fredag 22 maj 2015

Statsministern förstår icke folkstyrets grundläggande principer

Statsminister Löfven, som leder den svagaste, taffligaste och mest inkompetenta ministär vilken någonsin suttit vid Konungens rådsbord, tar sig ton och förklarar sig missnöjd med att Riksdagens majoritet, folkstyrets främsta organ, genom tillkännagivanden ger uttryck för folkviljan. Det hela visar att statsministern vare sig respekterar folkstyret eller grundläggande konstitutionella principer. Det hela är ytterst allvarlig varför Konstitutionsutskottet skyndsamt bör inkalla statsminister för att ingiva en förklaring. Om icke statsministern härvid förklarar sig vilja respektera konstitutionen återstår inget annat än att genom misstroendevotum avlägsna denna odugliga och högtaffliga ministär.

Det hela visar att Konstitutionen är allt för svag från ett maktdelningsperspektiv. Riksdagen är den institution genom vilken de grundläggande riktlinjerna för Rikets styrelse och utveckling skall fattas - allt annat är helt oacceptabelt då Riksdagens makt grundas på folkstyret. Den verkställande makten tillkommer Regeringen vilken har att verkställa den vilja som uttrycks av Riksdagen. Självklarheten i detta förhållande borde vara så stor att det även kan inses av en tafflig statsminister.

För att stärka Riksdagens reella inflytande och stävja det icke-konstitutionella mixtrande, som statsministern ger uttryck för, bör den nuvarande ordningen med att statsministern utses av Riksdagen avskaffas. Riksdagen måste göras oberoende av den verkställande makten, som istället bör ställas under Konungens beskydd. Konungen bör utse och entlediga statsminister efter rådplägande med Riksdagens talmän. Riksdagens misstroendeinstrument bör bevaras även i denna ordning, där ett misstroende då skall ses som en uppmaning till Konungen att entlediga statsministern. 

4 kommentarer:

  1. Det är en möjlighet. En annan är att Riksdagen utser och att Konungen utnämner statsministern. På så vis sker en maktdelning mellan den folkvalda och den symboliska makten.

    SvaraRadera
  2. Jag vill mena att maktdelningen är mer än symbolisk.

    Den verkställande makten skall vara oväld i den meningen att den vilar på laga grund. Genom att den politiska dimensionen av den verkställande makten, i parlamentariska system såsom vårt, är synnerligen stark är det högst uppenbart att sistnämnda makt icke förmår att verka under oväld. Politiska överväganden riskerar att går före lag, vilket är främmande för rättsstaten.

    Upprätthållandet av rättsstatens principer kräver oväld och denna oväld kan svårligen implementeras genom politiska överväganden. Att Konungen, såsom obunden och oväld, utser och entledigar statsminister finner jag därför nödtvunget om sann maktdelning skall kunna åstadkommas.

    SvaraRadera
  3. Det är en modell jag måste fundera över. Sedan det parlamentariska genombrottet, där Konung Oscars regering inte fick igenom sin Nådiga Statsverksproposition, så har regeringen varit beroende av Riksdagen. Hur detta förhållande framgent skall gestalta sig, kräver betydande eftertanke.

    SvaraRadera
  4. Statsverkspropositionen har att fastställas av Riksdagen, i detta måtto synes vi vara helt överens. I detta ligger vår urgamla princip, kodifierat i den 57:e paragrafen, 1809 års Regeringsform, där det säges:

    "Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av risken ständer allena vid allmän riksdag".

    Min poäng består däruti att den verkställande makten har att agera på ett sådant sätt att propositioner gillas av Riksdagen. En avpolitisering av den verkställande makten gynnar nämnda uppsåt. Politiken skall främst verka i Riksdagen, folkstyrets förnämsta organ, medan den verkställande makten lämpligen implementeras genom ovälda och hederliga ämbetsmän under Konungens beskydd. En maktdelning av detta slag stärker såväl folkstyre som rättstat.

    SvaraRadera