Om herr Palmes gärning

Herr Palme avlägger statsrådsförsäkran inför Hans Majestät Konung Gustaf VI Adolf, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Hertig av Skåne

Denna dag är det 30 år sedan det vederstyggliga missdåd inträffade då landets dåvarande statsminister, herr Palme, på öppen gata och utan livvaktsskydd föll offer för en beräknande illgärningsmans kula. Att icke missgärningsmannen, främst på grund av amatörmässiga politrukers inblandning i utredningen, icke kunnat näpsas med laga och välförtjänt dom är ett ännu oläkt och ytterst smärtsamt sår i vårt rättssamhälle.

Nämnda illgärning väcker i dessa dagar ett stort medialt intresse vilket helt naturligt och gör att fokus även riktas mot herr Palmes person och gärning. Det vi dessvärre i detta ser är en skönmålning av den politik, som herr Palme förfäktade och ägnade sitt intresse åt. Att herr Palme, en Konung Gustaf I:s ättlingar, var en person med synnerligen skarpt intellekt tillsammans med en ihärdighet, som få visat prov på, får dock icke hindra att den starkt vänsterorienterade och socialistiska politik, vilken förvisso herr Palme sökte klä i "demokratisk" skepnad, företrädde skarpt måste få kritiseras.

Statsminister Palme och statsrådet Sträng mottager Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, då Konungen för första gången såsom Konung anländer till Stockholm för att bestiga tronen.

Såväl inrikes- som utrikespolitiskt visade historien att den politik, som herr Palme företrädde, icke var något annat är en återvändsgränd. Något beständigt ledde den alls icke till.

Verkligheten kom rättvist att avslöja den socialistiska utopins hopplöshet och omöjlighet. När familjen och individen, samhällets främsta byggstenar, pressas tillbaka inför generella kollektiva ordningar, där den enskilda människan förvandlas till kugge i ett anonymt samhällsmaskineri kommer självklart till sist en reaktion. Detta är vad historien lärt oss men dessvärre något, som diverse socialistiska agitatorer vare sig vill eller vågar att ta till sig.

Förra statsrådet och landshövdingen, herr Adelsohn, sammanfattar herr Palmes politiska betydelse på ett ytterst kärnfullt och rättvisande sätt sätt i dagens utgåva av Svenska Dagbladet:

"Inrikespolitiskt, ingen alls. Han stred emot alla liberaliseringar, alla avregleringar – allt. Utrikespolitiskt har han lämnat sig ett gott namn i stora delar av tredje världen. Däremot i övrigt har han ingen utrikespolitisk betydelse."

Herr Palmes regeringstid sammanföll med klimax på den urartning, som under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet, kännetecknade samhällsutvecklingen i vårt land. Skattetrycket höjdes till konfiskatoriska nivåer, bildningsväsendet raserades, goda seder och och bruk hånades, barnamord legaliserades, korporativism befrämjades under vilken socialdemokratiska partiet närstående organisationer gynnades och så vidare och så vidare. I begynnelsen av 70-talet stärktes så ock de krafter i partiet, som ville socialisera näringslivet, vars fria utveckling alltid varit grunden får vårt välstånd, genom införandet av konfiskatoriska korporativistiska fonder styrda av politruker.

Nu var dock vårt folk icke hågat att fullfölja resan in i socialism och korporativism. Redan vid riksdagsvalet år 1973 ställdes de socialistiska förhoppningarna på ända genom att vänsterkrafterna i riksdagen förlorade sin majoritet. Vid påföljande val, år 1976, kom så äntligen slutet för den socialdemokratiska makthegemonin, som så länge plågat vårt land. Detta val var synnerligen betydelsefullt då det bröt utvecklingen mot socialism. Att sedan de borgerliga politiker, vilka sattes på regeringstaburetterna, genom dumdristigt och onödigt inbördes kiv och träta icke kunde hålla ihop är i sanning sorgesamt men förtar ändock icke betydelsen av valet. Valet 1976 lärde socialdemokraterna läxan att vårt folk icke suktar efter socialism och när herr Palme tillträdde sin andra regeringssession år 1982 var de värsta dumheterna i förslagen om korporativistiska konfiskationsfonder åtminstone hjälpligt bortpolerade.

Vad gäller herr Palmes utrikespolitiska gärning finns dessvärre även mycket i denna, som icke länder honom till heder. En mycket upplysande beskrivning, författad av politices kandidaten, Linda Haglund, finns att läsa i dagens utgåva av Svenska Dagbladet. Haglund sammanfattar herr Palmes utrikespolitiska gärning på sätt som följer:

"I trettio år har socialdemokratin, och delar av det diplomatiska etablissemanget, framhållit Palmelinjen som den idealtyp all svensk utrikespolitik ska mätas emot. Men det var en lismande linje som bestod av både en självgod idé om att frälsa världens fattiga, och ett fjäskande för de härskare som förnekade dem deras rättigheter."

Att herr Palme i grunden var antikommunist skall icke ifrågasättas utan är något för vilket han är värd den största heder. Problemet ligger istället i den undfallenhet, som följde av bedömningen att de avskyvärda kommunistiska tyrannierna i Sovjetunionen och Östeuropa, vars bestialiska företrädare herr Palme förtjänstfullt benämnde "diktaturens kreatur", icke gick att rubba. Istället lismades det vilket fick herr Palme, att mycket obetänkt, yttra  "vi sysslar inte med antisovjetism".

Herr Palme då han låter sig lånas, luras och nyttjas i diktatorn Castros kommunistiska propagandaspektakel år 1975.

Bland herr Palmes mest beklagansvärda gärningar, som politiker, är det sorgesamma besöket på Kuba, där den grymme och människofientlige diktatorn Castro och hans förtryckande regim förhärligades. Besöket på Kuba länder icke herr Palme till minsta heder utan torde vara det värsta lågvattenmärket under hans långa politiska verksamhet, något att i sanning gråta över.

Synsättet om de kommunistiska diktaturernas orubblighet med därav följande undfallenhet visade sig vara totalt och fullständigt felaktigt. Blott tre och ett halvt år efter det fasansfulla dådet på Sveavägen föll Berlinmuren och "diktaturens kreatur" med den.

President Reagan och baronessan Thatcher av Kesteven vid ett möte 1988.

Historien visade att det icke var socialdemokratiska ledare, av slaget Palme, Brandt och Kreisky, som ledde den historiska utvecklingen utan istället ledare djupt förankrade i den politiska konservatismens synsätt. De världsledare, som skall ha den största äran av världens befrielse från den fasansfulla och avskyvärda kommunismen är Storbritanniens försteminister, baronessan Thatcher av Kesteven, Förenta Staternas president, herr Reagan, samt biskopen av Rom, Johannes Paulus II. Nämnda stora och berömvärda ledargestalter förstod, till skillnad från undfallenhetstrion Palme, Brandt och Kreisky, att kommunism endast kan mötas med kompromisslöshet.

Med detta sagt och väl medvetna om brister, som icke vare sig kan eller får förtigas, böjer vi ändock i respekt för människan, herr Palme, denna dag våra huvuden i största sorg inför det fasansfulla öde, som drabbade honom. Må den Högste vara hans själ nådig!