Kommunistledaren tackar nej till det Kungliga Brölopet

I Svenska Dagbladet rapporteras att kommunistledaren herr Ohly avser att tacka nej till den inbjudan han fått att närvara vid den högtidliga och historiska begivenhet som Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessans bröllop innebär.

Även om det givetvis är såväl otacksamt som högst oförskämt att tacka nej till den inbjudan som Hans Majestät Konungen i sin storsinthet givet skall Hennes Kunglig Höghet med tillkommande gemål icke sörja allt för mycket över den uteblivande gästen. Herr Ohly är som bekant såväl kommunist, republikan och vederstygglig samhällsomstörtare.

Ärkehertiginnan Regina av Österike avliden

Ärkehertigparet

Hennes Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertiginnan Regina, Ärkehertiginna av Österike, Kronprinsessa av Ungern och Böhmen, Prinsessa av Sachsen-Meiningen, avled i sitt residens i Pöcking, Bayern, den 3 februari 2010, i en ålder av 85 år.

Ärkehertiginnans kista med hedersvakt

Vi vill på detta sätt med stor respekt framföra våra kondoleanser och vårt underdåniga och djupa beklagande till det Kejserliga och Kungliga huset Habsburg. Våra tankar går särskilt till Ärkehertiginnans gemål Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Otto som nu drabbats av denna smärtsamma förlust.

Gud bevare huset Habsburg och må det snart åter bestiga sina rättmätiga troner.

Om Succesionsordningen

Nu gällande Successionsordning innehåller ett antal problemställningar som det icke går att bortse ifrån och som bör få sin lösning.

Innan denna diskussion påbörjas måste dock fastslås att alla eventuella förändringar måste göras utifrån gällande lag. Allt annat är ur ett rättstatsperspektiv helt oacceptabelt. Följden är, att även om införandet av nu gällande Successionsordning kraftigt stred mot rättstraditionen att lagar icke skall stiftas retroaktivt, så måste nu gällande ordning anses ha vunnit laga kraft. En förändring måste således ta sin urgångspunkt i detta och fler retroaktiva förändringar är därigenom otänkbara, även om de skulle kunna motiveras utifrån hävd och tradition.

Problematiken i Successionsordningen gäller huvudsakligen två områden

1. Manlig respektive kvinnlig tronföljd samt ordningen för detta



2. Giftermål för medlemmar av Konungahuset
   

Om manlig kvinnlig tronföljd

Vad gäller det första området har vårt land, genom nuvarande ordning, valt att tillämpa full kognatisk tronföljd, d.v.s. att den enda principen för arvsrätt och ordning till rikets tron är förstfödslorätten, oavsett man eller kvinna. Denna ordning ställer hävdvunna ättebegrepp över ända och är således olycklig från detta perspektiv. Av hävd förs en ätt vidare från man till man, en ordning som gällt sedan urminnes tider och som det är högst tveksamt om vi som en enda generation bland hundratals generationer har rättighet att sätta oss upp emot.

Å andra sidan var tidigare Succesionsordning fullt agnatisk och erkände icke alls kvinnlig tronsföljd ens i fallet när manliga ättlingar saknades. Denna ordning kan icke anses fullt hävdvunnen då riket haft kvinnliga regenter genom Drottingarna Margareta, Christina och Ulrica Eleonora.

Utifrån detta är det högst rimligt att en återgång till agnatisk tronföljd sker, dock med den förändringen att tronen förs vidare på spinnsidan, i det fall manliga arvingar saknas.

Dock behövs här övergångsbestämmelser varigenom säkerställes att icke Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, berövas tronföljden på samma sätt som Hans Kunglig Höghet Prins Carl Philip, Sveriges Prins, Hertig av Värmland, gjorde i samband med att nuvarande Successionsordning infördes. Hennes Kunglig Höghet är genom lag rikets tronföljare och må så förbli utifrån en respekt för rättsstatens principer.

Hur sedan frågan skall hanteras i nästa led kan diskuteras. Här finns att välja emellan att agnatiska ättlingar till Hennes Kunglig Höghet får företräde i tronföljden eller att Hans Kunglig Höghet Hertigen av Värmland och hans agnatiska ättlingar kommer näst i tronföljden.

Om giftermål

Utifrån ett rent monarkistiskt perspektiv är frågan om giftermål av mer pricipiell betydelse än frågan om manlig eller kvinnlig tronföljd. Utifrån den monarkistisk principen skall Furstehusen utgöra en oberoende institution i samhället som garanterar rättssäkerheten och säkerställer att de "51:ens diktatur över de 49" icke sker.

Med detta perspektiv är den 5:e paragrafen i 1810 års Successionsordning av central betydelse:

Prins av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre Konungen, sedan statsrådets tankar inhämtats, därtill lämnat samtycke. Sker del ändock, have han förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag samma vare, om han, med eller utan sådan samtycke, tager till gemål enskild svensk mans dotter.

Ur ett långsiktigt perspektiv blir det för monarkin svårt att upprätthålla den oberoende ställning, som är dess hela grundfundament, om en arvsberättigad "tager till gemål enskild svensk mans dotter". Den hävdvunna ordningen att Konungahusets medlemmar tager sina gemåler från andra Furstehus är att fördra. Nu är dock icke 1810 års Successionsordning helt konsekvent i frågan då den icke uttryckligen förbjuder en Konung att till gemål taga enskild svensk mans dotter.

Vad som här bör ske, i samband med ett återupprättande av monarkin, är i huvudsak en återgång till 1810 års ordning.

Dock skall här fastställas att detta på intet sätt bör påverka de nu instundande kungliga bröllopen där Hennes Kunglig Höghet Kronprinssessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, avser att äkta herr Westling och där Hennes Kunglig Höghet Prinssessan Madeleine, Sveriges Prinsessa, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, avser att äkta herr Bergström.

Dessa giftermål följer den lag som gäller och de sker med Hans Majestät Konungens och Regeringens samtycke varför de är lagliga och därigenom är att anse som dynastiska. Herrarna Westling och Bergström, och blivande Hertigen av Västergötland samt blivande Hertigen av Hälsingland och Gästrikland, inträder alltså härigenom som icke arvsberättigade medlemmar av Konungahuset.

År 1810 års Successionsordning

Härunder refereras år 1810 års Succesionsordning som gällde innan den förändring som trädde i kraft år 1980.

Denna grundlag stiftades av Hans Majestät Konung Karl XIII, med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung.

Konung Karl XIII

Konung Karl XIV Johan

SUCCESSIONSORDNING,
varefter den högborne furstes, Svea rikes utkorade kronprins, hans kungl. höghets prins JOHAN BAPTIST JULII av Ponle-Corvo manliga bröstar­vingar skola äga rätt till den kungl. svenska tronen, samt att Svea rikes styrelse tillträda,
dal. Örebro den 26 september 1810, med de därefter, och sist vid riksdagen i Stockholm år 1974, av Konungen och riksdagen antagna förändringar.

Vi CARL, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung &c. &c. &c., arvinge till Norge, hertig till Schles­wig Holslein, Stormar n och Ditmarsen, greve till Oldenburg och Delmenhorsl &c. &c., gÖre veterligt: att, sedan Riksens Ständer enhälligt antagit och fastställt den successionsord­ning, varefter den högborne furstes, Svea rikes utkorade kronprins, hans kungl. höghet prins JOHAN BAPTIST JULll manliga bröstarvingar skola äga rält till den svenska tronen, samt Sveriges rikes slyrelse tillträda, och denna gmndlag till Vårt nådiga gillande blivit överlämnad, have Vi, i kraft av den enligt 85 § i regeringsformen Oss tillkommande rättighet, velat denna av Riksens Ständer samtyckta successionsordning härmed antaga, gilla och bekräfta, alldeles såsom den ord för ord härefter följer:

Successionsordning,
varefter den högborne furstes, Svea rikes utkorade kronprins, hans kungl. höghets, prins JOHAN BAPTIST JULll av Ponle-Corvo manliga bröstar­vingar skola äga rätt till den kungl. svenska tronen, samt att Svea rikes styrelse tillträda; av Konung och Riksens Ständer gjord och fastställd på urtima riksdagen i Örebro den 26 september 1810.

Vi efterskrivne Svea rikes Ständer, grevar, friherrar, biskopar, ridderskap och adel, klerkeri, borgerskap och menige allmoge, som nu här i Örebro till allmän urtima riksdag församlade äro, göre veteriigt: att, sedan den högborne fursten, Svea rikes utkorade kronprins, hans kungl. höghet prins CARL AUGUST utan manlige bröstarvingar avlidit, och vi även genom den, under
den 21 augusti 1810, upprättade förening och valakt, utkorat den högborne furste, prins JOHAN BAPTIST JULIUS av Ponte-Corvo, till Svea rikes kronprins, alt på de villkor, så väl nyssnämnda valakt, som ock högbemälde furstes till avgivande av oss föreskrivna försäkran förmå och innehålla, Hans Kungl. Maj:t Vår nu regerande allernådigste Konung och Herre, Carl den XIlLe, efter dess dödliga frånfälle (varmed den Högsie Guden nådeligen länge fördröje) i regeringen över Svea rike samt detsamma underiydande länder efterträda, till Sveriges Konung krönas och hyllas, samt riket styra; alltså hava vi för hans kungl. höghets JOHAN BAPTIST JULII, furstens av Ponte-Corvo, äkta manliga bröstarvingar, härmed velat upprätta och fast­ställa denna ordning för successionen till Sveriges krona och regering, på säll och med villkor här nedanföre uttryckligen stadgas.

§ 1. Då hans kungl. höghets, kronprins JOHAN BAPTIST JULII redan ingångna äktenskap med manlig bröstarvinge välsignat är, och ännu framdeles kan välsignat varda, skall efterträda hans kungl. höghet i regeringen hans kungl. höghets förstfödde son, och efter honom denne senares manliga efterkommande, i den ordning de ättens huvudman i rätt nedstigande led närmast äro. Går den förstfödde sonens led på manssidan ut, tillfälle då regeringen hans kungl. höghets andre son i ordningen, med successionsrätt för hans manliga efterkommande i samma ordning, som för den förstfödde stadgat är, nämligen allteftersom de i rätt nedstigande led ättens huvudman närmast äro. Utgår även den andre sonens linje på manssidan,gånge successionsrätten till den tredje och så vidare till de övriga hans kungl. höghels söner, i samma ordning, och rätt nedstigande led efter förstfödslorätt, som här ovanföre för den förstföddes ätt föreskrivet är.

§ 2. Dör Konung i Sverige, utan att lämna manliga bröstarvingar, men Hans efterlämnade drottning sig i välsignat tillstånd befinner, före regenl eller statsrådet regeringen med kungl. makt och myndighet, på sätt och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen föreskriva, till dess Riksens Ständer, å den tid regeringsformen utstakar, hunnit sammankomma, då dem tillhör, att om regeringens förande själva förordna. Bliver drottningens livsfrukt av mankön, förordne då Riksens Ständer riksföreståndare, varom i 93 § regeringsformen stadgat är. Bliver drottningens livsfrukt av kvinnokön, träde den av ätten, som efler förstfödslorätt den avlidne Konungen i arvsföljden, på sätl 1 § utstakar, närmast är, såsom Konung till regeringen.

§ 3. De av kungl. huset av kvinnokön, och deras efterkommande, ändock dessa av mankön äro, have ingen rätt till Sveriges krona och regering.

§ 4. Såsom regeringsformens 2 § uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, anlagen och förklarad är, alltså skola ock prinsar av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen, som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.

§ 5. Prins av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre Konungen, sedan statsrådets tankar inhämtats, därtill lämnat samtycke. Sker del ändock, have han förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag samma vare, om han, med eller utan sådan samtycke, tager till gemål enskild svensk mans dotter.

§6. Prinsessor av det kungl. huset må ej träda i gifte utan Konungens vetskap och samtycke.

§ 7. Tronföljaren må ej anträda resa utrikes utan Konungens vetskap och samtycke.

§8. Prins av kungl. svenska huset må ej, utan Konungens och Riksens Ständers samtycke, bliva regerande furste av utländsk stat, vare sig genom val, arv eller gifte. Sker annorlunda, vare han och hans efterkommande ej berättigade att succedera till svenska tronen.

§9. (Paragrafen upphävd, se 1974:154.)

Till yttermera visso, att vi allt della föreskrivna så belevat och beslutit, have vi samtlige Svea rikes Ständer delta underskrivit och beseglat i som skedde i Örebro den tjugusjätte dagen i september månad, år efter Kristi börd, ett tusende åttahundrade och på det tionde.

På ridderskapets och adelns På prästerståndels vägnar:
vägnar:

CLAES FLEMING JAC. AX. LINDBLOM
h. t. lantmarskalk. talman.
(L. S.) (L. S.)

På borgareståndets På bondeståndets
vägnar: vägnar;
J. WEGELIN LARS OLSSON
n. v. talman. n. v. talman.
(L. S.) (L. S.)

Detta allt, som föreskrivet står, vele Vi ej allenast själve för orygglig grundlag antaga, utan bjude och befalle jämväl i nåder, att alle de, som Oss och Vare efterträdare samt riket med huldhet, lydno och hörsamhet förbundne äre, böra denna successionsordning erkänna, iakttaga, efterieva och hörsamma, Till yttermera visso have Vi detta med egen hand underskrivit och bekräftat, samt Vårt kungl. insegel låtit veterligen hänga här nedanföre, som skedde i Örebro, den tjugusjätte dagen i september månad, året efter Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi börd, det ett tusende åttahundrade och på det tionde.

CARL
(L.S.)

Deklaration 6: Förändra Grundlagen

Svenska Folk,
Den nuvarande grundlagen är ett hot mot rättsäkerheten då den lägger både lagstiftande makt och den makt som har att tillämpa och tolka lagarna i samma hand. Genom att en knapp majoritet ges i det närmaste total vetorätt mot en betydande minoritet upphör förutsättningarna för rättstaten.

Lagstiftande och styrande makt måste delas på ett helt annat sätt än vad som idag är fallet. En verklig maktdelning mellan de viktiga institutionerna i samhället måste upprättas. Detta kan endast ske genom att ansvaret för den styrande makten, det vill säga den makt som skall tillämpa lagarna, utövas av en oberoende institution. Denna oberoende institution är monarkin.

År 1809 års regeringsform utgjorde en mycket bättre grund för maktdelning än vad nuvarande grundlag gör. Att återinföra 1809 års grundlag enligt dess bokstav torde dock inte vara möjligt, därtill har tingens ordning förändrats för mycket.

Istället föreslås här en ny grundlag som också tar hänsyn till problemställningar som icke behandlas i 1809 års grundlag men väl i den nuvarande grundlagen.

Föreliggande förslag som presenteras bygger på följande grundpelare:

1. Den lagstiftande makten utövas av Konungen och Riksdagen i förening
2. Beskattningsrätten utövas av Riksdagen allena
3. Den styrande makten utövas av Konungen
4. Högsta domstolens och lagrådets ställning stärks vid lagstiftning. Ett lagförslag skall icke kunna läggas fram om det strider mot grundlagen enligt Högsta domstolens tolkning.

Förslaget presenteras enligt följande:

1 Kapitlet: Statsskickets grunder

2 Kapitlet: Konungen

3 Kapitlet: Riksstyret

4 Kapitlet: Riksdagen

5 Kapitlet: Kyrkan

6 Kapitlet: Rättskipningen

7 Kapitlet: Riksbanken

8 Kapitlet: Krigsmakten

9 Kapitlet: Rikets indelning

10 Kapitlet: Grundläggande fri- och rättigheter

11 Kapitlet: Förhållandet till andra stater och mellanfolkliga organisationer

12 Kapitlet: Krig och krigsfara

Gud bevare Konungen och Fädeneslandet.

Grundlagsförslaget: Kapitel 9 - Rikets indelning

Om Län
§1 Riket är indelat i hövdingadömen som också benämnes län.

§2 Landshövdingen är Konungens främste företrädare i länet. Landshövdingen är Konungens myndighet.

§3 Landshövdingen avgör de ärenden som enligt lag, förordning och annan författning tillkommer honom.

§4 Landshövdingen skall i varje ärende taga underrättelser och råd av en länsstyrelse.

§5 Länsstyrelsen består av tolv ledamöter som utväljes av Konungen. Länsstryrelsen ledamöter är Konungens Ämbetsmän.

§6 Länens territoriella indelning och antal anges i särskild lag.

Om Städer och Kommuner
§7 Svenska folkets urgamla rätt till lokalt självstyre utövas av städer och kommuner.

§8 De ärenden och områden som städer och kommuner har att besluta över anges i kommunallagen.

§9 Städer och kommuner har rätt att utdebitera skatt.

§10 Högsta beslutande församling i stad är stadsfullmäktige och i kommun kommunalfullmäktige. Dessa fullmäktigen skall utses genom fria, hemliga och direkta val.

§11 Kommunallagen anger vidare hur städer och kommuner skall styras.

Grundlagsförslaget: Kapitel 7 - Riksbanken

1§ Riksbanken är rikets centralbank. Riksbanken har ansvaret för penningpolitiken. Ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitik.

Riksbanken har tolv fullmäktige. Sex fullmäktige väljs av Konungen och sex fullmäktige väljs av Riksdagen.

Riksbanken leds av en direktion, som utses av fullmäktige.

2§ Riksdagen prövar om ledamöterna i fullmäktige och direktionen skall beviljas ansvarsfrihet. Om Riksdagen vägrar en fullmäktig ansvarsfrihet är han därmed skild från sitt uppdrag. Fullmäktige får skilja en ledamot av direktionen från hans anställning endast om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han gjort sig skyldig till allvarlig försummelse.

Bestämmelser om val av fullmäktige och om Riksbankens ledning och verksamhet meddelas i lag.

3§ Endast Riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt. Bestämmelser om penning- och betalningsväsendet meddelas i övrigt genom lag.

Grundlagsförslaget: Kapitel 8 - Krigsmakten

§1 Riket skall ha en Krigsmakt som förmår att skydda rikets territorium och dess självbestämmande.

§2 Konungen är rikets överste krigsherre och har som sådan högsta befälet över rikets Krigsmakt.

§3 Konungen förordnar i särskild förordning Krigsmaktens organisation.

Grundlagsförslaget: Kapitel 11 - Förhållandet till andra stater och mellanfolkliga organisationer

Om Överenskommelsers ingående
§1 Överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation ingås av Konungen.

§2 Konungen får ej ingå för riket bindande internationell överenskommelse utan att Riksdagens samtycke inhämtats, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphäves eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i vilket Riksdagen skallge samtycke.

Är i fall som avses i första stycket särskild ordning föreskriven för det riksdagsbeslut som förutsättes, skall samma ordning iakttagas vid godkännandet av överenskommelsen.

Konungen får ej heller i annat fall än som avses i första stycket ingå för riket bindande internationell överenskommelse utan att Riksdagen lämnat sitt samtycke till denna, om överenskommelsen är av större vikt. Konungen kan dock underlåta att inhämta Riksdagens samtycke av överenskommelsen, om rikets intresse kräver det. I sådant fall skall Konungen i stället överlägga med Utrikesnämnden innan överenskommelsen ingås.

Riksdagen kan samtycka till sådan överenskommelse som avses i första och tredje styckena och som ingås inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, även om överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick.

§3 Konungen får uppdraga åt Konungens förvaltningsmyndighet att ingå internationell överenskommelse i fråga där överenskommelsen ej kräver Riksdagens samtycke eller Utrikesnämndens medverkan.

§4 Bestämmelserna i 1-3 §§ äger motsvarande tillämpning på åtagande av internationell förpliktelse för riket i annan form än överenskommelse samt på uppsägning av internationell överenskommelse eller förpliktelse.

Om Överlåtelse
§5 Inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kan Konungen med Riksdagens samtycke överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Sådan överlåtelse förutsätter att fri- och rättighetsskyddet inom det samarbetsområde till vilket överlåtelsen sker motsvarar det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om samtycke till sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Överlåtelse kan beslutas först efter riksdagens godkännande av överenskommelse enligt 2 §.

I annat fall kan beslutanderätt, som direkt grundar sig på denna regeringsform och som avser meddelande av föreskrifter, användningen av statens tillgångar eller ingående eller uppsägning av internationella överenskommelser eller förpliktelser, i begränsad omfattning överlåtas till mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller skall bliva anslutet, eller till mellanfolklig domstol. Därvid får ej överlåtas beslutanderätt som avser fråga om stiftande, ändring eller upphävande av grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen eller fråga om begränsning av någon av de fri- och rättigheter som avses i 2 kap. Angående beslut i fråga om överlåtelse gäller vad som är föreskrivet om stiftande av grundlag. Kan beslut i sådan ordning ej avvaktas, beslutar Konungen med Riksdagens samtycke i fråga om överlåtelse genom ett beslut, varom minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig.

Föreskrivs i lag att en internationell överenskommelse skall gälla som svensk rätt, får Konungen med Riksdagens samtycke genom beslut i den ordning som anges i andra stycket föreskriva att också en framtida, för riket bindande ändring i överenskommelsen skall gälla här i riket. Sådant beslut får endast avse framtida ändring av begränsad omfattning.

Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som ej direkt grundar sig på denna regeringsform kan, i annat fall än som avses i första stycket, genom beslut av Konungen med Riksdagens samtycke överlåtas till annan stat, till mellanfolklig organisation eller till utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet.

Om Samråd
§6 För samråd om utrikes ärenden skall finnas en Utrikesnämnd.

§7 Utrikesnämnden består av Konungen, statsministern, det statsråd under vilket utrikesärendens sorterar, talmannen samt nio andra ledamöter, som Riksdagen väljer inom sig.

§8 Konungen är Utrikesnämndens ordförande.

§9 Utrikesnämnden sammanträder på kallelse av Konungen. Konungen är skyldig att sammankalla nämnden om minst fyra av nämndens ledamöter begär överläggning i viss fråga.

§10 Ledamot av Utrikesnämnden och den som i övrigt är knuten till nämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra om vad han har erfarit i denna egenskap. Ordföranden kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.

§11 Konungen skall fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för riket, och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden av större vikt skall Konungen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.

§12 Konungen skall fortlöpande informera Riksdagen och samråda med organ som utses av Riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen. Närmare bestämmelser om informations- och samrådsskyldigheten meddelas i riksdagsordningen.

§13 Chefen för det departement till vilket utrikesärendena hör skall hållas underrättad, när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan stat eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan Konungens myndighet.

Grundlagsförslaget: Kapitel 12 - Krig och krigsfara

Om Insättandet av Rikets Krigsmakt
§1 Konungen får insätta rikets Krigsmakt eller del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot riket.

§2 Svensk väpnad styrka får av Konungen, i andra fall än vad som angives i 1 §, insättas i strid eller sändas till annat land endast om

1. Riksdagen samtycker,

2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,

3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse eller förpliktelse som Riksdagen samtyckt till.

Förklaring att riket är i krig får, utom vid väpnat angrepp mot riket, icke av Konungen givas utan Riksdagens samtycke.

Konungen får bemyndiga krigsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.

Om Riksstyret
§3 Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, kan Konungen med stöd av bemyndigande i lag genom förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som enligt grundlag annars skall meddelas genom lag.

Erfordras det även i annat fall med hänsyn till försvarsberedskapen, kan Konungen med stöd av bemyndigande i lag genom förordning bestämma att i lag meddelad föreskrift om rekvisition eller annat sådant förfogande skall börja eller upphöra att tillämpas.

I lag med bemyndigande som avses i första stycket skall noga angivas under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Bemyndigande medför ej rätt att stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till Riksdagen.

§4 Är riket i krig och kan till följd därav varken Riksdagen eller Krigsdelegationen fullgöra sina uppgifter, skall Konungen handha dessa i den mån han finner det behövligt för att skydda riket och slutföra kriget.

Konungen får ej på grund av första stycket stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen.

§5 Konungen får ingå överenskommelse om vapenstillestånd utan att inhämta Riksdagens godkännande och utan att rådgöra med Utrikesnämnden, om uppskov med överenskommelsen skulle innebära fara för riket.

§6 Befinner Konungen sig på ockuperat område, skall han anses hindrad att fullgöra sitt höga konungaämbete.

§7 Är riket i krig och kan till följd därav Konungen icke fullgöra sitt höga konungaämbete, utses Riksföreståndare enligt 2 kapitlet.

Om Riksdagen
§8 Är riket i krig eller krigsfara, kan om Konungen så förordna, en inom riksdagen utsedd Krigsdelegation träda i Riksdagens ställe.

§9 Medan Krigsdelegationen är i riksdagens ställe utövar den de befogenheter som annars tillkommer Riksdagen. Den får dock ej fatta beslut som avses i 12 § första stycket första punkten eller andra eller fjärde stycket.

§10 Konungen förordnar om ort där Krigsdelegationen skall taga säte.

§11 Riksdagen eller Krigsdelegationen får icke fatta beslut på ockuperat område.

§12 Är riket i krig, får val till riksdagen hållas endast efter beslut av Konungen med Riksdagens samtycke. Är riket i krigsfara, när ordinarie val skall hållas, kan Konungen med Riksdagens samtycke besluta att uppskjuta valet. Sådant beslut skall omprövas inom ett år och därefter med högst ett års mellanrum. Beslut som avses i detta stycke blir gällande endast om minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter förenar sig om det.

Är riket till någon del ockuperat, när val skall hållas, beslutar Konungen de jämkningar av som är påkallade för att upprätthålla Riksdagens representativitet.

Ordinarie val, som till följd av första stycket icke hålles på föreskriven tid, skall hållas så snart det kan ske sedan kriget eller krigsfaran har upphört. Det åligger Konungen se till att de åtgärder som behövs härför blir vidtagna. Har ordinarie val till följd av denna paragraf hållits på annan tid än när det annars skulle ha ägt rum, skall Riksdagen bestämma tiden för därnäst följande ordinarie val till den månad under fjärde eller femte året efter det först nämnda valet, då ordinarie val skall hållas enligt riksdagsordningen.

Om ockuperat område
§13 Det åligger varje offentligt organ att på ockuperat område handla på det sätt som bäst gagnar försvarsansträngningarna och motståndsverksamheten samt civilbefolkningens skydd och rikets intressen i övrigt. Icke i något fall får ett offentligt organ meddela beslut eller vidta åtgärd som i strid mot folkrättens regler ålägger någon rikets medborgare att lämna ockupationsmakten bistånd.

§14 Val till riksdagen eller beslutande kommunala församlingar får ej hållas på ockuperat område.