anomali i Konstitution bestående av Regeringens politisering på folkstyrets, det vill säga Riksdagens, bekostnad är en annan sak som får anstå till ett annat tillfälle.
Myndigheternas, av Konstitutionen stipulerade, oberoende och oväld är av synnerligen stor betydelse för rikets styrande. Det får icke komma i fråga att myndigheten agerar utifrån annat än de lagar och förordningar de är satta att verkställa. Detta ställer höga krav på de ämbetsmän som fått det stora och viktiga förtroendet att fatta olika beslut, som berör den enskilde medborgaren.
Det har under åren utvecklats ett oskick där myndigheter och dess företrädare mer och mer sett det som sin uppgift att verk opinionsbildande. Dessförutan har det funnits en implicit ordning, som även om förbättrande åtgärder vidtagits i någon mån fortfarande gäller, att avdankade politiker, ibland högst kompetenta personer men dessvärre ock sådana som genom största oskicklighet gjort sig omöjliga i sitt politiska värv, utsetts till höga ämbeten i rikets myndigheter. Politikerns uppgift är att vara opinionsbildande för den ska man stödjer medan ämbetsmannens uppgift är att ojävigt och med största oväld fatta myndighetsbeslut. De flesta torde inse att det för en politiker, som under långerliga tider ägnat sig åt opinionsbildning, icke med lätthet, från en dag till en annan, skifta till en diametralt annan roll.
En ämbetsman som icke förstått sin roll är generaldirektören för Försäkringskassan, herr Eliasson, som fram till 2006 verkade som socialdemokratisk statssekreterare. Denne ämbetsman har givit sig in i den politiska debatten med herr Åkesson, ordförande för det populistiska och av det rasistiska undertoner smutsade utopiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna.
Problemet är icke att en spottloska uttryckts mot herr Åkesson, det får den som befinner sig i den politiska debattens nav tåla, utan att nämnda spottloska utkastats av en ämbetsman som har att vara ojävig och oväld. Hade spottloskan, även om det specifika språkbruket möjligen kan diskuteras, avfyrats av en politisk meningsmotståndare och opinionsbildare hade saken varit en annan.
Det är uppenbart att herr Eliasson skolats i den socialdemokratiska makttraditionen där strävan varit att utsudda gränserna mellan maktdelningens grundpelare. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet var detta en tydlig strategi där man icke drog sig för att ävenledes nyttja korporativistiska verktyg. I denna makttradition sattes icke ämbetsmannens ojävighet och oväld högt utan ämbetsmannen hade att vara den politiska maktens instrument även i det fall då stöd saknades i lagar och förordningar. Herr Eliasson agerende är ett tydlig exempel på detta.
Uppenbart är att herr Eliasson saknar kunskap om viktiga konstitutionella principer och därigenom agerar högst oskickligt. Grunden för den oberoende myndighetsutövningen är att ämbetsmannens förmåga, att i varje enskild fråga verka ojävigt och enligt de lagar och förordningar som gäller, bygger på ett stort förtroende. Naggas detta förtroende i kanten raseras viktiga konstitutionella principer.
Låt oss säga att generaldirektören eller någon i hans myndighet har att fatta ett ämbetsbeslut som rör en medborgare vilken råkar tillhöra det populistiska och av det rasistiska undertoner smutsade utopiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna. Denne medborgare har, enligt rikets Konstitution, rätt att få sin fråga prövad på ojävig och oväld grund. Även om frågan icke på ringaste sätt är politiskt relaterad kan det icke sällas utom rimligt tvivel att ett politiskt uttalande från myndighetens oväldige chef helt saknar betydelse. Hela grunden för myndighetsutövningen kan härigenom raseras vilket skulle få mycket långtgående konsekvenser.
Slutsatsen kan icke bli annan än att nämnde generaldirektör, herr Eliasson, handlat på ett mycket oskickligt och beklagligt sätt i det att han icke förstått de principer på vilka myndighetsutövning grundas. En om konstitutionella principer så oskicklig och okunnig person kan omöjligt ges förtroendet att leda en av rikets mest betydelsefulla myndigheter. Regeringen bör därför snarast föranstalta om att herr Eliasson avlägsnas från den post, som han saknar förmåga att inneha.
Myndigheternas, av Konstitutionen stipulerade, oberoende och oväld är av synnerligen stor betydelse för rikets styrande. Det får icke komma i fråga att myndigheten agerar utifrån annat än de lagar och förordningar de är satta att verkställa. Detta ställer höga krav på de ämbetsmän som fått det stora och viktiga förtroendet att fatta olika beslut, som berör den enskilde medborgaren.
Det har under åren utvecklats ett oskick där myndigheter och dess företrädare mer och mer sett det som sin uppgift att verk opinionsbildande. Dessförutan har det funnits en implicit ordning, som även om förbättrande åtgärder vidtagits i någon mån fortfarande gäller, att avdankade politiker, ibland högst kompetenta personer men dessvärre ock sådana som genom största oskicklighet gjort sig omöjliga i sitt politiska värv, utsetts till höga ämbeten i rikets myndigheter. Politikerns uppgift är att vara opinionsbildande för den ska man stödjer medan ämbetsmannens uppgift är att ojävigt och med största oväld fatta myndighetsbeslut. De flesta torde inse att det för en politiker, som under långerliga tider ägnat sig åt opinionsbildning, icke med lätthet, från en dag till en annan, skifta till en diametralt annan roll.
En ämbetsman som icke förstått sin roll är generaldirektören för Försäkringskassan, herr Eliasson, som fram till 2006 verkade som socialdemokratisk statssekreterare. Denne ämbetsman har givit sig in i den politiska debatten med herr Åkesson, ordförande för det populistiska och av det rasistiska undertoner smutsade utopiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna.
Problemet är icke att en spottloska uttryckts mot herr Åkesson, det får den som befinner sig i den politiska debattens nav tåla, utan att nämnda spottloska utkastats av en ämbetsman som har att vara ojävig och oväld. Hade spottloskan, även om det specifika språkbruket möjligen kan diskuteras, avfyrats av en politisk meningsmotståndare och opinionsbildare hade saken varit en annan.
Det är uppenbart att herr Eliasson skolats i den socialdemokratiska makttraditionen där strävan varit att utsudda gränserna mellan maktdelningens grundpelare. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet var detta en tydlig strategi där man icke drog sig för att ävenledes nyttja korporativistiska verktyg. I denna makttradition sattes icke ämbetsmannens ojävighet och oväld högt utan ämbetsmannen hade att vara den politiska maktens instrument även i det fall då stöd saknades i lagar och förordningar. Herr Eliasson agerende är ett tydlig exempel på detta.
Uppenbart är att herr Eliasson saknar kunskap om viktiga konstitutionella principer och därigenom agerar högst oskickligt. Grunden för den oberoende myndighetsutövningen är att ämbetsmannens förmåga, att i varje enskild fråga verka ojävigt och enligt de lagar och förordningar som gäller, bygger på ett stort förtroende. Naggas detta förtroende i kanten raseras viktiga konstitutionella principer.
Låt oss säga att generaldirektören eller någon i hans myndighet har att fatta ett ämbetsbeslut som rör en medborgare vilken råkar tillhöra det populistiska och av det rasistiska undertoner smutsade utopiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna. Denne medborgare har, enligt rikets Konstitution, rätt att få sin fråga prövad på ojävig och oväld grund. Även om frågan icke på ringaste sätt är politiskt relaterad kan det icke sällas utom rimligt tvivel att ett politiskt uttalande från myndighetens oväldige chef helt saknar betydelse. Hela grunden för myndighetsutövningen kan härigenom raseras vilket skulle få mycket långtgående konsekvenser.
Slutsatsen kan icke bli annan än att nämnde generaldirektör, herr Eliasson, handlat på ett mycket oskickligt och beklagligt sätt i det att han icke förstått de principer på vilka myndighetsutövning grundas. En om konstitutionella principer så oskicklig och okunnig person kan omöjligt ges förtroendet att leda en av rikets mest betydelsefulla myndigheter. Regeringen bör därför snarast föranstalta om att herr Eliasson avlägsnas från den post, som han saknar förmåga att inneha.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar