Statsminister Löfven, som leder den svagaste, taffligaste och mest inkompetenta ministär vilken någonsin suttit vid Konungens rådsbord, tar sig ton och förklarar sig missnöjd med att Riksdagens majoritet, folkstyrets främsta organ, genom tillkännagivanden ger uttryck för folkviljan. Det hela visar att statsministern vare sig respekterar folkstyret eller grundläggande konstitutionella principer. Det hela är ytterst allvarlig varför Konstitutionsutskottet skyndsamt bör inkalla statsminister för att ingiva en förklaring. Om icke statsministern härvid förklarar sig vilja respektera konstitutionen återstår inget annat än att genom misstroendevotum avlägsna denna odugliga och högtaffliga ministär.
Det hela visar att Konstitutionen är allt för svag från ett maktdelningsperspektiv. Riksdagen är den institution genom vilken de grundläggande riktlinjerna för Rikets styrelse och utveckling skall fattas - allt annat är helt oacceptabelt då Riksdagens makt grundas på folkstyret. Den verkställande makten tillkommer Regeringen vilken har att verkställa den vilja som uttrycks av Riksdagen. Självklarheten i detta förhållande borde vara så stor att det även kan inses av en tafflig statsminister.
För att stärka Riksdagens reella inflytande och stävja det icke-konstitutionella mixtrande, som statsministern ger uttryck för, bör den nuvarande ordningen med att statsministern utses av Riksdagen avskaffas. Riksdagen måste göras oberoende av den verkställande makten, som istället bör ställas under Konungens beskydd. Konungen bör utse och entlediga statsminister efter rådplägande med Riksdagens talmän. Riksdagens misstroendeinstrument bör bevaras även i denna ordning, där ett misstroende då skall ses som en uppmaning till Konungen att entlediga statsministern.
Det hela visar att Konstitutionen är allt för svag från ett maktdelningsperspektiv. Riksdagen är den institution genom vilken de grundläggande riktlinjerna för Rikets styrelse och utveckling skall fattas - allt annat är helt oacceptabelt då Riksdagens makt grundas på folkstyret. Den verkställande makten tillkommer Regeringen vilken har att verkställa den vilja som uttrycks av Riksdagen. Självklarheten i detta förhållande borde vara så stor att det även kan inses av en tafflig statsminister.
För att stärka Riksdagens reella inflytande och stävja det icke-konstitutionella mixtrande, som statsministern ger uttryck för, bör den nuvarande ordningen med att statsministern utses av Riksdagen avskaffas. Riksdagen måste göras oberoende av den verkställande makten, som istället bör ställas under Konungens beskydd. Konungen bör utse och entlediga statsminister efter rådplägande med Riksdagens talmän. Riksdagens misstroendeinstrument bör bevaras även i denna ordning, där ett misstroende då skall ses som en uppmaning till Konungen att entlediga statsministern.




