Konservatism och nationalism

Under senare tid har det uppmärksammats att partiet sverigedemokraterna alltmer etablerar en fastare fotfäste i det att flerfaldiga så kallade opinionsundersökningar ger vid handen att nämnda parti skulle vara rikets tredje största. Förklaringmodellerna till detta skeende låter icke vänta på sig varvid ett antal mer eller mindre välgrundade teorier framföres. Dessvärre förs icke diskursen utifrån djupare ideologiska analyser utan den utgår alltfort från samma grunder som den gjort sedan nämnda parti såg dagens ljus.

Intressant i detta sammanhang är att partiet, i det principprogram som antogs föregående år, förklarar sig vara icke enbart nationalistiskt utan ock konservativt. Denna idehistoriska anomali är det knappast någon som tagit upp och än mindre velat utmana, vilket är högst märkligt. Allfort riktas kritiken mot partiet utifrån resonemang rörande det illa valda och likaledes omöjliga begreppet "mångkultur".

Nationalismen som utopi
Först skall konstateras att nationalismen som ideologi, likt socialismen och den extrema liberalismen, är en utopi. Där socialisten väljer klassen och den exterme liberalen väljer marknaden, som utgångspunkt och förklaringsmodell för tingens ordning där väljer nationalisten "nationen". Gemensamt för dessa ideologier, som sakligt sett befinner sig långt ifrån varandra, är att de vägrar se verklighetens komplexa mosaik och dess konsekvens som innebär att det icke finns enkla förklaringsmodeller för sammanhangen i vår tillvaro och ej heller några undergörande politiska betingade beslut, som upprättar paradiset på jorden.

I bjärt kontrast till detta står konservatismen, som förkastar utopin, och istället tar sin utgångspunkt i studiet av historien varigenom slutsatser stegvis kan erhållas rörande sambanden i vår existens och vad som är ändamålsenligt respektive icke ändamålsenligt.

Nationalismen som identitet
Nationalismen grundar sig på den deklarartionen av att vår viktigaste identitet är den "nation" vi tillhör. Denna "nation" definieras ofta utifrån språkliga och kulturella utgångspunkter men ävenledes, av sina mer extrema uttolkare, genom etnicitet varigenom gränsen mot vederstyggliga rasistiska ideologier blir högst otydlig. Värt att nämna i detta sammanhang är att många av de kulturella artifakter, som näst intill görs till avgudabilder av vissa nationalister, icke sällan har sitt ursprung i 1800-talets och det tidiga 1900-talets nationalromantiska strömningar.

Det nationalisten icke förstår är att en människas identitet icke går att definiera utifrån en och endast en utgångspunkt. En människas identitet kan minst lika mycket utgå ifrån familj, släkt, klass, religion eller till och med yrke, för att bara nämna några exempel. Nationalisten, som endast erkänner "nationen" som identitetsgrund, har här samma problem som marxisten, vilken enbart erkänner "klassen" som identitetgrund. För den konservative betraktaren, som insett verklighetens komplexa mosaik, förefaller nämnda ståndpunkter såsom ytterst naiva och verklighetsfrånvända.

Icke så att den konservative betraktaren förnekar vare sig "nation" eller "klass" såsom faktorer som påverkar samhällsutvecklingen, men den konservative erkänner ingen av dessa såsom några allenarådande grunder för den samhällsutveckling som historiens gång visat för oss.

En tankeväckande och mer pragmatisk syn på "nationen" framfördes av Hertigen av Västergötland i ett tal i Malmö på innevarande års nationaldag. Hertigen lät då yttra:

"Att vara svensk är ingen viss hudfärg eller hårfärg.
Att vara svensk är ingen speciell dialekt eller accent.

Att vara svensk, det är att dela ett språk.
Det är att dela en plats på jorden. Och det är att dela en gemenskap."

Nationalstaten
En konsekvens av den dogmatiska och utopiska nationalismen är att samhällen skall organiseras i nationalstater där medborgarna delar språk och kultur. För den konservative betraktaren, som alltid utgår från vad historien har lärt oss, förefaller denna dogm naiv och i vissa fall rent dumdristig. Icke så att nationalstaten icke kan vara en ändamålsenlig lösning, såsom i fallet med flera av Europas stater. Dock finns det otvivelaktigt fall där federativa statsbildningar är att föredra. Ett exempel på detta är det forna Jugoslavien, där det mänskliga priset för att implementera nationalstatstanken var för högt och alldeles oacceptabelt.
 
Blickar vi ut över vår värld finner vi dock flerfaldiga exempel på framgångsrika statsbildningar, som utgår från andra grunder än nationalstaten. Förenta Staterna är ett exempel på detta förhållande, som icke ens den mest inbitne nationalist torde kunna förneka. Ser vi till de samhällsbildningar, som under de 20 senaste åren haft den mest gynnsamma ekonomiska utvecklingen finner vi de så kallade "Tigerekonomierna" med Indien och Kina i spetsen. Ingen av dessa statsbildningar är nationalstater och skulle dessa falla sönder i nationalstater utifrån de 100-tals olika folkgrupper, med skilda språk och kulturer, som förekommer i nämnda stater kan vi förvänta oss ett scenario där de djupt tragiska och sorgesamma händelserna på Balkan under 90-talet skulle te sig såsom krusningar på vattenytan i jämförelse.

Ärkehertig Otto och Herr Churchill, två framsynta konservativa tänkare

Att nationalstaten, icke alltid är den mest ändamålsenliga lösningen, är något som flera av det förra århundrades konservativa tänkare uppmärksammat. Bland de främsta av dessa finner vi den brittiske försteministern Herr Churchill samt ledaren för den paneuropeiska rörelsen, ledamoten av Europaparlamentet och tillika dess ålderspresident, Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern. Dessa konservativa märkesmän var icke inskränkta i sitt tänkande utan förstod att se verkligheten i ett vidare perspektiv än i det begränsade nationalstatsperspektivet.