måndag 16 januari 2017

Om Polisens oförmåga

En av samhällets viktigaste uppgifter är att upprätthålla lag och ordning och att tillse att de som bryter mot vad som i lag är stipulerat lagförs och vid fällande dom avstraffas på sätt som lag förmår. Denna uppgift är otvivelaktigt en av rättssamhällets fundament. Om icke uppgiften uppfylls riskerar detta att urholka förtroendet för rättssamhället.

Grunden för att brottslingar skall kunna ställas till ansvar för sina lagvidriga gärningar och kunna näpsas för de samma är ett väl fungerande polisväsende. I dessa viktiga avseenden visar det sig att utvecklingen går i tvärt fel riktning. En nyss publicerad uppföljning ger vid handen att 16 000 färre brott fick sin lösning föregående år jämfört med år 2015. Fem över tolv synes ock vår tafflige statsminister, herr Löfven, fått upp sina ögon för denna polisiära oförmåga. I vanlig ordning slår vår statsminister, som förvandlat statsrådsberedningen till ett tafflighetsministerium, in vidöppna dörrar och uttalar i sin stora förnumstighet:

"Det ska klaras upp mer brott naturligtvis och fler poliser ska komma närmare medborgarna."

Sic! såsom vi icke redan förstått detta. Det är icke vettigt att vi gång på gång skall få höra statsministern uttala plattityder av denna art helt utan innehåll och substans. Bilden av herr Löfven, såsom den mest oskicklige statsminister riket någon gång ägt förstärks.

Polisväsendes stora oförmåga synes bottna i två grundläggande faktorer.

För det första har man, dessvärre under stor politisk samstämmighet, låtit genomföra en alldeles vanvettig organisationsförändring. Utan att ha förstått det grundläggande förhållandet att polisiär verksamhet till största delen är lokalt relaterad har man i en dumdristig tro på storskalighet centraliserat och slagit samman det hela till en enda organisation. Såsom gäller med alla organisationer, vilka blir för stora, leder detta till att allt större kraft måste ägnas åt organisationens styrande och administrerande medan dess verksamhet och egentliga syfte får allt mindre uppmärksamhet. Detta är ett i princip olösligt dilemma, som enbart kan lösas genom att den stora organisationen slås isär och delas upp i hanterliga delar. Det är högst märkligt att så få tycks förstå detta förhållande, som historien ger mångfaldiga bevis på.

För det andra har en person, en politruk utan all polisiär erfarenhet, herr Eliasson satts att leda polisväsendet. I detta synes politruken Eliasson ha satt sig för att göra sig omöjlig i hart när varje yrkesmässig relation han ger sig in i. Förtroendet inom Polismyndigheten är platt obefintligt. Dessförutan har hela den politiska oppositionen, vilken äger stor majoritet i Riksdagen, uttalat sitt bristande förtroende, blott regeringen står ännu upp till sin socialdemokratiske politruk.

Det hastar nu att vidtaga de kraftfullaste åtgärder. Att tvärt ändra organisationen låter sig dessvärre icke göras men att ge silkessnöret till den för uppgiften platt oduglige politruken Eliasson kan göras imorgon dag. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar