Under senaste vecka har en tämligen onyanserad diskurs rasat i media rörande en programledare, herr Soran, som i Sveriges Radio icke förmått att uppfylla de krav på opartiskhet som avtalet mellan Staten och Sveriges Radio stipulerar.
Alldeles oavsett sakfrågan, där herr Soran i egenskap av programledare tar ställning emot det populistiska och av rasistiska undertoner färgade nationalistpartiet Sverigedemokraterna, finns det synnerligen goda skäl att upprätthålla den ordning som gäller rörande opartiskhet. Det herr Soran och allsköns mediafolk, såväl vänstermän som liberaler icke förstår, är att Sveriges Radio icke är någon opinionsbildare utan en institution som, utan att ta ställning i sakfrågan som sådan, skall ge en på vederhäftig och saklighet grundad bild av olika samhällsfrågor. Glädjande nog finns ock mediafolk som förstått den gällande ordningen, exempelvis redaktör Gudmundsson på Svenska Dagbladet som konstaterar:
"Men Soran hör inte hemma i public service, och inte jag heller. Förvisso har alla anställda på SR åsikter, och förvisso påverkar det utbudet, men målet måste vara opartiskhet både i programmen och i offentligheten utanför."
Var och en måste förstå och inse att opartiskheten utgör själva existensberättigandet för den ordning som råder och som brukar benämnas "Public Service". Utan opartiskhet saknar "Public Service" all roll och kan lika gott ersättas av andra media.
"Public Service" roll är, som framhålles ovan, icke att vara en opinionsbildare, däremot - och detta är helt grundläggande - skall "Public Service" vara en facilitator för opinionsbildare. Genom att ordna programinslag där företrädare för olika åsikter skaps grunden för medborgaren att själv ta ställning. "Public Service" skall självklart ock genom såväl nyhetsprogram som andra samhällsprogram bereda och presentera sakliga och på källkritisk granskning grundade inslag om allehanda samhällsfrågor.
Företrädare för på utopiska ideologier synes ha en förkärlek att sätta propaganda före tilltron till människans egen förmåga att skapa sig åsikter. Genom likriktning vill man ta varje samhällsfunktion i sin tjänst för de ideal man förfäktar. Det man icke förstår är att det måste finnas en dynamik och spänningsfält i ett samhälle där olika åsikter får brytas mot varandra. Historien talar i detta måtto sitt entydiga språk i det att ingen regim, av vad slag det vara må, under hela världshistorien lyckats styra människans tanke. Under föregående århundrade gjordes förvisso flerfaldiga försök att kväsa människans fria tanke. Dessa försök, genomförda av avskyvärda kommunistiska och nationalsocialistiska regimer, föll dock platt till marken, dock skedde detta fall först efter ett outsägligt mänskligt lidande.
För den som, liksom tecknaren av dessa rader, står upp för Maktdelningens Principer, är det av största vikt att olika samhällsinstitutioner, offentliga som enskilda, har tydliga roller, som icke bör sammanblandas. Utifrån detta finns en tydlig skillnad mellan journalistik, som har att presentera en vederhäftig bild, och opinionsbildning, som utifrån bilderna av verkligheten har att ta ställning i olika frågor. Såväl journalistik som opinionsbildning är av avgörande betydelse för ett gott, harmoniskt och öppet samhälle. Dock, blandas journalistik och opinionsbildning ihop till en oklar kökkenmödding förlorar samhällsdebatten sin skärpa.
Alldeles oavsett sakfrågan, där herr Soran i egenskap av programledare tar ställning emot det populistiska och av rasistiska undertoner färgade nationalistpartiet Sverigedemokraterna, finns det synnerligen goda skäl att upprätthålla den ordning som gäller rörande opartiskhet. Det herr Soran och allsköns mediafolk, såväl vänstermän som liberaler icke förstår, är att Sveriges Radio icke är någon opinionsbildare utan en institution som, utan att ta ställning i sakfrågan som sådan, skall ge en på vederhäftig och saklighet grundad bild av olika samhällsfrågor. Glädjande nog finns ock mediafolk som förstått den gällande ordningen, exempelvis redaktör Gudmundsson på Svenska Dagbladet som konstaterar:
"Men Soran hör inte hemma i public service, och inte jag heller. Förvisso har alla anställda på SR åsikter, och förvisso påverkar det utbudet, men målet måste vara opartiskhet både i programmen och i offentligheten utanför."
Var och en måste förstå och inse att opartiskheten utgör själva existensberättigandet för den ordning som råder och som brukar benämnas "Public Service". Utan opartiskhet saknar "Public Service" all roll och kan lika gott ersättas av andra media.
"Public Service" roll är, som framhålles ovan, icke att vara en opinionsbildare, däremot - och detta är helt grundläggande - skall "Public Service" vara en facilitator för opinionsbildare. Genom att ordna programinslag där företrädare för olika åsikter skaps grunden för medborgaren att själv ta ställning. "Public Service" skall självklart ock genom såväl nyhetsprogram som andra samhällsprogram bereda och presentera sakliga och på källkritisk granskning grundade inslag om allehanda samhällsfrågor.
Företrädare för på utopiska ideologier synes ha en förkärlek att sätta propaganda före tilltron till människans egen förmåga att skapa sig åsikter. Genom likriktning vill man ta varje samhällsfunktion i sin tjänst för de ideal man förfäktar. Det man icke förstår är att det måste finnas en dynamik och spänningsfält i ett samhälle där olika åsikter får brytas mot varandra. Historien talar i detta måtto sitt entydiga språk i det att ingen regim, av vad slag det vara må, under hela världshistorien lyckats styra människans tanke. Under föregående århundrade gjordes förvisso flerfaldiga försök att kväsa människans fria tanke. Dessa försök, genomförda av avskyvärda kommunistiska och nationalsocialistiska regimer, föll dock platt till marken, dock skedde detta fall först efter ett outsägligt mänskligt lidande.
För den som, liksom tecknaren av dessa rader, står upp för Maktdelningens Principer, är det av största vikt att olika samhällsinstitutioner, offentliga som enskilda, har tydliga roller, som icke bör sammanblandas. Utifrån detta finns en tydlig skillnad mellan journalistik, som har att presentera en vederhäftig bild, och opinionsbildning, som utifrån bilderna av verkligheten har att ta ställning i olika frågor. Såväl journalistik som opinionsbildning är av avgörande betydelse för ett gott, harmoniskt och öppet samhälle. Dock, blandas journalistik och opinionsbildning ihop till en oklar kökkenmödding förlorar samhällsdebatten sin skärpa.
Inlägg
Men erfarenheten säger väl att varken SVT eller journalistkåren är att lita på i från om opartiskhet. Avskaffa därför denna propagandacentral och lägg ner journalistutbildningarna som i praktiken torde stå bakom denna vänstervridning. Under de senaste 45 åren har de inte kunnat eller velat vara opartiska så varför skulle de vara det nu?
SvaraRaderaFr
Anonym,
SvaraRaderaJa det är i sanning djupt tragiskt att journalistkåren icke förstått sin uppgift, d.v.s. att kritiskt granska utan att propagera. Vänstern är en rörelse som icke på minsta sätt förstått Maktdelningens principer utan fortsätter att förfäkta sina endimensionella, ensidiga och enfaldiga principer. Utifrån detta är det alls icke märkligt att den av marxistiskt och socialistiskt tankegods anfrätta journalistkåren agerar som den gör.
Dock är det min absoluta uppfattning att vederhäftig journalistisk granskning är en nödvändighet i ett rättssamhälle. Att vänstern lyckas lägga beslag på journalistkåren förändrar icke nämnda faktum.