En ny påminnelse om socialismens oduglighet lämnas oss nu i de sorgesamma rapporter som når oss från det sydamerikanska landet Venezuela. Förvisso har den socialistiska regimen icke, som i flertalet andra socialistiska implementationer, valt enpartistatens diktatoriska ordning utan söker att verka i en ordning där det görs sken av att folkstyre och fria val råder.
Något folkstyre, dess riktiga bemärkelse, är det dock på intet sätt frågan om. Folkstyret kräver fria och oberoende medier vilket dessvärre icke är fallet Venezuela. Förre presidenten, den demagogiske och icke sällan plumpe herr Chavez, drog sig icke för att nyttja all statskontrollerad media i propagandistiskt syfte samtidigt som oberoende medias möjligheter att verka beskars på allehanda sätt. Detta verk att kväsa och tysta det fria ordet fortsättes uppenbart av herr Chavez efterträdare, den inkompetente och högst oduglige presidenten, herr Maduro, en politruk, som ny synes bringa hela landet i fördärvet.
En annan mot folkstyret fullständigt stridande ordning är att den socialistiska regimen låtit beväpna okontrollerade medborgargarden. Dessa synes vara de huvudskyldiga till de dödsoffer som krävts och där förlupna kulor även rapporters ha träffat den reguljära ordningsmakten.
Orsaken till den synnerligen oroliga situationen i Venezuela är att den socialistiska regimen, trots att landet besitter ofantliga oljerikedomar, genom sin socialistiska politik skapat en ekonomi i fritt fall. Inflationen galopperar vilket gör införskaffandet av livets nödtorft högst bekymmersam, icke minst för de sämre lottade, den befolkningsgrupp vilken regimen säger sig ägna sin största möda åt.
Likt alla de socialister, som sitter fast i den utopiska socialistiska läran, förmår icke Venezuelas inkompetente och oduglige president att se den uppenbara verkligheten. Istället ägnar sig denne oduglighetens och inkompetensens mästare åt att spotta på folkstyret och kalla var och en som icke applåderar den socialistiska utopin för ”fascistvandaler”. Detta slag av agerende är på intet sätt nytt bland härskare i vederstyggliga kommunistiska och socialistiska implementationer. När verkligheten berövar en regim alla saklighetens argument återstår inget annat än smutskastande och lögn.
Situationen för den socialistiska regimen i Venezuela blir nu allt mer ohållbar. Det rapporteras att 100 000-tals medborgare protesterar. Då regimen icke förmår att tillhandahålla förutsättningarna för en ekonomisk ordning där livets nödtorft kan säkerställas torde även den socialistiska implementation, som skapats i Venezuela, att inom en icke alldeles lång framtid få sjunga sin svanesång.
Historien har entydigt visat att socialismen är oduglig att bygga ett samhälle där välstånd och välmåga kan upprätthållas över tiden. Världshistorien kan icke uppvisa ett enda exempel där en samhällsordning baserad på socialism eller kommunism lyckats. Varje försök slutar ofelbart i ett misslyckande.
Även i fallet Venezuela har vi kunnat skåda hur västvärldens socialister och kommunister applåderat utvecklingen i landet. Äntligen tror man sig ha funnit ett exempel där den utopiska socialistiska ordningen kan frambringas. Den som är förtrogen med politisk historia vet att motsvarande entusiasm utropats vid varje socialistisk experiment från Ryssland 1917, Kina 1949, Kuba 1959 och Kambodja 1976. Varje gång har entusiasterna, vilka också ymnigt förekommit inom svensk vänster, tvingats se sanningen i vitögat för att motvilligt konstatera att utopins implementation icke varit möjlig.
Idag synes vårt före detta kommunistparti, Vänsterpartiet, som vanligen i internationella frågor berömmer sig av att ha en hög svansföring, vara märkbart tysta om utvecklingen i Venezuela. Vad säger herr Sjöstedt och vad säger herr Ohly? Dessa herrar, som tidigare icke sparat på berömmet av den socialistiska implementationen i Venezuela, tiger nu som muren. Än en gång tvingas man handfast konstatera odugligheten hos den socialism man förfäktar.
Något folkstyre, dess riktiga bemärkelse, är det dock på intet sätt frågan om. Folkstyret kräver fria och oberoende medier vilket dessvärre icke är fallet Venezuela. Förre presidenten, den demagogiske och icke sällan plumpe herr Chavez, drog sig icke för att nyttja all statskontrollerad media i propagandistiskt syfte samtidigt som oberoende medias möjligheter att verka beskars på allehanda sätt. Detta verk att kväsa och tysta det fria ordet fortsättes uppenbart av herr Chavez efterträdare, den inkompetente och högst oduglige presidenten, herr Maduro, en politruk, som ny synes bringa hela landet i fördärvet.
En annan mot folkstyret fullständigt stridande ordning är att den socialistiska regimen låtit beväpna okontrollerade medborgargarden. Dessa synes vara de huvudskyldiga till de dödsoffer som krävts och där förlupna kulor även rapporters ha träffat den reguljära ordningsmakten.
Orsaken till den synnerligen oroliga situationen i Venezuela är att den socialistiska regimen, trots att landet besitter ofantliga oljerikedomar, genom sin socialistiska politik skapat en ekonomi i fritt fall. Inflationen galopperar vilket gör införskaffandet av livets nödtorft högst bekymmersam, icke minst för de sämre lottade, den befolkningsgrupp vilken regimen säger sig ägna sin största möda åt.
Likt alla de socialister, som sitter fast i den utopiska socialistiska läran, förmår icke Venezuelas inkompetente och oduglige president att se den uppenbara verkligheten. Istället ägnar sig denne oduglighetens och inkompetensens mästare åt att spotta på folkstyret och kalla var och en som icke applåderar den socialistiska utopin för ”fascistvandaler”. Detta slag av agerende är på intet sätt nytt bland härskare i vederstyggliga kommunistiska och socialistiska implementationer. När verkligheten berövar en regim alla saklighetens argument återstår inget annat än smutskastande och lögn.
Situationen för den socialistiska regimen i Venezuela blir nu allt mer ohållbar. Det rapporteras att 100 000-tals medborgare protesterar. Då regimen icke förmår att tillhandahålla förutsättningarna för en ekonomisk ordning där livets nödtorft kan säkerställas torde även den socialistiska implementation, som skapats i Venezuela, att inom en icke alldeles lång framtid få sjunga sin svanesång.
Historien har entydigt visat att socialismen är oduglig att bygga ett samhälle där välstånd och välmåga kan upprätthållas över tiden. Världshistorien kan icke uppvisa ett enda exempel där en samhällsordning baserad på socialism eller kommunism lyckats. Varje försök slutar ofelbart i ett misslyckande.
Även i fallet Venezuela har vi kunnat skåda hur västvärldens socialister och kommunister applåderat utvecklingen i landet. Äntligen tror man sig ha funnit ett exempel där den utopiska socialistiska ordningen kan frambringas. Den som är förtrogen med politisk historia vet att motsvarande entusiasm utropats vid varje socialistisk experiment från Ryssland 1917, Kina 1949, Kuba 1959 och Kambodja 1976. Varje gång har entusiasterna, vilka också ymnigt förekommit inom svensk vänster, tvingats se sanningen i vitögat för att motvilligt konstatera att utopins implementation icke varit möjlig.
Idag synes vårt före detta kommunistparti, Vänsterpartiet, som vanligen i internationella frågor berömmer sig av att ha en hög svansföring, vara märkbart tysta om utvecklingen i Venezuela. Vad säger herr Sjöstedt och vad säger herr Ohly? Dessa herrar, som tidigare icke sparat på berömmet av den socialistiska implementationen i Venezuela, tiger nu som muren. Än en gång tvingas man handfast konstatera odugligheten hos den socialism man förfäktar.
Inlägg
Har verkligen armesoldater beskjutits? Då torde inbördeskriget eller statskuppen inte vara långt borta. Skulle vara intressant att höra Fältmarskalkens åsikter om händelserna i Ukraina.
SvaraRaderaFr