Denna dag, den 28 februari, kommer för alltid att vara inskriven i våra historieböcker. Det var denna dag för 28 år sedan som dåvarande statministern, herr Palme, togs av daga på öppen gata i huvudstaden. Ännu har ingen slutgiltigt fällts för nämnda, mot hela riket riktade, dåd och hoppet att någon kommer att dömas synes vara i det närmast obefintlig.
Nämnda, synnerligen otillfredsställande, situation att den illgärningsman som begick mordet icke kunnat straffas har till en del grund i den stora oskicklighet och tafflighet, som kännetecknade den inledande brottsutredning. I stället för att sätta en erfaren våldsbrottsutredare i ledningen sattes där en politruk. Detta missgrepp kan mycket väl vara skälet till att brottet icke kunnat lösas.
Denna vecka har Svenska Dagbladet åter låtit uppmärksamma ett antal teorier, mer eller minder välgrundade, som under åren nagelfarits från allehanda perspektiv. Stor uppmärksamhet gavs är åt ett PM utfärdat av den numera hädangångne skriftställaren herr Larsson, för övrigt mest känd för det våldsförhärligande och delvis rent pornografiska alster som benämnes "Milleniumtrilogin". Här uppmärksammas åter det så kallade "Sydafrikaspåret". En annan teori, som ymnigt diskuteras i tidningens artiklar, rör en välkänd rättshaverist, som nu icke längre påstås ha ett alibi.
Skall ett försök göras att sammanfatta de teorier, om nämnda illdåd, som under årens lopp framförts torde dessa gå att indela i tre huvudkategorier.
Teorierna enligt den första kategorin utgår från att statsminister Palmes baneman var ensam om dådet och att gärningen icke var planerad med någon större framförhållning utan näst intill en stundens ingivelse. Någon, som hyst största agg till statsminister Palme har under den ifrågavarande kvällen på ena eller andra sättet stött på statsministern, kanske när denne var på väg till biografen, och bidat sin tid tills biografföreställningens slut. Ett händelseförlopp enligt denna teori är icke alls olikt vad som skedde då förre utrikesministern, fru Lind, brutalt knivhöggs på ett varuhus i huvudstaden.
De teorier som omfattas av den andra kategorin tar sin utgångspunkt i att en grupp medborgare, populärt kallade "Palmehatare", vilka var i besittning av stora hatkänslor gentemot statsminister Palme kallblodigt planerade och begick mordet. Inom ramen för denna teori finns ett antal varianter varav ovannämnda rättshaverist är ett exempel och det så kallade "Polisspåret" ett annat exempel.
Slutligen finns den teorier i vilka kan läggas i den tredje kategorin där det är frågan om en utländsk makt eller organisation som sett sig nödsakad att släcka statsminister Palmes liv då denne, enligt nämnda teorier, skulle varit i besittning av informationer och kunskaper, som om de offentliggjordes skulle ha lett till största skada för bakomliggande makt eller organisation.
Den kategori, som enligt tecknaren av dessa rader, torde ligga närmast tillhands är den första kategorin även om den andra kategorin icke helt kan bortsorteras. Den tredje kategorin förefaller däremot osannolik.
Det finns flera skäl som gör den tredje kategorin ytterst tveksam. En huvudinvändning är dådets utförande som sådant. Vittensmålen talar om en flyende gärningsman som haltar och icke synes ha varit i bästa kondition. Till detta faktum kommer, det ur missdådarens synvinkel misslyckade, skottet mot fru Palme, född friherrinna Beck-Friis, som icke fick avsedd verkan. Hade en utländsk makt eller mäktig organisation stått bakom är det högst sannolikt att en mer professionell baneman anlitats och mera troligt är ock att en prickskytt på något avstånd nyttjats istället för en närgången mördare, som hade att förlita sig till en riskfylld flyktväg.
Det som gör den andra kategorin mindre trolig är att rättshaverister och konspirationsteoretiker förvisso ofta är synnerligen stora i mun men att deras stora munnar icke sällan saknar kraft i aktiv handling. Att en krets av nämnda slag skulle lyckas att upprätthålla hemligheten om dådet över tiden förefaller icke särdeles sannolikt. Nämnda kategori av personer talar icke sällan, på ena eller andra sättet, bredvid mun. Helt torde dock icke denna kategori kunna uteslutas.
Återstår så den första kategorin vilken måhända i en första anblick kan synas otrolig. Faktum är dock, som nämns ovan, att mordet på utrikesminister Lind tillhör denna kategori. Vidare är förhållandet att den enda lagföring, som förekommit utgår från nämnda teori. En herr Pettersson fälldes för mordet i tingsrätten. För domens fällande var det utpekande av banemannen, som fru Palme, född friherrinna Beck-Friis, gjorde av avgörande betydelse. I den följande förhandlingen i hovrätten friades förvisso den dömde. En viktig grund i hovrättens ställningstagande var att vittenskonfrontationen, som polisen genomfört med största tafflighet, icke höll de mått som krävs. Ur detta perspektiv var säkert hovrättens friande, från ett juridiskt perspektiv, riktig då kriteriet "utom rimligt tvivel" icke förelåg. Måhända hade en professionellt genomförd vittneskonfrontation slutat i en helt annan utkomst av saken men därom kan vi enbart spekulera.
Nämnda, synnerligen otillfredsställande, situation att den illgärningsman som begick mordet icke kunnat straffas har till en del grund i den stora oskicklighet och tafflighet, som kännetecknade den inledande brottsutredning. I stället för att sätta en erfaren våldsbrottsutredare i ledningen sattes där en politruk. Detta missgrepp kan mycket väl vara skälet till att brottet icke kunnat lösas.
Denna vecka har Svenska Dagbladet åter låtit uppmärksamma ett antal teorier, mer eller minder välgrundade, som under åren nagelfarits från allehanda perspektiv. Stor uppmärksamhet gavs är åt ett PM utfärdat av den numera hädangångne skriftställaren herr Larsson, för övrigt mest känd för det våldsförhärligande och delvis rent pornografiska alster som benämnes "Milleniumtrilogin". Här uppmärksammas åter det så kallade "Sydafrikaspåret". En annan teori, som ymnigt diskuteras i tidningens artiklar, rör en välkänd rättshaverist, som nu icke längre påstås ha ett alibi.
Skall ett försök göras att sammanfatta de teorier, om nämnda illdåd, som under årens lopp framförts torde dessa gå att indela i tre huvudkategorier.
Teorierna enligt den första kategorin utgår från att statsminister Palmes baneman var ensam om dådet och att gärningen icke var planerad med någon större framförhållning utan näst intill en stundens ingivelse. Någon, som hyst största agg till statsminister Palme har under den ifrågavarande kvällen på ena eller andra sättet stött på statsministern, kanske när denne var på väg till biografen, och bidat sin tid tills biografföreställningens slut. Ett händelseförlopp enligt denna teori är icke alls olikt vad som skedde då förre utrikesministern, fru Lind, brutalt knivhöggs på ett varuhus i huvudstaden.
De teorier som omfattas av den andra kategorin tar sin utgångspunkt i att en grupp medborgare, populärt kallade "Palmehatare", vilka var i besittning av stora hatkänslor gentemot statsminister Palme kallblodigt planerade och begick mordet. Inom ramen för denna teori finns ett antal varianter varav ovannämnda rättshaverist är ett exempel och det så kallade "Polisspåret" ett annat exempel.
Slutligen finns den teorier i vilka kan läggas i den tredje kategorin där det är frågan om en utländsk makt eller organisation som sett sig nödsakad att släcka statsminister Palmes liv då denne, enligt nämnda teorier, skulle varit i besittning av informationer och kunskaper, som om de offentliggjordes skulle ha lett till största skada för bakomliggande makt eller organisation.
Den kategori, som enligt tecknaren av dessa rader, torde ligga närmast tillhands är den första kategorin även om den andra kategorin icke helt kan bortsorteras. Den tredje kategorin förefaller däremot osannolik.
Det finns flera skäl som gör den tredje kategorin ytterst tveksam. En huvudinvändning är dådets utförande som sådant. Vittensmålen talar om en flyende gärningsman som haltar och icke synes ha varit i bästa kondition. Till detta faktum kommer, det ur missdådarens synvinkel misslyckade, skottet mot fru Palme, född friherrinna Beck-Friis, som icke fick avsedd verkan. Hade en utländsk makt eller mäktig organisation stått bakom är det högst sannolikt att en mer professionell baneman anlitats och mera troligt är ock att en prickskytt på något avstånd nyttjats istället för en närgången mördare, som hade att förlita sig till en riskfylld flyktväg.
Det som gör den andra kategorin mindre trolig är att rättshaverister och konspirationsteoretiker förvisso ofta är synnerligen stora i mun men att deras stora munnar icke sällan saknar kraft i aktiv handling. Att en krets av nämnda slag skulle lyckas att upprätthålla hemligheten om dådet över tiden förefaller icke särdeles sannolikt. Nämnda kategori av personer talar icke sällan, på ena eller andra sättet, bredvid mun. Helt torde dock icke denna kategori kunna uteslutas.
Återstår så den första kategorin vilken måhända i en första anblick kan synas otrolig. Faktum är dock, som nämns ovan, att mordet på utrikesminister Lind tillhör denna kategori. Vidare är förhållandet att den enda lagföring, som förekommit utgår från nämnda teori. En herr Pettersson fälldes för mordet i tingsrätten. För domens fällande var det utpekande av banemannen, som fru Palme, född friherrinna Beck-Friis, gjorde av avgörande betydelse. I den följande förhandlingen i hovrätten friades förvisso den dömde. En viktig grund i hovrättens ställningstagande var att vittenskonfrontationen, som polisen genomfört med största tafflighet, icke höll de mått som krävs. Ur detta perspektiv var säkert hovrättens friande, från ett juridiskt perspektiv, riktig då kriteriet "utom rimligt tvivel" icke förelåg. Måhända hade en professionellt genomförd vittneskonfrontation slutat i en helt annan utkomst av saken men därom kan vi enbart spekulera.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar