Den franska tronföljdsfrågan

Konungariket Frankrikes Riksvapen

Då det franska presidentvalet just haft sin gång kan det finnas anledning att något studera den franska tronföljdsfrågan. Frankrike hade i sanning haft bättre förutsättningar under en monarkistisk restauration i det att då sann maktdelning kunde införas. Nu finns finns ett märkligt förhållande mellan lagstiftande och verkställande makt.

Hade det icke varit för Greven av Chambords stora halsstarrighet år 1870, då monarkisterna hade majoritet i Nationalförsamlingen, att icke acceptera trikoloren såsom nationens flagga skulle sannolikt Frankrike idag varit en Monarki. Den destruktiva republikanska perioderna hade då icke varit något annat än en historisk parentes.

Frågan är du vem som vid en monarkistisk restauration är närmast att uppstiga på den Fransk Tronen, vilken varit tom under alldeles för lång tid. Att den Franska Tronen sedan tillhör Huset Bourbon måste anses såsom det legitima. Napoleon var en uppkomling och hans franska kejsardöme en anomali, varför de så kallade Bonapartisterna tronsanspråk, idag hävdade av, Hans Kejserliga Höghet Johan Kristoffer Prins Napoleon, kan lämnas därhän.

Om vi går tillbaka till tiden för den sorgesamma, olyckliga och våldsamma franska revolutionen vet vi att den franske Konungen Ludvig XVI slutligen avsattes år 1792 för att året därpå under den rådande anarkin, skapad av vettlösa revolutionärer, bestiga schavotten där han miste sitt huvud. Efter revolutionens fiasko kom så Napoleon till makten och försatte Europa i brand. Först år 1814 kunde lugn och harmoni återställas varvid Huset Bourbon återuppsattes på tronen genom den mördade Konungens broder, Konung Ludvig XVIII, vilken regerade intill sin bortgång år 1824. Härpå beträddes tronen av hans yngre broder, Konung Karl X vilken regerade intill 1830.

I samband med oroligheter år 1830 fann Konung Karl X det för gott att abdikera till förmån för sin son son Hertigen av Bordeaux och Greve av Chambord, då blott elva år gammal, och den som år 1870 kunnat bestiga tronen. Att Greven av Chambord var den legitime tronföljare torde vara ställt utom allt tvivel.

Dock negligerade Hertigen av Orléans, medlem av en yngre gren av ätten Bourbon stammande från Konung Ludvig XIII samt Nationalförsamlingen villkoren i Konung Karls abdikation, varpå Hertigen Orléans uppsattes på tronen under namnet Ludvig Filip I, vilken regerade intill år 1848 då republik utropades. Denna republik kom fyra år senare att omvandlas till det så kallade Andra Kejsardömet under Kejsar Napoleon III, vilken tvingades nedstiga från tronen som en följd av det - för fransk vidkommande - mindre lyckliga frans.tyska kriget år 1870.

Fram till Greven av Chambord hädangång torde, ur ett konstitutionellt perspektiv, den seniora arvsberättigade grenen av Huset Bourbon vara tämligen oomtvistad:

1. Konung Ludvig XIII, Konung av Frankrike (1601-1643)
2. sonen Konung Ludvig XIV, Konung av Frankrike (1638-1715)
3. sonen Ludvig, Dauphin av Frankrike (1661-1711)
4. sonen Konung Ludvig XV, Konung av Frankrike (1710-1774)
5. sonen Konung Ludvig XVI, Konung av Frankrike (1774-1793)
6. sonen Ludvig, Dauphin av Frankrike (1785-1795), av legitimisterna ansedd som Konung Ludvig XVII
7. Konung Ludvig XVI:s broder, Konung Ludvig XVIII, Konung av Frankrike (1755-1824)
8. Konung Ludvig XVI:s broder, Konung Karl , Konung av Frankrike (1757-1836), 
9. sonen Hertig Ludvig, Hertig av Angoulême (1745-1844), av legitimisterna ansedd som Konung Ludvig XIX
10. Hertig Ludvigs broderson Hertig Henrik, Hertig av Bourdeux, Greve av Chambord (1820-1883), av legitimisterna ansedd som Konung Henrik V

Då Greven av Chambord avled utan legitim avkomma utslocknade sorgligen denna gren av Huset Bourbon. Utifrån senioritetsprincipen finns den legitime tronarvingen att söka hos den gren, som utgår från Konung Ludvig XVI:s sonson Konung Filip V av Spanien. Det som här komplicerar är att Konung Filip, då han antog den spanska tronen avsade sig rätten till den franska tronen för sig och sin avkomma. Hans ättlingar, de så kallade Legitimisterna, hävdar dock att avsägelsen icke var giltig varför de hävdar rätten till den tron som stått tom alldeles för länge.

Om avsägelsen anses såsom giltig finns den legitime tronarvingen att söka hos den gren, som utgår från Konung Ludvig XIII:s son Hertig Filip I, Hertig av Orléans (1640-1701). Hans ättlingar utgör de så kallade Orléanisterna och hävdar sina anspråk till den tomma tonen på nämnda grund. 

Legitimisterna

Hans Kunglig Höghet Prins Ludvig Alfons, Hertig av Anjou, av Legitimisterna ansedd såsom Konung Ludvig XX av Frankrike

Greven av Chambord hade ingen avkomma varvid huvudmannaskapet för den seniora grenen av Huset Bourbon övergick till en gren utgående från Konung Filip V av Spanien, vilken var son till Konung Ludvig XVI. Det som här komplicerar är att Konung Filip, då han antog den spanska tronen avsade sig rätten till den franska tronen för sig och sin avkomma. Legitimisterna hävdar att avsägelsen icke är giltig utan hävdar följande linje:

1. Konung Ludvig XIII, Konung av Frankrike (1601-1643)
2. sonen Konung Ludvig XIV, Konung av Frankrike (1638-1715)
3. sonen Hertig Ludvig, Dauphin av Frankrike (1661-1711)
4. sonen Konung Filip V, Konung av Spanien (1683-1746)
5. sonen Konung Karl III, Konung av Spanien (1716-1788)
6. sonen Konung Karl IV, Konung av Spanien (1748-1819)
7. sonen Prins Frans, Prins av Spanien (1794-1865)
8. sonen Prins Frans, Hertig av Cádez, Prinsgemål av Spanien (1822-1902)
9. sonen Konung Alfons XII, Konung av Spanien (1857-1885)
10. sonen Konung Alfons XIII, Konung av Spanien (1886-1941), , av legitimisterna ansedd som Konung Alfons I
11. sonen Prins Jaime, Prins av Spanien, Hertig av Segovia (1908-1975), av legitimisterna ansedd som Konung Henrik VI
12. sonen Prins Alfons, Hertig av Anjou och Cádez (1936-1989), av legitimisterna ansedd som Konung Alfons II
13. sonen Prins Ludvig Alfons, Hertig av Anjou (f. 1974), av legitimisterna ansedd som Konung Ludvig XX

Här må nämnas att Prins Jaime (11), år 1933 på grund av sin dövhet, avsades sig rätten till den spanska tronen men icke sin rätten till den franska tronen. Då han äldre broder Prins Alfons, sedermera Greve av Covadonga, samma år ingick ett morganatisk äktenskap miste han rätten till tronen. Härigenom övergick rätten till den spanska tronen till den yngre brodern Prins Johan, Greve av Barcelona, den nuvarande spanske Konungens farfader.

Orléanisterna

Hans Kunglig Höghet Prins Henrik, Hertig av Frankrike, Greve av Paris, av Orléanisterna ansedd såsom Konung Henrik VII av Frankrike

Orléanisterna utgår i sitt anspråk från att Konung Filip V:s avsägelse är att se som giltig och hävdar följande linje:

1. Konung Ludvig XIII, Konung av Frankrike (1601-1643)
2. sonen Hertig Filip I, Hertig av Orléans (1640-1701)
3. sonen Hertig Filip II, Hertig av Orléans (1674-1723)
4. sonen Hertig Ludvig, Hertig av Orléans (1703-1752)
5. sonen Hertig Ludvig Filip I, Hertig av Orléans (1725-1785)
6. sonen Hertig Ludvig Filip II, Hertig av Orléans (1747-1793)
7. sonen Konung Ludvig Filip I, Konung av Frankrike, Hertig av Orléans (1773-1850)
8. sonen Prins Filip, Greve av Paris (1838-1894), av orléanisterna ansedd som Konung Ludvig Filip II
9. sonen Prins Filip, Hertig av Orléans (1866-1926), av orléanisterna ansedd som Konung Ludvig Filip VIII
10. Konung Ludvigs sonsons son, Prins Johan (1874-1940), Greve av Paris, av orléanisterna ansedd som Konung Johan III
11. sonen Prins Henrik, Greve av Paris (1908-1999), av orléanisterna ansedd som Konung Henrik VI
12. sonen Prins Henrik, Greve av Paris, Hertig av Frankrike (f. 1933), av orléanisterna ansedd som Konung Henrik VII

Slutsats

Vilken av dessa grenar, som vid en restauration, har att uppstiga på tronen ligger i den Franska Nationalförsamlingens händer den dag restaurationen är ett faktum. Tecknaren av dessa rader har såsom ståndpunkt att Orléanisterna måhända är de som står närmast i det att det icke går att bortse ifrån Konung Filip V:s tronavsägelse och att de då är närmast efter det att den oomtvistat legitime arvtagaren, Greven av Chambord gått hädan.