En av förra århundrades mest framsynta och skickliga statsmän, den brittiske försteministern, Sir Winston Churchill, var en av de som tydligt insåg Demokratins begränsningar. Han formulerade detta enligt följande:
"Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna."
För att Demokratin, vars yttersta beståndsdel utgörs av majoritetsbeslutet, skall fungera måste den ovillkorligen sättas in i sitt sammanhang och den får aldrig urarta tillförmån för majoritetens oinskränkta makt över minoritenen. Demokratin måste alltid sättas i relation till Naturrätten (Ius Naturale).
Redan i den Nikomakiska etiken formulerar Aristoteles begreppet och beskriver det:
"Av den politiska rättvisan är en del naturlig och en del juridisk"
Innebörden av detta är ytterst att är att en rättvissans ena del är en för varje människa naturlig rättighet som icke något politisk system äger rätt att inskränka. Den andra delen, juridiken, är den del som är förknippad med det vi i dagligt tal kallar politiska beslut. Varje människas naturliga rättigheter är bundna till den mänskliga naturen och därigenom ytterst givna oss av vår Skapare.
Varje politiskt system måste vara ytterst varsamt med att inkräkta på naturrätten. Slutsatsen blir att såväl ett monarkistiskt envälde som ett demokratiskt system, där majoritetens oínskränkta makt över minoriteten råder, leder fel. Att de i vår tid mest avskyvärda statsformerna, byggda på de totalitära ideologierna kommunismen och nationalsocialismen, är naturrättens fiender är en självklarhet.
Baron Montesquieu (1689-1755)
En av de som dragit de mest lysande slutsatserna utifrån naturrätten är baron Montesquieu.
Baron Montesquieu menar att friheten har en fundamental betydelse i en stat och att denna frihet endast kan tryggas genom att medborgarna icke kan tvingas till annat än vad lagen påbjuder och icke hindras ifrån det lagen tillåter. Häri ligger onekligen grunden för rättstaten. Vidare är baron Montesquieu tydlig med att all form av makt ovillkorligen måste begränsas. Baronen lär oss:
"...det är en evig erfarenhet, att varje maktinnehavare frestas att missbruka sin myndighetgår tills han möter gränser"
Den slutsats som baron Montesquieu drager är att friheten bäst kan uppnås inom ramen för en monarkistisk statsform byggd på maktdelning mellan den lagstiftande makten, den verkställande makten och den dömande makten vilka skall vara sins emellan oberoende. Denna syn är bärande i vår regeringsform av år 1809. Grunden är att lagstiftningen tillkommer Riksdagen, den verkställande makten, under lagarna, tillkommer Konungen och den högsta dömande dömande makten tillkommer Högsta Domstolen.
I vårt land utövas Demokratin, eller folkstyret, ytterst av Riksdagen, som sedan långeliga tider haft en viktig roll gällande såväl lagars stiftande som skatters bevillning. Detta är i grunden en god ordning att fastställa de ramar under vilka samhället skall verka. Problemet uppstår när den verkställande makten, såsom i vårt land, är direkt beroende av Riksdagen. Med denna ordning är det oerhört svårt, för att icke säga omöjligt, att utöva en oväld myndighetsutövning, utifrån lagarna samtidigt som samma myndighetsutövande makt står under påverkan av riksdagsmajoriteten, vilken kan vara oerhört liten, att icke strikt efter lagrana utan utifrån rent politiska syften. Detta inkräktar i största måtto på naturrätten och rättssäkerheten.
Den enda möjligheten vi känner är att ställa den verkställande makten under en oberoende institution och i detta är Monarkin den mest lämpade lösningen. Vi talar här i egentlig meningen icke om någon i strikt mening personlig konungamakt utan om en myndighetsutövning som sker via ovälda ämbetsmän under Konungens beskydd. Konungen är här den yttersta garanten för den verkställande maktens oväld.
Konklusionen av detta resonemang är att Monarkin och Demokratin är varandras förutsättningar i ett fritt samhälle som grundar sig på naturrätten.





