Den högröde justitieministern, statsrådet Johansson, har i en intervju tagit sig ton och slagit på trumman för att nu skall minsann näringslivet kvotera för att säkerställa att en viss andel av bolagens styrelser skall bestå i av kvinnor. Viker sig icke näringslivet för detta socialistfeministiska dekret väntar, enligt det med största socialistfeministiska dumhet infekterade statsrådet, bolagens upplösning eller höga viten.
För det första kan invändas att det ägarnas och ingen annans uppgift att tillsätta styrelser. Vare sig statsmakten eller det med största socialistfeministisk dumhet infekterade statsrådet har det ringaste med styrelsetillsättningar att göra. I ett pluralistiskt samhälle är det en grundförutsättning att statsmaktens inflytande begränsas till för alla medborgare gemensamma angelägenheter, det vill säga rikets försvar, utrikes angelägenheter, lag och ordning innefattande rättsväsende för civil- och brottmål samt säkerställande av grundläggande materiell trygghet. Att statsmakten skall diktera villkor för hur enskilda företag tillsätter styrande organ är inget annat än ren socialism, som icke på något sätt blir bättre av att den ikläds dumfeminismens färger. Historien har visat att socialism i allra högsta grad är förkastlig och den diskuterade frågan är på intet sätt något undantag.
För det andra visar det med största socialistfeministiska dumhet infekterade statsrådet att han synes totalt okunnig om grundläggande konstitutionella principer. Hur den av det högröda statsrådet så högt önskade lagstiftningen om bolagens upplösning skulle kunna förenas med konstitutionens klara statuter om äganderätt samt internationella förpliktelser och avtal, inom det aktuella området, är en gåta. Det hela visar blott och bart att det högröda statsrådets kunskaper och kompetens på det konstitutionella området är högst begränsade för att icke säga obefintliga. Dessförutan torde hela det önskade regelverket, om det mot all förmodan skulle kunna genomföras, med lätthet kunna kringgås genom att sätet för ett bolags styrelse flyttas utanför landets gränser. Något som övertid skulle utarma näringslivet.
För det tredje kan konstateras att lagstiftningsmakten sitter hos Riksdagen. I nämnda Riksdag finns en solid majoritet, som motsätter sig nämnda socialistfeministiska dumheter. Det med största socialistfeministiska dumhet infekterade statsrådet torde vara högst medveten om detta förhållande. I Riksdagen saknar nuvarande regering majoritet. Icke heller med stöd av det före detta kommunistpartiet, vilket säkerligen bejublar de aktuella dumheterna, kan någon majoritet uppnås. Således borde det högröda statsrådet ägna sin möda åt något annat, exempelvis bekämpandet av brottsligheten, då någon proposition i ärendet näppeligen lär framställas då resultatet av en omröstning skulle bli regeringens nederlag. Statsrådet skulle i sådant fall stå där med sin långa röda näsa något han icke torde vilja utsätta sig för.
För det första kan invändas att det ägarnas och ingen annans uppgift att tillsätta styrelser. Vare sig statsmakten eller det med största socialistfeministisk dumhet infekterade statsrådet har det ringaste med styrelsetillsättningar att göra. I ett pluralistiskt samhälle är det en grundförutsättning att statsmaktens inflytande begränsas till för alla medborgare gemensamma angelägenheter, det vill säga rikets försvar, utrikes angelägenheter, lag och ordning innefattande rättsväsende för civil- och brottmål samt säkerställande av grundläggande materiell trygghet. Att statsmakten skall diktera villkor för hur enskilda företag tillsätter styrande organ är inget annat än ren socialism, som icke på något sätt blir bättre av att den ikläds dumfeminismens färger. Historien har visat att socialism i allra högsta grad är förkastlig och den diskuterade frågan är på intet sätt något undantag.
För det andra visar det med största socialistfeministiska dumhet infekterade statsrådet att han synes totalt okunnig om grundläggande konstitutionella principer. Hur den av det högröda statsrådet så högt önskade lagstiftningen om bolagens upplösning skulle kunna förenas med konstitutionens klara statuter om äganderätt samt internationella förpliktelser och avtal, inom det aktuella området, är en gåta. Det hela visar blott och bart att det högröda statsrådets kunskaper och kompetens på det konstitutionella området är högst begränsade för att icke säga obefintliga. Dessförutan torde hela det önskade regelverket, om det mot all förmodan skulle kunna genomföras, med lätthet kunna kringgås genom att sätet för ett bolags styrelse flyttas utanför landets gränser. Något som övertid skulle utarma näringslivet.
För det tredje kan konstateras att lagstiftningsmakten sitter hos Riksdagen. I nämnda Riksdag finns en solid majoritet, som motsätter sig nämnda socialistfeministiska dumheter. Det med största socialistfeministiska dumhet infekterade statsrådet torde vara högst medveten om detta förhållande. I Riksdagen saknar nuvarande regering majoritet. Icke heller med stöd av det före detta kommunistpartiet, vilket säkerligen bejublar de aktuella dumheterna, kan någon majoritet uppnås. Således borde det högröda statsrådet ägna sin möda åt något annat, exempelvis bekämpandet av brottsligheten, då någon proposition i ärendet näppeligen lär framställas då resultatet av en omröstning skulle bli regeringens nederlag. Statsrådet skulle i sådant fall stå där med sin långa röda näsa något han icke torde vilja utsätta sig för.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar